Är lyckan målet?

[Das Ding an sich]

Avantgardet,

Jag tror inte att det, som du skriver, är fråga om en "uppdelning av världen i en rationell och en 'mystisk' sida". Det handlar mer om olika förhållningssätt, om olika genrer, kanske komplementära sådana. Världen är en, men perspektiven är flera. Man kan nalkas något begreppsligt-rationellt, t.ex. genom vetenskapen eller genom filosofisk diskurs eller också på ett mer intuitivt plan, t.ex. genom ett poetiskt spåk. Man bör förstås alltid vara kritisk, men många diskurser kan äga giltighet, eller en viss relativ giltighet, t.ex. även en symboliskt-religiös diskurs - egentligen lite förvånande att du som påstår dig vara "postmodernist" tvekar inför detta?

Ditt tal om " 'begrepp' [...] som inte kan infågas av den definition vi brukar tillskriva begreppet" är för mig ej helt klart. Abstrakta, filosofiska begrepp är väl sällan helt entydiga? Men jag får intrycket att du vill säga något mer än så. Du verkar dock nu gå med på, att till signifiakanten "différance" också hör ett begrepp, och att detta begrepp också motsvarar något i verkligheteten, något som Derrida har tyckt sig se där. Jag har svårt att se att idén om "différance", oavsett vad man tycker om Derridas teori, skulle vara radikalt annorlunda än andra filosofiska begrepp.

Men eventuellt är det du vill säga att Derrida inte skapat ett fast system, så som t.ex. Descartes, Kant och Hegel, eller under 1900-talet de logiska positivisterna. I så fall inordnar sig Derrida i en lång tradition av filosofer som tänker mot filosofin som fast system. Man kan under antiken urskilja kynikerna och under modern tid t.ex. Montaigne, men också Blaise Pascals kritik av Descartes. Under 1800-talet kritiserade Kierkegaard på ett liknande sätt Hegel och under 1900-talet har vi t.ex. den senare Wittgenstein. Problemet med Derrida är, i mina ögon, dels hans snåriga stil (som han ofta kritiserats för) men kanske framför allt den därmed sammanhängande krångliga, nya begreppsapparat, som han fått för sig att skapa. Är det verkligen värt att läsa Derrida, när inte ens Avantgardet, som verkar bildad och intelligent, säger sig förstå honom? Ja, om inte ens Foucault begrep... eller Searl... Jag tvivlar, annat än möjligen som någon sorts poesi... ja alltså Mallarmé är ju inte heller så glasklar alla gånger...

Slutligen skriver Avantgardet:

"Derrida gör inte direkt en sådan åtskillnad som du gör när du talar om en skillnad mellan begrepp och något reellt - alltså den gamla kantianska distinktionen fenomen- respektive noumenvärld, och som i sig innefattar en hel metafysik. Frågan är snarare då vad som ligger utanför 'texten'?"

Jag skiljer inte bara på "phenomenon" och "nouemenon". Jag skiljer mellan "begrepp", "fenomen" och "noumen". Fenomenen innefattar ett sorts råmaterial i form av sinnesintryck, en input. Begreppen är verbalt korrelerade generaliseringar och abstraktioner utifrån fenomenen. Noumen kommer vi inte åt, eftersom det är vad vi kan anta "finns" bakom fenomenen så som de visar sig för oss. Vi kan dock, med hjälp av vårt diskursiva, begreppsliga tänkande formulera teorier om noumenon, ibland i form av vetenskapliga lagar baserade på regelbundna iakttagelser (så länge man håller sig till att formulera lagar är det fysik och inte metafysik). Det begreppsliga tänkandet påverkar även i viss utsträckning vår strukturering av fenomenen; detta gäller i synnerhet vissa inre tillstånd (skulle tro att fenomenet lycka hör dit), samt förstås sociala inrättningar, som t.ex. äktenskap. Också vetenskapen kan förändra vår indelning av fenomenen. Det är dock alltid meningsfullt att fråga sig om begreppen/diskursen överenstämmer med fenomenen; även om begreppen tillkommer i ett socialt rum, måste de justeras och förfinas gentemot empirin. Allt filtreras i varierande grad genom det sociala, men allt är inte socialt till 100%.

Kanske skall jag tillägga att jag utöver den diskursiva, begreppsliga, verbalt medierade representationen, även räknar med bildlig och symbolisk representation.

[mening]

Jag vill bara säga att världen består av illusion och verklighet. Illusion behöver inte vara fel precis som verklighet inte behöver vara rätt. Illusion är en tanke utan verklighetsförankring men den kan leda till verklighet och är därför inte meningslös.

Eftersom vi aldrig kan veta vad som är "verklighetsförankrat" så kan man ju säga att allt är en potentiell illusion.
Det enda vi kan veta är att vi inte kan veta.

Det enda verktyg vi har i "detta mörker av ovishet" är att lyssna på det som vi upplever är oberoende av oss, det vill säga utforska den värld vi upplever är oberoende av oss med vetenskapliga metoder, och göra intellektuella reflektioner kring det man "lyssnar in".

Håller du med?

[mereologi]

Jag tror att det enda som inte är relativt är tanken. En åsikt är ett moraliskt ställningstagande. Om man upplever att en åsikt är sann i en mening så är den det. Varje åsikt grundas på subjektiva uppfattningar av verkligheten och tanken kan därav vara en illusion. Men åsikten - själva tankekopplingen - är lika rätt trots att den inte har någon direkt verklighetsförankring.    

Jag håller med dig om problemet att testa illusioner på verkligheten. Vetskap är något osäkert. Om vi utgår ifrån att illusioner uppstår på grund av att den enskilda individen bara ser världen utifrån en synvinkel så kanske problemet med negativa illusioner skulle kunna lösas om alla samarbetade. Sanning uppstår mellan människor. Men jag tycker mig ändå kunna fånga in illusionen på ett sätt, den är som en dröm, man kan inte bestämma när den ska börja och man kan inte bestämma när den skall sluta men den är tidsbegränsad.

Vad som är oberoende är en väldigt universell fråga. Om allt hänger ihop eller inte. Det åskådliggörs särskillt i kvantmekaniken. Jag tror att det är viljans kraft som styr universum.

Tycker du att det stämmer?

