Så dethär är ungefär din världsförbättrande (Sverigeförbättrande) agenda:
- Omvänd bevisföring för näringsidkare.
- Skattehöjningar.
- Förstatligande av vissa företag - vilka?
- Nationalisering av bankerna.
- Tobin- och exportavgifter.
- ... ??? (fyll på?)
???
Vilka är "vi" förresten som du pratar om?
*fnular*
Vi noterar...
Moderator: Moderatorgruppen
Hejsan!
Vi går vidare i våra analyser om vad som oprsakade den nyliberala härdsmältan, hemmá såväl som borta!
Ändringen av den svenska kommunallagen....nyliberal omvändelse....
Socialdemokraterna och de borgerliga drev år 1991 igenom den nya kommunallag som deras ledare så hett hade eftersträvat sedan 1980-talet. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet reserverade sig emot den. Den nya lagen skulle gynna det folkliga inflytandet genom decentralisering och ökade möjligheter för de kommunanställda att bilda bolag och driva verksamheter på entreprenad, påstod en del företrädare och nyliberaler. Att detta skulle snart skulle missgynna medborgardemokratin, stod klart efter bara några månader. De motsträviga rösterna började nu effektivt tystades ned.
Lagen röstades igenom i väldig brådska och var ett svar på kommunala önskemål. Det främsta skälet sades, bl.a. av dåvarande civilminister Bengt K Å Johansson (s), var kommunernas ”ansträngda” ekonomi. (Intressant att varje gång det tas beslut som handlar om att tona ned demokratin sker det under sk ”ansträngda” tider). Samt behov av större frihet för de styrande i kommunerna, och dessutom underströk man behovet av större effektivitet i ”verksamhetsformerna”. Kurt Hedman, dåvarande statssekreterare på civildepartementet, ansåg i en artikel i SvD från november 1991, att kommunallagen drevs igenom för att ”det till stor del handlar om att öka marknadsorienteringen och hämta inspiration från näringslivet”.
När lagen antogs hade bara en tredjedel av kommunerna tillfrågats om vad de ansåg om den nya lagen samt vilka följder den skulle få. Andra instanser krävde att få längre betänketid för att utröna konsekvenserna av lagändringarna, men sådant tog riksdagens majoritet ingen notis om. Ärendet avgjordes så snabbt att flera av de nödvändiga lagändringarna fick tas i efterhand, bl.a. ändringar i naturvårdslagen, miljöskyddslagen, djurskyddslagen och strålskyddslagen. I detta förfarande hänvisade den socialdemokratiska regeringens proposition vintern 1990-1991 till ett dussintal utredningar som fortfarande pågick men som långt ifrån var färdiga. Inte minst det s.k. frikommunsförsöket, vars modell låg till grund för de kommande omorganisationen av kommunerna. Här var dessutom de stora rikstidningarna påfallande tysta, någon diskussion om det hela förekom knappast alls.
De som ifrågasatte denna nya kommunallag var JO och fristående forskare som oroade sig för rättssäkerheten och enskilda människors integritet. De pekade på att man borde ha tillfrågat kommunernas socialnämnder vilka hade goda kunskaper om människornas situation ute i kommunerna. De menade att den nya kommunallagen skulle urvattna det skyddsnät som fångade upp människor som hamnat i svårigheter, och att det fanns risk för att kommunerna skulle välja sämre vård av kostnadsskäl, något som också kunde drabba gamla och sjuka. Man fruktade från JO-håll även att den kommunala budgeten i själva verket skulle bli målet för verksamheten, istället för innehållet, alltså hur verksamheten fungerade för människorna. En byråchef på JO undrade vart rättssäkerheten fanns, samt vilka som skulle ansvara för att medborgarna inom en kommun behandlades på ett likvärdigt sätt. Även handikapporganisationerna resonerade i liknande banor. De visade som exempel Göteborg, där stadsdelsnämnderna, en slags variant av den nya kommunallagen, innebar olika behandling av kommunens handikappade. Inget hjälpte, år 1992 klubbades den nya kommunallagen igenom. Därmed började medborgarna behandlas olika beroende på ekonomisk, medicinsk eller social status.
En annan nyliberal tes lyder så här:
”Antingen försöker du bli en del av den nya eliten genom slumpen – köp en Bingolott – eller så utvecklar du dina medfödda färdigheter. Gör vad du vill men se till att du är riktigt bra på det du gör – världsklass. Kompetens ger dig valfrihet. Det ökar din makt i förhållande till politiker, arbetsgivare och kapitalister. För enskilda individer är den enda hållbara strategin att bli en knapp resurs.”
Ur boken Karaokekapitalism, av Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordström
MVH
biggj
Vi går vidare i våra analyser om vad som oprsakade den nyliberala härdsmältan, hemmá såväl som borta!
Ändringen av den svenska kommunallagen....nyliberal omvändelse....
Socialdemokraterna och de borgerliga drev år 1991 igenom den nya kommunallag som deras ledare så hett hade eftersträvat sedan 1980-talet. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet reserverade sig emot den. Den nya lagen skulle gynna det folkliga inflytandet genom decentralisering och ökade möjligheter för de kommunanställda att bilda bolag och driva verksamheter på entreprenad, påstod en del företrädare och nyliberaler. Att detta skulle snart skulle missgynna medborgardemokratin, stod klart efter bara några månader. De motsträviga rösterna började nu effektivt tystades ned.
Lagen röstades igenom i väldig brådska och var ett svar på kommunala önskemål. Det främsta skälet sades, bl.a. av dåvarande civilminister Bengt K Å Johansson (s), var kommunernas ”ansträngda” ekonomi. (Intressant att varje gång det tas beslut som handlar om att tona ned demokratin sker det under sk ”ansträngda” tider). Samt behov av större frihet för de styrande i kommunerna, och dessutom underströk man behovet av större effektivitet i ”verksamhetsformerna”. Kurt Hedman, dåvarande statssekreterare på civildepartementet, ansåg i en artikel i SvD från november 1991, att kommunallagen drevs igenom för att ”det till stor del handlar om att öka marknadsorienteringen och hämta inspiration från näringslivet”.
När lagen antogs hade bara en tredjedel av kommunerna tillfrågats om vad de ansåg om den nya lagen samt vilka följder den skulle få. Andra instanser krävde att få längre betänketid för att utröna konsekvenserna av lagändringarna, men sådant tog riksdagens majoritet ingen notis om. Ärendet avgjordes så snabbt att flera av de nödvändiga lagändringarna fick tas i efterhand, bl.a. ändringar i naturvårdslagen, miljöskyddslagen, djurskyddslagen och strålskyddslagen. I detta förfarande hänvisade den socialdemokratiska regeringens proposition vintern 1990-1991 till ett dussintal utredningar som fortfarande pågick men som långt ifrån var färdiga. Inte minst det s.k. frikommunsförsöket, vars modell låg till grund för de kommande omorganisationen av kommunerna. Här var dessutom de stora rikstidningarna påfallande tysta, någon diskussion om det hela förekom knappast alls.
De som ifrågasatte denna nya kommunallag var JO och fristående forskare som oroade sig för rättssäkerheten och enskilda människors integritet. De pekade på att man borde ha tillfrågat kommunernas socialnämnder vilka hade goda kunskaper om människornas situation ute i kommunerna. De menade att den nya kommunallagen skulle urvattna det skyddsnät som fångade upp människor som hamnat i svårigheter, och att det fanns risk för att kommunerna skulle välja sämre vård av kostnadsskäl, något som också kunde drabba gamla och sjuka. Man fruktade från JO-håll även att den kommunala budgeten i själva verket skulle bli målet för verksamheten, istället för innehållet, alltså hur verksamheten fungerade för människorna. En byråchef på JO undrade vart rättssäkerheten fanns, samt vilka som skulle ansvara för att medborgarna inom en kommun behandlades på ett likvärdigt sätt. Även handikapporganisationerna resonerade i liknande banor. De visade som exempel Göteborg, där stadsdelsnämnderna, en slags variant av den nya kommunallagen, innebar olika behandling av kommunens handikappade. Inget hjälpte, år 1992 klubbades den nya kommunallagen igenom. Därmed började medborgarna behandlas olika beroende på ekonomisk, medicinsk eller social status.
En annan nyliberal tes lyder så här:
”Antingen försöker du bli en del av den nya eliten genom slumpen – köp en Bingolott – eller så utvecklar du dina medfödda färdigheter. Gör vad du vill men se till att du är riktigt bra på det du gör – världsklass. Kompetens ger dig valfrihet. Det ökar din makt i förhållande till politiker, arbetsgivare och kapitalister. För enskilda individer är den enda hållbara strategin att bli en knapp resurs.”
Ur boken Karaokekapitalism, av Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordström
MVH
biggj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi har nu insett, genom otaliga bevis och skrivningar, att direktörerna och deras hejdukar utgör en slags hel- och halvkriminell maktelit som helt tappat moral och annat som övriga tvingas efterleva - för att stilla sin extrema girighet. Låt om oss nu granska den totalitära ideologiska bottensatsen, dvs den totalitära grunden för detta slags tänkande som både kan taga sig i uttryck av en uniformerad fascism, eller en kostymdressad nyliberalism!
Det totalitära grunden – rasism, nationalism och imperialism
Historikern Hannah Arendt ansåg att totalitarismen var en slags sammanslagning av det sena 1800-talets imperialism och antisemitism. (Ur hennes verk “The Origins of Totalitarianism”, 1976. Sid. 126ff)
Båda dessa företeelser var delar av samma västerländska värderingar och företeelser, men det är imperialismen som här är intressant eftersom den samtidigt utgör grunden för de liberala och fascistiska ideologierna som växte fram i Europa mot slutet av 1800-talet och inte minst efter första världskriget. Imperialismen är även en produkt av kapitalismen, eller rent av en del av den. Inom kapitalismen, och som en del av den liberala teorin om marknaden, framstår just konkurrensen som den drivande kraft som leder utvecklingen framåt, samtidigt som den av sig själv leder till en slags samhällelig balans, menade Hannah Arendt. Hon insåg dock att en sådan balans aldrig kunde uppnås i det verkliga livet eftersom konkurrensen logiskt sett alltid måste leda till ett företags totala seger och konkurrenternas absoluta död. Att det kan sluta på andra sätt är svårt att se, menade Arendt vidare. Konkurrens innebär helt enkelt det samma som kapitalismen och imperialismen gör på det globala planet – man måste expandera för att vinna. Och då måste man ha samhällets styrningsmekanismer i sina händer, kort sagt – man måste kunna styra det politiska och ekonomiska livet, enligt Arendt.
