Mina olösta problem

[Avantgardet]

Men alltså jag fattar inte de här som kan välja och ändå framhärdar. Jag menar, själv hade man aldrig direkt möjligheten att ens delta i spektaklet - farsan hängde tvätten ovanför dunken i vilken mäsken stod på jäsning, man kändes igen redan på lukten. Tycker ändå ingen har nåt att gnälla på som aldrig upplevt en norrländsk vinter. Bara det absolut livsuppehållande igång. Tror att vi intuitivt ogillar självmördare för de får oss att konfrontera vår egen tristess, liksom: "har väl lika djävla tråkigt själv, men inte fan ger jag upp heller! För jag är dumtjurig, jag!". Erkänner att jag fuskar, som knarkar, men vadå. Orka. Man storknar ju efter ett tag. Inget konstigt alls. Sjukt att inte ens få erkänna något sådant för sig själv.

Ärligt talat. Jag pallar inte med måsten, pallar inte med order. Och så får man dem, som ett dåligt omen. Jag ger fan i mig upp.

[Minded]

Vete fan om man kan kalla det 'de här som kan välja..'. Fri vilja i essens? Jag tror mer på karma och ödet, ca att det händer vad som är dags. Påminner förvisso om att ge upp.

'Bara det absolut livsuppehållande igång'. Vad är att dö, om inte att släppa greppet om den man alltid trott sig vara? Hmm. Kanske stämmer det som kan sägas om att den som har mer att förlora lider mer av det. Bättre för borgerligheten att skicka ut de fattiga bönderna i krig? Hmm. Eller så är det bara skitsnack. Backwards rationalizing från min egen sida, för att jag ska känna mig säker.

[Avantgardet]

Det är aldrig för sent att ge upp. Sen är det ju så att det bara är jobbigt så länge man envisas med att inte ge upp.

Men okej. Vad skulle vinsten vara att spela med i spektaklet? Vad har man att vinna på det? Bli framgångsrik? Till vilken nytta? Skulle livet bli bättre då? Eller om man gick och log hela tiden? Var nöjd? Förstår som inte varför jag skulle vilja det... sen har jag gudförbannat svårt att slicka röv och fjäska. Det är direkt stötande.

[OWE]

Jag ger fan i mig upp.

Du ger fan i mig inte upp! Du har så mycket begåvning och kraft inom dig att ett uppgivande vore att förneka dig själv, dina ideal och möjligheter att göra bra saker för världen (och möjligen för din fars tragiska historia)! Du har en lite pubertal inställning till din miljö/samhälle/medmänniskor men den tror (hoppas) jag du snart kommer att växa ur. Du är ung och bör ägna tid på att fokusera en strategi för vår framtid. Jag är övertygad om att du kommer att kunna uträtta "stordåd" for det du tror på, bara du tar steget! Kom igen!
Ta gärna en holk då och då om du behöver, men berätta inte om det för kollegorna på Rosenbad!  :)

Jag kan ju inte bara sluta skämmas, mina känslor lyder mig ju inte.

Käre Vind, du träffar så oerhört rätt i det du problematiserar. Jag tror att väldigt många, precis som jag, kan känna igen sig i det du beskriver. Jag har levt med samma problematik i ≈ 30 år men lärt mig mycket på vägen. Man lär sig med tiden att hantera förhållandet till känslorna på olika sätt. Jag vill bara få dig att inse att du inte är ensam. Du ska inte heller tro att dessa, dina tankar, är farliga/destruktiva på något sätt. Tvärtom, du besitter en insikt om dig själv som inte är vanlig. När du nu kommit fram till denna insikt och formulerat den så tydligt som du gjort, kan du nog gå vidare, eller hur? Släpp ut fåglarna i din bur och låt fröna de bär på blomma i världen!

[OWE]

sen har jag gudförbannat svårt att slicka röv och fjäska. Det är direkt stötande.

Du behöver aldrig slicka röv!! Du är för smart för det.