[Avantgardet]

Jag tror inte att det, som du skriver, är fråga om en "uppdelning av världen i en rationell och en 'mystisk' sida". Det handlar mer om olika förhållningssätt, om olika genrer, kanske komplementära sådana. Världen är en, men perspektiven är flera. Man kan nalkas något begreppsligt-rationellt, t.ex. genom vetenskapen eller genom filosofisk diskurs eller också på ett mer intuitivt plan, t.ex. genom ett poetiskt spåk. Man bör förstås alltid vara kritisk, men många diskurser kan äga giltighet, eller en viss relativ giltighet, t.ex. även en symboliskt-religiös diskurs - egentligen lite förvånande att du som påstår dig vara "postmodernist" tvekar inför detta?

Egentligen inte konstigt alls. Tvärtom är det där en utav de vanligaste fördomarna om postmodernismen. Som jag sade tidigare så är det frågan om en inskärpning av kraven, inte om ett övergivande av dem. Finns dock fruktansvärt många "postmodernister" (notera citationstecknen) som förespråkar en sådan fullständig relativism, men du kommer inte finna något hos postmodernisterna (denna gång utan citationstecknen) själva som leder dig till en sådan slutsats.

Ditt tal om " 'begrepp' [...] som inte kan infågas av den definition vi brukar tillskriva begreppet" är för mig ej helt klart. Abstrakta, filosofiska begrepp är väl sällan helt entydiga? Men jag får intrycket att du vill säga något mer än så. Du verkar dock nu gå med på, att till signifiakanten "différance" också hör ett begrepp, och att detta begrepp också motsvarar något i verkligheteten, något som Derrida har tyckt sig se där. Jag har svårt att se att idén om "différance", oavsett vad man tycker om Derridas teori, skulle vara radikalt annorlunda än andra filosofiska begrepp.

För det första så har Derrida ingen teori. Möjligtvis kan man tillskriva honom en "teori" (notera ännu en gång citationstecknen), med risk att göra våld på en del för det "derridianska-tänkandet" (om det överhuvudtaget går att prata om ett sådant - det är ju, som jag tidigare påpekat, inget som tillförs de texter som läses, utan allt är hämtat ur texterna själva, det är deras egna premisser som spelar ut sig mot varandra under den derridianska luppen så att säga) viktiga aspekter. Frågan om begreppsligheten i dessa begrepp är intressant. Mest intressant är förstås varför du inte hade några problem med Svenungssons garderande ("kvasibegrepp") men synes ha problem med att mina. Här är det dock inte frågan om ett flertydigt begrepp (även om nu "différance" redan från början är ett polysemiskt "begepp"), utan om ett ifrågasättande av själva begreppsligheten i ett begrepp (därför Svenungssons gardering, och min egen).

Men eventuellt är det du vill säga att Derrida inte skapat ett fast system, så som t.ex. Descartes, Kant och Hegel, eller under 1900-talet de logiska positivisterna. I så fall inordnar sig Derrida i en lång tradition av filosofer som tänker mot filosofin som fast system. Man kan under antiken urskilja kynikerna och under modern tid t.ex. Montaigne, men också Blaise Pascals kritik av Descartes. Under 1800-talet kritiserade Kierkegaard på ett liknande sätt Hegel och under 1900-talet har vi t.ex. den senare Wittgenstein. Problemet med Derrida är, i mina ögon, dels hans snåriga stil (som han ofta kritiserats för) men kanske framför allt den därmed sammanhängande krångliga, nya begreppsapparat, som han fått för sig att skapa. Är det verkligen värt att läsa Derrida, när inte ens Avantgardet, som verkar bildad och intelligent, säger sig förstå honom? Ja, om inte ens Foucault begrep... eller Searl... Jag tvivlar, annat än möjligen som någon sorts poesi... ja alltså Mallarmé är ju inte heller så glasklar alla gånger...

Det vore fel att överhuvudtaget söka positionera Derrida i en sån snäv bestämning (systematisk respektive icke-systematisk), och någon likhet med Pascal eller Kierkegaard är blott en tillfällighet under vilka omständigheter den än skulle gälla. Däremot kan jämförelsen med den senare Wittgenstein visa sig fruktbar, och en hel del likheter finns där som jag är långt ifrån färdig med att kartlägga fullt ut. När det gäller begreppsapparater överhuvudtaget så är det ju lika över hela fältet. Vad som är märkbart i just detta fall är att här finns ett motstånd. I sig säger "familjelikhet" inte ett piss mer än "différance", men man har tillägnat sig det förra inom den analytiska skolan men inte det senare. Vad detta är ett utslag av - annat än ignorans - låter jag dig spekulera fritt i. Ingen begreppsapparat är svårare än en annan, det handlar blott om hur pass bekant man är med den eller inte. Huruvida det går att förstå "Derrida" (som institution eller person?) är en fråga som Derridianer själva skulle kunna skalla sig blodiga och medvetslösa emot. En utav implikationerna för den som spårar denne gigants steg är just att något som en viss persons tänkande blir svårt att tala om, för att inte säga omöjligt. Notera också att det du läst om Foucault i relation till Derrida varit genom just Searles mun. Mer intressant tycker jag det faktum vara att Searle vägrade låta sina svar (på de artiklar och föredrag som Derrida svarade för och som han reagerade emot) överhuvudtaget publiceras tillsammans med Derridas. Själv finner jag Derrida långt mer intressant än Searle, även om jag läser båda två (den senare mer sporadiskt just eftersom jag inte finner honom lika intressant). Man ska undvika Derrida om man vill slippa tänka till, för det är hans primära förtjänst - han tvingar oss att tänka.

Jag skiljer inte bara på "phenomenon" och "nouemenon". Jag skiljer mellan "begrepp", "fenomen" och "noumen". Fenomenen innefattar ett sorts råmaterial i form av sinnesintryck, en input. Begreppen är verbalt korrelerade generaliseringar och abstraktioner utifrån fenomenen. Noumen kommer vi inte åt, eftersom det är vad vi kan anta "finns" bakom fenomenen så som de visar sig för oss. Vi kan dock, med hjälp av vårt diskursiva, begreppsliga tänkande formulera teorier om noumenon, ibland i form av vetenskapliga lagar baserade på regelbundna iakttagelser (så länge man håller sig till att formulera lagar är det fysik och inte metafysik). Det begreppsliga tänkandet påverkar även i viss utsträckning vår strukturering av fenomenen; detta gäller i synnerhet vissa inre tillstånd (skulle tro att fenomenet lycka hör dit), samt förstås sociala inrättningar, som t.ex. äktenskap. Också vetenskapen kan förändra vår indelning av fenomenen. Det är dock alltid meningsfullt att fråga sig om begreppen/diskursen överenstämmer med fenomenen; även om begreppen tillkommer i ett socialt rum, måste de justeras och förfinas gentemot empirin. Allt filtreras i varierande grad genom det sociala, men allt är inte socialt till 100%.

