Är lyckan målet?

[Avantgardet]

Jag vet inte vad du avser med identitetslogik, för mig innebär det blott och bart det att man antar något vara identiskt i och genom sig självt enbart, och inte genom sin plats i en struktur eller de relationer denna "sak" håller. Nu uttrycker jag mig ju slarvigt när jag beskyller dig för detta, men det är ju tydligt hur det genomsyrar precis hela ditt tänkande. Saker "är sig själva nog", är något som du ofta återkommer till, och att de ges i och genom sig själva enbart. Den objektiva världen är en extern identitet helt och hållet skild från ditt självidentiska subjekt.

Helt klart är inte Derrida en filosof. Hela hans karriär har ju också varit olika försök att trampa i filosofins utkanter för att kunna blicka inåt och fånga dess "väsen", om det nu ens skulle vara rätt att tvinga på honom en sådan ändamålsenlighet. Det är klart det finns kontinentala tänkare som vi måste betrakta som filosofer, men mycket utav rörelsen inom den kontinentala filosofin (ja, även Husserls avsikt var ju sådan) har varit ett avståndstagande från, och uppgörande med, ett utstädande av, metafysiken. Så mycket av den kontinentala "filosofin" måste nog sägas ta sitt avstamp i en efter-filosofisk tid, vilket är detsamma som att säga att de är postmoderna.

Jag kan inte se att du rört dig en millimeter från Descartes. Vi har ett atomistiskt subjekt, vars relation till den objektiva världen är rent extern (det är vad jag utläser av dina utläggningar, och inte är jag väl så fel ute?). Själv tycker jag det faktum att du i en av dina sådana utläggningar likväl måste begagna dig av kulturellt specifika begrepp för att gripa denna "Verklighet" är betecknande nog. Eller på samma sätt att språket är något väsentligen socialt vederlägger varje solipsism i min mening. Alltså ditt vara är redan innan det ges dig som något specifikt ett samhälleligt vara.

[J R Auk]

Jag vet inte vad du avser med identitetslogik, för mig innebär det blott och bart det att man antar något vara identiskt i och genom sig självt enbart, och inte genom sin plats i en struktur eller de relationer denna "sak" håller. Nu uttrycker jag mig ju slarvigt när jag beskyller dig för detta, men det är ju tydligt hur det genomsyrar precis hela ditt tänkande. Saker "är sig själva nog", är något som du ofta återkommer till, och att de ges i och genom sig själva enbart. Den objektiva världen är en extern identitet helt och hållet skild från ditt självidentiska subjekt.

När jag säger att något är sig självt nog så avser jag att uttrycka att det är en storhet i sig själv. En kulle växer från sin omgivning, utan omgivning skulle den bli en sfär, men den är samtidigt sig själv nog. Det behövs ingen grop för att ge kullen sin distinkta avskiljning. Och ingenstans tar jag kullen för att vara utan omgivning, snarare så förutsätter jag det. Det är från min sida snarare en holistisk psykologisk teori om begreppsbildning än en identitetslogisk. Detta med att något ges i och genom sig själva enbart skall ju alltid läsas ur föresatsen att inget är isolerat, allt är del av ett större, då allt inte, som du riktigt påpekat, kan vara något distinkt. Den externa världen existerar för mig enbart som något som inte låter min interna värld flyta ut i ett friktionsfritt vara. Den skapar interna spänningar.

Sen undrar jag hur du läser vad jag skriver, särskilt som jag nyss påpekade att min term "koncept" avser att begreppsliggöra hur ett helhetsintryck i en specifik situationell konfiguration upplevs. Jag har aldrig ens talat om att det finns en sak, objektivt, som svarar mot dessa våra koncept. Snarare har jag tydligt påpekat att det är en ideell konstruktion relativ vår ideella representation av sinnesstimuli.

Att världen är skiljd är för mig uppenbart, jag känner min hand, men hur mycket jag än försöker känner jag inte stenen i min hand utan min hand som håller stenen. Så ja jag förutsätter en skillnad mellan mig och den objektiva världen. Gör inte du? Allt som oftast gör du ju det. Bara när det passar far du ut med dylika anklagelser som vi ser här.

