Världsbanken, IMF och de blå khmererna...

Politiska ideologier, ekonomiska strategier och lagfrågor.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Världsbanken, IMF och de blå khmererna...

Inläggav biggj » 06 maj 2009 13:05

Hejsan!

Kommer ni ihåg Tanzania? Det östafrikanska landet var ofta i ropet under 1970-1980-talen, sedan blev det tyst! Vad hände? Låtom oss göra en tillbakablick!

Tanzania - från Ujamaa till blåa khmerer...

Efter andra världskriget blev det snart allt mer klart att de afrikanska kolonierna med tiden skulle bli av med sina europeiska ockupanter. Kolonierna hade knappast utvecklats gynnsamt för deras ursprungliga befolkningar, och när självständigheten började bli en realitet, ställdes de för stora problem. Det gällde inte minst det brittiska området Tanganyika i Östafrika. Nationernas Förbund ersatts av Förenta Nationerna år 1946, och ett av de första besluten som togs av det nya FN var att ställa den forna brittiska kolonin Tanganyika under FN:s förvaltarskap. Den nya positionen som förvaltarskapsområde inverkade emellertid inte på den interna utvecklingen i Tanganyika liksom det inte heller påverkade den slutgiltiga tidpunkten för självständigheten. Den förödande fattigdomen och det vita översitteriet fortfor som tidigare. Men kolonierna var ännu viktiga, Kenya försåg England med kaffe och Tanganyika producerade sisal och kaffe liksom bomull för det brittiska samväldet. I Tanganyika producerades även bly och man hade öppnat gruvor där man bröt diamanter i norr, malmer vis kusten och stenkol i söder.

Afrika betydde en hel del för främst Europas försörjning av livsmedel och mineraler. Kontinenten hade varit en källa till välstånd i Västeuropa sedan århundraden tillbaks. Några år in på 1950-talet såg dom sin chans att äntligen bli fri. Det man inte riktigt förstod då, var att de strukturer som hade påförts dem av kolonialherrarna på alla sätt missgynnade dem själv medan det gynnade européerna. Sådana strukturer var viktiga att upprätthålla även i fortsättningen, ansåg de västeuropeiska eliterna. Det gällde att styra in kolonierna i hjulspår som de hade svårt att ta sig ur under överskådlig tid. Syftet var naturligtvis att få de forna kolonierna att behålla kontakterna med sina forna ”moderländer” och därmed fortsätta att exportera varor och produkter som efterfrågades i Europa och Nordamerika. Det fanns vidare en vilja att behålla kolonierna som framtida marknader för kolonialmakternas industrier och export. Detta blev kolonialherrarnas sista desperata åtgärder innan de oundvikliga självständigheterna inom en snar framtid skulle komma. Man byggde in de forna kolonierna i ett beroende som skulle orsaka enorm frustration och massor av konflikter så fort de självständiga staterna skulle börja stå på egna ben. Ben som européerna såg till att man helt och hållet hade kontroll över genom ensidig produktion och att kolonierna skulle fortsätta vara råvaruexportörer. Denna dominans inom ekonomin bestod av följande; exportinriktad produktion, beroende av europeiska transportmedel samt ett beroende av europeiska industriprodukter. Det enda Afrika hade att erbjuda var råvaror. Snart skulle det visa sig att det var en allt för liten bas att vila växande befolkningar på.

Det fanns motstånd mot allt detta, inte minst i kolonin Tanganyika. Tanzanias självständighet har sina rötter i African Association som grundades 1929. I slutet av 1940-talet bytte organisationen namn till Tanganyika African Association (TAA). Läraren Julius Nyerere valdes till ledare för TAA år 1953 och året därpå fick TAA det nya namnet Tanganyika National African Union (TANU). Det första allmänna valet i Tanganyika ordnades under kolonialtiden, som en sorts förberedande väg mot självständighet åren 1958-1959. Vinnare i valet blev TANU. Storbritannien gick med på att grunda Tanganyikas självstyrelseområde år 1959 varvid Julius Nyerere valdes till statsminister i den nya regeringen. Slutligen, den 9 december 1961, blev Tanganyika självständigt och ett år senare förklarade sig landet som en republik.

År 1963 utbröt en revolution och ett inbördeskrig på ön Zanzibar och den arabiska överklassen fördrevs från makten, med stor blodsutgjutelse. De svarta tog nu makten på ön och på grannöarna, bl.a. Pemba. År 1964 slöt Nyerere ett förbundsavtal med Zanzibars överhuvud Abeid Karume varvid Tanganyika och Zanzibar förenades och blev Tanzania. Under detta år drevs det nya landet av sina ledare mot en politik som allt mer sökte kasta av sig det forna beroendet till främst Storbritannien. År 1964 vann TANU åter de allmänna valen, även om partiet nu såg till att det hela gick åt "rätt" håll, men de flesta accepterade styret. Julius Nyerere valdes samtidigt till president, och därefter vart femte år fram till 1980. År 1965 infördes ett system som gav partiet TANU rätten att välja kandidater till landets parlament. Andra partier tilläts inte längre medverka vid de kommande valen. Den politiska makten tillät dock andra röster komma till tals, men genom sitt monopol på medier och tilltron från befolkningens sida hördes dess röst alltid oftast och högst. Under dessa år försvagades all opposition från ”höger” och TANU:s idéer accepterades av flertalet tanzanier. Det folkliga motståndet existerade knappast efter 1964 och de etniska motsättningarna kunde tonas ned och nästan utrotas i Tanzania, även om slitningar mellan ”vita” arabisktalande och svarta på öarna Zanzibar och Pemba bara sopades under mattan och inte tilläts att helt läka ut.

Snart kommer det mer.... :)

MVH
bigj - mot kapitalism och nylibertinism, för godhet och demokrati...
Den goda sidans försvarare

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 06 maj 2009 17:35

Hejsan!

Vi glider vidare i att analysera Tanzania och landets tragiska historia med en påtvingad massdöd som resultat!