[Avantgardet]

OWE, allvarligt? Ät skit! Jag gör väl som fan jag vill. Det där tramset om att älska det bestående bara för att det är där - som Adorno upplyser oss om, i sig är ett bestående arv som varit tydligt ända sedan Montesquieus dagar - ger jag inte vitten för. Du får väl kalla min inställning "pubertal", men det i sig är inget argument för en "vuxen" attityd (vad nu den skulle innefatta, vilket dina oklara anspråk inte avslöjar något alls om). Ganska djävla tröttsamt med småborgerlighetens hegemoni. Ni får väl för fan börja tänka och ifrågasätta saker själva. Det är väl ändå inte så att jag ska vara tvungen ta emot en massa moraliserande skitsnack och behöva bli förbannad innan ni uppmärksammar det våld ni utsätter oliktänkande och annorlunda för. Sluta för fan tvinga oss andra med erat rövslickande!

Så hör du det Vind, du behöver inte göra ett skit som de där säger. Din skamsenhet är bara ett onödigt djävla införlivande av de där borgerliga konventionerna i ditt överjag. Sluta plåga dig själv - om du nu inte njuter av det, men var i såna fall ärlig med dig själv angående detta, för endast då har du kontroll över det hela och kan göra som du själv vill med det. Gör inte jobbet åt dem!


Det här är förövrigt i sig ett belägg för att jag, och mitt sätt att vara, inte skadar andra, medan motsatsen faktiskt gör det. Om än genom att sätta vapnen med vilka subjektet skär sig själv med (de introverta tuktandet) i händerna på vederbörande själv.

[OWE]

OWE, allvarligt? Ät skit! Jag gör väl som fan jag vill. Det där tramset om att älska det bestående bara för att det är där - som Adorno upplyser oss om, i sig är ett bestående arv som varit tydligt ända sedan Montesquieus dagar - ger jag inte vitten för. Du får väl kalla min inställning "pubertal", men det i sig är inget argument för en "vuxen" attityd (vad nu den skulle innefatta, vilket dina oklara anspråk inte avslöjar något alls om). Ganska djävla tröttsamt med småborgerlighetens hegemoni. Ni får väl för fan börja tänka och ifrågasätta saker själva. Det är väl ändå inte så att jag ska vara tvungen ta emot en massa moraliserande skitsnack och behöva bli förbannad innan ni uppmärksammar det våld ni utsätter oliktänkande och annorlunda för. Sluta för fan tvinga oss andra med erat rövslickande!

Det här är förövrigt i sig ett belägg för att jag, och mitt sätt att vara, inte skadar andra, medan motsatsen faktiskt gör det. Om än genom att sätta vapnen med vilka subjektet skär sig själv med (de introverta tuktandet) i händerna på vederbörande själv.

Avant, jag menar faktiskt bara gott! Varför denna eviga nojja över att få beröm eller uppskattning? Dessutom, rövslickande för mig innebär att man får en personlig fördel. På vilket sätt menar du jag skulle få det genom att hedra dig? Ytterligare dessutom, var du inte socialist (eller till och med marxist)? Du har ett dåligt sätt att bemöta brödrar, systrar och kamrater på. Jag tror visst att ditt sätt att vara, skadar andra. Just nu har du skadat mig åtminstone.

[J R Auk]

Skam, och dess fortsatta vara trots medvetenhet om den, är endast en sak. Behov av makt.

Du vill kontrollera dig själv, för att styra andra genom den bild de håller av dig.

Tror jag, kanske har du annan problematik, dessa insikter har jag nått genom mitt eget känsloliv.

Och för att det här inlägget inte skall vara ett goddag yxskaft så bör tilläggas att makt som behövs inte är något annat än en svaghet.

Så följ impulsen men korrigera den som sig bör. Var mäktig i att du inte behöver kontrollen. Var mäktig i potentialen som situationen rymmer istället för att stagnera.