Hannah Arendt visar även hur de kapitalistiska ”pionjärerna” före den egentliga imperialistiska eran, från senmedeltiden och framöver ända till 1700-talet, inte sällan var judar, vilka deltog i finansieringen av utvecklingen av kapitalismen i västra Europa. Deras kapital var uppbyggt utanför det icke-kapitalistiska systemet, och dessa internationellt sett säkra och garanterade lån var nödvändiga för framväxten av de nationella staterna, enligt Hannah Arendt.
Judarna, dvs en del av dem, var sedan högmedeltiden penningutlånare och inte sällan hatade av befolkningarna i de områden där de var verksamma. De var dock viktiga för den adel som oftast beskyddade dem – för att kunna låna kontanta medel av dem. Med tiden blev även statsmakterna intresserade av judarnas penningar och därmed växte deras förmögenheter. Men de var trots detta inga egentliga stormän eller eliter, de var illa sedda av både kyrkans folk och flertalet bönder – just därför att de genom sina lån krävde ränta. Något som inte alls sågs med blida ögon, vare sig av den katolska kyrkan eller låntagarna. Den protestantiska kyrkan ställde sig med tiden mer positivt till deras låneverksamhet, och deras maktposition ökade i några stater. Men deras rykte var ännu under 1500-1600-talen solkigt och de var allmänt illa omtyckta av dem som hamnade i deras räntegrepp. De nya statsmakterna under absolutismen gav dock judarna en del privilegier just pga deras behov av judarnas pengar och låneverksamhet. Alla judar var dock inte förmögna, men de var inte sällan lika illa sedda av befolkningarna ändå. Inte heller sågs de som särskilt pålitliga, ens av sina kunder inom eliterna.
De rika judarnas penningmedel kom alltså främst från penningutlåning och den ränta den medgav. Under seklerna kunde detta kapital ackumuleras då judarna oftast gifte sig med andra judar och därmed hölls förmögenheterna inom den judiska gruppen som sådan. Överlag levde judarna under bättre materiella förutsättningar än den övriga befolkningen, och i vissa områden, som exempelvis det växande Preussen, levde de s.k. ”rättsligt erkända” judarna, ett liv som påminde om eliternas. De kallades för ”Generalprivilegierte Juden” i Preussen under 1600-1700-talen, där de levde som penningutlånare åt furstar och kungar. Men judarna i Tyskland utgjorde inte en egen klass, och de tillhörde inte heller någon annan klass. De var varken arbetare, medelklass, jordägare eller ens bönder. Inte sällan var de förbjudna att äga mark. De rikaste av judarna såg ut att tillhöra borgarklassens översta skikt, men de definierades ändå som judar – en egen grupp som i praktiken saknade medborgarstatus när denna blev allt mer aktuell efter år 1800. Under 1800-talets lopp befann sig dock de rikaste judarna någonstans mellan eliterna och borgerskapet i länder som Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Ryssland och på Balkan. De övriga befann sig antingen strax ovan de vanliga bönderna eller bland städernas lägre borgerskap.
När nationalismen blev en social och politisk kraft under 1800-talets första årtionden, och statsmakterna försökte skapa nationella stater med befolkningar uppdelade i klasser, undandrog sig många judar dessa försök eftersom de ville behålla sin identitet som just judar. Det samma skedde när man framemot mitten av 1800-talet ville skapa nationella befolkningar med en enda identitet, och assimilera alla grupper till en enda nationell enhet. Judarna satte sig även här till motvärn, man ville fortsätta att behålla sin judiska identitet. Detta innebar att judarna snart började ses som en grupp som helt enkelt inte ville låta integrera sig som medborgare i nationalstaten – det blev ödesdigert för många av dem när nationalismen snart även fick rasistiska undertoner. Judarna hamnade, som tidigare, i ett slags tillstånd där de medborgerliga rättigheterna, som sakta ökade för de övriga befolkningarna, inte utvecklades utan tvärtom hamnade man i ett slags juridiskt vakuumtillstånd. Egentligen var deras rättigheter i många länder vaga och oklara, och i en del länder i Östeuropa blev de mer eller mindre fråntagna sina nationella rättigheter – medan skyldigheterna rent av ökade. En mindre grupp, de som hade stora kapitaltillgångar, hamnade dock i goda materiella förhållanden, men de var inte heller helt accepterade som fullvärdiga medborgare.
Många av dessa judar hamnade vid sekelskiftet 1900 helt i bakvattnet då imperialismen drog undan benen för de nationella judarna och deras bankverksamheter som de hade ägnat sig åt sedan århundraden. Några rika judar klarade sig, och deras namn är välkända i världen, men dessa behövde inte längre sina judiska identiteter. De övriga judarna, särskilt i öster, hamnade redan under 1800-talets sista fjärdedel under stark press, och utsattes för pogromer och trakasserier både av makthavare och de lägre befolkningsskikten – inte minst den mobb som Hannah Arendt talar om. Judarna i västra Europa hamnade efter första världskriget i en position som visserligen var ganska välmående på det materiella planet, men sårbara eftersom de utsågs till måltavlor både hos den mobb som såg sig som krigets förlorade generation, och den vänsterrörelse som såg dem som klassfiender och utsugare. Samtidigt som judarnas position snabbt undergrävdes i Öst- och Centraleuropa de närmaste åren efter 1918. Det var här antisemitismen hade sin grund, men den hade varit latent sedan århundraden tillbaka.
Hannah Arendt menade vidare att imperialismen, precis som kapitalismen, var ett system som måste expandera i all oändlighet, annars riskerar det att rasa samman. Dess logiska konsekvens var att systemet under den klassiska imperialistiska eran krävde, och lyckades, krossa alla andra samhällssystem i sin väg. Denna process hade redan startat i hemländerna i Europa, och den fortsatte därefter i kolonierna. Det var en totalitär ordning som liksom senare totalitära system inte kunde tolerera några konkurrerande system inom sina gränser – gränser som under imperialismens 1800-tal hade hela världen inom sina gränser. Men Hannah Arendt menade också att den uppåtstigande borgarklassen, den ”ägande” klassen, som hon beskriver dem, alls inte eftersträvade regeringsmakten i sina länder – de var nöjda med att få sina äganderätter lagligförklarade och absoluta. För denna klass var polismakten den viktigaste statliga institutionen, menade Arendt vidare. Första senare blev de intresserade av att även ta över statsmakten och styret av hela samhället.
Men stämmer det att borgarklassen inte eftersträvade den formella politiska makten? Knappast, om vi ser till den engelska adeln som tog över styret av landet mot slutet av 1600-talet – tillsammans med köpmännen och borgerskapets högre skikt. Tillsammans genomdrev de lagar som hela tiden gynnade dem själva medan folkmajoriteten stängdes ute från alla möjligheter att delta i samhällets styrelse eller utformning. Vi bör även ha i åminne att Hannah Arents klara skiljelinje mellan borgarklass och styrande eliter knappast gällde i verkligheten. I verkligheten var den brittiska aristokratin lika mycket kapitalister som borgerskapets högre skikt började leva på ett sätt som allt mer påminde om den aristokratiska livsstilen. Det var dessa herrar som ägde andelar och styrde över det Brittiska Ostindiska Kompaniet. De krävde, likt vilken borgare eller kapitalist som helst, rejäla vinster, som dessutom skulle öka från efter år.
Filosofen Hobbes motsade också Hanna Arendts utsägelser om huruvida den framväxande borgerligheten i England eftersträvade också politisk makt eller ej. Arendt erkänner att Hobbes, som levde under 1500-talet, faktiskt menade att borgerligheten redan från början hade eftersträvat också den politiska makten, men att han var ett undantag som bekräftade regeln. Vi vet att Arendt här hade fel. Borgerligheten hade redan under medeltiden samarbetat med de allt mer absolutistiska kungamakter som överallt i västra Europa poppade fram under senmedeltiden. Bevisen för detta är överväldigande.
Det Hannah Arendt kallar ”the mob”, alltså den samling av vinddrivna figurer som var lite utanför samhället; drinkare, småtjuvar, psykopater, småfifflare, delar av trasproletariatet och delar av småborgerskapet såsom, misslyckade konstnärer, brännvinsadvokater, många avdankade soldater och officerare, många småbönder och småhandlare, omfattade kring sekelskiftet 1900 och de närmaste åren därefter många av borgerskapets filosofiska och politiska åskådningsfält. Och det var en borgarklass som i allt väsentligt styrde genom socialt förtryck och, oftast, genom ekonomisk utpressning gentemot de arbetande massorna genom de politiska institutionerna – institutioner som borgarklassen såg som sitt område som måste skyddas från allmänheten inflytande och påverkan. Hannah Arendt fortsätter vidare med följande:
”….In this sense, the bourgeoisie’s political philosophy was always ‘totalitarian’, it always assumed an identity of politics, economics and society, in which political institutions served only as the façade for private interests….”
Borgerskapet, vars dubbla roller som både det privata och offentliga livets styrande klass, försökte ständigt att åtskilja dessa båda intressesfärer – utan att helt lyckas dölja för arbetarklassen att man styrde båda dessa sfärer på samma sätt. Genom ett totalitärt förtryck.