Ujamaa-politiken

Den ekonomiska utvecklingen i Tanzania efter självständigheten hade inte i någon större grad inneburit varken för- eller nackdelar, allt var ungefär som tidigare, bortsett då att de vita herrarna var borta. Detta föranledde president Julius Nyerere att omvandla landet i socialistisk riktning. Snart började man planera för ett nytt slags samhälle, inspirerade av exemplen i Kina, Kuba och på andra håll. En bärande pelare för den nya politiken var att utbilda befolkningen och satsa på skolor och utbildning. En annan bärande pelare var att kollektivisera näringslivet och skapa ett slags självförsörjningssystem så att man slapp beroendet från utlandet, inte minst väst. En tredje pelare var förbättrad hälsovård och en mängd sociala åtaganden som höjde befolkningens livsvillkor.
Man bör dock komma ihåg att även om Nyerere läst om socialism och blivit inspirerad, var han främst en tanzanisk nationalist och afrikan. Han trodde bergfast på det traditionella afrikanska sättet att leva i stora släktgrupper och satsade på att detta kunde användas, fast i en modern form. Något som därmed liknade en slags socialism, eller åtminstone en kollektiv ordning. Nyereres socialism och nationalism utgick inte ur kampen mellan arbetare och kapitalister som hos Marx och andra europeiska socialister, utan mellan det traditionella Afrika och kolonialsystemet. Det var kolonialsystemet, eller imperialismen, som ansågs vara den förtryckande parten i Nyereres tänkande, liksom dess ekonomiska styre, som i princip var kapitalistiskt eftersom moderländerna var kapitalistiska ekonomier. Det var här begreppet ”Ujamaa” kom in, det var ett ord på kustspråket swahili, ungefär betydande ”familjegrupp”. Ur detta ord växte det därefter fram ett kollektivt ägande av produktionen som skulle utföras i byar som var självförsörjande. Tanken utgick från det afrikanska samhället och passade bra in på en ny slags afrikansk socialism-nationalism. Julius Nyerere ansåg att den afrikanska socialismen genom ujamaa först och främst var en attitydfråga och ett sätt att tänka där humanism och förkastandet av alla sorters ojämlika förhållanden mellan människorna. Han skrev själv följande:

” Socialism, like democracy, is an attitude of mind. In a socialist society it is the socialist attitude of mind, and not the rigid adherence to a standard political pattern, which is needed to ensure that the people care for each other's welfare.”

Han skrev även följande med tydlig adress till den blinda tron på kapitalismen:

”The wealth of the millionaire depends as little on the enterprise or abilities of the millionaire himself as the power of a feudal monarch depended on his own efforts, enterprise, or brain.”  

Arushadeklarationen från 1967 utgjorde en ny vändpunkt i det självständiga Tanzanias historia. Nyerere menade att man hade misslyckats med att basera utvecklingen på marknadsekonomin och att staten därför skulle bli tvungen att ändra den ekonomiska politiken. Nu nationaliserades alla de stora företagen liksom gruvor och annan verksamhet, inte minst blev jordbruksproduktionen mål för en kollektivisering. I praktiken ledde deklarationen till att landet blev en slags socialistisk stat där banker, gruvor, storplantager, försäkringsbolag och produktionsanläggningar fördes över i statens ägo samtidigt som man förbättrade utbildningsväsendet och hälsovården i landet.

I sin afrikanskt inspirerade socialistiska ideologi koncentrerade sig Nyerere främst på landsortsbefolkningen och på det byprogram som kom att utgöra grunden för ”ujamaa-politiken”. Och som Nyerere menade byggde på ett traditionsbaserat, och afrikanskt, samhällsskapande system. Inom ramen för det här byprogrammet som pågick fram till 1976 ingick mer än två tredjedelar av alla tanzanier. De nya bysamhällena fick i uppgift att tillsammans och med gemensamma redskap odla jorden på ett produktivt sätt. Från och med 1967 sattes detta ambitiösa program i gång. Utbildningsoffensiven blev väldigt lyckosam och analfabetismen sjönk, från närmare 95 procent år 1967 till knappt 40 procent 1973, därefter till 27 procent år 1975 för att år 1985 vara nere i knappt 10 procent.

Vad gäller hälsoprogrammet ökade också denna politik befolkningens hälsotillstånd och välfärd. Detsamma gällde tillgången till livsmedel som år 1975 vida översteg den som existerade bara tio år tidigare. Det hela såg ljust ut, men mörka moln tonade upp sig utanför landets gränser. I söder pågick flera gerillakrig, i den portugisiska kolonin Mocambique liksom i det av rasister styrda Sydrhodesia. Flyktingar tog sig in i Tanzania och detta kostade på för staten och inte minst dess finanser. Under 1976-1977 blev spänningarna även allt mer problematiska med grannlandet Uganda i nordväst som då styrdes av den oberäknelige diktatorn Idi Amin. Stödet till de olika befrielserörelserna och mottagandet av flyktingar tärde på statens medel och landets invånare fick hålla tillbaks sina egna behov och möjligheter, vilket inte var populärt i ala läger. Oppositionen blev allt högljuddare och krävde att tanzanierna borde komma i första hand. Detta blev för mycket för ledare Nyerere som fängslade en del av oppositionens ledande figurer. Samtidigt ville Nyerere gå längre i sin socialistiska politik och år 1977 infördes ett regelrätt enpartisystem i landet. År 1977 gick TANU även ihop med partiet Afro-Shirazi i Zanzibar. Det nya partiet fick namnet Chama Cha Mapinduzi, revolutionspartiet. Tanzania hade under Nyereres regim trots detta utvecklats till ett relativt fredligt ställe i Afrika. Och har så förblivit, till skillnad från samtliga grannar.

Det kommer snart mera....håll ut..... :wink:

MVH
bigj - för demokrati, mot kapitalism....
Den goda sidans försvarare

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 07 maj 2009 09:19

Hejsan!

Vi går vidare med Tanzanias moderna historia!

Ekonomiska och politiska problem

Efter mitten av 1970-talet insåg de styrande, liksom delar av befolkningen, att ujamaa-politiken inte hade lyckats så väl som Nyerere hade hoppats på. Flera orsaker bidrog; torka, översvämningar, oljeprisets höjningar och den svårbrukade jorden - bara 4-5 procent av landets mark lämpar sig för jordbruk. Den största näringen var boskapsskötseln och antalet nötkreatur var under denna tid lika stort i antal som landets befolkning, 14-15 miljoner. Systemet utsattes för mer stress än vad de tålde. Men samtidigt hade Tanzania börjat få stora bidrag från givarländer i främst Europa, men också från Kina. Nyerere hade många vänner i världen och detta gjorde att många stater i Europa, även Sverige, började sända bistånd till landet för att hjälpa det vidare mot välstånd och självförsörjning. Landet blev snart en av de stora bidragstagarna i Afrika och efterhand anpassade man sig till att hela tiden räkna med utifrån kommande bidrag. Det var ett bekvämt sätt att leva på, och så länge befolkningen inte ökade allt för kraftigt gick det bra. Men det var just befolkningsökningen som tack vare den nya politiken började öka kraftigt, och därmed infann sig fler och fler problem.

Så länge befolkningen höll sig kring 8-10 miljoner var det inga problem, men redan år 1970 hade befolkningen ökat till drygt 13 miljoner, och år 1975 till över 15 miljoner. Jordbruket var svårt att egentligen utöka trots stora landarealer, det var för torrt och markerna näringsfattiga och magra, det enda som fungerade var boskapsskötsel. Snart visade det sig att jordbruket inte kunde föda alla. De kollektiva åtgärderna hade i många fall inte alls visat sig vara så genomtänkta, de fungerade inte riktigt som de skulle. Folk började på en del håll lämna de byar de uppmanats flytta in till, och de flyttade i allt större skaror in till städerna där man såg att samhället fungerade. Där fanns den sociala apparaten; sjukvård, arbetstillfällen och skola – men städerna utsattes för påfrestningar när allt fler krävde del av den utan att något säljbart producerades som kunde betala det hela. Därmed kom biståndet att stå för en allt större del av kostnaderna. Bistånd som egentligen skulle gå till att bygga upp infrastruktur och annat för framtiden gick nu direkt till att föda en växande stadsbefolkning.

