Jag vet vad VAKNA handlar om

[Skogsälvan]

Jag håller med Ljusupplevelse. Det vet Åkes granne. Åkes granne lyssnar inte på mig. Åkes granne lyssnar sällan, men när hon lyssnar så är det på sådant hon vill höra. Hur som helst hoppas jag att Åkes granne förstår att vi bryr oss.

[Åkes granne]

Tjejen har problem , hon är ordinerad mediciner och du vill kliva in och uppmuntra henne till att inte ta dem

Jag fattar inte hur jag har kunnat dra på mig en sådan här sak. Det känns så ytterligt onaturligt och påtaligt i den jordiska bortglömdheten. Jag tror det är det "resultat" jag "skapat" (men snarare "var") av att inte ha en självbild på egna villkor, utan vad som "förväntas" av mig.. Det här är kapitualtionen, återgången från formens illusion, till "det jordiska vattnet". Att sluta "försöka förstå" något mer, och känna egentligt.

-

Jag är rädd (direkt/omedvetet) för att vara mina relationers eget jag, som jag alstrat fram mer och mer. Utgår från skugga/framtid.

-

Angående kemiska substanser. Snarare är det så att jag utan att inta methyldenifat (som en slags reparering av neuroleptikans långvarande bieffekter by the way -tänk på vad du säger), så blir jag så otroligt "solid". Inser jag inte vad det handlar om så flyr jag in i den gamla substansens tomma tankefragment av "filosofi", vilket är överspelat, och det är detta jag tidigare inte konfronterat. Man kan känna mer personlig "uselhet", tankarna blir tätare och mer förkroppsliggade, i dödens nonverbala vagga. Man har skapat en filosofisk ritual här bara för att desperat "skapa förståelse" för den egna inte natur man gravt missuppfattar och inte anar. Det känns inte som om ni kan relatera till det här egentligen, det var väl så det var i början. Intuitivt som detta är har jag dock en upplevelse av att transversal har mycket av denna interstruktur i sig som den hon är, och inte ser det som främmande i dess nakna tillstånd.

Allting har inte bara med den här riktningen att göra, när det handlar om själen -det syftar att påminna om MÄNNISKAN i en själv.

Enda utvägen är att "sjunka in igenom jorden" och min bortträngda observerande natursjäl. Jag har inte investerat min "jordiska form" i klassisk manifestering i det "nästa steget". Det här är att återgå till sinnena fullt ut och grundlägga en värld med det, efter den förståelse av evolutionära system och "abstrakt harmoni". Det är andligt, för annars skulle det inte finnas något uppgivande, bara om allt var väldigt "sjukt", och livet ser inte ut så.. även om vi nästan försöker framkalla det.

En slags avidentifering kanske initialt kan underlätta till det JAG MÅSTE. Vilket stimulantia kan ge upphov till lätt, att börja förstå att hjärta/själ är synkront.


Jag är egentligen mycket litet, eller inget alls "intresserad" av mig själv på det sättet jag uttrycker, jag har bara inte hittat en form/identitet att leva med i konstruktivt meningsfullhet. Då blir allt "allvarligt", och kan samtidigt se barnsligt ut eftersom minnet är så "personligt".

[suchanother]

transversal,
jag är alltid intresserad. Men genom denna kollektiva psykos är det inte så lätt att famla fram. Många fallgropar i träsket. Långa kliv hjälper föga.

Långa kliv? Vem har pratat om det?

Menar du att jag ska börja steppa på stället utan att gå framåt?
Jag har ”restless legs” sjukan och dansar utom viljekontroll.

[LJUSUPPLEVELSE]

Angående kemiska substanser. Snarare är det så att jag utan att inta methyldenifat (som en slags reparering av neuroleptikans långvarande bieffekter by the way -tänk på vad du säger), så blir jag så otroligt "solid". Inser jag inte vad det handlar om så flyr jag in i den gamla substansens tomma tankefragment av "filosofi", vilket är överspelat, och det är detta jag tidigare inte konfronterat. Man kan känna mer personlig "uselhet", tankarna blir tätare och mer förkroppsliggade, i dödens nonverbala vagga. Man har skapat en filosofisk ritual här bara för att desperat "skapa förståelse" för den egna inte natur man gravt missuppfattar och inte anar. Det känns inte som om ni kan relatera till det här egentligen, det var väl så det var i början. Intuitivt som detta är har jag dock en upplevelse av att transversal har mycket av denna interstruktur i sig som den hon är, och inte ser det som främmande i dess nakna tillstånd.