Redan under 1800-talet, exempelvis vid Ludvig Napoleons kupp 1848 och de efterföljande kupperna som ledde fram till kejsardömet, samarbetade denna mobb med de styrande eliterna. Också vid andra tillfällen, både före och efter 1848, ingick de styrande klasserna och mobben tillfälliga allianser. De samarbetade vid enandet av Italien, vid upproren i Ungern och Polen, och de samarbetade nästan alltid i det ”befriade” Latinamerika mot de olika etniska grupperna som omgav dem. De samarbetade ännu vid upproret i Paris 1871, vid de tidiga strejkerna i England under 1830-1840-talen liksom de uppblossande strejkerna i Skandinavien och Tyskland från 1870-talet och framöver. Oftast var fienden den växande borgarklassen, men inte alltid, det kunde lika gärna vara konkurrerande mobbar och eliter i andra länder eller skilda delar i de återstående europeiska imperierna. ”The mob” bestod alltså av den undre delen av borgerskapet, och de drömde om att massorna skulle hjälpa dem till makten Men både de forna eliterna och mobben tog miste på utvecklingen, de stora massorna var oftast inte alls intresserade av att stödja dem i deras privata intressen i att nå makten och privilegierna. Vid de få tillfällen där mobben fick makten insåg dess ledande skikt att den totalitära ordningen måste påtvingas alla i ett samhälle, det gick annars inte att behålla makten särskilt länge. För att den totalitära ordningen under mobben skulle överleva, måste man totalt dominera människorna i samhället. Några konkurrerande ideologier kunde inte tolereras. En ordning som bara kunde genomföras, och upprätthållas, genom terror och våld – ett våld värre än vad gangsters och kriminella någonsin varit mäktiga till. Det skulle nazisterna i Tyskland visa under 1930-talet, det var där mobben till slut erövrade makten, precis som den gjort ett tiotal år tidigare i Italien.
Den kostymdressade nyliberalismen har många strängar på sina lyra, här en av dess deviser
”Antingen försöker du bli en del av den nya eliten genom slumpen – köp en Bingolott – eller så utvecklar du dina medfödda färdigheter. Gör vad du vill men se till att du är riktigt bra på det du gör – världsklass. Kompetens ger dig valfrihet. Det ökar din makt i förhållande till politiker, arbetsgivare och kapitalister. För enskilda individer är den enda hållbara strategin att bli en knapp resurs.”
Ur boken Karaokekapitalism, av Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordström
MVH
biggj
Vi har nu insett, genom otaliga bevis och skrivningar, att direktörerna och deras hejdukar utgör en slags hel- och halvkriminell maktelit som helt tappat moral och annat som övriga tvingas efterleva - för att stilla sin extrema girighet. Låt om oss nu granska den totalitära ideologiska bottensatsen, dvs den totalitära grunden för detta slags tänkande som både kan taga sig i uttryck av en uniformerad fascism, eller en kostymdressad nyliberalism!
Det totalitära grunden – rasism, nationalism och imperialism
Historikern Hannah Arendt ansåg att totalitarismen var en slags sammanslagning av det sena 1800-talets imperialism och antisemitism. (Ur hennes verk “The Origins of Totalitarianism”, 1976. Sid. 126ff)
Båda dessa företeelser var delar av samma västerländska värderingar och företeelser, men det är imperialismen som här är intressant eftersom den samtidigt utgör grunden för de liberala och fascistiska ideologierna som växte fram i Europa mot slutet av 1800-talet och inte minst efter första världskriget. Imperialismen är även en produkt av kapitalismen, eller rent av en del av den. Inom kapitalismen, och som en del av den liberala teorin om marknaden, framstår just konkurrensen som den drivande kraft som leder utvecklingen framåt, samtidigt som den av sig själv leder till en slags samhällelig balans, menade Hannah Arendt. Hon insåg dock att en sådan balans aldrig kunde uppnås i det verkliga livet eftersom konkurrensen logiskt sett alltid måste leda till ett företags totala seger och konkurrenternas absoluta död. Att det kan sluta på andra sätt är svårt att se, menade Arendt vidare. Konkurrens innebär helt enkelt det samma som kapitalismen och imperialismen gör på det globala planet – man måste expandera för att vinna. Och då måste man ha samhällets styrningsmekanismer i sina händer, kort sagt – man måste kunna styra det politiska och ekonomiska livet, enligt Arendt.
Hannah Arendt visar även hur de kapitalistiska ”pionjärerna” före den egentliga imperialistiska eran, från senmedeltiden och framöver ända till 1700-talet, inte sällan var judar, vilka deltog i finansieringen av utvecklingen av kapitalismen i västra Europa. Deras kapital var uppbyggt utanför det icke-kapitalistiska systemet, och dessa internationellt sett säkra och garanterade lån var nödvändiga för framväxten av de nationella staterna, enligt Hannah Arendt.
Judarna, dvs en del av dem, var sedan högmedeltiden penningutlånare och inte sällan hatade av befolkningarna i de områden där de var verksamma. De var dock viktiga för den adel som oftast beskyddade dem – för att kunna låna kontanta medel av dem. Med tiden blev även statsmakterna intresserade av judarnas penningar och därmed växte deras förmögenheter. Men de var trots detta inga egentliga stormän eller eliter, de var illa sedda av både kyrkans folk och flertalet bönder – just därför att de genom sina lån krävde ränta. Något som inte alls sågs med blida ögon, vare sig av den katolska kyrkan eller låntagarna. Den protestantiska kyrkan ställde sig med tiden mer positivt till deras låneverksamhet, och deras maktposition ökade i några stater. Men deras rykte var ännu under 1500-1600-talen solkigt och de var allmänt illa omtyckta av dem som hamnade i deras räntegrepp. De nya statsmakterna under absolutismen gav dock judarna en del privilegier just pga deras behov av judarnas pengar och låneverksamhet. Alla judar var dock inte förmögna, men de var inte sällan lika illa sedda av befolkningarna ändå. Inte heller sågs de som särskilt pålitliga, ens av sina kunder inom eliterna.
De rika judarnas penningmedel kom alltså främst från penningutlåning och den ränta den medgav. Under seklerna kunde detta kapital ackumuleras då judarna oftast gifte sig med andra judar och därmed hölls förmögenheterna inom den judiska gruppen som sådan. Överlag levde judarna under bättre materiella förutsättningar än den övriga befolkningen, och i vissa områden, som exempelvis det växande Preussen, levde de s.k. ”rättsligt erkända” judarna, ett liv som påminde om eliternas. De kallades för ”Generalprivilegierte Juden” i Preussen under 1600-1700-talen, där de levde som penningutlånare åt furstar och kungar. Men judarna i Tyskland utgjorde inte en egen klass, och de tillhörde inte heller någon annan klass. De var varken arbetare, medelklass, jordägare eller ens bönder. Inte sällan var de förbjudna att äga mark. De rikaste av judarna såg ut att tillhöra borgarklassens översta skikt, men de definierades ändå som judar – en egen grupp som i praktiken saknade medborgarstatus när denna blev allt mer aktuell efter år 1800. Under 1800-talets lopp befann sig dock de rikaste judarna någonstans mellan eliterna och borgerskapet i länder som Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Ryssland och på Balkan. De övriga befann sig antingen strax ovan de vanliga bönderna eller bland städernas lägre borgerskap.
När nationalismen blev en social och politisk kraft under 1800-talets första årtionden, och statsmakterna försökte skapa nationella stater med befolkningar uppdelade i klasser, undandrog sig många judar dessa försök eftersom de ville behålla sin identitet som just judar. Det samma skedde när man framemot mitten av 1800-talet ville skapa nationella befolkningar med en enda identitet, och assimilera alla grupper till en enda nationell enhet. Judarna satte sig även här till motvärn, man ville fortsätta att behålla sin judiska identitet. Detta innebar att judarna snart började ses som en grupp som helt enkelt inte ville låta integrera sig som medborgare i nationalstaten – det blev ödesdigert för många av dem när nationalismen snart även fick rasistiska undertoner. Judarna hamnade, som tidigare, i ett slags tillstånd där de medborgerliga rättigheterna, som sakta ökade för de övriga befolkningarna, inte utvecklades utan tvärtom hamnade man i ett slags juridiskt vakuumtillstånd. Egentligen var deras rättigheter i många länder vaga och oklara, och i en del länder i Östeuropa blev de mer eller mindre fråntagna sina nationella rättigheter – medan skyldigheterna rent av ökade. En mindre grupp, de som hade stora kapitaltillgångar, hamnade dock i goda materiella förhållanden, men de var inte heller helt accepterade som fullvärdiga medborgare.
Många av dessa judar hamnade vid sekelskiftet 1900 helt i bakvattnet då imperialismen drog undan benen för de nationella judarna och deras bankverksamheter som de hade ägnat sig åt sedan århundraden. Några rika judar klarade sig, och deras namn är välkända i världen, men dessa behövde inte längre sina judiska identiteter. De övriga judarna, särskilt i öster, hamnade redan under 1800-talets sista fjärdedel under stark press, och utsattes för pogromer och trakasserier både av makthavare och de lägre befolkningsskikten – inte minst den mobb som Hannah Arendt talar om. Judarna i västra Europa hamnade efter första världskriget i en position som visserligen var ganska välmående på det materiella planet, men sårbara eftersom de utsågs till måltavlor både hos den mobb som såg sig som krigets förlorade generation, och den vänsterrörelse som såg dem som klassfiender och utsugare. Samtidigt som judarnas position snabbt undergrävdes i Öst- och Centraleuropa de närmaste åren efter 1918. Det var här antisemitismen hade sin grund, men den hade varit latent sedan århundraden tillbaka.
Hannah Arendt menade vidare att imperialismen, precis som kapitalismen, var ett system som måste expandera i all oändlighet, annars riskerar det att rasa samman. Dess logiska konsekvens var att systemet under den klassiska imperialistiska eran krävde, och lyckades, krossa alla andra samhällssystem i sin väg. Denna process hade redan startat i hemländerna i Europa, och den fortsatte därefter i kolonierna. Det var en totalitär ordning som liksom senare totalitära system inte kunde tolerera några konkurrerande system inom sina gränser – gränser som under imperialismens 1800-tal hade hela världen inom sina gränser. Men Hannah Arendt menade också att den uppåtstigande borgarklassen, den ”ägande” klassen, som hon beskriver dem, alls inte eftersträvade regeringsmakten i sina länder – de var nöjda med att få sina äganderätter lagligförklarade och absoluta. För denna klass var polismakten den viktigaste statliga institutionen, menade Arendt vidare. Första senare blev de intresserade av att även ta över statsmakten och styret av hela samhället.
