Dagdrömmarn

[Minken]

Det känns som att fragment av mina dagar bara är fantasi, jag dagdrömmer mer om vad jag ska göra än vad jag verkligen gör. Hela mitt liv har min fantasi tagit större del av min vardag än vad fysiska aktiviteter har. Jag har alltid tänkt mycket men det kan vara om det mest onödiga, för att förklara bättre skulle man kunna säga att jag spenderar mer tid i min psykiska värld än i min fysiska. Jag har alltid haft svårt att uttrycka mig, eftersom jag uttrycker mig mer psykiskt än fysiskt. Många människor har alltid haft svårt med att veta när jag menar allvar, när jag skämtar och de har aldrig förstått mig som människa. Jag har alltid blivit tagen för en annan människa än den jag känner att jag själv är. Jag känner dock att jag fantiserar mycket pga att jag inte känner någon lust, dvs lust att göra som samhället säger. Jag har alltid lagt mycket vikt på min frihet men jag insåg att jag inte är fri.

Sedan jag var liten har jag alltid velat vara fri och göra som jag vill, gå dit jag vill, eller vara den jag vill. Men min frihet finns inte, den existerar inte och kommer aldrig att existera. Jag känner att mitt liv är meningslöst och allt som kommer med livet är meningslöst. Jobb, vad ska jag med ett jobb till, det är bara ett påhitt i en samhällsmodell, en samhällsmodell som ska vara bra, är det därför vi alla har det bra? Partner, det är väl mer att säga " vara till lags" att skaffa en partner betyder att jag måste tänka på ännu mer om allt som tillkommer. Familj, jag skulle aldrig vilja tillföra en människa till en värld som denna med en massa människor utan rationella tankegångar.

Vad är det egentligen för mening med det liv jag har, jag lever i en påhittad värld av någon annan efter regler som inte är mina. Jag känner mig fången i mitt eget liv, i ett trångt fängelse utan ljus. Det känns som att jag sitter djupt inne i ett mentalsjukhus där jag är den enda som inte ser vad dom andra ser. Jag kommer aldrig kunna komma in i denna vardagsdvala där man lunkar fram år in år ut, jag vill veta mer. Jag vill se det verkliga, det meningsfulla, jag orkar inte inte längre se myrorna myllra och jag är så trött på att leva i myrstacken, jag vill vara utanför glaset. Var är min frihet?

[Sun Ra]

Det du drabbats av kallas liberal frihet! Beblandat med kapitalistiskt förtyck.

[Avantgardet]

Frihet är inget som kan ges eller fås, utan frihet är nåt man tar sig. Frihet är också nåt du alltid har, i varje stund, men du väljer att inte efterleva de ideal du satt upp för dig själv. Uppenbarligen måste du då tycka om att plåga dig själv, kanske självömka. Inget konstigt i det, det gör vi allihop till och från. Men är vi medvetna om det är vi också fria att göra något annat.

Om världen vore perfekt, hur meningsfullt skulle ens liv då överhuvudtaget kunna vara? Skulle man inte vara helt överflödig? Tack och lov finns det andra som behöver en, det är en ynnest.

Den "liberala frihet" som Sun Ra nämner är annars intressant. Är vi mer fria idag när vi har femtioelva olika hamburgare att välja på, men inte kan få någon "vanlig" mat överhuvudtaget? 1000 TV-kanaler som alla visar samma skit? Nej, frihet består inte i kvantitet, utan i vad vi faktiskt kan eller inte kan göra. Som jag skrev ovan, blott när du är medveten om att du de facto väljer att inte välja är du fri att välja annorlunda. Vi har då skapat en kvalitativt ny valmöjlighet, inte ytterligare ett kvantitativt tillskott till floran av kapitalistiska pseudo-val.

[Sun Ra]

Det finns tydliga existentiella fundering i din text, vilket du antagligen är fullt medveten om. ( talar om trådskaparen).
Dessa frågor du har, är antagligen för att du inte är religiös, du har inte någon religion att luta på. Jag säger nu inte till dig att falla för någon religion. Det jag vill säga är att religiöst skolade människor från ganska tidigt ålder diskuterar existens mening och likande, i förhållande till sin religion förstås.
Jag gör nu antagandet att du är uppvuxen i Sverige med en icke religiös familj. I den svenska skolan diskuteras aldrig frågor som är viktiga, frågor som dessa diskuteras ofta inte heller i hemmet. Vi har skapat en annan mening än den religiösa (du existera tack vare gud osv.. ni vet), vi existerar för att välja och för vår framgång och vår egen lycka (observera den stora fokusen på Jag och Min.) Du värkar dock ha tagit avstånd till dessa meningar vilket skapar problem. Ungefär som att på 1300-talet i Italien "nähhh, Gud! vad är  han för ett påhitt".