Hur blir det med den empiristiska principen par excellance? Ges den också genom sinnena på samma sätt? Eller är det nåt metafysiskt antagande som görs? Det är en fråga som jag låter hänga i luften, bara sådär...

Kanske skall jag tillägga att jag utöver den diskursiva, begreppsliga, verbalt medierade representationen, även räknar med bildlig och symbolisk representation.

Kanske, men jag vet inte om det tillför nåt. Skall dessa "kunskaper" formuleras finns likväl bara ett sätt mig veterligen, och skulle det inte gå att översätta dem på det sättet så har jag svårt att se hur subjektet självt skulle kunna betrakta dem som kunskap i någon mening alls, det skulle väl bara bli ett förborgat och otillgängligt bihang till tänkandet.

[Das Ding an sich]

Jag tror inte att det, som du skriver, är fråga om en "uppdelning av världen i en rationell och en 'mystisk' sida". Det handlar mer om olika förhållningssätt, om olika genrer, kanske komplementära sådana. Världen är en, men perspektiven är flera. Man kan nalkas något begreppsligt-rationellt, t.ex. genom vetenskapen eller genom filosofisk diskurs eller också på ett mer intuitivt plan, t.ex. genom ett poetiskt spåk. Man bör förstås alltid vara kritisk, men många diskurser kan äga giltighet, eller en viss relativ giltighet, t.ex. även en symboliskt-religiös diskurs - egentligen lite förvånande att du som påstår dig vara "postmodernist" tvekar inför detta?

Egentligen inte konstigt alls. Tvärtom är det där en utav de vanligaste fördomarna om postmodernismen. Som jag sade tidigare så är det frågan om en inskärpning av kraven, inte om ett övergivande av dem. Finns dock fruktansvärt många "postmodernister" (notera citationstecknen) som förespråkar en sådan fullständig relativism, men du kommer inte finna något hos postmodernisterna (denna gång utan citationstecknen) själva som leder dig till en sådan slutsats.

Strängt taget har väl det jag här tänker på föga med relativism att göra. Vad jag menar är att människan är mer mångfacetterad och att språket äger fler möjligheter än ett rent konceptuellt förhållningssätt. Det betyder inte att den kunskap som till exempel vetenskapen kan relativiseras eller undergrävs på något sätt. Om du är med om något, låt oss säga att du äter en god middag, kan du t.ex. redogöra för din ämnesomsättning med hjälp av kemiska formler, ja kanske kan du t.o.m. beskriva det i kvantfysiska termer. Men du kan också skriva en dikt om din upplevelse av maten och samvaron, eller göra en sociologisk betraktelse över måltidens sociala roll. Man kan också tänka sig att du, som många nu till påsk, äter ägg. Detta kan förstås symboliskt. Man måste förstås hålla isär de olika diskurserna, och noga skilja på vad som är vetenskap och inte.

För det första så har Derrida ingen teori. Möjligtvis kan man tillskriva honom en "teori" (notera ännu en gång citationstecknen), med risk att göra våld på en del för det "derridianska-tänkandet" (om det överhuvudtaget går att prata om ett sådant - det är ju, som jag tidigare påpekat, inget som tillförs de texter som läses, utan allt är hämtat ur texterna själva, det är deras egna premisser som spelar ut sig mot varandra under den derridianska luppen så att säga) viktiga aspekter. Frågan om begreppsligheten i dessa begrepp är intressant. Mest intressant är förstås varför du inte hade några problem med Svenungssons garderande ("kvasibegrepp") men synes ha problem med att mina. Här är det dock inte frågan om ett flertydigt begrepp (även om nu "différance" redan från början är ett polysemiskt "begepp"), utan om ett ifrågasättande av själva begreppsligheten i ett begrepp (därför Svenungssons gardering, och min egen).

Jag är ingen större vän av postmoderna teologer egentligen. Jag drog mest fram Svenugsson för att jag råkade ha läst hennes understreckare och mindes den, som jag tyckte, intressanta jämförelsen mellan negativ teologi och dekonstruktion.

Det är möjligt att Derrida mera anser sig ha skapat en metod än en teori i strikt mening. Jag har dock svårt att se att han menar att "différance" bara är något man skall tillämpa. Tvärtom menar han, så vitt jag förstår, att det är så det mänskliga språket och den mänskliga tanken fungerar. För mig är det därför svårt att inte tycka att différancebegreppet är kopplat till någon sorts teori han har om verkligheten.

Det vore fel att överhuvudtaget söka positionera Derrida i en sån snäv bestämning (systematisk respektive icke-systematisk), och någon likhet med Pascal eller Kierkegaard är blott en tillfällighet under vilka omständigheter den än skulle gälla. Däremot kan jämförelsen med den senare Wittgenstein visa sig fruktbar, och en hel del likheter finns där som jag är långt ifrån färdig med att kartlägga fullt ut. När det gäller begreppsapparater överhuvudtaget så är det ju lika över hela fältet. Vad som är märkbart i just detta fall är att här finns ett motstånd. I sig säger "familjelikhet" inte ett piss mer än "différance", men man har tillägnat sig det förra inom den analytiska skolan men inte det senare. Vad detta är ett utslag av - annat än ignorans - låter jag dig spekulera fritt i. Ingen begreppsapparat är svårare än en annan, det handlar blott om hur pass bekant man är med den eller inte. Huruvida det går att förstå "Derrida" (som institution eller person?) är en fråga som Derridianer själva skulle kunna skalla sig blodiga och medvetslösa emot. En utav implikationerna för den som spårar denne gigants steg är just att något som en viss persons tänkande blir svårt att tala om, för att inte säga omöjligt. Notera också att det du läst om Foucault i relation till Derrida varit genom just Searles mun. Mer intressant tycker jag det faktum vara att Searle vägrade låta sina svar (på de artiklar och föredrag som Derrida svarade för och som han reagerade emot) överhuvudtaget publiceras tillsammans med Derridas. Själv finner jag Derrida långt mer intressant än Searle, även om jag läser båda två (den senare mer sporadiskt just eftersom jag inte finner honom lika intressant). Man ska undvika Derrida om man vill slippa tänka till, för det är hans primära förtjänst - han tvingar oss att tänka.

Ja med tanke på hans stil förstår jag ju om Derrida tvingar en att tänka...

Menar du att "familjelikhet" = "différance"?

Hur blir det med den empiristiska principen par excellance? Ges den också genom sinnena på samma sätt? Eller är det nåt metafysiskt antagande som görs? Det är en fråga som jag låter hänga i luften, bara sådär...