Helt klart är inte Derrida en filosof. Hela hans karriär har ju också varit olika försök att trampa i filosofins utkanter för att kunna blicka inåt och fånga dess "väsen", om det nu ens skulle vara rätt att tvinga på honom en sådan ändamålsenlighet. Det är klart det finns kontinentala tänkare som vi måste betrakta som filosofer, men mycket utav rörelsen inom den kontinentala filosofin (ja, även Husserls avsikt var ju sådan) har varit ett avståndstagande från, och uppgörande med, ett utstädande av, metafysiken. Så mycket av den kontinentala "filosofin" måste nog sägas ta sitt avstamp i en efter-filosofisk tid, vilket är detsamma som att säga att de är postmoderna.

Dina gubbar må försöka ta avstamp från metafysiken, men de inrättar bara något nytt. Egentligen skiter jag i hur du romantiserar vissa rörelser i kulturen, vilket ironiskt är tvärt emot hur du betecknar kulturens utveckling, men det är värt att uppmärksamma något här för det.

Minns hur denna diskussion började. Du kom med positiva utsagor om att "På samma sätt förhåller det sig med lyckan, du kan omöjligt veta att du är lycklig utan att veta vad olycka är. Så än en gång: vad skulle lycka rimligtvis kunna innebära för den som inte vet vad olycka är?"; detta skärptes senare till att begreppet lycka krävs för att uppleva lycka. Inte längre enbart för att veta sig uppleva lycka.

Så hur svarar du då när man lyfter fram kritik mot dig och dina positiva utsagor? Jo genom att ta till Derrida, eller andra kontinentala filosofer, och säga att de, och du därav implicit, inte sysslar med positiva utsagor. Att vi därför inte kan kritisera dina utsagor. För det du säger är bara dekonstruktion och kritik.

Du börjar bli ruggigt blind för dessa lapsus som du gör i självbeskrivningen av din verksamhet.

Du gör positiva uttalanden, och de ifrågasätts. Besvara dem istället. Jag håller med om att vi behöver ge kritik eller dekonstruera texter. Men det bara som ett led för att göra positiva uttalanden. Det är som om du håller någon idé om språket som ett väsende i sig självt som ger oss BOKEN, viken vi kan läsa livet, och lösa livet, ur.

Jag kan inte se att du rört dig en millimeter från Descartes. Vi har ett atomistiskt subjekt, vars relation till den objektiva världen är rent extern (det är vad jag utläser av dina utläggningar, och inte är jag väl så fel ute?). Själv tycker jag det faktum att du i en av dina sådana utläggningar likväl måste begagna dig av kulturellt specifika begrepp för att gripa denna "Verklighet" är betecknande nog. Eller på samma sätt att språket är något väsentligen socialt vederlägger varje solipsism i min mening. Alltså ditt vara är redan innan det ges dig som något specifikt ett samhälleligt vara.

Men du har ju enligt egen utsago inte rört dig någonting. Du rör du ju dig inte ens enligt egen utsago, så vad är problemet? Vad rymmer denna beskyllning annat än något talandes om dig?

Nej du, dessa retoriska påståenden som söker tillskriva mig en position bland de äldre tänkarna passar dig själv bättre som säger dig enbart textkritiserar. Att du sen tar dig an att läsa kritik av just dessa äldre tänkare ger inte dig en rörelse framåt heller.

Själv söker jag utveckla positiva idéer för att greppa världen.

Sen kan jag bara säga att nej du har inte alls förstått min poäng. Det som behövs förklaras är hur något av världen kan leva i världen. Hur kan kärlet rymma sig självt? Och det löser jag genom, inte en solipsism, men väl en idealism. Och ja det är en inspiration av Kants transcendentala idealism. Om vi verkligen är ett materiellt objekt, och inte del av det enda materiella objektet, helheten, så måste vår förståelse, upplevelse av världen komma från detta objekt och inte från världen vi placerar objekt i. Det är inte kärlet som rymmer utan kärlet som ryms som ger oss upplevelser. Denna idé jag förestår är något som fjärmar mig från identitetslogik snarare än sållar mig till dess företrädare. Har du verkligen missat att jag talar om hur en helhetsupplevelse kan generera grogrunden för att explicera och abstrahera enskilda objekt? Jag har ju påtalat att vi är en summa, ett konglomerat, och inte ett enskilt ting. Vadan missar du det för om och om igen?

Om du med atomistiskt söker ge uttryck för idén jag uttryckt att vi enbart kan känna världen genom oss själva, våra delars relation till varandra (vad atomistiskt det låter) så får jag instämma. Annars inte.

Vad betecknar det att jag använder kulturellt specifika ord nog? Att jag är "klassisk identitetslogiker"?

