Hejsan!
Då vi med hjälp av tillförlitliga källor sänkt de totalitäras försök att med hjälp av Världsbankens siffror sprida en massa strunt, anser vi oss vara klara med denna sajt och hela frågeställningen! Vi gör det emellertid med ännu en intressant inlaga om Världsbanken, och de siffror som blivit så förödande för Hans Rosling och hans Gapminder! I praktiken sänktes tilltron till Världsbankens solkiga försök att manipulera allmänhet och forskare med sina källor. Den text som nedan anföres, blev dödsstöten för hela konkarongen och den nyliberalism som likt en hyena bitit sig fast i Världsbankens arsle! :wink:
Har "en dollar om dagen" haft sin tid redan?
I december 2007 presenterade Världsbanken resultaten av de största övningarna av ”fönstershopping” i historien. Runt om i 146 länder tog man reda på vad diverse varor såsom tvättmedel och annat kostade i stormarknader och i postorderkataloger, mer än 1000 varor kollades in, från 500-grams paket av durumspaghetti till billiga damskor. Detta gjorde det möjligt för Världsbanken att jämföra köpkraften från olika länder under år 2005. Då avslöjade några statistiska överraskningar. Priserna i Kina exempelvis, var mycket högre än tidigare uppskattningar har angett, vilket innebar den kinesiska medelinkomsten för 2005, på 18,4 biljoner Yuan ($ 2,2 biljoner) räckte till mindre inköp än man tidigare trott. Därmed minskade den kinesiska ekonomin med 40 % i reala tal. Sedan dess har många forskare har undrat vad det ekonomiska nedgraderingen innebär för Världsbankens globala fattigdomsnivå. Den berömda fattigdomsgränsen på en ”dollar om dagen", eller mer exakt $1.08 från 1993, skapades – samtidigt infördes den s.k. inköpspariteten PPP.
Med andra ord, en person var fattig om hon konsumerade mindre än $1.08 per dag år 1993. Genom denna måttstock var, enligt Världsbanken, 969 miljoner människor drabbade av absolut fattigdom år 2004, en minskning med över 270 miljoner sedan 1990.
Denna utveckling var till stor del beroende av Kina, där fattigdomen sades ha minskat med nästan 250 miljoner från 1990 till 2004. Men om den kinesiska ekonomin var 40 % mindre än vad man tidigare trott, måste ju i logikens namn fattigdomen räknas upp med motsvarande procentsats. Ekonomen Surjit Bhalla vid Oxus Investments, räknade på siffrorna och kom fram till att Kinas fattigdom då plötsligt måste ökas till över 300 miljoner människor. Bhalla kallade Världsbankens räknesätt för en slags manipulation med siffror i syfte att hävda att fattigdomen var lägre, så att arbetsgivare inom näringslivet som opererade i tredje världen inte ”skadades” av negativ kritik.
Tilläget av en kvarts dollar ledde till en devalvering av tilltron till Världsbanken med hälften
”En dollar om dagen”-definitionen av den globala fattigdomsnivån gjorde debut i 1990 års World Development Report. Det var huvudsakligen Martin Ravallion, forskare vid Världsbanken tillsammans med två medupphovsmän som ”upptäckte” att den nationella fattigdomsgränsen utifrån ett halvt dussin utvecklingsländer koncentreras kring just detta belopp. I två arbetsdokument offentliggjorde Ravallion och två kolleger, Shaohua Chen och Prem Sangraula, att ”en dollar om dagen”-linjen mot bakgrund av bankens nya beräkningar av köpkraften var ganska oklar. De gav också en ny siffra för Kinas fattiga, för de blev nu plötsligt fler.
Tack vare den amerikanska inflationen, var $1.08 från år 1993 värd ungefär $1.45 i 2005 års dollarvärde. I princip kunde forskarna räkna om antalet människor som lever på mindre än detta belopp, och omvandla det till lokala pengar med bankens nya PPP-priser. Men $1,45 per dag var enligt forskarna vid banken ”för högt”, det hade inte sett bra ut för Världsbanken för då kunde ju allt för många hamna under gränsen (!) Hellre än att uppdatera fattigdomsgränsen, tänkte de först överge den. Det var dags, menade de, att återgå till de första principerna och upprepa Ravallions nästan två decennier gamla siffror, med hjälp av bättre och riktigare uppgifter.