Är det viktigt att hitta ett fundament menar du? Jag tycker själv inte att detta är något större problem, men jag tror inte att det går att i sträng mening bevisa den empiricistiska principen. Frågan är väl dock om det finns människor som beter sig och inrättar sina liv efter övertygelsen att äpplet kanske inte alls faller till marken om jag släpper det.

Men om man skall tala om sanning är det relevant att fråga sig om, och i så fall vad, ett begrepp fångar för ett reellt fenomen (eller en klass av fenomen).

Men jag tror vi får leva med att det finns vissa grundläggande saker som man inte kan demonstrera. Däremot är det, anser jag, bra om man så klart som möjligt försöker förklara vad man menar.

Jag är dock inte filosof utan snarare litteraturvetare.

Kanske skall jag tillägga att jag utöver den diskursiva, begreppsliga, verbalt medierade representationen, även räknar med bildlig och symbolisk representation..

Kanske, men jag vet inte om det tillför nåt. Skall dessa "kunskaper" formuleras finns likväl bara ett sätt mig veterligen, och skulle det inte gå att översätta dem på det sättet så har jag svårt att se hur subjektet självt skulle kunna betrakta dem som kunskap i någon mening alls, det skulle väl bara bli ett förborgat och otillgängligt bihang till tänkandet.

Nej, du har rätt. Det var mer ett sidospår. Men jag anser inte att all kunskap är verbal, även om vi väldigt ofta kan verbalisera den. Strängt taget handlar - anser jag - kunskap om det som fungerar (det är väl det som förenar vardagskunskapen med vetenskap: "om jag gör så, så blir det si"). Man kan visa någon hur man knäcker ett ägg eller t.ex. cyklar och en massa annat. Mycket sociala färdigheter är nog också ofta tyst kunskap.

[Avantgardet]

Och skulle begreppet "vetenskap" vara något för en gång givet och stå emot tidens växlingar? Så vad innebär ditt "noga" här? Har du ens funderat över detta? Självfallet kommer du på inga sätt heller ifrån det faktum att också vetenskapens begreppsapparat innehåller ett ofrånkomligt moment av godtycke.

Själv tycker jag jämförelsen med negativ teologi vara fullkomligt ointressant, och fruktansvärt över-hypad. Undrar dock varför du ens skriver:

Menar du att "familjelikhet" = "différance"?

Det måste vara en medveten felläsning, eller hur? Så svårt var det verkligen inte att förstå det jag skrev. De är jämförbara just i det avseendet att de båda är språkliga entiteter, och att ingen av dem förklarar sig själv utan har en massa konnotationer som kräver att man sätter sig in i vissa texter. I övrigt så har de inte så mycket gemensamt, och om du nu inbillade dig det eller att jag inbillade mig det så vet jag ändå inte vad som är värst.

Det är möjligt att Derrida mera anser sig ha skapat en metod än en teori i strikt mening. Jag har dock svårt att se att han menar att "différance" bara är något man skall tillämpa. Tvärtom menar han, så vitt jag förstår, att det är så det mänskliga språket och den mänskliga tanken fungerar. För mig är det därför svårt att inte tycka att différancebegreppet är kopplat till någon sorts teori han har om verkligheten.

Nej, det är inte heller frågan om någon metod. Derrida skulle nog överhuvudtaget akta sig för att tala om något sådant som "den mänskliga tanken" och hur denna "fungerar" (för tillskriver vi den ett sådant predikat så implicerar det väl att det också finns ett något - ett ting, abstrakt eller inte - till vilket detta predikat tillskrives, eller hur?). Snarare är det frågan om en härledning, deduktion, av nödvändigheter. Identitet förutsätter skillnad, men skillnad i sig förutsätter på samma sätt "différance" (om det tillåts sägas på så sätt). Är du med? Någon teori är det inte frågan om.

Jag har själv lite delade meningar om pragmatismen. I en mening så kan jag tycka den är helt okej, men i en annan så ser jag den bara som en klen ursäkt. Vad jag vid ett givet ögonblick kommer betrakta den som beror på vem som gör bruk av den och i vilken situation - har vederbörande verkligen tänkt igenom saken, eller greppar han här efter en enkel utväg? I det här fallet så är det i allt väsentligt en klen ursäkt, i mina ögon, emedan vad jag sökte visa på är att det inte finns något enkelt sätt att undfly metafysiken, och att även empirismen (som till sin natur skall föreställa anti-metafysisk) vilar på ett metafysiskt fundament. Det faktum att alla filosofiska system vilar på metafysiska fundament kan man endera problematisera (som Derrida gör) eller så kan man titta åt nåt annat håll och låtsas som att det regnar (som en del andra gör). Eller så kan man söka nåt annat fundament att utgå ifrån för att argumentera för det förra fundamentet osv. Att det är ett problem måste vi dock erkänna. Vad det i sig innebär (det faktum att det är problematiskt) är en annan fråga som tål att diskuteras.

Nej, du har rätt. Det var mer ett sidospår. Men jag anser inte att all kunskap är verbal, även om vi väldigt ofta kan verbalisera den. Strängt taget handlar - anser jag - kunskap om det som fungerar (det är väl det som förenar vardagskunskapen med vetenskap: "om jag gör så, så blir det si"). Man kan visa någon hur man knäcker ett ägg eller t.ex. cyklar och en massa annat. Mycket sociala färdigheter är nog också ofta tyst kunskap.

Tycker överhuvudtaget inte om de begrepp du använder här, då jag tycker de fördunklar långt mer än de förklarar. Men det är väl måhända en smaksak. Är det inte snarare så att den som visar hur man knäcker ett ägg använder sig av en typ av tecken istället för en annan vid förmedling av kunskapen, än att han mystiskt överför någon "tyst kunskap"? Tycker man kan fråga sig hur fruktbart ett begrepp som "tyst kunskap" ens är. Det vore väl, för dig som pragmatiker, förhållandevis relevant att svara på.

[Das Ding an sich]

Och skulle begreppet "vetenskap" vara något för en gång givet och stå emot tidens växlingar? Så vad innebär ditt "noga" här? Har du ens funderat över detta? Självfallet kommer du på inga sätt heller ifrån det faktum att också vetenskapens begreppsapparat innehåller ett ofrånkomligt moment av godtycke.

Godtycke? Jag vet inte helt om jag kan skriva under på din formulering här. Att något i strängt filosofisk mening inte står på en fullständigt säker och absolut grund innebär inte att det är fråga om godtycke, som jag ser det.