Då tycker jag att du kan prata med din läkare ang din medicinering.
Förklara effekterna och bieffekterna , så borde ni komma fram till något.
Vad du upplever som "jättefilosofiskt" och "jätteflummigt" kan det hända att han har en mycket enklare förklaring och mycket enklare lösning till

mvh

[Åkes granne]

Vad du upplever som "jättefilosofiskt" och "jätteflummigt" kan det hända att han har en mycket enklare förklaring och mycket enklare lösning till

MYCKET kul kommentar, HAHAHA.

-

Jag vet inte när jag blev rädd för emotionnaturen, allting blev mer komplext, och då såg jag det som något utanför mig själv. Min struktur/rymd expanderade utanför, vilka utmaningar jag höll tillbaka inför, och detta blev då "förvrängt". Det här är en otransformerad process som startade långt tidigare, jag är hela tiden ute efter känslomässig njutning, att jag "stängt av" och samtidigt är "medveten om allt", vilket gör mig "traumatisk".

Hm.. det är väldigt "svårt".. avancerat. Min emotionella dualism och behov av okonventionellt "kön" gör mig för instängd när jag "lever ut" allt i mig själv, grubblandet kommer bara in.. känner mig på "ständig drift". Är samtidigt livrädd för KAOS, -självbildsförväntningen. Klistrade in musikvideor på helgon nyss.. datorn la av så jag stängde ner.. dem funkade inte när jag kollade nu senast och formateringen såg misslyckad/misstänksam ut.. Har i detta också en halvtidsblockering i "anden". Hmm.. min självreflektion/spegling är en implodering av sanningen inåtväxt i den struktur som avslöjade sanningen, som förlorat sig i sin tanke/dröm.

Det måste finnas någon slags utväg. Jag har haft denna transformationsvilja i hela mitt liv. Minns t.ex. som liten, brukade experimentera med min kropp, mig själv/verklighetsbild, VILLE se baksidan... ville "trixa", gå in i en död vinkel för att se "allt mig själv". Detta är en specifik grej, min unika kreativitet/individualitet, som gjort att jag aldrig kännt att jag kan ta del i något "på riktigt".. även fast det inte är lika jordat nu..

Mitt spökte gestalar nu dramat som något utanför bortom mig själv, när det blev "större".. Manipulerar säkert mig själv mycket mer än jag ser.. det är väl det ända jag gör.. ingenting som går att "se"..


Det måste finnas något utväg. Jag pendlar väldigt mycket mellan "lugn känslointensitet"/sinnesbild som dock är väldigt väldigt mental.. och å andra sidan, den personliga känsligheten/behoven; gränsen inför seperationen med den jaglösa modern och föreningen med det kaos jag håller tillbaka inför.. Speciellt efter att jag fick neuroleptika första gången för två år sen, har detta blivit formlöst och irrande, gränsaktigt.. Jag älskar mänskligheten, men min egen emotionalnatur (det jag tidigare kallat "sexualiteten") gör intrycket obalanserat, och då förlorar jag det helt. När jag lyssnar på typ radio eller något, så vill jag att "gud" ska ge mig "tecken".. att livet ska tala om för mig vad allt handlar om. Det är ingen tro, jag leker..


Jag förstår inte problemet med känslolivet. Som sagt, hm.. det är ett "begär"... detta + det den långsamma naturliga transcendens jag måste realisera mig igenom, är det buddhistiska... Tenderar att dela upp det i "två olika saker" vilket gör mig till ett barn.


Alla "bilder/visioner" om "vem jag är och kan vara" som jag lite tidigare invaderas av väldigt utmejslat, som om det var verkligheten.. det är ALLA "MANIFESTATIONER" ofödda/i döden. Jag har redan skapat mig själv. Det här är saker jag i min studie/resa VARIT naket i ett intimt offrande av det inför teorijaget. Det är strukturen/murarna jag ska börja att sluta navigera programmerande igenom.