Behöver ju inte ens bemöta sådana här påståenden eftersom de bara talar om ett tycke, en smak, och inte något som appellerar till förnuft, logik, eller någon annan ordnande funktion hos förståndet.

Varför talar du ens om en solipsism? Och varför menar du att ett socialt språk talar emot det? Om solipsism är rådande, jag konstituerar allt som är världen, eller världarna om vi skiljer subjektiv och objektiv sådana åt, så är den vad som konstituerar alla sociala aktörer. Det talar alltså inte emot någon solipsism (svarar dig även om jag inte ser relevansen).

Så kanske dags att göra en bekännelse då, eftersom du känner dig så jagad av mig och mina inlagor som går i polemik.

Visst ett viss mått av avund finns för att jag ser med vilken energi du tar dig an nya projekt för läsning på löpande band, något jag själv känt mig sakna energi för att göra. Och visst är det så att jag inte sällan kan argumentera för själva argumentationens skull. Vidare så tycker jag det är värt ansträngningen eftersom du inte är någon som sätter skygglappar på och ryggar för kritik. Men det är bara något som skänker mig extra energi, det som jag främst vänder mig mot är att du diskvalificerar frågor som ställs. Här tex om språk, begrepp, måste föregå en ordnad upplevelse eller inte, om språket måste medkonstituera vad denna upplevelse fundamentalt är.

Du låter påskina att du bemöter med argument vilket inte stämmer utan istället gör du påståenden som hänvisar till andra frågor, förskjuter frågan till att handla om annat. Och gömmer dig bakom auktoriteter i de frågorna, vilka med rätta kanske är auktoriteter i de frågorna, men det ger oss inte skäl att låta dem ge stöd till diskvalificeringen av en annan fråga.

Något annat du gör är att du tillskriver andra positioner som du snappat upp kritik mot och diskvalificerar sen utsagor ad hominem. Vad är det för något?

Det börjar likna snobbism. Istället för att explicera vad det finns för lämplig kritik så påstår du deras slutsatser. Det blir som att den som inte kan utläsa meningen som står att finna i citatet och kontexten (vilken vi ju inte ges i citat) inte heller förtjänar att bemötas. Varpå argumenten uteblir. Visst är det lockande att göra så, och ofta innan man genomgående förstått en tilltalande text så motiveras man att använda slutsatserna utan att behärska översättningen och appliceringen av det som lett till slutsatserna.

Men jag kräver mer, eller rättare sagt, jag kommer fortsätta att skjuta påståenden i sank och avkräva argument för det som påstås.

Värt att tänka på är väl också att du som menar dig främst ta detta problem på allvar, och också som ett semantiskt problem, inte definierar några av begreppen du använder. Inte definierar språk, begrepp, upplevelse och liknande. Vart vill du att den här diskussionen skall leda? Är det vins du är ute efter, att göra upp med det gamla, att ge "postmodernismen" en klapp på ryggen?

Jag har läst på institutioner som inbegriper sig i främst den analytiska traditionen och din kritik stämmer inte. Men tar det här språkliga problemet på precis lika stort allvar och diskuterar Husserl, Heidegger, Derrida och andra, även om det främst har varit Husserl som figuerat i litteratur då de andra anses var för komplexa för studier av. Din beskrivning av vad som är analytisk filosofi tycker jag alltså inte riktigt stämmer. Det som däremot kan sägas vara kännetecknande den analytiska traditionen är att man ser filosofi som ett gemensamt projekt i större utsträckning än den ensamme profeten vilket Heidegger gett uttryck för (tänker på hans uttalanden om att bara vissa människor har kapacitet för den form av språkförståelse som krävs för att ta sig an filosofins, i sig själva lättare frågor, via denna tyngre språkliga börda).

Fast med detta sagt om att jag får motivation så skall erkännas att den börjar tryta.

[Avantgardet]

Nej, jag erkänner nog att jag kommit med en hel del positiva utsagor, men menar ju detta vara en brist i formen snarare än innehållet. Och det är just mitt problem här som jag ser det, hur fan göra Derridas tankar lättillgängliga men ändå få med det väsentliga. Att redogöra för en dekonstruktion som skulle det vara en enkel argumentation i tre led eller nåt låter sig helt enkelt inte göras vad jag kan se, ser du möjlighet därtill är du välkommen formulera detta.