En annan, för hela Afrika, smygande förändring pågick samtidigt i det tysta, men den skulle få oanade och svåröverskådliga konsekvenser – de gamla afrikanska släktbaserade och familjecentrerade systemen började krackelera. Förr tog man hand om släktingarna som råkade illa ut, men i takt med att folk flyttade till städerna och folkökning och påfrestningarna tilltog, började detta system sakta bryta samman. Människor i storfamiljerna splittrades, och hamnade på skilda platser. Detta började man märka av i Tanzania under 1970-talets andra halva, och det skulle bli allt värre under 1980-talet. Sakta men säkert bröts den afrikanska samhällsgrunden ned av inträdet till den globala världen, och de moderna, västerländska, värderingarna började allt mer ersatta de traditionella värderingarna och företeelserna. Idag pågår denna process över allt i Afrika, med alla de konsekvenser detta medför. Många kände sig friare i detta system, men de allra flesta kände sig osäkrare i det nya samhälle som växte fram. Ett samhälle som krävde ett tänkande där pengar och tidsplanering och annat västerländskt var ett måste. Detta var främmande tankegångar för afrikanerna, också i Tanzania. Denna underström skulle bli allt mer påträngande för landets invånare, eftersom allt det nya var helt främmande för afrikanerna, särskilt på landsbygden – men även bland statstjänstemännen. Små, närmast symboliska, mutor hade varit vanliga överallt i Afrika tidigare, men de växte nu till en enorm korruption när män med maktpositioner fick smak för västerländsk lyx och flärd. Det samma märktes även i Tanzania mot slutet av 1970-talet.

År 1978 förvärrades gränskonflikterna med Uganda och Sydrhodesia vilket kostade den fattiga staten dyrbara medel som nu satsades på krigsmakten. År 1979 hamnade landet i krig med Uganda, då man var med och fördrev diktatorn Idi Amin från makten i detta land. Då var folkmängden uppe i hela 18 miljoner. Men trots att man år 1979 fick bort Idi Amin från makten fortfor Uganda att vara en kaotisk plats, många flyktingar stannade kvar i Tanzania. Enda ljuset inträffade 1980 då Sydrhodesia till slut slutade existera och den av urbefolkningen ledda staten Zimbabwe skapades. Men problemen för Tanzania var inte över. I söder, i Mocambique, hade ett nytt inbördeskrig, egentligen en från Sydafrika styrd terror, blossat upp och nya flyktingar sökte sig till Tanzanias södra delar. Men även ute i världen började saker och ting ändra mönster och innehåll

När kolonierna blev självständiga under 1950-1960-talen, välkomnades en ökad handel mellan de forna kolonierna och deras forna moderländer liksom övriga västvärlden.
Till en början såg det ganska bra ut men allt efter som tiden gick märktes det att I-världen vann på handeln medan de forna kolonierna verkade fastna i en slags råvaruproduktionsroll. Någon utjämnande politik verkade denna handel inte medföra. Under 1960-talet involverades USA i Vietnam och kriget slukade enorma summor. Snart började USA finansiera kriget med att trycka upp dollarsedlar. År 1970 hade denna process allvarligt börjat hota USA:s ekonomi. Dollarmängden fortsatte att öka åren 1970-1975, runt om i världen. En inflationskris skakade världsekonomin. Samtidigt, åren 1973-1974, skakar oljekrisen världsekonomin och tvingar upp priserna på oljan - vilket spär på inflationen.
Åtskilliga miljarder av US dollar hittade till Japan och Västtyskland under dessa år vilket gynnade dessa länder. De fick helt enkelt ekonomisk draghjälp. Efter 1975 började dessa båda länders dollar användas som betalning för den dyrare oljan, främst till OPEC-länderna i Mellanöstern. Detta skedde åren 1975-1979. Även OPEC-staterna fick nu in massor av oljedollar, som de snart såg sig tvungna att ”placera”. OPEC-länderna lånade ut oljepengarna till olika banker världen över, vilka i sin tur lånade ut dem till Världsbanken och diverse olika länder i tredje världen. Under dessa år låg låneräntan i världen på mellan 6 och 8 procent. Det var relativt billigt att ta utländska lån fram till 1980. Inte minst Tanzania passade på att låna av denna, till synes outtömliga fond.

Vi återkommer snart med mer i denna tragiska historia...

MVH
bigj - för demokrati, mot kapitalism....
Den goda sidans försvarare

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 07 maj 2009 09:25

Hejsan!

Vi drager vidare med denna historik
Den goda sidans försvarare

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 07 maj 2009 09:25

Hejsan!

Vi går vidare med Tanzanias moderna historia!

Ekonomiska och politiska problem

Efter mitten av 1970-talet insåg de styrande, liksom stora delar av befolkningen, att ujamaa-politiken inte hade lyckats så väl som Nyerere hade hoppats på. Flera orsaker bidrog; torka, översvämningar, oljeprisets höjningar och den svårbrukade jorden - bara 4-5 procent av landets mark lämpar sig för jordbruk. Den största näringen var boskapsskötseln och antalet nötkreatur var under denna tid lika stort i antal som landets befolkning, 14-15 miljoner. Systemet utsattes för mer stress än vad det tålde. Men samtidigt hade Tanzania börjat få stora bidrag från givarländer i främst Europa, men också från Kina. Nyerere hade många vänner i världen och detta gjorde att många stater i Europa, även Sverige, började sända bistånd till landet för att hjälpa det vidare mot välstånd och självförsörjning. Landet blev snart en av de stora bidragstagarna i Afrika och efterhand anpassade man sig till att hela tiden räkna med utifrån kommande bidrag. Det var ett bekvämt sätt att leva på, och så länge befolkningen inte ökade allt för kraftigt gick det bra. Men det var just befolkningsökningen som tack vare den nya politiken började öka kraftigt, och därmed infann sig fler och fler problem.