[J R Auk]

OWE, allvarligt? Ät skit! Jag gör väl som fan jag vill. Det där tramset om att älska det bestående bara för att det är där - som Adorno upplyser oss om, i sig är ett bestående arv som varit tydligt ända sedan Montesquieus dagar - ger jag inte vitten för. Du får väl kalla min inställning "pubertal", men det i sig är inget argument för en "vuxen" attityd (vad nu den skulle innefatta, vilket dina oklara anspråk inte avslöjar något alls om). Ganska djävla tröttsamt med småborgerlighetens hegemoni. Ni får väl för fan börja tänka och ifrågasätta saker själva. Det är väl ändå inte så att jag ska vara tvungen ta emot en massa moraliserande skitsnack och behöva bli förbannad innan ni uppmärksammar det våld ni utsätter oliktänkande och annorlunda för. Sluta för fan tvinga oss andra med erat rövslickande!

Det här är förövrigt i sig ett belägg för att jag, och mitt sätt att vara, inte skadar andra, medan motsatsen faktiskt gör det. Om än genom att sätta vapnen med vilka subjektet skär sig själv med (de introverta tuktandet) i händerna på vederbörande själv.

Avant, jag menar faktiskt bara gott! Varför denna eviga nojja över att få beröm eller uppskattning? Dessutom, rövslickande för mig innebär att man får en personlig fördel. På vilket sätt menar du jag skulle få det genom att hedra dig? Ytterligare dessutom, var du inte socialist (eller till och med marxist)? Du har ett dåligt sätt att bemöta brödrar, systrar och kamrater på. Jag tror visst att ditt sätt att vara, skadar andra. Just nu har du skadat mig åtminstone.

Han söker bara leva upp till sina kyniska ideal.

[Avantgardet]

Jag är ledsen om du tar illa upp, men det är lite ditt eget problem hur du re-agerar på din omvärld. Men just det där tvånget på att vara "trevlig", "snäll" osv. - även om jag erkänner att det intuitivt känns underligt att gå i strid mot dem, vilket i sig är en följd av detta subtila tvång - är inte något gott i sig. Strukturerna skall anpassas efter människan, inte människan efter strukturerna. Vinds problematik är typexemplet. Man tillåts inte vara missnöjd eller grinig, eller lynnig, eller vad fan som helst (jag vill ju hävda att det också är en fråga om att förtrycka det kvinnliga, eller att det också hör hemma i samma diskussion), man tillåts helt enkelt inte vara annorlunda. Ni sitter som nån djävla samling "smakdomare" och berömmer respektive bestraffar ("Du har ett dåligt sätt att bemöta brödrar, systrar...") folk för deras beteenden - allt för att upprätthålla nåt slags skådespel, där allt skall vara så vämjeligt djävla borgerligt "treeeeevligt". Jag tror på att bemöta mina medmänniskor värdigt. Tala rakt och öppet med dem, från hjärtat. Inte tala över huvudet på dem, eller låtsas vara förmer än dem. Du är skitnödigt rädd för konflikter, försök inte tvinga oss andra till att vara det. Ser inte att du har befogenhet till det.

Jag tycker istället vi måste börja inse att människor är människor, att vi inte kan hålla sams, att vi faktiskt inte alla vill springa omkring med försäljarsmajl allihopa. Det är just det där tramset, hållandet av masken och den "goda tonen", som renderar saker som kunde ha varit ett vanligt gräl på vanlig mellanmänsklig nivå till saker som synbarligen kräver vapen och militärer för att lösas - skulle det vara bättre det? Vidhåller åtminstone jag. Då har det antagit absurda dimensioner. Tänk vad ett gammalt hederligt djävla slagsmål hade kunnat vara förlösande ibland! Politiker är idioter, kort och gott, mer behövs inte sägas. Behöver man livvakter så har man uppenbarligen gjort något fel. Det är förövrigt nåt allvarligt fel på en norrlänning som är "käck".