Nog måste du väl erkänna att det är skillnad på att förutsätta en helhet bortom den begränsade delen, och att låta del och helhet gripa in i varandra, spela mot varandra, och ömsesidigt bestämma varandra. Det är väl egentligen vad beskyllningen om identitslogik bottnar i. Det sociala (och därmed också språket) ses i din modell enbart som något externt och yttre, inget som väsentligen formar själva upplevelsen hos subjektet (vilket du låter vila på en transcendental, evig, grund i form av "konceptet").

En utav implikationerna av vad jag tar för givet är ju just det att inget egentligen "eget" kan sägas, vi upprepar väsentligen bara fraser som en anonym massa som föregått oss lämnat i arv och försett oss med. Därmed försvinner den distinktion du förutsätter, och talet om att gömma sig bakom auktoriteter blir meningslöst.

Min invändning mot solipsismen är väl ganska traditionell i sig, skulle jag vilja påstå, och den skall nog allt betraktas som ett problem för solipsisten som tvingas tillgripa nåt ad hoc. Vad skulle förresten filosofin vara om filosoferna hela tiden visste vad de argumenterade för eller emot? Vilket är ytterligare en av dessa självklarheter jag förutsätter. Différance som espacement, vilket innebär att någon slutgiltig sanning inte ligger inom räckhåll, någonsin, emedan mening redan förutsätter denna ursprungliga citationalitet, möjligheten för ett begrepp att lyftas ur sin kontext, vilket ju också är skälet till att vi kan läsa antika författare idag utan så mycket som en enda sinnesförnimmelse gemensam med dem. Ingen filosof eller vetenskapsman kommer någonsin ha totaliteten av fakta klar för sig, det finns ingen ände på texten. Varje läsning av den är en nyläsning, och det är så vi erfar världen - läsandes -, och inte hermeneutiskt tolkande närmandes ett absolut.

Det föreligger väl en viss skillnad mellan att företa sig projekt och att ta sig vatten över huvudet. Endast det senare kännetecknar mig. Och vadan denna "rörelse" du talar om? En självgående ångestladdning? Ser inte hur "rörelsen" är nödvändig. Den behövs ju bara som ett moment så länge du förutsätter varat som något statiskt. Är det inte det statiska som är en abstraktion här? Fast Derrida talar givetvis om "rörelse". Rörelsen hos différance.

Den kritik som riktas mot filosofin än inte avgränsad till den kontinentala, utan gäller som sagt alla filosofier som förutsätter ett fast fundament av någon sort. Och under detta sorterar, så vitt jag vet, än i dag den allra största delen utav den analytiska filosofin. Jag har redan tidigare i tråden lyft fram just en dekonstruktion utav en analytiskt filosofisk språkteori, nämligen Austins. Där är det "kontexten" som skall fixeras som något avgränsat (under detta faller precis alla språkfilosofiska strömningar som omhuldar "vardagsspråket"), vilket Derrida visar vara omöjligt emedan vad detta avgränsande i sig förutästter är en klyvning i själva dess inre, att dess yttre också är dess inre, att vad som faller utom den från allra första början måste vara inskrivet i den. Detta föranledde, som bekant, raseri från en del klassiskt analytiska filosofer - allra främst var det John Searle som gick i taket, och inte undra på då vad Derrida i själva verket gjort är underminerat hela Searles livsverke. Så jag kan inte alls se att man tar honom på allvar. Logos har väl lika stort företräde nu som tidigare? Derrida försöker röra sig bort från epistemet. Men det är inget vädjande till något oförnuft, utan det är ett synliggörande av "förnuftets" själva konstitution.

Vi behöver nog bara nåt att riktigt reta upp oss på...

[Das Ding an sich]

Tja, alltså Derrida kan nog vara fascinerande. Men nu är det ju inte bara Searle som kritiserat Derrida för obskurantisk. Det räcker att läsa artikeln i wikpedia om Derrida för att konstatera att även en kontinental tänkare som Foucault hyste skepsis.

"He writes so obscurely you can't tell what he's saying, that's the obscurantism part, and then when you criticize him, he can always say, 'You didn't understand me; you're an idiot.' That's the terrorism part."

Inte för att Foucault nödvändigtvis är en auktoritet i alla avseenden, och inte för att jag egentligen är så förtjust i autkoritetsargument (delar på denna punkt Auks uppfattning), men detta torde ändå tillhöra bilden av Derrida.