Men stämmer det att borgarklassen inte eftersträvade den formella politiska makten? Knappast, om vi ser till den engelska adeln som tog över styret av landet mot slutet av 1600-talet – tillsammans med köpmännen och borgerskapets högre skikt. Tillsammans genomdrev de lagar som hela tiden gynnade dem själva medan folkmajoriteten stängdes ute från alla möjligheter att delta i samhällets styrelse eller utformning. Vi bör även ha i åminne att Hannah Arents klara skiljelinje mellan borgarklass och styrande eliter knappast gällde i verkligheten. I verkligheten var den brittiska aristokratin lika mycket kapitalister som borgerskapets högre skikt började leva på ett sätt som allt mer påminde om den aristokratiska livsstilen. Det var dessa herrar som ägde andelar och styrde över det Brittiska Ostindiska Kompaniet. De krävde, likt vilken borgare eller kapitalist som helst, rejäla vinster, som dessutom skulle öka från efter år.
Filosofen Hobbes motsade också Hanna Arendts utsägelser om huruvida den framväxande borgerligheten i England eftersträvade också politisk makt eller ej. Arendt erkänner att Hobbes, som levde under 1500-talet, faktiskt menade att borgerligheten redan från början hade eftersträvat också den politiska makten, men att han var ett undantag som bekräftade regeln. Vi vet att Arendt här hade fel. Borgerligheten hade redan under medeltiden samarbetat med de allt mer absolutistiska kungamakter som överallt i västra Europa poppade fram under senmedeltiden. Bevisen för detta är överväldigande.
Det Hannah Arendt kallar ”the mob”, alltså den samling av vinddrivna figurer som var lite utanför samhället; drinkare, småtjuvar, psykopater, småfifflare, delar av trasproletariatet och delar av småborgerskapet såsom, misslyckade konstnärer, brännvinsadvokater, många avdankade soldater och officerare, många småbönder och småhandlare, omfattade kring sekelskiftet 1900 och de närmaste åren därefter många av borgerskapets filosofiska och politiska åskådningsfält. Och det var en borgarklass som i allt väsentligt styrde genom socialt förtryck och, oftast, genom ekonomisk utpressning gentemot de arbetande massorna genom de politiska institutionerna – institutioner som borgarklassen såg som sitt område som måste skyddas från allmänheten inflytande och påverkan. Hannah Arendt fortsätter vidare med följande:
”….In this sense, the bourgeoisie’s political philosophy was always ‘totalitarian’, it always assumed an identity of politics, economics and society, in which political institutions served only as the façade for private interests….”
Borgerskapet, vars dubbla roller som både det privata och offentliga livets styrande klass, försökte ständigt att åtskilja dessa båda intressesfärer – utan att helt lyckas dölja för arbetarklassen att man styrde båda dessa sfärer på samma sätt. Genom ett totalitärt förtryck.
Redan under 1800-talet, exempelvis vid Ludvig Napoleons kupp 1848 och de efterföljande kupperna som ledde fram till kejsardömet, samarbetade denna mobb med de styrande eliterna. Också vid andra tillfällen, både före och efter 1848, ingick de styrande klasserna och mobben tillfälliga allianser. De samarbetade vid enandet av Italien, vid upproren i Ungern och Polen, och de samarbetade nästan alltid i det ”befriade” Latinamerika mot de olika etniska grupperna som omgav dem. De samarbetade ännu vid upproret i Paris 1871, vid de tidiga strejkerna i England under 1830-1840-talen liksom de uppblossande strejkerna i Skandinavien och Tyskland från 1870-talet och framöver. Oftast var fienden den växande borgarklassen, men inte alltid, det kunde lika gärna vara konkurrerande mobbar och eliter i andra länder eller skilda delar i de återstående europeiska imperierna. ”The mob” bestod alltså av den undre delen av borgerskapet, och de drömde om att massorna skulle hjälpa dem till makten Men både de forna eliterna och mobben tog miste på utvecklingen, de stora massorna var oftast inte alls intresserade av att stödja dem i deras privata intressen i att nå makten och privilegierna. Vid de få tillfällen där mobben fick makten insåg dess ledande skikt att den totalitära ordningen måste påtvingas alla i ett samhälle, det gick annars inte att behålla makten särskilt länge. För att den totalitära ordningen under mobben skulle överleva, måste man totalt dominera människorna i samhället. Några konkurrerande ideologier kunde inte tolereras. En ordning som bara kunde genomföras, och upprätthållas, genom terror och våld – ett våld värre än vad gangsters och kriminella någonsin varit mäktiga till. Det skulle nazisterna i Tyskland visa under 1930-talet, det var där mobben till slut erövrade makten, precis som den gjort ett tiotal år tidigare i Italien.
Den kostymdressade nyliberalismen har många strängar på sina lyra, här en av dess deviser
”Antingen försöker du bli en del av den nya eliten genom slumpen – köp en Bingolott – eller så utvecklar du dina medfödda färdigheter. Gör vad du vill men se till att du är riktigt bra på det du gör – världsklass. Kompetens ger dig valfrihet. Det ökar din makt i förhållande till politiker, arbetsgivare och kapitalister. För enskilda individer är den enda hållbara strategin att bli en knapp resurs.”
Ur boken Karaokekapitalism, av Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordström
MVH
biggj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi går vidare i vår lilla analytiska redogörelse för krisen och dess orsaker!
Den industriella förutsättningen för det totalitära systemets framväxt
Den industriella utvecklingen, eller revolutionen, ändrade fullständigt på maktens form och karaktär, först i Europa och sedan i stort sett resten av världen. Nu kunde man mer och mer behärska både natur och människor på ett sätt man tidigare inte kunnat föreställa sig. Kontrollen över människorna gick längs två spår. Det ena spåret användes på flertalet, det andra på fåtalet. För det första innebar industrialiseringen att miljoner människor utarmades och blev fattiga. En massfattigdom som inte fanns tidigare, varken i Europa eller övriga världen. Den utarmning som industrialiseringen innebar att många människor på först den brittiska landsbygden fördrevs från sina torp och gårdar då liberala jorddrottar och städernas affärsmän hade makten efter 1689 års revolution. Senare hände samma sak i alla europeiska länder och därefter fortsatte denna fördrivning i Nordamerika och under 1900-talet pågick processen vidare i övriga världen, och pågår in på 2000-talet. Processen ledde till att större delen av Europas befolkning blev beroende av dem som hade kapital, och att fattiga människor reducerades till rena arbetsslavar mot slutet av 1700-talet och framför allt under 1800-talet. De nya arbetsmetoderna som infördes genom den industriella utvecklingen gjorde att folk fick en främlingskänsla inför sitt arbete, eftersom förbindelsen mellan producenten och produkten bröts. Genom den specialisering som nu följde och infördes med tvång blev många familjer, som tidigare varit relativt självständiga och oberoende, tvingades nu bli avhängiga av både en arbetsgivare och en mängd olika system som tillgodosåg deras dagliga behov, som forskaren Theodore Lowi påpekade.
Den industriella revolutionen skilde folk från varandra på ett olyckligt sätt. Inte minst familjerna. Den skilde folket från jorden och hemmet från arbetsplatsen. Männen försvann från hemmet på dagarna och barnen umgicks inte med dem som tidigare, samtidigt som kvinnorna hamnade inne i hemmen. Samhället fragmentiserades och de gamla värdena, samarbete och gemenskap, förlorades. En känsla av isolering och maktlöshet skapades mot slutet av 1800-talet i Europa men snart också i Nordamerika. Det var detta utanförskap och ensamhet som skapade en grogrund för den totalitära ordningen, menade forskaren Hannah Arendt.
Allt detta skapade en människa, främst är det mannen som här åsyftas, berusad av makten. En maktposition som tar över helt och blir till ett medel att härska – och erhålla pengar eller kapital. Många avskydde dessa män, kapitalisterna, och ville revoltera. Dessa drogs till anarkismen och socialismen som utlovade mänskligare förhållanden och social rättvisa. Men många av socialismens förespråkare, också de mestadels män, som med tiden fick chansen att förverkliga sina idéer, skapade själva en mardröm – eftersom de själva var omedvetet berusade av makten. De mer demokratiska samhällena som efter första världskriget tonade fram, var inte heller de fria från idealistiska visioner, men de nöjde sig med gamla visioner – den liberala föreställningen om en människa som är aggressiv, självisk, tävlingsinriktad och girig som strävar efter mer makt. Detta ansågs av främst liberalerna som oundvikligt, man måste följa strömmen, menade dessa män. Denna syn på människan har dock aldrig varit allmän, men den började omfattas av samhällenas eliter under den industriella epoken.
I början av 2000-talet har liberalismen och kapitalismen blivit en slags blandning mellan det auktoritära och det totalitära. De styrande eliterna kräver att all ekonomi skall vila på marknadskrafterna, vilket automatiskt utesluter flertalet från reell makt. Inte heller kapitalismen, eller liberalismen, accepterar någon annan ordning. De som gör motstånd förlöjligas i de av eliten styrda medierna, de arresteras, fryses ut, olagligförklaras eller t.o.m. mördas. Utvecklingen i USA och hela västerlandet har sedan 1970-talet gått mot en gradvis ökning av kontrollen av människorna. Individernas, regionernas och den lokala makten har minskats till förmån för en centralisering av makten. Och alltmer är det de ekonomiska eliterna som styr – det gäller både s.k. demokratiska såväl som auktoritära och totalitära stater. Det gäller USA, Storbritannien, Mexiko, Frankrike liksom Japan, Sydkorea och Kina för att ta några solklara exempel.