Ja som du vet, så har ju begreppet "vetenskap" har ju utvecklats i västerlandet med början under 1600-talet. Jag är inte vetenskapsteoretiker, men i någon mening kan jag tycka att reslutaten av snart 500 år med vetenskap som kunskapsmetod talar för sig själva, åtminstone vad naturvetenskapen anbelangar.

Sedan har förstås, som du påpekar, den exakta definitionen av begreppet "vetenskap" varierat över tid rum, precis som för alla andra filosofiska begrepp. Mitt "noga" innebär bara att jag tycker att man noga bör skilja på någorlunda objektiv, verifierbar kunskap och sådant som t.ex. en dikt. Jag erkänner även konsten och litteraturen som en källor till kunskap, men det är ej fråga om vetenskap, åtminstone inte i sträng eller särskilt vedertagen mening. Men det är förstås en glidande skala. Mycket humaniora befinner sig i gränslandet mellan litteratur och vetenskap (i sträng mening).

Själv tycker jag jämförelsen med negativ teologi vara fullkomligt ointressant, och fruktansvärt över-hypad. Undrar dock varför du ens skriver:

Menar du att "familjelikhet" = "différance"?

Det måste vara en medveten felläsning, eller hur? Så svårt var det verkligen inte att förstå det jag skrev. De är jämförbara just i det avseendet att de båda är språkliga entiteter, och att ingen av dem förklarar sig själv utan har en massa konnotationer som kräver att man sätter sig in i vissa texter. I övrigt så har de inte så mycket gemensamt, och om du nu inbillade dig det eller att jag inbillade mig det så vet jag ändå inte vad som är värst..

"Fullkomligt ointressant, och fruktansvärt över-hypad" ... tja, vad svarar man på det? Kanske såhär: Jag vet inte vem det är som du menar har hypat jämförelsen. Själv tycker jag inte att Derrida är helt ointressant, även om jag möjligen finner honom en aning hypad.

Ja, jag förstod nog att du inte menade att "différance" och "familjelikhet" var samma sak. Fast jag tyckte att idén var intressant. I någon mån fångar väl båda begreppen det faktum att ords mening är svår att fixera och ibland befinner sig i glidning. Båda begreppen tycks också vara ett uttryck för en vilja att snarare foga sig i detta faktum än att finslipa definitionerna av begrepp. Sedan är mitt intryck att Derrida och Wittgenstein, utifrån denna insikt, väljer olika vägar. Wittgenstein försöker studera hur ord faktiskt brukas. Derridas intresse för metafysik verkar däremot driva honom att själv skapa en sorts "meta-metafysik".

Nej, det är inte heller frågan om någon metod. Derrida skulle nog överhuvudtaget akta sig för att tala om något sådant som "den mänskliga tanken" och hur denna "fungerar" (för tillskriver vi den ett sådant predikat så implicerar det väl att det också finns ett något - ett ting, abstrakt eller inte - till vilket detta predikat tillskrives, eller hur?). Snarare är det frågan om en härledning, deduktion, av nödvändigheter. Identitet förutsätter skillnad, men skillnad i sig förutsätter på samma sätt "différance" (om det tillåts sägas på så sätt). Är du med? Någon teori är det inte frågan om...

Jag anser att det finns människor och att dessa har en viss förmåga att tänka, samt att denna kognitiva apparat kan göras till föremål för beskrivning, teoretiserande. Det är människornas kognitiva apparat som jag kallar "den mänskliga tanken". Jag tror att det finns något sådant som en mänsklig kognitv förmåga. Jag tror också att det finns något sådant som ett mänskligt språk. Anser inte Derrida att allt detta finns? Eller menar du att han bara skulle hävda att hans filosofi inte säger något om de här sakerna och hur de fungerar? (Om Derridas tänkande nu kan sägas vara en filosofi? Kanske är det inte en filosofi, utan en "filosofi"? Ty kan man kalla en diskurs "utan begrepp" för filosofi?).

Nej, jag är inte med. Jag förstår inte vad "skillnad i sig" är.

Det faktum att alla filosofiska system vilar på metafysiska fundament kan man endera problematisera (som Derrida gör) eller så kan man titta åt nåt annat håll och låtsas som att det regnar (som en del andra gör). Eller så kan man söka nåt annat fundament att utgå ifrån för att argumentera för det förra fundamentet osv. Att det är ett problem måste vi dock erkänna. Vad det i sig innebär (det faktum att det är problematiskt) är en annan fråga som tål att diskuteras.

Intressant... det där tål nog att tänkas på... när jag sade att jag inte ansåg att det du kallade den "empiricistiska principen" inte är ett problem, så menade jag att det knappast är ett praktiskt problem. Såväl mera sk "vardaglig" som vetenskaplig kunskap klarar sig ändå. Däremot håller jag förstås med dig om att det är ett filosofiskt problem. Mitt intryck är att Wittgenstein, den senare, tyckte att vi skulle strunta i fundamenten och bara analysera hur folk faktiskt talar. Derrida verkar vilja analysera fundamenten, vilket tycks föra honom in i en oändlig regress av citationstecken... jag alltså detta senare, med relationen mellan objekt och subjekt, det får mig nästan att associera till de tyska romantikerna, deras oändliga ironier, fragmentet... och... ja, även negativ teologi, som sagt. Mm.

Tycker överhuvudtaget inte om de begrepp du använder här, då jag tycker de fördunklar långt mer än de förklarar. Men det är väl måhända en smaksak. Är det inte snarare så att den som visar hur man knäcker ett ägg använder sig av en typ av tecken istället för en annan vid förmedling av kunskapen, än att han mystiskt överför någon "tyst kunskap"? Tycker man kan fråga sig hur fruktbart ett begrepp som "tyst kunskap" ens är. Det vore väl, för dig som pragmatiker, förhållandevis relevant att svara på.

På sätt och vis kan jag ju inte se att det är något mystiskt med att visa någon hur man knäcker ägg (ja, antagligen skulle man väl kunna lära en schimpans detta, och djur har väl inga språk, dock kan de ju en massa saker). Fast jag tror att jag förstår din invändning. Faktum är att jag heller aldrig riktigt har varit ett fan av termen "tyst kunskap", det är en lite konstig ordsammansättning, som antyder att annan kunskap skulle "prata". Samtidigt kan jag inte komma ifrån att vi vet en hel del som vi inte artikulerar. I någon mening är förstås inte detta åtkomligt, eller i vart fall inte kommunicerbart i skrift, förrän det verbaliseras. Men det innebär ju inte att det är mystiskt, som jag ser det.