Forskarna satsade dock på en ny variant, och Världsbanken samlade in 75 nya nationella fattigdomsgränser, som sträcker sig från Senegals $0,63 per dag till Uruguays mer generösa gräns vid drygt $9 per dag. Från den här samlingen, valde de sedan ut de 15 lägsta (Nepal, Tadzjikistan och 13 länder söder om Sahara) och skapade ett genomsnitt. Resultatet blev en ny internationell fattigdomsgräns, nu på $1,25 per dag.
Men varför valde man just dessa 15 länder? Svaret är “filosofiskt”, liksom praktiskt. Vid fastställandet av fattigdomsnivåer brukar de flesta utvecklingsländer räkna in folk som är fattiga i absolut mening. Den nya nivån är tänkt att markera vad minst en person behöver äta, klä och logera själv för per dag. I Zambia definieras en fattig person som någon som inte har råd att köpa minst två-tre plattor av nshima (en sorts gröt), en batat, ett par matskedar olja, en handfull jordnötter och ett par teskedar socker varje dag, plus en banan och en kyckling två gånger i veckan. Då förslår inte en $1 per dag långt.
Men även i mycket fattiga länder finns begrepp för fattigdom som också krupit in i Ravallion m.fl:s nya räknesätt. De lät undersökarna fråga om en person är fattig i förhållande till sina landsmän, om han kan leva utan skam, som Adam Smith uttryckte det. Begreppet ”fattigdom” verkar få en mer adekvat betydelse i länder där fattigdomsbegreppet ligger som lägst $1,95 per person och dag. Under denna nivå betraktar man fattigdom mer efter hur mycket man konsumerar, inte i pengar.
Hur många människor i världen är fattiga med denna nya definition? Författarna var ännu inte redo att saga något om det. Men de hade sneglat på Kina. Med det nya måttet fann de att 204 miljoner kineser var fattiga 2005, c:a 130 miljoner fler än de tidigare trott.
Det var de dåliga nyheter för Världsbanken. Den goda nyheten var att Kinas framsteg mot fattigdomen inte var mindre imponerande trots vad som tidigare annonserade. Men Kina följde ju inte på någon punkt Världsbankens intentioner på det ekonomiska området! Genom Ravallion och Chens nya nivå, som petat upp fattigdomsnivån med en tredjedel, har antalet fattiga i Kina minskat med nästan 407 miljoner mellan 1990 till 2004, jämfört med den tidigare uppskattningen då fattigdomen ”bara” minskade med 250 miljoner. Två nivåer av fattigdom gav alltså två olika svar på hur många som var fattiga i Kina! I Kina hade ju inget annat hänt än att verkligheten fortgick som tidigare. Men med Världsbankens räknesätt hade på bara ett år, från 2004 till 2005, 130 miljoner kineser plötsligt hamnat under fattigdomsnivån. Naturligtvis vågade inte Världsbankens forskare besvara frågan om övriga världen, men man kan på goda grunder misstänka att fattigdomsnivån har skjutits uppåt med en tredjedel.
Exemplet Kina visar bara att begreppet fattigdom är mer komplicerat än vad Världsbanken tidigare trott, eller låtsats om. Det går inte att söka skapa nivåer som strider mot verkligheten. Av praktiska skäl kommer politiker alltid att vara mer försiktiga med sina egna nationella fattigdomsnivåer än Världsbankens globala standardnivå. Dollar/dag är ett av flera kampanjbetonade politiska verktyg. Behöll man den tidigare nivån, en dollar per dag, skulle fattigdomen idag vara mycket större än vad Världsbanken påstod att den var år 1985. Den har inte minskat, den har ökat kraftigt. Man skulle kunna säga att Världsbankens tillägg med en kvarts dollar till sin fattigdomsnivå samtidigt har inneburit att allmänhetens tilltro till hela Världsbankens sätt att räkna har fått sig en allvarlig knäck! Istället för en ökning med en kvarts dollar har tilltaget istället inneburit att allmänheten devalverar sin tilltro till Världsbankens siffror med hälften.
Utgivet av The Economist, den 22 maj, 2008
Källa:
http://poverty.developmentgateway.org/u ... 0focus.doc
Vi tackar för oss denna gång, och hoppas att alla lärt sig ännu litet mer om hur det verkligen är....
MVH
bigj - den store rorsmanden och de totalitäras oändlige plågoande...
:lol:
Kanske nagot av det vettigaste som sagts i detta forum.