Så länge befolkningen höll sig kring 8-10 miljoner var det inga problem, men redan år 1970 hade befolkningen ökat till drygt 13 miljoner, och år 1975 till över 15 miljoner. Jordbruket var svårt att egentligen utöka trots stora landarealer, det var för torrt och markerna näringsfattiga och magra, det enda som fungerade var boskapsskötsel. Snart visade det sig att jordbruket inte kunde föda alla. De kollektiva åtgärderna hade i många fall inte alls visat sig vara så genomtänkta, de fungerade inte riktigt som de skulle. Folk började på en del håll lämna de byar de uppmanats flytta in till, och de flyttade i allt större skaror in till städerna där man såg att samhället fungerade. Där fanns den sociala apparaten; sjukvård, arbetstillfällen och skola – men städerna utsattes för påfrestningar när allt fler krävde del av den utan att något säljbart producerades som kunde betala det hela. Därmed kom biståndet att stå för en allt större del av kostnaderna. Bistånd som egentligen skulle gå till att bygga upp infrastruktur och annat för framtiden gick nu direkt till att föda en växande stadsbefolkning.

En annan, för hela Afrika, smygande förändring pågick samtidigt i det tysta, men den skulle få oanade och svåröverskådliga konsekvenser – de gamla afrikanska släktbaserade och familjecentrerade systemen började krackelera. Förr tog man hand om släktingarna som råkade illa ut, men i takt med att folk flyttade till städerna och folkökning och påfrestningarna tilltog, började detta system sakta bryta samman. Människor i storfamiljerna splittrades, och hamnade på skilda platser. Detta började man märka av i Tanzania under 1970-talets andra halva, och det skulle bli allt värre under 1980-talet. Sakta men säkert bröts den afrikanska samhällsgrunden ned av inträdet till den globala världen, och de moderna, västerländska, värderingarna började allt mer ersatta de traditionella värderingarna och företeelserna. Idag pågår denna process över allt i Afrika, med alla de konsekvenser detta medför. Många kände sig friare i detta system, men de allra flesta kände sig osäkrare i det nya samhälle som växte fram. Ett samhälle som krävde ett tänkande där pengar och tidsplanering och annat västerländskt var ett måste. Detta var främmande tankegångar för afrikanerna, också i Tanzania. Denna underström skulle bli allt mer påträngande för landets invånare, eftersom allt det nya var helt främmande för afrikanerna, särskilt på landsbygden – men även bland statstjänstemännen. Små, närmast symboliska, mutor hade varit vanliga överallt i Afrika tidigare, men de växte nu till en enorm korruption när män med maktpositioner fick smak för västerländsk lyx och flärd. Det samma märktes även i Tanzania mot slutet av 1970-talet.

År 1978 förvärrades gränskonflikterna med Uganda och Sydrhodesia vilket kostade den fattiga staten dyrbara medel som nu satsades på krigsmakten. År 1979 hamnade landet i krig med Uganda, då man var med och fördrev diktatorn Idi Amin från makten i detta land. Då var folkmängden uppe i hela 18 miljoner. Men trots att man år 1979 fick bort Idi Amin från makten fortfor Uganda att vara en kaotisk plats, många flyktingar stannade kvar i Tanzania. Enda ljuset inträffade 1980 då Sydrhodesia till slut slutade existera och den av urbefolkningen ledda staten Zimbabwe skapades. Men problemen för Tanzania var inte över. I söder, i Mocambique, hade ett nytt inbördeskrig, egentligen en från Sydafrika styrd terror, blossat upp och nya flyktingar sökte sig till Tanzanias södra delar. Men även ute i världen började saker och ting ändra mönster och innehåll

När kolonierna blev självständiga under 1950-1960-talen, välkomnades en ökad handel mellan de forna kolonierna och deras forna moderländer liksom övriga västvärlden.
Till en början såg det ganska bra ut men allt efter som tiden gick märktes det att I-världen vann på handeln medan de forna kolonierna verkade fastna i en slags råvaruproduktionsroll. Någon utjämnande politik verkade denna handel inte medföra. Under 1960-talet involverades USA i Vietnam och kriget slukade enorma summor. Snart började USA finansiera kriget med att trycka upp dollarsedlar. År 1970 hade denna process allvarligt börjat hota USA:s ekonomi. Dollarmängden fortsatte att öka åren 1970-1975, runt om i världen. En inflationskris skakade världsekonomin. Samtidigt, åren 1973-1974, skakar oljekrisen världsekonomin och tvingar upp priserna på oljan - vilket spär på inflationen.
Åtskilliga miljarder av US dollar hittade till Japan och Västtyskland under dessa år vilket gynnade dessa länder. De fick helt enkelt ekonomisk draghjälp. Efter 1975 började dessa båda länders dollar användas som betalning för den dyrare oljan, främst till OPEC-länderna i Mellanöstern. Detta skedde åren 1975-1979. Även OPEC-staterna fick nu in massor av oljedollar, som de snart såg sig tvungna att ”placera”. OPEC-länderna lånade ut oljepengarna till olika banker världen över, vilka i sin tur lånade ut dem till Världsbanken och diverse olika länder i tredje världen. Under dessa år låg låneräntan i världen på mellan 6 och 8 procent. Det var relativt billigt att ta utländska lån fram till 1980. Inte minst Tanzania passade på att låna av denna, till synes outtömliga fond.

Vi återkommer snart med mer i denna tragiska historia...

MVH
bigj - för demokrati, mot kapitalism....
Den goda sidans försvarare

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 07 maj 2009 20:30

Hejsan!

Vi tragglar vidare på Tanzania-spåret...... :D

Lånekarusellen som blev en skuldkarusell

Men glädjen över de billiga dollarlånen varade inte länge. Med president Reagans makttillträde 1981 infördes en ny amerikansk ekonomisk politik – ”reaganomics”. Åren 1980-1981 höjdes plötsligt räntan i USA till 12 procent. Något som snabbt försämrade tredje världens läge - deras räntor på lånen höjdes ännu mer och snart seglade skuldkrisen upp runt om i tredje världen. Under hela 1980-talet försämrades tredje världens ekonomier. Den nya strömfåra som bröts fram av nyliberalerna under åren kring 1980 handlade inte bara om åsikter, utan lika mycket om makten att se till att åsikterna genomfördes. År 1983 tog USA initiativ i samarbetsorganisationen OECD att samordna biståndsflödena med kreditströmmarna så att de som erhöll bistånd tvingades acceptera den ”rätta vägens politik”. Orsaken var att Mexiko och nästan samtliga länder i Latinamerika och Afrika hade inställt sina utrikesbetalningar år 1982. Tredje världen hade hamnat i skuldkrisen. I-länderna utsåg Valutafonden, (IMF), och Världsbanken till samordnare för att se till att länderna höll sig till den nyliberala vägens snäva markeringar. De två tidigare Bretton Woods-lojala organisationerna gick nu över till den nya strömfåran – den nyliberala sfären.