Det du säger om att den som knäcker ägg använder sig av en typ av tecken öppnar väl dock för att dra in Perices teckenteori, skulle jag tro. Peirce säger att "människan är ett tecken". Han var mycket intressant, tyckte jag, när jag studerade honom för tio år sedan...

[J R Auk]

Det faktum att alla filosofiska system vilar på metafysiska fundament kan man endera problematisera (som Derrida gör) eller så kan man titta åt nåt annat håll och låtsas som att det regnar (som en del andra gör). Eller så kan man söka nåt annat fundament att utgå ifrån för att argumentera för det förra fundamentet osv. Att det är ett problem måste vi dock erkänna. Vad det i sig innebär (det faktum att det är problematiskt) är en annan fråga som tål att diskuteras.

Och faktum är att Derrida precis som alla andra har sin metafysik. Hur kan annars dekonstruktionen redan vara närvarande i texten?

Det här är så typisk propaganda.

Derrida är den seriöse som tar problem på allvar, andra tittar bort från problemet, vänder sig, kanske för att de inte vågar?

Metafysik taget på rätt sätt är snarare något som kan ge oss stöd för våra teorier, eftersom de fyller ut luckor, även om spekulativt, som vi inte kan direkt referera till.

[Algotezza]

Lyckan är inte målet.
Målet är hålet.

Vägen tillbaka till det förlorade paradiset.

Singularitens hål före Big bang. Big crunch hägrar.

Hilsen fra Algotezza

[Anders]

Lyckan är inte målet.
Målet är hålet.

Vägen tillbaka till det förlorade paradiset.

Singularitens hål före Big bang. Big crunch hägrar.

Hilsen fra Algotezza

Hålet är ett mål för mej också, och det gör mig lycklig.

[Anders]

Bara så jag hänger med i tugget ovan:

Motsatsen till att ha "sin Metafysik", är det att vara en beräkningsrobot? Att inte ha någon uppfattning om hur världen är beskaffad alls, bara lita på en massa samband, dra slutsatser från experiment och så? Men behövs det inte en världsbild för att komma på experimenten?

Ta tillexempel den här Brownska rörelsen. Pollen som far i kring lite slumpvis på en vätskas yta. Om inte han Brown haft en bild av hur partiklar borde bete sig, hade han sett det slumpmässiga? Och Einstein, hade han ingen bild av hur världen skulle kunna funger då han förklarade effekten?

Jag kanske är ute och cyklar lite, men jag ser det inte som helt självklart vad Metafysik är. Eller vem man det då man har hållt på ett tag?

[Das Ding an sich]

Auk:

Metafysik taget på rätt sätt är snarare något som kan ge oss stöd för våra teorier, eftersom de fyller ut luckor, även om spekulativt, som vi inte kan direkt referera till.

Ungefär min uppfattning också. Jag tror inte heller att Derrida kan undkomma metafysiken.

Meta-metafysiken tycks enbart resa enbart kravet på en meta-meta-metafysik. Jag väntar nu på super-Derrida, filosofen som tror sig kunna skapa, inte begrepp, och inte heller "begrepp" utan " 'begrepp' ".

Anders:

Spontant tänker jag att metafysik kan ställas i motsats till:

(1) skapandet av matematiska modeller för exakta förutsägelser (det som du tar upp)
(2) vardagsspråket (som tar tillvaron för given)
(3) teoretiska spekulationer med oklart, föga eller inget stöd i erfarenheten.

Jag tror absolut att människans fantasi och även metafysiska föreställningar kan vara till nytta för vetenskapsmän! Detta förefaller ju gälla i synnerhet för tolkandet av icke direkt erfarenhetsgivna observationer, t.ex. inom den s.k. moderna fysiken. Sedan kan man nog argumentera för att tolkningar av t.ex. kvantfysik som tar observationer i beaktande ändå inte är ren metafysik. Samma gäller, tror jag, t.ex. historieskrivning och tolkning av konst och litteratur, så länge man kan stödja sig på empiri.

Vidare tror jag att vad som skall räknas som metafysik ofta är en gradfråga, samt att vi, om vi fortsätter fråga "vad är?" eller "varför?" till slut oundvikligen hamnar i vad som definitivt är metafysik. Eventuellt är dock detta, som den senare Wittgenstein verkar ha menat, främst ett språkligt problem och därmed kanske ett skenproblem? Vad jag menar är att de begrepp vi har får stöd och mening i vår erfarenhet. När vi fortsätter att fråga "Vad?" utanför vår erfarenhet/observation blir frågan, om inte meningslös, så åtminstone mycket subjektiv och svårgreppbar. Det hindrar dock inte att en begåvad vetenskapsman kan uppfinna en teori som sedan kan testas, och därmed vinna giltighet och en mer precis mening. (Poeter och konstnärer, tror jag ofta gör ungefär samma sak, men där blir testet, "valideringen" helt enkelt om läsaren tycker sig känna igen något ur sin egen erfarenhet. Här finns dock ingen lika objektiv mätmetod.)

[Avantgardet]

Jamen låt oss då ta ett konkret exempel, ni som nu vidhåller att empirin på något outtalat (och helt säkert mystiskt) sätt ger sig själv! Låt säga att du ska empiriskt undersöka Människan. Synbarligen en enkel uppgift, inte sant? Vi vet ju alla vad "Människan" är, eller hur? Men är det riktigt så enkelt? Är det inte frågan om just ett ofrånkomligt element av godtycke när vi upprättar en (vilken som helst) taxonomi? Om det nu vore så enkelt, som vissa här vill göra gällande, att det ger sig genom sig självt i erfarelsen vad som är Människa eller inte, hur kan det då komma sig att vetenskapen faktiskt behövde flera år på sig innan den kunde besluta sig för huruvida rödskinnen (indianerna alltså) var just människor eller inte? Det hade ju enligt vad ni hävdar inte behövts mer än några ynka sinnesdata för att detta faktum skulle ge sig självt.

Låt oss reflektera över detta med ännu ett historiskt exempel. En utav naturvetenskapens pionjärer var som bekant vår egen Carl von Linné. Kan knappast ha undgått någon att hans bedrift bestod i att just upprätta en taxonomi. På annat håll, och ungefär samtidigt, hade man emellertid skapat en annan taxonomi, för precis samma sak, som inte alls delade in växtligheten på samma sätt. Frågan som uppstår är givetvis: vilken utav dessa motsvarar Verkligheten?