Jag tänker att, hoppas ni inte ser de sinnesmässiga verklighets-känslorna som ett slags "konstuttryck" bara som jag larvar mig med.. det är djupt minnesmässigt och något internaliserat genomtänkt..

Jag tror jag har ett ryskt ursprung, känner att deras språk drar fram min "upplevelse". Synkronicerar mina känslor, är "samma" som det jag "vill säga" men inte kunnat verbalisera då det inte handlar om det, utan min egen relation till livet..

Jag måste befrias från strukturen. Alltså -det är den ytterst PERSONLIGA (intima) grejen för mig, som "bär" den identitet jag inte har på annat sätt... det här måste bli djupare på något sätt, utan att bli dunkelt..

Jag ska in i BEGREPPLÖSHETEN och vitalisera min egentillit. Jag måste våga det.


Kom faktiskt nyligen på att jag inte alls har en lågt utvecklad "sexualitet". Jag är aldrig "kåt" eller "fetischistisk" vilket gjort mig ytligt missanpassad. Jag har alltså inte bara missuppfattat min natur utan min passion -och det är väl det som ligger till grunden för detta, som kommer före detta och ÄR tolkningen av min person. Går inte och tror att detta är något "unik" förstås.

"When, however, instead of operating in the material plane, this force is transformed and transmuted, becoming purely spiritual, sexual desire is transformed into an uplifting force which helps the fallen consciousness return into paradisiacal unity"

Jag är helt "färdig" men blivit paranoid.


Känner hur jag börjar bli uppriktig, och skiter i vad andra egentligen tolkar eller tycker om mig.

Men detta är problematiskt:

Jag är rädd (direkt/omedvetet) för att vara mina relationers eget jag, som jag alstrat fram mer och mer. Utgår från skugga/framtid.

Får "glimtar" då och då när jag verkligen slappar av, men..

[LJUSUPPLEVELSE]

Jag har under de senaste 5 åren jobbat både med aspergers och DAMP - folk...jag känner igen det där :" HAHAHA"...för mig är det inget konstigt...inget magiskt...jag hanterar det dagligen...du är inte ensam...
Du behöver struktur...bor du i stockholm , kan du skicka mig ett pm , så ska jag se vad jag kan göra för dig.

mvh

[Avantgardet]

Åkes,jag föreslår att du tar den medicinering som läkarna föreslår...
Då kan turbon stängas av ett tag , det kommer att vara skönt ,  tro mig!
När du väl lugnat dig och börjat fungera någorlunda igen , kan du sedan vidareutveckla dina "filosofier"
Ta emot den vård som du får !...till en början iaf ...
Snälla , gör det !
Läkarna vill och kan ofta hjälpa till.

mvh

Vad tar man för medicin för att slippa vara som du? Har du nåt vettigt att komma med? Sånt här får du dock gärna bespara oss. Försök låta bli att döma, eller möt åtminstone dina medmänniskor på samma nivå som du placerar dig själv.

Jag försöker verkligen hjälpa henne, avant...det ser inte du,du är inte förmögen att förstå det ...du anar inte vad hon går igenom , men du uppmuntrar henne att strunta i sin medicinering med ditt sätt ...du tror att du kan mycket men det enda du är ...är en filosofiboksrescensent
Tjejen har problem , hon är ordinerad mediciner och du vill kliva in och uppmuntra henne till att inte ta dem
Huvudsaken är du e nöjd med dig själv .
Må gott ...hoppas du sover gott ikväll.

mvh

Du hjälper ingen, du reproducerar stereotyper för att du själv inte kan hantera det annorlunda. Ge upp vårdarrollen och försök vara medmänniska istället, kanske en för stor uppgift för dig?

Sen är du välkommen att tycka vad du vill om mig, men du behöver inte skylta med ditt mindervärdeskomplex.

[Åkes granne]

Det är en slags "icke accepterad" bisexualitet, som kräver kompromisslös intensitet och "ärlighet".