Kapitalismen är det tidiga 2000-talets dominerande system, och den är helt igenom totalitär, inga andra system eller ansatser till något nytt tillåts, den kräver en total likriktning av alla. Den tål heller inga ifrågasättanden, därför är ett av dess absoluta vapen styrningen av massmedierna. Massmedierna är den kapitalistiska maktens främsta vapen, vid sidan av den rena terrorn. En vapenbaserad terror som dock inte så ofta syns i centrum, utan i periferierna, alltså i tredje världen. Men dess väg är alltför lik andra hierarkiska system – där är och förblir instabila till sin natur. En väg som emellertid strider mot den mänskliga naturen – och därför är den dömd att gå under precis som alla andra icke-demokratiska system! Kanske hösten 2008 inleder början på det kapitalistiska slutet? Låt oss hoppas det!
Här nedan en annan av nyliberalernas deviser:
”Vår sköna och skyddade nya värld bebos av människor som har eller kan och människor som helt enkelt måste, människor med valfrihet och människor utan val: härskare och tjänare. Utöver den ojämna kapitalfördelningen slits vår värld också sönder av tre andra starka krafter: talang, utbildning och rätt kontakter. För att lyckas behöver du ha de rätta kunskaperna, de rätta skolorna och strategiskt placerade vänner. Dessa faktorer avgör om människor har frihet att välja eller bara tvingas svälja förtreten.”
Ur boken Karaokekapitalism, av Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordström (sid. 82)
MVH
biggj - som med stilism, fakta och godhet plågar de totalitära...
Vi går vidare i vår lilla analytiska redogörelse för krisen och dess orsaker!
Den industriella förutsättningen för det totalitära systemets framväxt
Den industriella utvecklingen, eller revolutionen, ändrade fullständigt på maktens form och karaktär, först i Europa och sedan i stort sett resten av världen. Nu kunde man mer och mer behärska både natur och människor på ett sätt man tidigare inte kunnat föreställa sig. Kontrollen över människorna gick längs två spår. Det ena spåret användes på flertalet, det andra på fåtalet. För det första innebar industrialiseringen att miljoner människor utarmades och blev fattiga. En massfattigdom som inte fanns tidigare, varken i Europa eller övriga världen. Den utarmning som industrialiseringen innebar att många människor på först den brittiska landsbygden fördrevs från sina torp och gårdar då liberala jorddrottar och städernas affärsmän hade makten efter 1689 års revolution. Senare hände samma sak i alla europeiska länder och därefter fortsatte denna fördrivning i Nordamerika och under 1900-talet pågick processen vidare i övriga världen, och pågår in på 2000-talet. Processen ledde till att större delen av Europas befolkning blev beroende av dem som hade kapital, och att fattiga människor reducerades till rena arbetsslavar mot slutet av 1700-talet och framför allt under 1800-talet. De nya arbetsmetoderna som infördes genom den industriella utvecklingen gjorde att folk fick en främlingskänsla inför sitt arbete, eftersom förbindelsen mellan producenten och produkten bröts. Genom den specialisering som nu följde och infördes med tvång blev många familjer, som tidigare varit relativt självständiga och oberoende, tvingades nu bli avhängiga av både en arbetsgivare och en mängd olika system som tillgodosåg deras dagliga behov, som forskaren Theodore Lowi påpekade.
Den industriella revolutionen skilde folk från varandra på ett olyckligt sätt. Inte minst familjerna. Den skilde folket från jorden och hemmet från arbetsplatsen. Männen försvann från hemmet på dagarna och barnen umgicks inte med dem som tidigare, samtidigt som kvinnorna hamnade inne i hemmen. Samhället fragmentiserades och de gamla värdena, samarbete och gemenskap, förlorades. En känsla av isolering och maktlöshet skapades mot slutet av 1800-talet i Europa men snart också i Nordamerika. Det var detta utanförskap och ensamhet som skapade en grogrund för den totalitära ordningen, menade forskaren Hannah Arendt.
Allt detta skapade en människa, främst är det mannen som här åsyftas, berusad av makten. En maktposition som tar över helt och blir till ett medel att härska – och erhålla pengar eller kapital. Många avskydde dessa män, kapitalisterna, och ville revoltera. Dessa drogs till anarkismen och socialismen som utlovade mänskligare förhållanden och social rättvisa. Men många av socialismens förespråkare, också de mestadels män, som med tiden fick chansen att förverkliga sina idéer, skapade själva en mardröm – eftersom de själva var omedvetet berusade av makten. De mer demokratiska samhällena som efter första världskriget tonade fram, var inte heller de fria från idealistiska visioner, men de nöjde sig med gamla visioner – den liberala föreställningen om en människa som är aggressiv, självisk, tävlingsinriktad och girig som strävar efter mer makt. Detta ansågs av främst liberalerna som oundvikligt, man måste följa strömmen, menade dessa män. Denna syn på människan har dock aldrig varit allmän, men den började omfattas av samhällenas eliter under den industriella epoken.
I början av 2000-talet har liberalismen och kapitalismen blivit en slags blandning mellan det auktoritära och det totalitära. De styrande eliterna kräver att all ekonomi skall vila på marknadskrafterna, vilket automatiskt utesluter flertalet från reell makt. Inte heller kapitalismen, eller liberalismen, accepterar någon annan ordning. De som gör motstånd förlöjligas i de av eliten styrda medierna, de arresteras, fryses ut, olagligförklaras eller t.o.m. mördas. Utvecklingen i USA och hela västerlandet har sedan 1970-talet gått mot en gradvis ökning av kontrollen av människorna. Individernas, regionernas och den lokala makten har minskats till förmån för en centralisering av makten. Och alltmer är det de ekonomiska eliterna som styr – det gäller både s.k. demokratiska såväl som auktoritära och totalitära stater. Det gäller USA, Storbritannien, Mexiko, Frankrike liksom Japan, Sydkorea och Kina för att ta några solklara exempel.
Kapitalismen är det tidiga 2000-talets dominerande system, och den är helt igenom totalitär, inga andra system eller ansatser till något nytt tillåts, den kräver en total likriktning av alla. Den tål heller inga ifrågasättanden, därför är ett av dess absoluta vapen styrningen av massmedierna. Massmedierna är den kapitalistiska maktens främsta vapen, vid sidan av den rena terrorn. En vapenbaserad terror som dock inte så ofta syns i centrum, utan i periferierna, alltså i tredje världen. Men dess väg är alltför lik andra hierarkiska system – där är och förblir instabila till sin natur. En väg som emellertid strider mot den mänskliga naturen – och därför är den dömd att gå under precis som alla andra icke-demokratiska system! Kanske hösten 2008 inleder början på det kapitalistiska slutet? Låt oss hoppas det!
Här nedan en annan av nyliberalernas deviser:
”Vår sköna och skyddade nya värld bebos av människor som har eller kan och människor som helt enkelt måste, människor med valfrihet och människor utan val: härskare och tjänare. Utöver den ojämna kapitalfördelningen slits vår värld också sönder av tre andra starka krafter: talang, utbildning och rätt kontakter. För att lyckas behöver du ha de rätta kunskaperna, de rätta skolorna och strategiskt placerade vänner. Dessa faktorer avgör om människor har frihet att välja eller bara tvingas svälja förtreten.”
Ur boken Karaokekapitalism, av Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordström (sid. 82)
MVH
biggj - som med stilism, fakta och godhet plågar de totalitära...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi fortsätter vår exposé över den nyliberalism som just kapsejsat!
Det orättfärdiga rättsväsendet och dess lagar – den totalitära statens förutsättningar
I primitiva samhällen gick det ofta inte att skilja på lagen och andra sociala regler. I s.k. ”högre civilisationer” existerade det alltid lagar – som mestadels byggde på äganderättsfrågor. De flesta tidiga lagar handlade om rätten till egendom i olika former. Den gamla mosaiska lagen varnar för att ha begärelse till sin nästas egendom – hustrur och djur. Lagarna uppfattas av de flesta som skydd för liv och lem, men de moderna lagarna handlar mestadels om ägande. Detta innebär att ingen yrkesbransch är mer sammankopplad med maktens expansion och den gradvisa övergången till totalitarismen än de som sysslat med juridiken.
Den moderna rätten i västerlandet skapades av den borgerlighet som bebodde städerna under
1200-1300-talens Västeuropa. Delvis var det en efterapning av den romerska rätten. Under denna tid kämpade handlare och affärsmän för att skapa regler för att värna frihet, rättvisa och naturliga rättigheter. Idag bekämpar flertalet jurister, företagare och samhällseliter detta och driver samhället mot allt mer centralism. Det har i århundraden varit så att flertalet av juristerna betjänat dem som betalat mest – herrar, furstar, kyrkan, affärsmän eller aristokrater.
Borgerskapet utvecklades delvis ur en köpmannaklass som växte fram i Europa under 900-1000-talen, vilka färdades mellan städerna med alla sina varor. De var avskydda därför att de sålde med vinst, vilket i det feodala samhället oftast sågs såsom ovärdigt. Vanligt folk idkade mestadels byteshandel med varandra, eller med lokala handlare som var allmänt accepterade. Att bedriva handel i syfte att göra en större vinst, vanligen att köpa billigt och sälja dyrt, sågs både av kyrkan och flertalet människor som ocker, vilket enligt religionen var syndigt.