Denna samordning gick i stort sett till på följande sätt: de kommersiella långivarna samlades i den s.k. ”Londonklubben”, där fordringar på kreditvärdiga länder, främst i Latinamerika, skulle omförhandlas. IMF avgjorde vilka som ansågs kreditvänliga och mindre kreditvärdiga, eller inte kreditvärdiga alls. De kreditvärdiga staterna behövde ha statliga garantier, vanligen i form av exportkrediter, eftersom bankerna annars tvingades ta risker de ej ville ta för att låna ut pengar. Dessa offentligt garanterade krediter hanterades sedan i den s.k. ”Parisklubben”, där de offentliga fordringsägarna fanns (i Sveriges fall Exportkreditnämnden). Afrikanska och östeuropeiska länders skulder hanterades där, och hanteras fortfarande där. Villkoret för behandling var länge ett gott betyg av IMF – vilket innebar privatiseringar och nedskärning av alla sociala program i de stater som erhöll lån.

Några år in på 2000-talet, har allt detta tonats ned eftersom de många kriserna hela tiden tycks bero på den ekonomiska politik som IMF har tvingat sina klientländer att föra sedan slutet av 1980-talet. (Efter livsmedelsspekulationerna 2006-2007 och finanskrisen hösten 2008 är det tystnad som gäller hos de nyliberala förespråkarna, deras idéer har ju lett till att fattigdomen i tredje världen ökat extremt kraftigt) Samtidigt har aktörer som Venezuela lånat ut enorma summor utan några villkor, vilket försvårat för IMF vars betydelse efter 2004 nästan försvunnit. I Paris fanns även den av Världsbanken styrda ”Konsultativa gruppen”, som behandlade biståndsflödet till tredje världen och Östeuropa. Världsbankens vitsord var även här avgörande, men är idag mer nedtonade efter den nyliberala härdsmältan hösten 2008. Världsbanken och IMF är idag ganska solkade av den kritik alla deras dåliga råd inneburit för de regeringar och folk man tvingat att införa sina ekonomiska kurer och som sedan råkat illa ut. Men under 1980-1990-talen var dess påhejare desto kaxigare och ansåg sig sitta inne med den ”rätta” kunskapen. Det skulle leda till en omfattande misär längre fram i tiden.

Nyliberalerna som sökte leva efter exempelvis Milton Friedmans ekonomiska principer var negativt inställda till statlig styrning och förordande ”marknadslösningar”. Vilket innebar avregleringar av tidigare offentligt styrd och driven verksamhet, vare sig det gäller handel med valutor, bankernas kreditpolitik eller skydd av hemmaindustrier. Även en negativ inställning till offentligt driven verksamhet där slagordet blev ”Det offentliga är ineffektivt”. Lösningen blev alltså privatiseringar, vare sig det gäller skolor, sjukvård, kultur eller media. Man erkände inte heller hemmamarknadens betydelse för samhällsutvecklingen eftersom hemmaplan inte längre skulle skyddas eller särbehandlas, frihandel var lösningen på allt. Exportnäringen skall därmed premieras av staten på bekostnad av sådant som bara vänder sig till en krympande inhemsk marknad, menade nyliberalerna vidare. Detta var en politik som från början gav en bitter eftersmak, då den ju drabbade människor och deras försörjning. Detta erkände nyliberalerna och deras påhejare, men det var en nödvändig chockterapi, för att alla skulle gå igenom marknadens stålbad, menade de. Världsbankens och IMF:s ekonomer ansåg att detta var en kortsiktig pina för att uppnå en långsiktig lycka. Idag hörs inte längre sådana tongångar från dessa ekonomer – verkligheten har kommit ikapp dem.

Samtidigt hade alltså Tanzania lånat pengar från de oljemiljarder som bjöds ut av främst oljestaterna eftersom de tjänat massor på att oljepriset gått upp rejält sedan 1973-1974 och 1978-1979. Pengarna lånades ut till låg ränta de första åren vilket fick Tanzania liksom andra länder i tredje världen att skuldsätta sig i tron att man i framtiden skulle få ett fungerande samhälle och återbetala lånen. Detta tog ett abrupt slut sedan Världsbanken och de stora länderna i norr beslutat om att kraftigt höja räntorna på lånen i början av 1980-talet. Redan 1981 hade skuldkrisen börjat angripa landet precis som den angrep andra länder i tredje världen. För att kunna betala de ökande skulderna tvingades landet låna pengar, men även använda biståndet till att betala igen de allt större räntorna på lånen som togs under 1970-talets andra halva.

Det kommer mer....

MVH
bigj - för demokrati, mot kapitalism och totalitära ideer...
Den goda sidans försvarare

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 08 maj 2009 09:40

Hejsan!

Nu mer om Tanzanias moderna historia...

De nyliberala idéerna blir de nya riktlinjerna

De enda som nu var pigga på att låna ut pengar var IMF, men de ställde krav, hårda krav. IMF var styrt av väst och utgjorde den organisation som lånade ut västligt kapital mot hög ränta och krav på politisk medgörlighet som gynnade dem själva, inte minst de forna kolonialmakterna. Bland annat försökte man tvinga Tanzania att avsluta sin socialistiska politik, och påbörja ett strukturjusteringsprogram (SAP) som innebar att den sociala hänsynen måste bort från dagordningen eftersom sådant kostade pengar. President Nyerere vägrade gå med på villkoren, och han hade sitt folk med sig, men samtidigt började landet få problem med att importera olja och andra förnödenheter utifrån. Under 1980-talets första halva förvärrades problemen hela tiden. Redan år 1980 hade Tanzania försökt rätta till ekonomin genom (NESP), en ny ekonomisk politik, men inte heller detta hjälpte. Planen var ambitiös men utan ekonomisk hjälp utifrån fallerade den. IMF och Världsbanken började från 1982 att utöva en utpressning mot Nyerere och Tanzanias befolkning för att man skulle acceptera sämre livsvillkor, men ännu vägrade de. Dock fortsatte ekonomin att fallera och år 1983 levde större delen av befolkningen i en slags ekonomi utan pengar och formella inkomster. Biståndet blev nu livlinan man hackade sig fram på, men den skulle snart brista.

Under tiden hade ujamaa-politiken närmast övergivits ute på landsbygden, bönder och odlare fick inte tillgång till redskap, utsäde eller annan utrustning. I många byar dit människor uppmanats flytta in i, blev de nyinflyttade och de äldre boende inte sällan osams. Vilket inte är så konstigt när man tvingas leva i en gemenskap utan naturliga band och dessutom saknar möjligheter att försörja sig. Resultatet blev ofta att de som var inflyttade begav sig hem igen, eller så drogs till de större städerna vid kusten. Detta börjar tydligt märkas av i början på 1980-talet, och på alla sätt och vis så försämrades villkoren för fler och fler människor. Inte minst gynnades denna utveckling ironiskt nog av att befolkningen började öka allt snabbare. Ju bättre de fick det, ju fler blev de och ju mer ökade kraven på att skapa mer välfärd. Eftersom landet blivit en slags socialistisk enpartistat år 1977, utsattes myndigheterna för alla dessa krav på förbättringar. Under några år räddades läget av det ökande biståndet, men det var mest konstgjord andning, det skulle inte räcka om givarna plötsligt drog in det. Och det var precis vad som började hända in mot mitten av 1980-talet, givarländerna började kräva mer av landet och dess styrande för att åstadkomma en förändring till det bättre. År 1985 hade folkmängden i Tanzania ökat till hela 22,5 miljoner.