Förresten. Vad var dina argument för det där du kallar "vuxet"? Hade du några? Frågar för jag har faktiskt aldrig sett nåt sånt, bara ett ständigt upprepat upprapande av snällismens dogm, aldrig ett motiverande. För mig är det härför en fråga om ideologi (i den marxistiska meningen).

[Avantgardet]

OWE, allvarligt? Ät skit! Jag gör väl som fan jag vill. Det där tramset om att älska det bestående bara för att det är där - som Adorno upplyser oss om, i sig är ett bestående arv som varit tydligt ända sedan Montesquieus dagar - ger jag inte vitten för. Du får väl kalla min inställning "pubertal", men det i sig är inget argument för en "vuxen" attityd (vad nu den skulle innefatta, vilket dina oklara anspråk inte avslöjar något alls om). Ganska djävla tröttsamt med småborgerlighetens hegemoni. Ni får väl för fan börja tänka och ifrågasätta saker själva. Det är väl ändå inte så att jag ska vara tvungen ta emot en massa moraliserande skitsnack och behöva bli förbannad innan ni uppmärksammar det våld ni utsätter oliktänkande och annorlunda för. Sluta för fan tvinga oss andra med erat rövslickande!

Det här är förövrigt i sig ett belägg för att jag, och mitt sätt att vara, inte skadar andra, medan motsatsen faktiskt gör det. Om än genom att sätta vapnen med vilka subjektet skär sig själv med (de introverta tuktandet) i händerna på vederbörande själv.

Avant, jag menar faktiskt bara gott! Varför denna eviga nojja över att få beröm eller uppskattning? Dessutom, rövslickande för mig innebär att man får en personlig fördel. På vilket sätt menar du jag skulle få det genom att hedra dig? Ytterligare dessutom, var du inte socialist (eller till och med marxist)? Du har ett dåligt sätt att bemöta brödrar, systrar och kamrater på. Jag tror visst att ditt sätt att vara, skadar andra. Just nu har du skadat mig åtminstone.

Han söker bara leva upp till sina kyniska ideal.

Äh, käften på dig! Det må finnas en praktisk-filosofisk motivering till mitt agerande, men det är också mitt "autentiska" (i den mån något sådant ens kan sägas finnas) sätt att vara. Jag är en störig djävel, och jag ber inte om ursäkt för det.

[Avantgardet]

Missförstå mig rätt OWE. Tycker bra om dig. Du är skärpt och är inte alls särskilt svår att ha å göra med. Däremot kan du köra upp de där borgerliga konventionerna i arslet. Det är bara uppriktigt. Tänker inte sitta och stympa mig själv för att vara nån abstrakt storhet (av slaget "Den store Andre" eller "das Man", eller "Gud", eller "den goda smakens tyranni" eller vad fan det nu kan vara) till lags. Och jag är sådär lämpligt djävla less alla anspråk med den avsändaren. Kalla det dygdigt postmodernt om du ska kalla det något överhuvudtaget... är det lugnt? Jag hoppas ju självfallet att du inte tar illa upp på allvar här, inte alls min avsikt.

[Minded]

Det är aldrig för sent att ge upp. Sen är det ju så att det bara är jobbigt så länge man envisas med att inte ge upp.

Men okej. Vad skulle vinsten vara att spela med i spektaklet? Vad har man att vinna på det? Bli framgångsrik? Till vilken nytta? Skulle livet bli bättre då? Eller om man gick och log hela tiden? Var nöjd? Förstår som inte varför jag skulle vilja det... sen har jag gudförbannat svårt att slicka röv och fjäska. Det är direkt stötande.

Det är det som är det sjuka i det, vilket jag också sagt till trådskaparen. Det har med perspektiv att göra, med inställning och med vana. Identitet, definition. Men fan att det ändå tydligen ska vara svårt. Jag har ju till och med hållit på med det här ett par år nu, jag borde fått upp lite av ett momentum tycker man. Men, never the same way twice.