Adeln gillade inte köpmännen och såg dem närmast som en subversiv grupp, men köpmännen som klass överlevde och deras styrka växte med tiden. De behövdes trots allt i det feodala samhället. Handel av större omfång krävde en viss garanti för säkerhet till liv och lem. Den krävde även krediter, försäkringar och system för överföring av större summor. För att lösa alla dessa uppgifter var det nödvändigt för köpmännen att påverka lagarna och också ändra dem. Man uppnådde i många städer ”fribrev” och avtal med lokala adelsmän och därmed skrevs lagarna om och gynnade handeln än mer. Under 1200-1300-talen hade rika köpmän ingått allianser med kungar som nyligen vunnit sin makt – därför att kungarna behövde pengar och handelsmännen behövde möjligheter att utöka sin handel och få lagar som gällde större områden och inte minst ordning i penningsystemen. Det var under denna tid juristen/ämbetsmannen växte fram i Europa, och juridiken blev ett verktyg för de ekonomiskt mäktiga. Den feodala rätten innehöll bestämmelser om fastställda förhållanden rörande egendom och utbyte mellan enskilda. Den nya, borgerligt påverkade, rätten sysslade enbart med avtal, egendom och handel. Medan den feodala rätten hade en plats åt alla, även om flertalet hade en låg placering i systemet, ersattes denna av ett system som gradvis föste bort större delen av befolkningen från deras givna platser och från deras av hävd brukade jord. De förlorade sin ”säkerhet” då deras samhällsposition blev omgjord till ett ekonomiskt värde. Något som var på pränt redan kring år 1600 i västra Europa. Den medeltida staten hade gemensamt ägts av sina inbyggare och deras avkomma. Deras allmänningar stod öppna för alla i en by eller bygd. När städerna fick stadsrättigheter innebar det att de mäktigaste och rikaste männen blev styresmän i städerna. De såg stadens egendom som sin egen. Detta system spred sig till landsbygden under 1600-1700-talen, och därmed började man privatisera allmänningarna, och ungefär samtidigt började skråsystemen falla samman i städerna. Lagarna om jordegendom skrevs om. För att genomföra dessa förändringar behövdes en stark centralmakt. Det fick man i de starka monarkierna som allt mer tog form från 1400-talets slutskede till 1600-talet – och de som mest gynnades av denna utveckling var borgerligheten i städerna, och delvis även jordherrarna på landsbygden. Borgarna, alltså köpmännen, företagarna, administratörerna/ämbetsmännen och juristerna förespråkade tidigt en starkt centraliserad statsmakt.
Denna utveckling ledde till en process där köpmännen insåg att de kunde tjäna ännu mer om de också anställde de hantverkare de tidigare köpt varor och produkter från. Därmed fick de kontroll över tillverkningens alla stadier. Sådana företag krävde mycket kapital, och det skaffade man sig genom att låna upp pengar hos dem som hade – adeln och statsmakten. Men samtidigt låg konflikten latent då statsmaktens intressen och köpmännens intressen inte alltid sammanföll. Därför skakades de absoluta monarkierna av en rad uppror och revolutioner under 1600-1700-talen. Köpmännen, och deras filosofer, ansåg att de hade vissa ”naturliga rättigheter” som statsmakten inte fick röra. Sådana rättigheter var friheten att organisera produktionssystemet och handeln. I den rättsideologi som växte fram under 1700-talet var arbetet något man valde fritt. Detta kallade köpmännen och deras allierade för en befrielse från feodalismens rättsuppfattning, där ju arbetet var en motprestation för att man erhöll ett stycke jord att odla. Köpmännen hävdade att ingen behövde arbeta av tvång, att arbetskraften därmed frivilligt sålde sig till en arbetsköpare genom en frivillig överenskommelse. Detta har naturligtvis inget med verkligheten att göra, folk var ju tvungna att arbeta för att få något att äta. De som tvingades bort från sin jord och sina byar och saknade pengar och andra medel tvingades att ta anställning för den låga lön arbetsgivaren var villig att betala.
Liberalismens centrala doktrin – att egendomen bara är ett förhållande mellan en person och ett föremål utan vidare följder för maktförhållandena mellan människorna – är i grunden falsk. När egendomen består av produktionsmedel blir den ett instrument för makt över människor, som historikern och samhällsforskaren R M Dworkin så träffsäkert påpekade.
I ett verkligt demokratiskt samhälle, kan man fråga sig om ägandet av produktionsmedel kan förbli intakt? Eftersom produktionsmedlen är av avgörande betydelse för människornas välfärd, bör dessa underkastas en demokratisk kontroll, eller rent av fråntas privat äganderätt om denna inverkar menligt på dem som är beroende av produktionsmedlen! Kanske produktionsmedel av större skala - där det krävs mer arbetskraft än ägarens insatser - inte bör läggas i privata händer utan vara demokratiskt ägda?
Lagen i den form som vi i västerlandet känner den handlar mest om egendom. Mänskliga rättigheter och medborgerliga fri- och rättigheter är relativt nya element och saknas ännu i många samhällen. Den ekonomiska makten använder sig idag av rättsmaskineriet för att öka den sociala kontrollen av medborgarna i samhället. De använder också rättsmaskineriet för sina egna intressen som alltid handlar om att skydda dess kapital och makt. Det är här juristerna spelar en avgörande roll genom att manipulera, ge ett sken av rättvisa och få det att se bra ut. När de nya ekonomiska eliterna i Europa och Nordamerika fick sin makt konsoliderad under perioden 1875-1925, började deras intresse för ord som frihet, jämlikhet och broderskap att avklinga. Istället förde man fram nya paroller – effektivitet, rationalitet, lag och ordning – det senare en omskrivning för en massiv social kontroll. Till grund för lagarna ligger traditionella trosföreställningar och värderingar. De utgör en rättsideologi som står ovanför och utanför samhället och verkar ha en egen existens. Men dessa rättsprinciper omfattas aldrig av alla i ett samhälle. Rättens funktion är att flytta konflikten till en, neutral, tribunal. Här skall lagen tillämpas och alla förväntas följa utslagen. Men denna tribunal är inte neutral, den tjänar alltid makten.
Samtidigt underminerar den styrande eliten självt tilltron till lagen och rättssystemet genom att inte själva följa den. Man bryter ständigt mot rättssystemet, vilket beror på att det nuvarande kapitalistiska ekonomiska systemet inte kan upprätthållas utan en våldsam utsugning av arbetskraften. Detta kriminella förfarande kännetecknar både USA:s, Sveriges som övriga världens eliter. När den styrande klassen hindras från att suga ut arbetskraften i den egna staten, suger man ut arbetskraften i andra länder, främst i tredje världen.
Den ekonomiska eliten i det kapitalistiska systemet kan inte öka sina vinster som de önskar utan att tvinga arbetarklassen på knä, vilket man ännu kan i tredje världen. De multinationella bolagen kan idag kringgå de nationella lagarna genom att flytta till stater där de slipper både insyn och några regel att slaviskt följa.
Idén om den västerländska rättvisan genomsyras av tävlan, vilken den liberala ideologin har skapat under stor möda sedan medeltiden. Precis som man enligt liberalismen skall tävla på marknaden, skall man även tävla om vem som har rätt i en tvist. Och juristerna försvarar alltid dem som betalar bäst, och därmed vinner oftast de som har mest pengar – alltså maktens människor. Arbetarna har inte heller möjligheter att fritt välja arbetsplats därför att ägandet medför en dominerande ställning för ägarens del. Sådana förhållanden skapar ojämlikhet vilket får omfattande återverkningar för samhället.
Michael Foucault skriver i sin skrift ”Power/Knowledge” (sid. 40ff) att fängelsesystemet alltid mer har varit avsett för social kontroll och inte för bestraffning. I 1800-talets början hade de makthavande i Västeuropas länder tankar om att skapa en kriminell klass som de kunde använda för sina syften. I det dåtida Frankrike skötte de kriminella om hela prostitutionsindustrin, övervakade medborgare, anställdes som strejkbrytare och som infiltratörer i olika organisationer. Denna koppling mellan den ekonomiska eliten och de kriminella nätverken finns kvar även idag i samtliga västerländska stater, liksom det mer eller mindre är en del i systemen i tredje världen.
Dessa grupper av kriminella tog inte sällan värvning i de frikårer som Europas furstar och ekonomiska eliter hyrde in för sina syften av odemokratisk art. Napoleon III, eller Louis Bonaparte, använde sig av dessa när han grep makten efter februarirevolutionen 1848.
Det stora uppsvinget för fångvårdssystemet kom med industrialismens framväxt under sent 1700-tal och in på 1800-talet. Systemet var avsett för att slå ned de upplopp som blev allt vanligare i och med fabriksarbetets demoraliserande konsekvenser. Protesterande arbetare fördes till fängelserna av de poliser som samtidigt ökade i antal och delvis också var en konsekvens av det industriella samhället. Borgarna oroades av de folkliga protesterna under industrialismen uppbyggnadsfas i Europa, ungefär tiden 1750-1850. Fängelsesystemet var ett led i uppbyggnaden av den totalitära staten.
I USA lägger man ner stora pengar på olika former av bestraffningar, mycket mer än på skolgång eller stöd till de fattiga. Hade man gjort det motsatta, hade man förmodligen inte haft någon större kriminalitet. Lösningen på brottsproblematiken har sedan 1980-talet varit mer och mer kontroll. Fler poliser, fler vapen, fler fängelser – men inget har hjälpt. Brottsligheten ökar hela tiden, inte minst den ekonomiska. Det är dock inte den ekonomiska brottsligheten man är ute efter, utan de brott som begås av de fattiga. Men det går inte att få bort en brottslighet som är socialt motiverad eftersom de som jagar brottslingarna själva är de egentliga brottslingarna – och det vet de fattiga. Skall man få ned brottsligheten måste man ändra sin moral – och det är omöjligt i ett kapitalistiskt samhälle.
Den gamle revolutionären Trotskij menade att man borde ha två olika kriterier av moral för en arbetsgivare/slavägare som med våld slår en slav i bojor och en där slaven med list och våld bryter sina bojor. Det är i själva verket detta de västerländska samhällena gör – fast tvärtom - de belönar arbetsgivaren/slavägaren och bestraffar arbetarna/slavarna. Utan att ta till våld finns det ett sätt att faktiskt tillämpa olika rättsprinciper för olika brott. Man skulle utan svårigheter kunna införa omvänd bevisföring för alla brott som har med näringsverksamhet att göra.
”Förvånande många poliser har en reaktionär, antidemokratisk hållning. Dessa mörkermän förfasar sig över 'samhällets förfall' och föraktar beslutande politiker därför att de är 'svaga' och 'viljelösa'. Och i grupp förstärker de varandras mörka sidor.”
Claes-Göran Hellsten, polisinspektör, som jobbat inom polisen i 30 år
MVH
biggj - den store rorsmanden och upplysaren....
Vi fortsätter vår exposé över den nyliberalism som just kapsejsat!
