Kan erkänna att det bakom denna polemik finns ett slags bakslughet som syftar till att jag själv ska få erhålla mer kritik. Eller vi säger det så här, din djävel, nu är vantarna kastade!
Kan dock betrakta mig som pragmatiker i den här frågan. Åtminstone såtillvida att jag betraktar det möjligt att stipulera ett "medvetande" (med en viss karakteristik, givet vilka utgångspunkter vi väljer för vår definition), och att denna stipulerade "entitet" kan undersökas. Vad som undersöks är emellertid inte Verkligheten (med stort V) själv, utan ett teoretiskt ramverk och dess interaktion med världen. Alltså vidhåller jag att det är fullt möjligt att komma med en rad olika, mer eller mindre godtyckliga, definitioner på "medvetande" och att man kan undersöka - och faktiskt uppleva dessa såsom av oss (eller våra begrepp) oberoende fenomen -, just emedan språket är vårt existentiella rum, och det genom vilket vi greppar varat. Dessa definitioner, och som vi kan undersöka empiriskt, behöver inte av några nödvändiga skäl vara ömsesidigt uteslutande, utan måste istället tänkas som olika tolkningar. Själva kärnan till detta resonemang är enkel och kort (även om jag svävar ut hela tiden): om vi inte har annat än tolkningar att tillgripa, alltså om vår relation till världen är väsentligen tolkande, vad är poängen att tala om sådana saker som Verklighet (med stort v) eller Sanning (med stort s) osv.? Jag är benägen tro att det är min, förvisso svagt pulserande, pragmatiska ådra som får mig att föredra begrepp som "intressant" och "lärorikt" (i den mening att "kunskap" - och vi bortser här från alla objektiva anspråk - måste kopplas till en viss livsvärld, och till en praxis, eller med andra ord så måste den finna tillämpning hos den enskilde, vilket är skälet till att tragglande och korvstoppningsmetoder inom pedagogiken är så föga framgångsrika), framför alla såna där begrepp som alltjämt förutsätter en Objektiv Sanning. Den enda sådana jag kan slänga fram så här på stående fot är att världen är förmedlad, och måste tolkas (begripas i begrepp och varje konception av ett fenomen är på samma gång en deskription, där vissa saker sätts i fokus medan andra negligeras, och följaktligen ingen "genomskinlig" eller "oskyldig" handling), och alltså per definition något subjektivt. Men sånt bäddar bara för semantiska stridigheter.
Hegels historiefilosofi är inte helt ointressant i sammanhanget (men också, om än inte som trådstartaren ställt frågan, givetvis hans stundom kallade "antropologi", eller med andra ord "Andens fenomenologi" alltså), och han hade en del att säga om medvetandet och medvetandets självreflexion och uppmärksammande av sig självt, och hur det därigenom allt mer realiserade sin inre ändamålsenlighet. Där talar vi dock mer om självmedvetande (med betoning på just själv), vilket vill säga ett medvetande som är medvetet om sig självt som ett medvetande, och ett sådant är bara möjligt i en social kontext med ömsesidiga erkännanden. Som något atomistiskt (uppväxt utan kontakt med språket och andra språkanvändare) så kan medvetandet aldrig erhålla den här reflektionen över sig själv, och därmed överskrida gränsen mellan i-sig och för-sig, alltså gå från att vara ett medvetande-i-sig till att också bli ett medvetande-för-sig. Med andra ord är ett själv-medvetande omöjligt utan den Andre, och det uppstår först i och med det sociala (vilket ju givetvis är något i sig otänkbart förutan ett språk, i teknisk mening - som förutsättning och möjliggörande av koordinerat beteende och samförstånd - och skall alltså inte tolkas som så att man inte kan vara social utan att låta käften gå kontinuerligt - som jag själv då -, men det är förhoppningsvis en helt överflödig anmärkning).
Tycker själv att evolutionära "förklaringar" inte säger just nånting, och är dessutom snärjda i en ofrånkomlig cirkulär logik. Allt som finns bland oss levande har i evolutionär mening bevisat sitt s.k. överlevnadsvärde, medan allt som har detta förmenta överlevnadsvärde i evolutionär mening kommer att överleva. Det säger liksom nada. Det återupprepar bara den allombekanta tautologin: "det som är det är". Inte direkt så att jag imponeras av sådant. Lite i strid med transversal också som har en tendens att göra "slumpen" till nåt slags metafysisk subjekt/kraft som, enligt vad jag förstår utav dem som innehar och/eller förfäktar den ståndpunkten, styr urvalsprocessen. Problemet med detta är helt enkelt det att man formellt sett gör sig av med Gud, på vetenskapligt manér, som den yttersta garanten och alltings upphov, för att i samma gest ersätta honom med en ny icke-entitet, vilket i princip innebär att man inte åstadkommit nåt annat än ett simpelt namnbyte. Vet emellertid att det är en mycket spridd uppfattning. Varje gång jag sett Richard Dawkins i olika TV-program så har han slängt fram den vulgäriteten. Ännu mer vulgärt är det med dessa som påstår att "generna styr"! Skall vi börja tillerkänna generna sådana häpnadsväckande förmågor nu också? Det verkar som att det är något galet med sättet att närma sig problematiken över huvudtaget. Jag är ju så klart av den åsikten att man aldrig kommer ge en tillfredsställande ontologisk modell genom att fokusera på det ontiska. Det är varat, inte det varande (tingen), som måste undersökas om vi ska ha en chans att förstå fenomen som "handling" och (om någon sådan går att tala om) "autonomi" och "vilja". Eller i mindre kryptisk terminologi (även om jag tycker alla ska kunna Heidegger by heart
), vi kan inte utifrån ett tredje-person-perspektiv närma oss och/eller förklara första-person-perspektivet.