Om ni istället för att hitta på egna grejer om Derrida hade läst honom, eller till exempel lyssnat på vad jag sagt, så skulle ni överhuvudtaget inte komma med nåt påstående om att Derrida skulle försöka undfly metafysiken. Derrida är smärtsamt medveten om att detta inte låter sig göras - gång på gång påtalar han också detta för oss, det finns inget som helst sätt för oss att kliva ut ur språket och in i ett annat, icke-metafysiskt, språk genom vilket vi skulle kunna bedöma metafysiken. Men ni som är experter, och som menar att alla kritiker av metafysiken rätt och slätt har fel (från Marx via Nietzsche, Freud, Heidegger och fram till Derrida och postmodernismen i vid mening), kan ju gärna få backa upp det påståendet. Varsågod! Gärna ser jag också en förklaring av vad detta "metafysik taget på rätt sätt" skulle vara!

Att betrakta Derrida som en "meta-metafysiker" är inte helt oproblematiskt, men att det skulle ge upphov till något krav på en "meta-meta-metafysik" vet jag alls inte var du (Das Ding an sich) får ifrån? Verkar helt taget ur luften. Åtminstone så kan det inte vara resultatet av en läsning av någon text av Derrida.

Och vad med "propaganda"? Sen måste du (Auk) förklara vad du menar med att "dekonstruktionen" skulle vara "närvarande i texten". Och vad viktigare är, var Derrida skulle påstå detta. Jag har åtminstone aldrig sett Derrida hävda något vara rätt och slätt närvarande, men det kanske du har? Tycker dock det verkar lustigt emedan det skulle strida mot hans "projekt" i övrigt.

Vidare (Tinget i sig), att "vetenskapen" har femhundra år (eller mer) på nacken innebär väl på inget sätt att den för den skull skulle utgöra något absolut (för en och alla gånger givet)? Finns det något enhetligt och statiskt i "vetenskapen"? Ens dess metod? Vad är då vetenskapen?

Ditt "noga" blev helt plötsligt sin egen motsats. Nu talar du istället i termer av "någorlunda objektiv, verifierbar kunskap [min kursiv]". Och jag svär att om vi skulle gräva ytterligare på samma punkt så skulle du, som du tycks på alla väsentliga punkter göra, flyta ut i ren obestämbarhet. Men det lämnar vi till en annan gång.

Jag förstår faktiskt inte var det normativa kommer ifrån. Varför är det viktigt att upprätthålla just denna distinktion (mellan vetenskap och det du betraktar som icke-vetenskap - alltså konst och slikt)? Och vad viktigare är (men vi rör oss då bort från det normativas sfär): går den ens upprätthålla? Med andra ord: kan vetenskapen både vara något (bestämt) och inte vara något (bestämt), och därigenom strida mot motsägelselagen, vilket i ett slag skulle rendera vetenskapen direkt ovetenskaplig? Detta synes mig åtminstone vara ett stort problem. Eller kunde du nu peka på något absolut som kännetecknar vetenskapen för en gång och alltid? Tycker i övrigt det är lustigt att du gör bruk av diskursbegreppet när du på samma gång tycks förfäkta nåt slags essentialism. För mig framstår det något ambivalent.

Den stora skillnaden (med "différance") gentemot Wittgensteins begrepp "familjelikhet" är att "familjelikhet" försöker samla de spridda lemmarna till en hypostaserad "kärna". Det är alltså i den meningen snarast ett antagonistiskt förhållande mellan de båda begreppen. "Différance" yrkar på spridning, och att det förblir principiellt omöjligt att fastslå ett centrum för mening/betydelse. "Familjelikheten" kan alltså användas för att denotera t.ex. en nation, medan "différance" istället skulle insistera på det faktum att varje sådan gest (som begreppet "familjelikhet" i en praktiskt tillämpning av nyss nämnda slag) är en våldsam gest som alltid innehåller ett visst ofrånkomligt moment av godtycke. "Différance" säger alltså (försåvitt detta pseudobegrepp alls kan tala) att vi med den gesten (den ovan nämnda) skapar en "verklighet", snarare än att den (verkligheten) upplåter sig i och genom sig själv och nån förment självidentitet som "familjelikheten" bara genomskinligt "fångar in". Så förvisso kan vi betrakta "familjelikheten" - som du vill göra - som en gardering gentemot detta obestämbara, men samtidigt så bär den på samma metafysiska rest som den därigenom redan erkänt.

Också Derrida tar hänsyn till kommunikation som praxis, precis som den sene Wittgenstein, i själva verket så kan du se (om du går tillbaka i tråden och letar upp länken till den) i föreläsningen "Signature, event, kontext" att han ju faktiskt tycker detta vara Austins stora förtjänt, men att det på samma gång förbryllar honom att denna performativa sida till språket inte var nog att resa en rejäl skepsis mot språket. Notera där också diskussionen kring "vardagsspråket".

Vad gäller detta med tänkande. Vad förutsätter vi med begreppet "tänkande"? Hur vill du karakterisera det? Upprätthåller vi därmed dikotomin aktivitet/passivitet? Vad gäller Derrida så är det svårt att besvara dig här, och detta emedan han ju inte har någon teori (om "Människan" eller what not). Han gör givetvis bruk av det språk som han har tillgång till, och där alla dessa begrepp redan huserar, men med en massa förbehåll (och dessa förbehåll - givet att något sådant alls kan påstås - är i allt väsentligt det man kan, något slarvigt och otänksamt, kalla för "hans filosofi").

"Skillnad i sig" är givetvis en självmotsägelse, men som kan utvecklas på ett intressant sätt. För hur skulle det vara möjligt att gripa en skillnad som sådan? Den visar sig ju endast genom de identiteter som upprättas med hjälp av den. Alltså fångas inte skillnaden med en närvarons metafysik. Den visar sig med andra ord uteslutande som ett spår - det vill säga något som redan flytt platsen när det uppmärksammas. Den grips som en frånvaro, och det rör sig inte om en närvaro som bara är distanserad i tid och rum utan om en principiell och absolut frånvaro, något som med andra ord aldrig kan bli eller vara närvarande i-sig.

Skulle inte säga att Derrida analyserar fundamenten per se, snarare så studerar han texter utav andra i vilka det vid vissa punkter blir uppenbart att de fundament som förutsätts undergräver sig själva. Ironin är oerhört viktig för Derrida, för betänk vad den är, och hur den undergräver precis all språklig mening. Den usurperar i själva verket en mening som den redan förutsätter och parasiterar på (för att använda ett vulgärt språkbruk som Derrida skulle örfila mig för). Den förutsätter att vi förstår båda dessa meningar, både den som föutsätts och den som usurperar (och in so doing suddar ut) denna. Hur du kopplar det till negativ teologi (eller ens negativ teologi till "de tyska romantikerna") är för mig obegripligt.