Ett tips att prova: Försök finna mening någon annan stans än i dig själv... Ex. mening i att hjälpa andra, eller arbeta mot något bättre mål än bara dig själv. Jag är av den uppfattningen av att "jag själv" inte existerar i "sig själv" livet blir meningslöst och tomt om man bara fokuserar på en själv. Dock är det just detta vårt samhälle fokuserar på idag... Titta bara på alla böcker "finn dig själv", och TV. Allt kretsar kring självförverkligande. Denna bisarra fantasi som skapats att livet är en konstant individuell kamp mot alla andra individer. DU ska ha bättre betyg, DU ska ha pengar, DU ska få en bra familj. Alltid detta fokus på en själv.

Grundproblemet med frihet är att, som många vet, (även liberaler) en omöjlighet. Att vi oundvikligt formas av vår omgivning är ett faktum och om vi ska inkludera de nya biologiska forskningarna, att många av vår handlingar består av impulser och kemiska reaktioner och "förbestämda" evolutionära utgångspunkter. Ja då förlorar frihet ännu mer mark, så varför sträva efter denna "moderna frihet"?

Edit: Här har du en låt att reflektera över http://www.youtube.com/watch?v=I4GI-tV6 ... re=related

[Advocate]

Det jag ofta brukar tycka när jag läser sådana här inlägg är att jag känner igen mig själv. Så också här. Jag fantiserar också mycket, känner mig som en fånge i omständigheter jag inte kan påverka, och blir ofta missförstådd av andra (för att inte tala om att jag missförstår, men anyway). Varför kunde jag t ex inte födas som en "normal" människa, en sådan som passar in, kan ta folk, kan leva sorglöst utan att saker blir så problematiska.

Att man inte passar in och inte kan finna sig i mänskliga system och konventioner kan nog tyda på en viss mognad och särprägel. Våra värderingssätt om vad som är bra och dåligt, vad som skall belönas och bestraffas, är nog ofta rätt ogrundade. Samhället som det ser ut är bara en livsform, som människorna här har präglat, antagligen eftersom det upplevts ha varit på något vis fördelaktigt att leva på ett sådant sätt... Sedan finns det de som vill ha något mera, något annat, och ser en brist på mening, förnuft och "värdighet" i det norm- och slentrianmässiga livet. Har du ett sådant projekt på gång så får du också räkna med att sådant är inget man får bara sådär. Allt som smakar så kostar, som det heter. Alternativet är att anpassa sig och sänka sina krav, göra kompromisser och liknande, vilket kan fungera bättre för vissa än för andra.

Ifall du inte har frihet och får göra som du vill så får du skapa din frihet. Tro på dig själv och driv din vilja igenom. Frihet och mening är inte något man får, utan något man skapar. Så gå och skapa. Det är inte så att det inte finns några möjligheter, ibland ser det ut så men så är det inte. Själv har jag haft kriser i mitt liv som gjorde att jag tappade tråden, att jag inte såg någon framtid. Men jag bara fortsatte och döm om min förvåning när jag märkte att det blev bättre, att jag fann mina vägar.

En gång, när jag begann mig i en tidpunkt då jag hade nått allra längst i förtvivlan, så kom jag över en bok av Moberg. Kommer inte ihåg orden, men det stod ungefär att vi är alla som grässtrån, alla har vi något som gynnar oss, antingen man har mer lä för vinden eller näringsrikare jord, kanske mer solsken. Men alla är vi i något avseende gynnade... Det gäller att se vad det är, samt att aktivt sträva till det. Sån är vägen till förverkligandet.

Fortsätt att dagdrömma, för all del. Men att leva alltför mycket i fantasin är inte bra i längden ifall man har saker att uträtta. Men var den du är, bli inte någon annan. Tro på dig själv.