Jag tror egentligen alla är bisexuella vars undertryckta "krav" i denna värld av fasta former, skapar tvångsneuros. MENTALT är kanaliserad alkemi androgynt. Människan kan alltså varken "utveckla" sig, eller "förstå sitt ursprung".

Jag tror samtidigt att ett behov av samma könspolaritet handlar om att man fortsätter att fylla på med sin identitet, när det gäller själen.

Samtidigt är detta inget "obalanserat", det finns en obalans men den ligger djupare och bland oss. Känslan inom oss att inte vara förstådd är som sagt en förvrängning av modern/kvinnan. Detta gör vår intensitet oerhört skör och lättretad, i slutändan föraktfull -något som vi inte riktigt inser vad det egentligen är...

[Avantgardet]

Jag håller med Ljusupplevelse. Det vet Åkes granne. Åkes granne lyssnar inte på mig. Åkes granne lyssnar sällan, men när hon lyssnar så är det på sådant hon vill höra. Hur som helst hoppas jag att Åkes granne förstår att vi bryr oss.

Så enda lösningen är att medicineras till man sitter och dreglar på nå djävla neuroleptika? Har faktiskt aldrig sett nån bli frisk, eller ens "frisk", av den behandlingen. Och nu kanske människan inte ens vill bli frisk, eller ens "frisk", och det vore fördjävligt om vi inte hade mer att komma med än att slänga diagnoser på människan då. Eller? Hur fan medicinerar man bort erat sätt?

[Skogsälvan]

Jag håller med Ljusupplevelse. Det vet Åkes granne. Åkes granne lyssnar inte på mig. Åkes granne lyssnar sällan, men när hon lyssnar så är det på sådant hon vill höra. Hur som helst hoppas jag att Åkes granne förstår att vi bryr oss.

Så enda lösningen är att medicineras till man sitter och dreglar på nå djävla neuroleptika? Har faktiskt aldrig sett nån bli frisk, eller ens "frisk", av den behandlingen. Och nu kanske människan inte ens vill bli frisk, eller ens "frisk", och det vore fördjävligt om vi inte hade mer att komma med än att slänga diagnoser på människan då. Eller? Hur fan medicinerar man bort erat sätt?

Till att börja med förstår jag inte din fientlighet mot Ljusupplevelse. Kanske har jag missat något?

Blir jag för uppåt så hinner ni inte med. Blir jag för neråt kan inget fånga upp mig. Medicinering ser jag som bästa lösningen i nutid, även om jag inte är 100 för den lösningen.

Nåväl, jag orkar inte traggla problem nu. Ska ta gryningståget till min mamma som ligger på intensivvårdsavdelningen i dalarna.

[Avantgardet]

Var det ditt svar? Klent, djävligt klent skogis. Besviken på dig.

[Skogsälvan]

Ojdå. Vilken katastrof! Eller ska jag säga som vår älskade such: dra åt helvete! ett språk som du förstår. Medicinerers vara eller icke vara kan man ju prata massor om. Jag förväntar mig ingen empati från dig. Min mamma är antagligen döende. Jag har fullt upp med det. Var tacksam för att du fick ett svar, om än klent.

[Avantgardet]

Ojdå. Vilken katastrof! Eller ska jag säga som vår älskade such: dra åt helvete! ett språk som du förstår. Medicinerers vara eller icke vara kan man ju prata massor om. Jag förväntar mig ingen empati från dig. Min mamma är antagligen döende. Jag har fullt upp med det. Var tacksam för att du fick ett svar, om än klent.

Visste inte, ledsen för det, men du är likväl större än så här.

LJUSUPPLEVELSE får fan svara för sig själv, vad har han för företräde att definiera vad som är sjukt eller inte, vad som är önskvärt eller inte. Skadar Åkes granne nån? Gör det ont för nån? Om det gör det, då kanske man ska fundera på varför.

[Åkes granne]

Kom ihåg "Patienten".

Ja, vad säger man... Det är det här jag pratar om.

[suchanother]

FF börjar nu likna en psykklinik. Men ingen fara utan vi tar tag i problemen i tur och ordning. Krävs fysisk kontakt så ruggar vi inte inför detta. På något kontigt sätt löses problemen på amatörbasis. Vanlig mänsklighet räcker långt.