För övrigt är det bra att du läst Peirces teckenlära (för tio år sen), då torde du ha haft tid att smälta den och därför tillgodogöra dig dekonstruktionen av den som Derrida företar sig (faktiskt i en text som jag redan länkat till i denna tråd, andra kapitlet i "Of Grammatology", som du hittar om du backar några sidor, eller många, inte säker var exakt).

Singularitens hål före Big bang.

[mereologi]

Känslor är ett resultat av vad som uppstår när tankar möts och tro är ett resultat av vad som uppstår när tankar går isär. Om formen på språket leder till flera samexisterande tankar så skapas känsla. Om formen på språket leder till en tanke så åstadkommer den en tro. Form skapar en känsla av innehåll. Tro är svårare att åstadkomma, för när tankar går isär måste det ske ett ställningstagande om inte formen skall brytas.

[J R Auk]

När jag leta upp det såg jag att det snarare var en tolkning som gav den synen, har inte heller sagt eller hört Derrida personligen säga det. Men har inte sett något som säger emot det snarare talar för det.

Vad jag förstår så är det väl därför som han kan tala om en ren negativ rörelse, inget tillförs som inte redan är närvarande.

http://www.youtube.com/watch?v=8xyYGFhPDHo

Jag satt, lat som jag är, och sökte uppdatera mig genom intervjuer och liknande.

Om det är så att det kan sägas om Derrida så har vi ett metafysiskt antagande framför oss, i det att förutsätts ligga en ordning som ger metafysiken genom dekonstruktionen, och då blir det mer en fråga om att motivera de olika ställningstagandena.

Jag ser heller inte varför du måste uttrycka dig som om det är kritik mot Derrida som här framförs, det är ju snarare ett försvar, eller en kritik av grunderna för din kritik, av andra tankegångar framför allt alternativa språkteorier.

Jamen låt oss då ta ett konkret exempel, ni som nu vidhåller att empirin på något outtalat (och helt säkert mystiskt) sätt ger sig själv! Låt säga att du ska empiriskt undersöka Människan. Synbarligen en enkel uppgift, inte sant? Vi vet ju alla vad "Människan" är, eller hur? Men är det riktigt så enkelt? Är det inte frågan om just ett ofrånkomligt element av godtycke när vi upprättar en (vilken som helst) taxonomi? Om det nu vore så enkelt, som vissa här vill göra gällande, att det ger sig genom sig självt i erfarelsen vad som är Människa eller inte, hur kan det då komma sig att vetenskapen faktiskt behövde flera år på sig innan den kunde besluta sig för huruvida rödskinnen (indianerna alltså) var just människor eller inte? Det hade ju enligt vad ni hävdar inte behövts mer än några ynka sinnesdata för att detta faktum skulle ge sig självt.

Vem säger det? Jag säger snarare att tolkningen, vägen till förståelse, tar flera steg och utgår enbart från oss själva. Det säger inget om hur begreppen formas, snarare att det finns andra element inför vår förståelse av världen än begrepp. Jag tror på en känslologik om du så vill kalla det. En meningsfull upplevelse hos känslan i sig, utan begreppslig förståelse.

Själva poängen jag driver är ju att det inte främst är genom språket vi kan söka efter vad människa är, språket är bara något som mer eller mindre bra fångar och uttrycker vår förståelse av människa, som i "vi" källan till all erfarenhet. Språket är en lyckad förbindelse av empati när bruket får anses lyckat givet av föresatsen.Sen instämmer jag att det parallellt med sökandet av människa alltid finns ett sökande efter "människa" men här rättfärdigar vi pragmatismen i det att det verkar alienerande på oss om vi skall låta en ideell konstruktion som språk bestämma sökandet snarare än ges av sökandet. Det här borde du kunna stämma in i då det väl är just det som verkar och det materiella som är vi? Praxisen i utförande.

Ditt exempel är utmärkt. Varför tog det tid för "vetenskapen" att besluta sig för vad människa var var för att det tog tid att definiera "människa", alla hade ju sin konceptuella förståelse för människa, och abstraherade den till begreppet på olika sätt. Överensstämmelsen av "människa" var inte fastlagd varför det tog tid. Det fanns inte ett språkligt objekt i kulturen, det existerade ett tecken som flera hade associerat till sin konceptuella förståelse av erfarenheten, det abstraherades av språket till språket. Bruket av redskapet genomgick en normeringsfas.

Jag tycker det är uppenbart att vi diskuterar, språkligt kommunicerar, det redan kända, och alltså förbegreppsliga. Vi har upplevelser som vi avser att begripa och uttrycka genom språket. Men upplevelsen finns redan där, meningen med uttrycket finns redan där. Sen varför det kommer till att bli ett visst begrepp kan undersökas via olika läsningar av "texten".

Den här "insikten" som jag försöker förmedla tror jag mig alltså besitta i en obegreppslig förståelse som jag söker uttrycka (Och här kan jag tänka mig att det finns en återkoppling av begreppslig förståelse till det förbegreppsligt förstådda. I någon mån så måste man väl säga att allt upplevt måste ha ett begrepp om det finns som erfarenhet. Och då menar jag inte som del av en annan erfarenhet.*) Men jag vill inte säga att det enbart är genom begreppen som jag förstår min värld. Det är ju skillnad i grader mellan hur väl vi förstår världen relativt varandra. Det är ju inte en artskillnad. Jag har inte stött på många saker som jag kallat verkliga där en har påstått det vara något och en annan inte instämt. Det det gällt har varit vad det påstådda då är och inte att det är.

När någon skymtar gummislangen i gräset i ögonvrån och ser en "orm" och en annan ser gummislangen, ser de olika saker då? Ser de inte samma sak men har olika begrepp för det? Visar inte att "ormen" blir till "gummislang" vid en närmare undersökning att det förelåg något som upplevelsen skall svara mot som ger begreppet orm för förståndet och agerandet? (Jag tänker mig här att vi kan tänka oss ett längre närmande till objektet "orm" för att inte behöva tala om reflexer eller nått).

Att språket talar om "språket" betyder inte att vi har för avsikt att tala om "språket" med språket.

(* Jag tycker inte heller vi behöver förutsätta att erfarenheterna är diskreta utan det går bra att tänka sig att det är en erfarenhet in alles.

Varför tog det tid enligt din syn på språket och begrepp? Varför såg inte vetenskapen att det var en människa eller inte?