Förresten kan man undra utifrån vilken position Derrida talar. Ja, om hans påståenden inte vilar på något fundament, varför skulle den då vara giltig? Och kanske i synnerhet: om detta är allt han vill säga, att inget fundament finns, varför inte bara säga det, utan alla de nya begrepp som Derrida har myntat? Skepticismen är och har alltid varit en mycket viktig del av filosofin. Men vad tillför egentligen Derrida, förutom att hans texter uppenbarligen fascinerar en del människor. Ja, detta sista är väl den gängse kritik man ofta riktar mot postmodernismen som filosofi.

[mening]

Jag tänkte bara flika in med att jag tror att alla vill uppnå lycka, annars är man självdestruktiv.
Men vad lycka är individuellt och olika beroonde på tidsperspektiv, för många är "lidande" en del av en total/egentlig strävan av lycka eller någon form av positiv och önskad känsloupplevelse.
Vissa situationer kanske i sig är lidande men att dom är så tydligt, senare leder till lycka att man inte gör skillnad på de båda situationerna...
Ungefär som att vi jobbar/pluggar föra att få pengar och den frihet det innebär.

Med vänlig hälsning mening.

[Das Ding an sich]

Förresten vill jag uttrycka min förtjusning över Auks illustration av hur begreppsbildning utifrån bilden med kullen:

När jag säger att något är sig självt nog så avser jag att uttrycka att det är en storhet i sig själv. En kulle växer från sin omgivning, utan omgivning skulle den bli en sfär, men den är samtidigt sig själv nog. Det behövs ingen grop för att ge kullen sin distinkta avskiljning. Och ingenstans tar jag kullen för att vara utan omgivning, snarare så förutsätter jag det. Det är från min sida snarare en holistisk psykologisk teori om begreppsbildning än en identitetslogisk

Jag är lite osäker på om jag håller med om allt som Auk säger om idealism och holism. Men i mina ögon visar Auks analys här varför det nog är Avantgardet, som gör sig skyldig till just den typ av "metafysiskt tänkande" som Avantgardet själv kritiserar. Avantgardet förefaller nämligen i sina resonemang om lycka och olycka ovan upphöja just motsatsen till någon sorts metafysiskt fundament, föregående fenomen. Auk visar dock genom sin liknelse med kullen, att motsats är en teoretisk abstraktion, förvisso många gånger en ytterst klargörande och praktisk sådan, men något som kommer efter den förbegreppsliga "inputen" av fenomen: "Det behövs ingen grop för att ge kullen sin distinkta avskiljning". Mycket bra sagt.

[Avantgardet]

Tycker det är lite låg nivå att komma släpandes med beskyllningar om "negativ teologi" när det görs explicit i föreläsningen ("différance") att det ju inte rör sig om någon sådan, ingen positiv existens bortom eller bakom skillnaden. Så jag tycker nog du får fila på den där lite.

[Das Ding an sich]

Avantgardet, min jämförelse med negativ teologi är inte alls en beskyllning, snarare höjer det Derrida i mina ögon, om det är så man skall läsa honom, något som han själv inte helt verkar ha velat gå med på.

Idén är för övrigt inte min. Jag har den från en understreckare av Jayne Svenungsson, en av Sveriges mer namnkunniga derrideaner:

http://www.svd.se/kulturnoje/understrec ... 168119.svd

[Avantgardet]

Det är knappast outforskat territorium, och har ju hängt med hela hans karriär. Förstår dock inte varför du skulle tycka det vore bättre av honom att mer eller mindre godtyckligt anta ett metafysiskt fundament snarare än ställer sig ytterst kritisk till alla såna gester. Ska vi lika gärna gå tillbaka till att tro på Gud också?

Sen så är det ju lite komiskt att du hävdar skillnaden vara en teoretisk abstraktion. Ja! Det finns inga skillnader, allt är inget och inget är allt! Och så är vi tillbaka på dagisnivå, eller?

[Das Ding an sich]

Nja... alltså vad jag talade om var att det sätt varpå Avantgardet ovan byggde sitt resonemang på begreppet "motsats" utgick från en teoretisk konstuktion.

Skillnaderna i yttervärlden är ej teoretiska konstuktioner, anser jag. Däremot tycker jag iofs att Derridas teorier om "skillnaden" verkar vara det. Jag har svårt att förstå varför inte denna teori själv skulle vila på en metafysik samt ha ett fundament i form av "skillnaden", även om Derrida påstår det.

[Das Ding an sich]

[quote="Avantgardet"]Det finns inga skillnader, allt är inget och inget är allt! [quote]

Är detta med skillnaderna alltså fundamentet för att undvika "dagis"?

I fråga om Gud... för negativa teologer och mystiker handlar det knappast om att godta Gud som ett metafysiskt fundament för att bygga en filosofi.