Vid mitten av 1980-talet var alltså Tanzanias ekonomi ganska pressad, dels av den internationella ränte- och skuldkrisen som skapats bara 6-7 år tidigare av västvärlden och oljestaternas utlåningar av dollar, dels av att delar av landets ekonomiska politik allt mer misslyckades då landet inte hade ekonomiska muskler. Tanzanias president, Nyerere, vägrade ta emot den förödande hjälpen av IMF och Världsbanken vilket förvärrade situationen. Han avgick år 1985 och en ny regering under Ali Hassan Mwinyi ansåg sig tvingade ta nya lån och underkasta sig IMF:s nyliberala krav på en orättvis politik, innehållande s.k. ”strukturrationaliseringar” kallad ERP. En annan variant av strukturpolitik döptes därefter till ESAP, även den en åtstramningspolitik som drabbade flertalet tanzanier hårt. Gjorde man inte som IMF ville, så fick man inga lån eller annan hjälp och därmed riskerade man bojkott av Europa och Nordamerika. Vilket i praktiken innebar privatiseringar och en nedmontering av de sociala programmen; sjukvård, skola, hjälp åt fattiga och annat som gynnade folkflertalet. Dessa lån togs trots stora folkliga protester i Tanzania. Folk krävde att man inte skulle överge det sociala systemet som gynnade folkflertalet, men det hjälpte inte. Därmed försvann det sista motståndet mot IMF:s och Världsbankens försök att tvinga Tanzanias folk att acceptera en ökad fattigdom. Den nya regeringen tvingades för att erhålla lån, starta en ekonomisk politik som alltså kallades för ERP, och varade i tre år. Man tvingades minska statsutgifterna och minska inflationen samt försämra växelkursen mot de större världsvalutorna. Knappast något blev över till den sociala sektorn och hälsotillståndet försämrades för befolkningen samtidigt som barnadödligheten efter några år började öka.

Mot slutet av 1980-talet ökade åter inflationen, och då ökade fattigdomen än mer. År 1989 hade den nyliberala politiken sedan 1986 redan skördat stora offer, men det skulle bli värre. ERP-politiken liksom ESAP-politiken misslyckades helt och arbetslöshet, fattigdom, lägre löner och en ojämlikhet spred sig som en pestepidemi i landet – samtidigt som den sociala sektorn nästan försvann. Landet tog ett kliv mot en totalitär och nyliberal riktning med ofrihet för flertalet och en återgång till en närmast kolonial tradition av ojämlikhet och orättvisor. Resultatet lät inte vänta på sig, år 1989 började fattigdomen breda ut sig som ett resultat av den nyliberala politiken. År 1990 var landets folkmajoritet svårt märkt av de senaste tio årens kriser och medellivslängden började åter minska. Under 1990-talet närmade sig landet en katastrof och medellivslängden fortsatte sjunka liksom att barnadödligheten ökade dramatiskt och analfabetismen likaså. Ännu var medellivslängden år 1990 51 år, men den skulle under den nyliberala eran kraftigt sjunka, medan barnadödligheten kraftigt ökade och likaså började alfabetismen öka då många skolor började läggas ned och lärarna försvann. Värst var att tillgången till livsmedlen minskade när de importerade varorna konkurrerade ut de inhemska produkterna och priserna steg. Vilket berodde på att bara omkring tio procent av befolkningen hade tillräckligt med reella medel att köpa varor för. Samtidigt minskade efterfrågan på inhemska produkter då flertalet saknade medel att köpa dem.

Ett annat gissel, förutom de redan kända sjukdomarna som åter började hemsöka människorna när hälsoapparaten började bryta samman, var HIV/AIDS som redan i slutet av 1980-talet tog fler och fler liv. Denna sjukdom fortsatte att sprida sig när utbildningsväsende inte längre kunde göra en insats för att varna och lära befolkningen att skydda sig ordentligt. Istället poppade häxdoktorer och självlärda botare upp vilka bara förvärrade krisen. Till detta kom att sjukvården inte längre kunde ta hand om alla människor, och därför spreds HIV till allt fler befolkningslager. Mot slutet av 1990-talet beräknas närmare 2 miljoner tanzanier ha HIV eller AIDS. En siffra som under 2000-talets första år steg till över 3 miljoner. Vilket i sin tur medverkat till att dödstalen ökade dramatiskt mot slutet av 1990-talet. Till detta kommer då alla andra sjukdomar, och sammantaget innebär det att barnadödligheten blev mycket hög, och är fortsatt hög.

Det enda goda allt detta medförde var att man år 1991 bestämde sig för att avskaffa enpartisystemet och ersätta det med en formell demokrati av västerländsk modell. År 1992 hölls de första flerpartivalen på många år i Tanzania. Partier knutna till det gamla TANU fortsatte styra, men med ett nytt politiskt innehåll. År 1990 hade Tanzanias befolkning ökat till 26 miljoner, och med den nyliberala politiken som då började föras i Tanzania desto mer utsatt blev befolkningen. Åren 1994-1995 var katastrofen ett faktum, staten belastades med ännu större kostnader. Och åter hade grannstaternas inbördeskrig orsakat flyktingvågor in till Tanzania, år 1994 flydde nästan en miljon människor in till Tanzania från Rwanda som detta år skakades av ett extremt folkmord. Flyktingarna blev kvar några år. Därefter var det Zaire, som senare blev Kongo, att uppleva ett flera år långt inbördeskrig och kaos som drev bort massor av människor, varav hundratusentals hamnade i Tanzania åren 1997-2001. Under åren 1994-2002 tvingades Tanzania ta hand om miljoner flyktingar från grannländerna. Befolkningen hade ökat till över 29 miljoner år 1994 och fattigdomen blev skriande. Utöver den egna befolkningen kan omkring en miljon flyktingar räknas in i folkmängden dessa år. Nyliberalismen hade lett till avgrundens brant. Både den nyvalde president Mwinyi och hans efterföljare Benjamin Mkapa, som valdes till president 1995, har sedermera fortsatt avreglera den tanzaniska ekonomin och helt avfört ujamaa-politiken från dagordningen. Istället gällde nu nyliberala idéer och denna politik ledde mot slutet av 1990-talet till att medellivslängden började sjunka kraftigt medan barnadödligheten blev en av de högsta i världen, och läs- och skrivkunnigheten närmade sig 50 procent från att tidigare, under Nyereres 1980-tal, legat över 90 procent.

Vi har lite till... :wink:

MVH
bigj - för ökade kunskaper, mot totalitära dumheter...
Den goda sidans försvarare

yy
Inlägg: 158
Blev medlem: 15 apr 2007 15:21

Inläggav yy » 08 maj 2009 15:54

Hej JBiG.