Dör man inte om man ger upp helt? Finns det olika nivåer, olika sätt att ge upp på?

[Minded]

Jag ger fan i mig upp.

Du ger fan i mig inte upp! Du har så mycket begåvning och kraft inom dig att ett uppgivande vore att förneka dig själv, dina ideal och möjligheter att göra bra saker för världen

Ett uppgivande klingar negativt, eftersom vokabulär och förhållnignssätt normaliserad med samhällets/kulturens sätt att se på saken. Att ge upp låter typ som att lägga sig ned och dö. Men jag är inte säker på att det behöver vara det. Hmm. Och även om det vore så, så... Säg att man faktiskt fortsätter, kämpar och gör sig till. Vet du hur man reellt uppfostrar ett barn? Tänk om du fick ett barn på dina fingrar, och du skulle uppfostra detta, inget annat, allting annat tas om hand, mat och ekonomi osv. Visst att barnet skulle överleva, men skulle du kunna uppfostra det till att växa upp till en rejäl och mäktig jävla människa?

Ponera att du lyckades - Hur skulle denna då vara? Och vad specifikt är det som skulle vara mäktigt med denne?

Edit, äh skit samma förresten. Bara en omväg. Det mäktiga med någon är att denne är sas ren i det den gör. Naturlig, okonstlad. Mänsklig, faktiskt. Det är just att denne går mot att vara sig själv. Och det är inget man i sig kan ge till någon, det är upp till var och en att förhålla sig till. Man kan ge förutsättningar för visst, men aldrig styra mer än att ca låta sig styras av. På tal om att ge upp.

[Minded]

Men alltså jag fattar inte de här som kan välja och ändå framhärdar. Jag menar, själv hade man aldrig direkt möjligheten
[..]
Erkänner att jag fuskar, som knarkar, men vadå. Orka. Man storknar ju efter ett tag. Inget konstigt alls. Sjukt att inte ens få erkänna något sådant för sig själv.

Jag hävdar att det har med perspektiv att göra, vad man anlett av arv och miljö börjat göra. Vårt psyke fungerar så ang commitment och consistency, hängivelse och kontinuitet i linje med detta. Har man väl sagt ja till något, så är det instinktivt lättare att fortsätta med detta. Omvänt också, har man väl sagt nej till något, så, osv. Därför är det fungerande koncept inom sälj att använda ja-stegar, att helt enkelt få folk att hålla med. Pacing their reality, för att sedan leda vidare därifrån - med mycket mer medhåll och av partnern upplevd relevans. Om utfört korrekt, dat is. Identitet, självbild. Är du äventyrlig? Är du rolig? Smart, osv. Är han så och sådär? Är de emot mig? De som väljer och ändå framhärdar har med detta ditt knarkande att göra. Har med vana, delvis i linje med commitment o consistency. Att knarka är i essens samma sak som att sitta här och skriva på forumet. Man får lite skön känsla av det, eller tiden går litegranna. Det handlar om relevans och vad man fokuserar på, tillåter sig att fokusera på. Ingen vill ju vara irrelevant, utan anledning. Varför skulle man då finnas? Varför skulle man då fortsätta finnas? Katten åt upp en fågel. Synd om fågeln, men vi behåller katten ändå.
Knarkandet är för att hålla uppe modet, eftersom det tydligen behövs - om man inte har gett upp. Men å andra sidan, om man väl har gett upp, så kan man lika gärna knarka. Det är intentionen som avgör skillnanden. Detta är också den fina skillnanden i nyans mellan ditt påhopp på owe där ovan. Det var inte personligt till honom, det var en respons på vad han manifesterade. Men inte personligt. Det är katten som tar fågeln. Eller går mot att vara, i alla fall. På samma sätt talar stora personer om kampkonst, som (av hög nivå, som) helande. Det helande svärdet. Det har med arvssynden och karma att göra. Vilket i sig bara är att stävja just ovanor (ovana, irrelevans = synd och karma, ungefär).