[Avantgardet]

Gör det inte? I form av dogm? I form av meningsgivande åt erfarelsen? I strukturerandet av upplevande? I kategoriseringar av upplevelsen - som "gott" och "ont" osv. -, i allt detta synes mig Gud ha utgjort just det fundament som möjliggjorde omdömena och förutan vilken de hade varit fullkomligt menings-lösa.

Nu sägs det ju uttryckligen att différance per definition inte kan sägas vara ett begrepp.

[Das Ding an sich]

Nja, alltså mysticism är ju en form av andlighet som just nu åtnjuter viss respekt från många, just för att den passar bättre in i vår, som man brukar säga, postmoderna tid. Vad man kan säga rent allmänt, är väl att andlighet är och alltid har varit något som människor håller på med, och att andlighet har tagit sig såväl dogmatiska som mer fria uttryck, som mystikens. Att gå in mera på detta här för kanske dock lite lugnt. Vad jag talar om är inte att "gå tillbaka till Gud". I den mån mänskligheten har en given väg framåt, vilket ditt uttalande tycks förutsätta (?), så finns förstås ingen väg "tillbaka". Hursomhelst så är nog poängen med mystik just att inte slå fast dogmer (vilket inte hindrar att dogmer kan rymmas inom samma religion).

Sen undrar jag om du verkligen själv lever upp till att aldrig ägna dig åt "meningsgivande åt erfarelsen", "strukturerandet av upplevande" samt "kategoriseringar av upplevelsen - som 'gott' och 'ont' osv." Jag tvivlar på att ens Derrida lyckades med detta.

Det är väldigt underligt om Derrida har uppfattningen att "différance" inte är ett begrepp. Så vitt jag kan se är det ett språkligt tecken med ett kognitivt innehåll. Enligt den av dig tidigare anförde Saussure, består språkliga tecken av signifikant (fr. signifiant) och signifikat (fr. signifié). Signifié motsvarar konceptet, begreppet. Om Derrida menar sig kunna komma utanför detta är det ganska underligt. Vad som skulle kunna hävdas är väl möjligen att tecknet "différance" motsvaras av något som finns i verkligheten, en sorts process som Derrida anser äger rum, och som han försöker namnge och beskriva. Denna process i sig är då förstås inte ett begrepp utan något reellt.

[Avantgardet]

Jamen det är ju just det som är själva poängen, att vi använder oss av ett begrepp - säg "begrepp" här, för att det är ju just exakt vad vi talar om - som inte kan infångas utav den definition som vi brukar tillskriva "begreppet", varför det också brukar sättas inom citationstecken. Vi går alltså genom något redan tillgängligt, nämligen begreppet "begrepp", för att visa på dess begränsningar och villkor.

Tycker det är tecken på intellektuell förslappning att man gjort denna artificiella uppdelning av världen i en rationell och en "mystisk" sida, för att ge plats åt mysticismen. Mysticismen åtnjuter ingen som helst status inom det jag tagit del av utav den kontinentala, primärt postmoderna, skola. Tvärtom! Och jag skulle nog ställa mig bakom det påståendet. Jag skulle hävda att mysticismen i själva verket döljer sin dogmatiska natur bakom en skenbar odogmatisk framtoning. Den är på inget sätt fri från att göra - och vara direkt beroende av - en hel mängd med metafysiska antaganden.

Jag vet dock inte om jag skulle säga att det är Derridas projekt att inte ge mening åt saker och ting, snarare så skulle han nog påstå att det är ofrånkomligt, vad han istället fokuserar på är just att lyfta fram och visa upp själva rationalitetens struktur (om man så vill), vad den är beroende av, och vilka som är dess förutsättningar. Detta leder till en form av relativism, förvisso, men det är inte någon absolut ändpunkt. Jag skulle snarast hävda att det är en inskärpning på de filosofiska kraven. Derrida gör inte direkt en sådan åtskillnad som du gör när du talar om en skillnad mellan begrepp och något reellt - alltså den gamla kantianska distinktionen fenomen- respektive noumenvärld, och som i sig innefattar en hel metafysik. Frågan är snarare då vad som ligger utanför "texten"?

[mereologi]

Jag vill bara säga att världen består av illusion och verklighet. Illusion behöver inte vara fel precis som verklighet inte behöver vara rätt. Illusion är en tanke utan verklighetsförankring men den kan leda till verklighet och är därför inte meningslös.