Det orättfärdiga rättsväsendet och dess lagar – den totalitära statens förutsättningar
I primitiva samhällen gick det ofta inte att skilja på lagen och andra sociala regler. I s.k. ”högre civilisationer” existerade det alltid lagar – som mestadels byggde på äganderättsfrågor. De flesta tidiga lagar handlade om rätten till egendom i olika former. Den gamla mosaiska lagen varnar för att ha begärelse till sin nästas egendom – hustrur och djur. Lagarna uppfattas av de flesta som skydd för liv och lem, men de moderna lagarna handlar mestadels om ägande. Detta innebär att ingen yrkesbransch är mer sammankopplad med maktens expansion och den gradvisa övergången till totalitarismen än de som sysslat med juridiken.
Den moderna rätten i västerlandet skapades av den borgerlighet som bebodde städerna under
1200-1300-talens Västeuropa. Delvis var det en efterapning av den romerska rätten. Under denna tid kämpade handlare och affärsmän för att skapa regler för att värna frihet, rättvisa och naturliga rättigheter. Idag bekämpar flertalet jurister, företagare och samhällseliter detta och driver samhället mot allt mer centralism. Det har i århundraden varit så att flertalet av juristerna betjänat dem som betalat mest – herrar, furstar, kyrkan, affärsmän eller aristokrater.
Borgerskapet utvecklades delvis ur en köpmannaklass som växte fram i Europa under 900-1000-talen, vilka färdades mellan städerna med alla sina varor. De var avskydda därför att de sålde med vinst, vilket i det feodala samhället oftast sågs såsom ovärdigt. Vanligt folk idkade mestadels byteshandel med varandra, eller med lokala handlare som var allmänt accepterade. Att bedriva handel i syfte att göra en större vinst, vanligen att köpa billigt och sälja dyrt, sågs både av kyrkan och flertalet människor som ocker, vilket enligt religionen var syndigt.
Adeln gillade inte köpmännen och såg dem närmast som en subversiv grupp, men köpmännen som klass överlevde och deras styrka växte med tiden. De behövdes trots allt i det feodala samhället. Handel av större omfång krävde en viss garanti för säkerhet till liv och lem. Den krävde även krediter, försäkringar och system för överföring av större summor. För att lösa alla dessa uppgifter var det nödvändigt för köpmännen att påverka lagarna och också ändra dem. Man uppnådde i många städer ”fribrev” och avtal med lokala adelsmän och därmed skrevs lagarna om och gynnade handeln än mer. Under 1200-1300-talen hade rika köpmän ingått allianser med kungar som nyligen vunnit sin makt – därför att kungarna behövde pengar och handelsmännen behövde möjligheter att utöka sin handel och få lagar som gällde större områden och inte minst ordning i penningsystemen. Det var under denna tid juristen/ämbetsmannen växte fram i Europa, och juridiken blev ett verktyg för de ekonomiskt mäktiga. Den feodala rätten innehöll bestämmelser om fastställda förhållanden rörande egendom och utbyte mellan enskilda. Den nya, borgerligt påverkade, rätten sysslade enbart med avtal, egendom och handel. Medan den feodala rätten hade en plats åt alla, även om flertalet hade en låg placering i systemet, ersattes denna av ett system som gradvis föste bort större delen av befolkningen från deras givna platser och från deras av hävd brukade jord. De förlorade sin ”säkerhet” då deras samhällsposition blev omgjord till ett ekonomiskt värde. Något som var på pränt redan kring år 1600 i västra Europa. Den medeltida staten hade gemensamt ägts av sina inbyggare och deras avkomma. Deras allmänningar stod öppna för alla i en by eller bygd. När städerna fick stadsrättigheter innebar det att de mäktigaste och rikaste männen blev styresmän i städerna. De såg stadens egendom som sin egen. Detta system spred sig till landsbygden under 1600-1700-talen, och därmed började man privatisera allmänningarna, och ungefär samtidigt började skråsystemen falla samman i städerna. Lagarna om jordegendom skrevs om. För att genomföra dessa förändringar behövdes en stark centralmakt. Det fick man i de starka monarkierna som allt mer tog form från 1400-talets slutskede till 1600-talet – och de som mest gynnades av denna utveckling var borgerligheten i städerna, och delvis även jordherrarna på landsbygden. Borgarna, alltså köpmännen, företagarna, administratörerna/ämbetsmännen och juristerna förespråkade tidigt en starkt centraliserad statsmakt.
Denna utveckling ledde till en process där köpmännen insåg att de kunde tjäna ännu mer om de också anställde de hantverkare de tidigare köpt varor och produkter från. Därmed fick de kontroll över tillverkningens alla stadier. Sådana företag krävde mycket kapital, och det skaffade man sig genom att låna upp pengar hos dem som hade – adeln och statsmakten. Men samtidigt låg konflikten latent då statsmaktens intressen och köpmännens intressen inte alltid sammanföll. Därför skakades de absoluta monarkierna av en rad uppror och revolutioner under 1600-1700-talen. Köpmännen, och deras filosofer, ansåg att de hade vissa ”naturliga rättigheter” som statsmakten inte fick röra. Sådana rättigheter var friheten att organisera produktionssystemet och handeln. I den rättsideologi som växte fram under 1700-talet var arbetet något man valde fritt. Detta kallade köpmännen och deras allierade för en befrielse från feodalismens rättsuppfattning, där ju arbetet var en motprestation för att man erhöll ett stycke jord att odla. Köpmännen hävdade att ingen behövde arbeta av tvång, att arbetskraften därmed frivilligt sålde sig till en arbetsköpare genom en frivillig överenskommelse. Detta har naturligtvis inget med verkligheten att göra, folk var ju tvungna att arbeta för att få något att äta. De som tvingades bort från sin jord och sina byar och saknade pengar och andra medel tvingades att ta anställning för den låga lön arbetsgivaren var villig att betala.
Liberalismens centrala doktrin – att egendomen bara är ett förhållande mellan en person och ett föremål utan vidare följder för maktförhållandena mellan människorna – är i grunden falsk. När egendomen består av produktionsmedel blir den ett instrument för makt över människor, som historikern och samhällsforskaren R M Dworkin så träffsäkert påpekade.
I ett verkligt demokratiskt samhälle, kan man fråga sig om ägandet av produktionsmedel kan förbli intakt? Eftersom produktionsmedlen är av avgörande betydelse för människornas välfärd, bör dessa underkastas en demokratisk kontroll, eller rent av fråntas privat äganderätt om denna inverkar menligt på dem som är beroende av produktionsmedlen! Kanske produktionsmedel av större skala - där det krävs mer arbetskraft än ägarens insatser - inte bör läggas i privata händer utan vara demokratiskt ägda?
Lagen i den form som vi i västerlandet känner den handlar mest om egendom. Mänskliga rättigheter och medborgerliga fri- och rättigheter är relativt nya element och saknas ännu i många samhällen. Den ekonomiska makten använder sig idag av rättsmaskineriet för att öka den sociala kontrollen av medborgarna i samhället. De använder också rättsmaskineriet för sina egna intressen som alltid handlar om att skydda dess kapital och makt. Det är här juristerna spelar en avgörande roll genom att manipulera, ge ett sken av rättvisa och få det att se bra ut. När de nya ekonomiska eliterna i Europa och Nordamerika fick sin makt konsoliderad under perioden 1875-1925, började deras intresse för ord som frihet, jämlikhet och broderskap att avklinga. Istället förde man fram nya paroller – effektivitet, rationalitet, lag och ordning – det senare en omskrivning för en massiv social kontroll. Till grund för lagarna ligger traditionella trosföreställningar och värderingar. De utgör en rättsideologi som står ovanför och utanför samhället och verkar ha en egen existens. Men dessa rättsprinciper omfattas aldrig av alla i ett samhälle. Rättens funktion är att flytta konflikten till en, neutral, tribunal. Här skall lagen tillämpas och alla förväntas följa utslagen. Men denna tribunal är inte neutral, den tjänar alltid makten.
Samtidigt underminerar den styrande eliten självt tilltron till lagen och rättssystemet genom att inte själva följa den. Man bryter ständigt mot rättssystemet, vilket beror på att det nuvarande kapitalistiska ekonomiska systemet inte kan upprätthållas utan en våldsam utsugning av arbetskraften. Detta kriminella förfarande kännetecknar både USA:s, Sveriges som övriga världens eliter. När den styrande klassen hindras från att suga ut arbetskraften i den egna staten, suger man ut arbetskraften i andra länder, främst i tredje världen.
Den ekonomiska eliten i det kapitalistiska systemet kan inte öka sina vinster som de önskar utan att tvinga arbetarklassen på knä, vilket man ännu kan i tredje världen. De multinationella bolagen kan idag kringgå de nationella lagarna genom att flytta till stater där de slipper både insyn och några regel att slaviskt följa.
Idén om den västerländska rättvisan genomsyras av tävlan, vilken den liberala ideologin har skapat under stor möda sedan medeltiden. Precis som man enligt liberalismen skall tävla på marknaden, skall man även tävla om vem som har rätt i en tvist. Och juristerna försvarar alltid dem som betalar bäst, och därmed vinner oftast de som har mest pengar – alltså maktens människor. Arbetarna har inte heller möjligheter att fritt välja arbetsplats därför att ägandet medför en dominerande ställning för ägarens del. Sådana förhållanden skapar ojämlikhet vilket får omfattande återverkningar för samhället.
Michael Foucault skriver i sin skrift ”Power/Knowledge” (sid. 40ff) att fängelsesystemet alltid mer har varit avsett för social kontroll och inte för bestraffning. I 1800-talets början hade de makthavande i Västeuropas länder tankar om att skapa en kriminell klass som de kunde använda för sina syften. I det dåtida Frankrike skötte de kriminella om hela prostitutionsindustrin, övervakade medborgare, anställdes som strejkbrytare och som infiltratörer i olika organisationer. Denna koppling mellan den ekonomiska eliten och de kriminella nätverken finns kvar även idag i samtliga västerländska stater, liksom det mer eller mindre är en del i systemen i tredje världen.