Det är säkert mycket intressant det du säger, men det vore bra om du kunde redogöra för dina källor.

Just nu känner jag att det inte är värt att läsa dina texter då de är långa, och jag inte vill bemöda mig med dem om jag inte kan vara säker på att de är rimliga.

yy

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 08 maj 2009 16:15

Hejsan!

YY efterfrågade källorna, naturligtvis ha vi dem! De täcker inte allt, men det mesta vi framför! :lol:

Ökad fattigdom och nyliberalt mörker över Afrika

År 2000 hade Tanzanias befolkning ökat till drygt 34 miljoner, och fattigdomen omfattade nu 90 procent av befolkningen. Detta år beräknade FN att 90 procent av befolkningen levde på mindre än 2 US dollar per dag. I Sverige var samma år socialbidraget, inräknat hyran för en tvårumslägenhet, cirka 25-28 US dollar per dag. År 2001 hade medellivslängden sjunkit med 7 år, från 51 år 1990 till 44 år, enligt FN:s Human Development Index. Det är nästan som man här ser ett strukturellt folkmord – medan det egentligen var ”normal” nyliberal politik i tredje världen under denna tid.

Länderna i Afrika lånade under 1990-talet nya pengar för att kunna betala sina gamla skulder. År 1996, då Världsbanken publicerade de (då) senaste siffrorna, betalade länderna söder om Sahara 13,4 miljarder dollar i så kallar skuldtjänst (räntor och amorteringar) och lånade 9,5 miljarder dollar för att kunna utföra sina betalningar. Fortfarande fattades dock 3,9 miljarder dollar som måste täckas av biståndspengar. Av de sammanlagt 11,1 miljarder dollar som betalades ut till länderna söder om Sahara som bistånd (exklusive lån, personalinsatser etc), gick 3,9 miljarder dollar, mer än en tredjedel, direkt tillbaka till givarländerna som räntebetalning på de nyuppkomna skulderna. När vi via skatten betalar pengar till bistånd vill vi gärna tro att vi hjälper de fattiga. I själva verket gick en tredjedel av biståndspengarna till att betala räntor till IMF, Världsbanken eller andra finansiella institutioner.

Situationen förvärrades sedan för varje år. 1980 var länderna söder om Sahara skyldiga 84 miljarder dollar, 1990 uppgick summan till 196 miljarder dollar och år 2005 var siffran 227 miljarder dollar. Trots att länderna måste ta en stor del av biståndspengarna till att betala gamla skulder räcker pengarna inte till. Många betalar mer i skuldtjänst än vad de använder till hälsovård och utbildning men betalar ändå bara en liten del av vad de verkligen är skyldiga.  
Enligt vad ekonomhistorikern Kavaljit Singh framför i sin bok ”Taming Global Financial Flows” från år 2000, visar försiktiga kalkyler att minst 30 procent av tredje världens fattigaste staters utlandsskulder hamnar på privata konton i världens olika skatteparadis.

Då man inom de tanzaniska regeringarna efter 1995 helt släppt övervakningen och kontrollen över produktion och priser har exempelvis kaffeexporten ökat samtidigt som produktutbudet på hemmamarknaden har blivit bredare. I och med Internationella valutafondens (IMF) strukturanpassningsprogram har dock fattigdomen förvärrats. Tanzania lade åren 1994-1995 följande andel av sina inkomster i statsbudgeten till grundtryggheten = 16%, medan man lade följande andel av budgetens inkomster på att betala av utlandsskulden = 48%, enligt UNICEF och UNDP, ur rapporten ”Poverty and Children” från år 2004.
Tanzania blev ytterligare ett fattigt land utan framtidsvisioner vid sidan av en stor grupp andra överskuldsatta länder i världen. Omkring hälften av medborgarna i Tanzania levde under fattigdomsgränsen år 2001. Tanzania är åter ett av världens fattigaste länder. År 2001 var BNP per person omkring 264 US dollar. År 2006-2007 levde omkring 70 procent av befolkningen under landets egen fattigdomsgräns.

Den ekonomiska utvecklingen i Tanzania har efter år 2000 varit klart snabbare än den demokratiska och sociala utvecklingen. Den ”förbättrade” ekonomin för fåtalet har ändå inte lett till minskad fattigdom, och exempelvis indexet för mänsklig utveckling (HDI), som FN:s utvecklingsorganisation UNPD har definierat, har för Tanzanias del sjunkit samtidigt som barndödligheten har ökat även efter år 2000. Enligt statistiken för 2004 ligger Tanzania på 162:a plats när det gäller indexet för mänsklig utveckling. Av omkring 180 undersökta länder.

Åren 2001-2005 sker en förbättring av hälsoläget och ekonomin, dessutom minskar antalet flyktingar i landet då det lugnar ned sig i grannländerna under några år. Vissa framsteg kunde skönjas, men trenden bröts åter under år 2005 när flyktingströmmarna åter välde in i landet, främst från Kongo men även från Zimbabwe och Kenya. År 2006 drabbades landet av prisökningar på livsmedel vilka höll i sig till 2007. Under samma tid ökade våldet åter i Kongo och antalet flyktingar fortfor att strömma in till västra Tanzania. År 2008 drabbades landet liksom övriga världen av finanskrisen och därmed var man nästan tillbaks på ruta ett igen.

Trots den ”positiva” ekonomiska utvecklingen 1999-2007, är Tanzania fortfarande kraftigt beroende av internationellt stöd. Redan under de första självständiga åren fick landet ta emot donationer och lån och det har fortsatt ända sedan dess. Detta har lett till en situation där den offentliga u-landshjälpen täcker en stor del av statsbudgeten. Tanzania har under början av 2000-talet utarbetat ett nationellt program för att minska fattigdomen i landet för att på detta sätt kunna nå sina utvecklingsmål. Efter att matpriserna kraftigt steg åren 2006-2007, ökar åter fattigdomen i landet. Exempelvis har medellivslängden för år 2006 åter minskat till 45,9 år.

Vi har en till, sedan kommer källorna.... :wink:

MVH
bigj - mot kapitalism, för demokrati...
Den goda sidans försvarare

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 11 maj 2009 08:19

Hejsan!

Vi fortsätter följa tråden om Tanzania om den nyliberala vägen om det tysta, och nedtystade, folkmordet...

Under 1990-talet påbörjades den verkliga krisen i Tanzania, och dess redan då hårt prövade befolkning, för nu började den nyliberala medicinen som påtvingats landet av Världsbanken och IMF verka.

Vi skall här följa Tanzania sett ur FN:s HDI-ranking. Den är knappast allomfattande, och består delvis av glädjekalkyler eftersom Världsbanken står för en del av källorna, och då kan vi på goda grunder misstänka att det var ännu värre eftersom Världsbankens siffror enbart har ett syfte - att glorifiera sin egen politik. Så mycket verkligheten finns inte medtagen, eftersom Världsbanken, och IMF, knappast skriver om sina egna misstag! Men ett visst mått på vad som hände är siffrorna ändå.

År 1994 var medellivslängden 50,3 år, en minskning från 1990 märks, den är drygt ett år kortare än fyra år tidigare. Läs- och skrivkunnigheten har sjunkit till 66,8 procent av befolkningen. Den var alltså över 90 procent fyra år tidigare. Spädbarnsdödligheten var samma år 85 på 1000 födda barn.

År 1998 var medellivslängden nere i 47,9 år. Läs- och skrivkunnigheten var 73,6 procent av den del av befolkningen som var över 15 år. Spädbarnsdödligheten hade detta år ökat till 91 per 1000 födda. Vi bör samtidigt hålla i minnet att hela 142 barn av 1000 under fem år dog.

Bland de fattigaste 20 procenten av befolkningen dog 160 barn av 1000 födda år 1999. Bland de rikaste 20 procenten dog drygt 135 barn av 1000 födda – samma år.

År 2001 var medellivslängden nere i 44 år. Läs- och skrivkunnigheten hade ökat något, till 76 procent av den del av befolkningen som var över 15 år. Spädbarnsdödligheten hade ökat till 104 per 1000 födda. Barn som dog före 5 års ålder var nu 165 per 1000 födda.

År 2003 hade medellivslängden ökat till 46 år. Läs- och skrivkunnigheten sjunkit till 69,4 procent av befolkningen över 15 år. Spädbarnsdödligheten bland de fattigaste 20 procenten av befolkningen var nästan uppe i 115 per 1000 detta år. Bland de 20 procent rikaste var den 92 per 1000 födda. Samma år ser vi att 44 procent av befolkningen var undernärd, mot 37 procent år 1990.

År 2004 var medellivslängden drygt 46 år. År 2005 var medellivslängden plötsligt åter uppe i 51 år. En remarkabel förbättring som knappast torde vara verklig, utan troligt är att det föreligger problem med beräkningarna. I länder som Tanzania har man inte riktigt koll på hur många som föds, dör eller lever i landet en viss tidpunkt. De flesta källor som har med statistik över den demografiska utvecklingen varnar för att dödstal, medellivslängd och barnadödlighet mycket väl kan vara avsevärt högre än vad som vanligen anges. Det är exempelvis befängt att tro att Tanzania skulle ha mindre årlig mortalitet än länderna i Östeuropa och långt mer utvecklade länder på andra håll. Vilket beror på att man inte har resurserna att registrera alla människor. Läs- och skrivkunnigheten var dock fortfarande nere på 69 procent av den vuxna befolkningen (över 15 år) år 2005, ungefär den samma som året innan. Exempelvis tog AIDS/HIV omkring 160 000 liv bara år 2003. Denna sjukdom hade grasserat i landet sedan 1980-talets mitt, och under de 25 år som gått sedan dess kan vi på goda grunder anta att åtminstone 1,5 miljoner människor, kanske fler än 2 miljoner, har avlidit i AIDS/HIV under denna tidsrymd.

Det kommer lite till, plus källorna.  :wink:

MVH
bigj - mot kapitalism, för demokrati...
Den goda sidans försvarare

Användarvisningsbild
biggj
Avstängd
Inlägg: 1308
Blev medlem: 24 mar 2009 14:34
Ort: Landet

Inläggav biggj » 12 maj 2009 08:54

Hejsan!

Folkmord och blå khmerer

Jag kommer osökt att tänka på de röda khmerernas framfart i Kambodja under 1970-talet. Där dog 1,7 miljoner, flertalet, eller 1,5 miljoner, indirekt av den förda politiken under röda khmeråren. 200 000 mördades direkt, medan de övriga påtvingades ett nytt system som krävde enorma offer. Tar man Tanzania som exempel kan man inte på samma sätt påstå att de lössläppta marknadskrafterna tog livet av 200 000 människor på diverse bestialiska sätt – men – frågan är om inte den lössläppta kapitalismens blå khmerer indirekt tog död på långt fler än vad de röda khmererna i Kambodja lyckades med? Det finns ju professorer och journalister som skriver att det minsann var just marknadskrafterna som släpptes lösa i just Tanzania efter 1990 – och det var efter denna tidpunkt livet började förkortas i landet!

Att förkorta livet hos en hel befolkning i ett land är ju egentligen ett kalkylerat och överlagt folkmord. Det är ju bara att räkna ut vad en överdödlighet mellan 8-15 promille under 20 års tid innebär i offrade människoliv hos en befolkning som år 1990 var cirka 26 miljoner, och uppe i 41 miljoner år 2009! När ni räknat ut det, några miljoner förkortade liv blir det alldeles säkert, kan ni alltid återkomma och förklara varför de däringa, lössläppta marknadskrafterna i Tanzania inte ställs inför rätta för folkmord som andra folkdödande krafter, i exempelvis Kambodja, tvingats till?

Avslutningsvis kan man påstå att Nyereres ”mjukissocialism” ledde till kaos och annat tråkigt, men befolkningen fick det socialt sett bättre. Hans efterföljare slog in på den nyliberala vägen, och detta har resulterat i extrem fattigdom och en medellivslängdsminskning som närmast kan beskrivas såsom ett kalkylerat folkmord i tysthet. Världsbankens och IMF:s ”blå khmerer” införde det indirekta folkmordets politik till Tanzania – när skall man genom FN:s försorg ställa de skyldiga till svars? Har någon ens hört talas om tragedin i Tanzania? Dess ingredienser har nästan allt som behövs för att beskriva ett påtvingar folkmord. Antalet indirekt för tidigt döda i Tanzania var fyra gånger fler än i de röda khmerernas Kambodja när det begav sig… eller omkring 7 miljoner människor…

Källor:

Legislators, elections and political linkage, J D Barkan (redaktör), Politics and public policy in Tanzania, New York, 1984.

The dynamics of political change and the restructuring of governance in Tanzania,  artikel av M Baregu, i Reflections on the transition to democracy in Tanzania, F Kaijage, University of Dar es Salaam, 1995

Det globala rånet, av Benny Åsman, 2001

Det Globala Kasinot, Kenneth Hermele, 2001

Life under Nyerere, Godfrey Mwakikagile, 2006

UNICEF/FN-rapporter åren 1999, 2001, 2004 och 2006

UNDP/FN (HDN)-rapporter åren 2003, 2005, 2007

http://www.taksvarkki.fi/tansania/ruots ... /tansania/   3/3-2009

Dessutom kan en hel del av de framförda tankegångarna och påståendena om Tanzanias historia sedan självständigheten hittas på nätet, företrädelsevis på engelska.

MVH
bigj - mot kapitalism, för demokrati...
Den goda sidans försvarare


Återgå till "Politik och samhälle"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 212 och 0 gäster