Dessa grupper av kriminella tog inte sällan värvning i de frikårer som Europas furstar och ekonomiska eliter hyrde in för sina syften av odemokratisk art. Napoleon III, eller Louis Bonaparte, använde sig av dessa när han grep makten efter februarirevolutionen 1848.
Det stora uppsvinget för fångvårdssystemet kom med industrialismens framväxt under sent 1700-tal och in på 1800-talet. Systemet var avsett för att slå ned de upplopp som blev allt vanligare i och med fabriksarbetets demoraliserande konsekvenser. Protesterande arbetare fördes till fängelserna av de poliser som samtidigt ökade i antal och delvis också var en konsekvens av det industriella samhället. Borgarna oroades av de folkliga protesterna under industrialismen uppbyggnadsfas i Europa, ungefär tiden 1750-1850. Fängelsesystemet var ett led i uppbyggnaden av den totalitära staten.
I USA lägger man ner stora pengar på olika former av bestraffningar, mycket mer än på skolgång eller stöd till de fattiga. Hade man gjort det motsatta, hade man förmodligen inte haft någon större kriminalitet. Lösningen på brottsproblematiken har sedan 1980-talet varit mer och mer kontroll. Fler poliser, fler vapen, fler fängelser – men inget har hjälpt. Brottsligheten ökar hela tiden, inte minst den ekonomiska. Det är dock inte den ekonomiska brottsligheten man är ute efter, utan de brott som begås av de fattiga. Men det går inte att få bort en brottslighet som är socialt motiverad eftersom de som jagar brottslingarna själva är de egentliga brottslingarna – och det vet de fattiga. Skall man få ned brottsligheten måste man ändra sin moral – och det är omöjligt i ett kapitalistiskt samhälle.
Den gamle revolutionären Trotskij menade att man borde ha två olika kriterier av moral för en arbetsgivare/slavägare som med våld slår en slav i bojor och en där slaven med list och våld bryter sina bojor. Det är i själva verket detta de västerländska samhällena gör – fast tvärtom - de belönar arbetsgivaren/slavägaren och bestraffar arbetarna/slavarna. Utan att ta till våld finns det ett sätt att faktiskt tillämpa olika rättsprinciper för olika brott. Man skulle utan svårigheter kunna införa omvänd bevisföring för alla brott som har med näringsverksamhet att göra.
”Förvånande många poliser har en reaktionär, antidemokratisk hållning. Dessa mörkermän förfasar sig över 'samhällets förfall' och föraktar beslutande politiker därför att de är 'svaga' och 'viljelösa'. Och i grupp förstärker de varandras mörka sidor.”
Claes-Göran Hellsten, polisinspektör, som jobbat inom polisen i 30 år
MVH
biggj - den store rorsmanden och upplysaren....
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi noterar en passus i vårt skrivande om den totalitära statens uppkomst och delvis dess forna rötter. Vi konstaterar hur den totalitära ekonomin som ständigt existerar i det kapitalistiska samhället, visar sin oerhörda synism och sin girighetsdrivna mentalitet! Samtidigt som den ständigt tar liv!
"Ilska mot byggfusk efter skalvet
Utbredd ansvarslöshet ledde till att så många byggnader kollapsade vid jordbävningen i måndags, enligt Italiens president Giorgio Napolitano.
Han besökte katastrofområdet i dag och efterlyste en "samvetsgranskning" bland byggmästare, inspektörer och mäklare för fastigheter som enligt presidenten skulle ha stått emot skalvet om säkerhetsnormerna följts.
Torn och slott från medeltiden stod stadigt medan moderna lägenhetskomplex kollapsade i skalvet, något som har väckt ilska bland italienarna."
Källa: SVT Text , fredag 10 april, 2009
Vad vi här ser är den totalitära kapitalismens väsen - den ständiga kriminella aktiviteten som så ofta existerar i det privata företagandet. I detta fall byggbranschen.
Vi vet att det idag går att till stor del, kanske inte till hundra procent, men väl uppåt 90-95 procent, förebygga jordbävningars verkan på byggnader. Det går att bygga hyfsat säkert, faktiskt sedan 1970-talet, det har påvisats i både Japan och Kalifornien såväl som på andra håll. Om man bara följer lagar och regler vid byggandet.
Vad vi ser i Italien är hur det hejdlösa fuskandet kräver liv, alltför många liv. Och vi drager oss till minnes att vi ju har läst det tidigare! I Kina för inte så länge sedan. Även där har byggherrarna anklagats för att förfuska sina byggnationer.
Men vad har då dessa båda katastrofer med varandra att göra? Ena fallet en kapitalism som förfuskar, å andra sidan en "kommunism" som förfuskar, ehuru denna kommunism idag bara existerar till namnet - men båda leder till katastrofer för människorna!
Vad har dessa båda system gemensamt? Jo de närs av girighet! Den kinesiska staten liksom den italienska diton styrs i hög grad av kapitalistiska intressen som närmast kan betraktas som statligt tolererade maffior. Båda dessa system, i teorin så dimentralt motsatta, fungerar i grunden på samma sätt - de är i grunden kriminella och undergräver demokratin! De kan bara existera i samhällen där det demokratiska har satts åt sidan, som i Italien, eller som i Kinas fall, inte existerar ens i teorin, än mindre i praktiken!
Sanningen är ju att både kapitalism och totalitär sk "kommunism" alltid trivs i miljörer som är icke-demokratiska! Därför att de inte kan existera i demokratiska miljöer pga att de då vittrar bort!
Vi återkommer snart med nya beskrivningar om den totalitära historiken...
MVH
biggj - den som ständigt plågar de totalitära ligisternas anhang...
Vi noterar en passus i vårt skrivande om den totalitära statens uppkomst och delvis dess forna rötter. Vi konstaterar hur den totalitära ekonomin som ständigt existerar i det kapitalistiska samhället, visar sin oerhörda synism och sin girighetsdrivna mentalitet! Samtidigt som den ständigt tar liv!
"Ilska mot byggfusk efter skalvet
Utbredd ansvarslöshet ledde till att så många byggnader kollapsade vid jordbävningen i måndags, enligt Italiens president Giorgio Napolitano.
Han besökte katastrofområdet i dag och efterlyste en "samvetsgranskning" bland byggmästare, inspektörer och mäklare för fastigheter som enligt presidenten skulle ha stått emot skalvet om säkerhetsnormerna följts.
Torn och slott från medeltiden stod stadigt medan moderna lägenhetskomplex kollapsade i skalvet, något som har väckt ilska bland italienarna."
Källa: SVT Text , fredag 10 april, 2009
Vad vi här ser är den totalitära kapitalismens väsen - den ständiga kriminella aktiviteten som så ofta existerar i det privata företagandet. I detta fall byggbranschen.
Vi vet att det idag går att till stor del, kanske inte till hundra procent, men väl uppåt 90-95 procent, förebygga jordbävningars verkan på byggnader. Det går att bygga hyfsat säkert, faktiskt sedan 1970-talet, det har påvisats i både Japan och Kalifornien såväl som på andra håll. Om man bara följer lagar och regler vid byggandet.
Vad vi ser i Italien är hur det hejdlösa fuskandet kräver liv, alltför många liv. Och vi drager oss till minnes att vi ju har läst det tidigare! I Kina för inte så länge sedan. Även där har byggherrarna anklagats för att förfuska sina byggnationer.
Men vad har då dessa båda katastrofer med varandra att göra? Ena fallet en kapitalism som förfuskar, å andra sidan en "kommunism" som förfuskar, ehuru denna kommunism idag bara existerar till namnet - men båda leder till katastrofer för människorna!
Vad har dessa båda system gemensamt? Jo de närs av girighet! Den kinesiska staten liksom den italienska diton styrs i hög grad av kapitalistiska intressen som närmast kan betraktas som statligt tolererade maffior. Båda dessa system, i teorin så dimentralt motsatta, fungerar i grunden på samma sätt - de är i grunden kriminella och undergräver demokratin! De kan bara existera i samhällen där det demokratiska har satts åt sidan, som i Italien, eller som i Kinas fall, inte existerar ens i teorin, än mindre i praktiken!
Sanningen är ju att både kapitalism och totalitär sk "kommunism" alltid trivs i miljörer som är icke-demokratiska! Därför att de inte kan existera i demokratiska miljöer pga att de då vittrar bort!
Vi återkommer snart med nya beskrivningar om den totalitära historiken...
MVH
biggj - den som ständigt plågar de totalitära ligisternas anhang...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi noterar att det enligt TV4-nyheterrna idag, söndag 26 april 2009, åter igen är dax för ett fiffel i den högre skolan, påhittat och skapat av regeringen "Allians för ökad fattigdom och kriminalitet".
Denna gång handlar det om att fiffla med de höga statliga direktörernas förmåner i form av anställningar och fallskärmar för att undgå just skatter och avgifter.
Vi upprepar vår fråga som ställdes för två år sedan - finns det inga medlemmar i regeringen och bland dess hantlangare som är laglydiga - eller är samtliga kriminella? Hittills har ju både Reinfeldt, Bildt samt nästan alla de övriga i regeringen sysslat med kriminella förehavanden! :lol:
MVH
bigj - den som letar upp nyliberalt fiffel likt den goda journalisten...
Vi noterar att det enligt TV4-nyheterrna idag, söndag 26 april 2009, åter igen är dax för ett fiffel i den högre skolan, påhittat och skapat av regeringen "Allians för ökad fattigdom och kriminalitet".
Denna gång handlar det om att fiffla med de höga statliga direktörernas förmåner i form av anställningar och fallskärmar för att undgå just skatter och avgifter.
Vi upprepar vår fråga som ställdes för två år sedan - finns det inga medlemmar i regeringen och bland dess hantlangare som är laglydiga - eller är samtliga kriminella? Hittills har ju både Reinfeldt, Bildt samt nästan alla de övriga i regeringen sysslat med kriminella förehavanden! :lol:
MVH
bigj - den som letar upp nyliberalt fiffel likt den goda journalisten...
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster