Inläggav biggj » 18 maj 2009 23:34
Hejsan!
Jepp det har du helt rätt uti. Själv hittade jag ett ofärdigt jobb som måste göras.
Jag sänder hela konkarongen till dig. Begrunda och fråga därefter om det är oklarheter - imorgon.
Modern forskning visar att stenåldersmänniskan var långt mer fredlig än sin nutida ättling
Stenåldersmänniskorna var långt mer fredliga än vad dagens människor tenderar att vara. De var mer sociala och kärleksfulla än de nutida människorna vanligen är. Men detta beteende skulle förändras, därför att deras sociala värld förändrades och påverkades av yttre förändringar. Det verkar som om en klimatförändring i Nordafrika och sydvästra och centrala Asien medförde ett torrare klimat som gjorde livsmedelsförsörjningen osäkrare från omkring 5000-4000 fKr. Detta medförde att kampen för föda intensifierades, och i och med detta ökade benägenheten för att ta till våld. Professor James DeMeo, tidigare arbetandes vid University of Kansas, har i flera år sysslat med forskning kring denna fråga. Genom att studera kartor om klimatet sedan tusentals år tillbaka i ett område han kallar ”Saharasia”, dvs Nordafrika (Sahara) och Väst- och Centralasiens torra områden, har han kommit fram till att det torrare klimatet i deta område tvingade fram en ökad och intensifierad kamp om födan. Grässlätterna och djuren försvann.
Detta ledde automatiskt till mer våld! Ett våld som med tiden spred sig till alla jordens befolkade hörn. De sista folken som nåddes av detta våld var avlägsna folkgrupper i otillgängliga områden dit inte den aggressiva civilisationen nådde förrän under den europeiska samhällsmodellens utbredning. Samtidigt förändrades relationerna mellan män och kvinnor i denna nya kamp för födan. Den råa styrkan kunde användas för att dominera kvinnorna, vars situation snabbt förändrades. Snart dominerades kvinnorna av männen liksom barnen nu blev männens ägodelar. Nästa steg var att bygga allianser mellan krigiska män och sedan var det inte långt till att börja bygga imperier. De första imperierna skapades ju i Egypten, Mesopotamien och senare längs Indus – samtliga liggandes inom det Saharasiska området. I tiden vet vi att Egyptens statsbildning verkar ha framträtt just kring 4000-3500 fKr, eller strax därefter.
Barn som upplevt svältperioder tar skada av det, även om det överlever. Det blir mer utåtagerande och aggressivt till sitt sätt. Svälten sätter sina spår. Det gjorde det även då, med resultat att många människor blev mer aggressiva till sin natur – något som i sin tur leder till mer obalanserade relationer och att våldet ses som en lösning. Denna aggressivare hållning påverkar även det sexuella livet, och männen blir helt enkelt mer dominerande och våldsamma i sina kontakter med kvinnorna. Genom sin styrka tvingar de på kvinnorna sin dominans. Även detta leder till ett aggressivare samhälle och ett mer våldsamt sexuellt utövande. Det ser man när man jämför olika samhällen. I de s.k. primitiva samhällena är det tillåtet med sexuella realtioner före äktenskapet, men det förekommer aldrig i aggressiva kulturer. I aggressiva kulturer undertrycks romantiken mellan män och kvinnor, i de primitiva kulturerna bejakas de!
Samma tendenser vad gäller uppfostrandet av barn. I kulturer där man uppfostrar barn utan våld, får man fridfullare vuxna människor som är fredliga av sig. I kulturer där man slår sina barn och bestraffar dem på olika sätt, där får man också aggressiva vuxna - och där är krigen vanliga.
Det var troligen under denna tid det patriarkala systemet växte fram, där mannen dominerade kvinnan, och där våldet blev ett sätt att lösa konflikter och motsättningar!
Men det var ingen ”biologisk” normalitet som skapade dessa nya realtioner mellan män, kvinnor och barn – tvärtom var det beteenden som lärdes in. Och de upprätthölls av dem som tjänade på det, främst män, och inte minst de män som på olika sätt var dominerande. Det var en social prägel som påtvingades människorna, inte någon ”biologisk reflex”. Det vet vi idag, då vi ser att det faktiskt existerar fredligare och våldsammare samhällen. Norden är, eller var, mer fredligt än USA, Brasilien eller Pakistan, indianerna i Amazonas är långt fredligare än de brasilianska ekonomiska eliterna, Kung-folkets sista jägare-samlare är långt fredligare än de av västerlandet påverkade moderna samhällena i Sydafrika, Zimbabwe, Botswana, Namibia eller exempelvis Kongo längre norrut. Allt beror på hurdant samhälle man lever och verkar i.
Ojämlikhetens rötter är alltid socialt betvingade
Ojämlikhet orsakas av olika gruppers vilja att lägga under sig resurser och olika fördelar/förmåner, t.ex. mäns vilja att få tag på vackra kvinnor eller en grupps vakande över ett vattenhål eller försök att driva bort andra från en god jaktmark. Det är här alltid frågan om kategorier - inte individuella kontinua. Avgränsande kategorier ger klarare belägg för bestående ojämlikheter - ja, de förklarar faktiskt även det som en vanlig iakttagare betraktar som resultat av variationer i individuell begåvning eller arbetsinsats.
Social slutenhet gynnar de mäktiga i deras strävanden att utestänga mindre mäktiga människor från de fulla fördelarna av gemensamma projekt - samtidigt som de gör det lättare för de undertryckta att organisera sig för att gripa de fördelar som förvägras dem.
Klaner, organisationer och även företag använder sig av slutenhet genom att dra gränser kring sig själva och sedan kontrollera strömmarna över dessa gränser. Helt avgränsade kategorier är dock sällsynta och svåra att upprätthålla, här skapas sociala relationer över gränserna för att delvis upprätthålla en kontroll långt utanför gruppens gränser.
Det innebär att stora och betydelsefulla olikheter i förmåner bland människorna motsvarar huvudsakligen kategoriella skillnader som svart/vit, man/kvinna, medborgare/utlänning eller muslim/jude och inte individuella skillnader i egenskaper, benägenheter eller prestationer.
Skenbart biologiska markörer (kön och ras) är alltid beroende av en omfattande social organisering, av sociala föreställningar och ingripanden. Ojämlikheten uppstår därför att olika kategorier av människor söker kontrollera tillträdet till värdeskapande resurser. Mer eller mindre medvetet upprättar dessa människor system för social slutenhet, exklusion och kontroll. Mängden av ojämlikheter beror på arten av de resurser som är inblandade.
Av dessa variationer skapas olika kategorier såsom svart/vit, man/kvinna, gift/ogift, medborgare/icke-medborgare, vän/fiende, bybo/icke-bybo, släkt/icke-släkt, herre/slav, rik/fattig, lång/kort, vacker/ful o.s.v.
Flera av dessa kategorier kan samverka så att vissa grupper av individer hamnar på insidan medan andra hamnar utanför. Således kan en kombination av vit, man, medborgare och vän hamna innanför en kategori medan en svart, fattig, kvinna och kort hamnar utanför. Andra grupper hamnar ibland inne i en kategori såsom vit, kvinna och rik medan en fattig, vit och ogift kan hamna utanför. Dessutom kan kategorierna vara av flera slag där exempelvis rik, man och vit tillhör den högsta medan dessa plus vit, kvinna, gift och medborgare hamnar i samma sfär medan en fattig svart man hamnar utanför båda kategorierna. En ogift, svart och rik man kan dock hamna i den mellersta kategorin, ehuru han ibland drabbas av uteslutning då det är främst hudfärgen som avgör. Under andra förhållanden kan samme man faktiskt hamna i den högsta kategorin medan t.ex. en fattig, vit icke-medborgare och man kan hamna helt utanför.
Vad som ytterst styr dessa kategoriers tillämpningar beror på vilka resurser som finns, hur de tillvaratas och hur de dominerande kategorierna lyckas innesluta de egna och utesluta övriga individer. I Sydafrika under apartheid var dem dominerande gruppen vit, rik och man medan de utomstående inbegrep svarta, fattiga av bägge könen. Ehuru vissa svarta rika ledare ingick förbund med regimen. Dessa båda grupper hade intressen i att skydda sina förmåner, i det ena fallet den politiska och ekonomiska makten i hela landet, i det andra fallet den sociala och ekonomiska makten över de svarta i samhället.
I Sverige är det främst vita män ur medelklassen som slår vakt om sina förmåner medan kvinnor och invandrare står utanför och inte kommer åt förmånerna. Även mellan de vita kvinnorna och de invandrade grupperna finns det skillnader i det att de vita kvinnorna står över invandrarna socialt. Gränserna är dock inte hermetiskt tillslutna; en rik invandrad man är nästan helt inne i den översta kategorin medan en fattig vit missbrukare snarast hamnar utanför hela systemet. Han behöver dock endast bli av med missbruket för att åter bli accepterad i en högre kategori. För en invandrad svart kvinna är hindren mycket högre och talrikare. De måste lära sig perfekt svenska (om vi tar vårt eget land som exempel), ha en förmögenhet, ett högstatusjobb, några barn, inga utomeuropeiska kulturyttringar som misstros av infödingssvenskarna och därtill en make i samma position. Att klara dessa hinder kräver stor möda och förmodligen mycket tur!
I alla dessa liksom otaliga andra kategoriseringar kan det uppstå ojämlikhet som kan utmynna i klasshat, rasism, etnocentrism eller t.o.m. fascism - även från de utomståendes sida om de lyckas organisera sig! Då blir det garanterat bråk och säkert våldsinslag i mer eller mindre skala. Något som de flesta förlorar på, men ett litet fåtal kan vinna på! Men skall 98 procent anpassa sig efter 2 procent? Svaret är naturligtvis nej!
Krigets omöjlighet under (äldre) stenåldern
”Förföljelser och utrotningar av människogrupper eller hela folk är aldrig resultatet av biologiskt nedärvda aggressionsbehov, här styr istället politiska eller religiösa motiv eller helt enkelt personligt maktbehov.
Biologiskt nedärvda aggressioner ligger alltså inte bakom krigshandlingar eller invasionsföretag. Aggression hos en individ är ursprungligen ett sätt att för en kort stund skydda sig och de sina. Krig och konflikter har först uppstått i områden, där trycket på resurserna blivit för stort, eller rent av där en näringskris uppstått.”
Krig och konflikter som slutar i våld har främst uppstått i jordbrukssamhället och bland boskapsskötande människor. Detta beror på större bundenhet till jorden där växande gröda, boskap och en mer bofast befolkning skapar en ny form av ägande. Då framträder också starkare ledargestalter. Något som leder till snabb folkökning och med den, en ökad risk för bråk om just jorden och materiella fördelar knutna till jorden. Hand i hand med denna utveckling ser man hur jämlikheten mellan könen förskjuts till männens fördel. Boskapsskötsel, åkerbruk, och krigföring gör kvinnans roll i det ekonomiska och politiska livet starkt underordnad mannen i detta samhälle. I samlar och jägarsamhället är krig och våld nästan okända begrepp. Dessa samhällen är lågaggressiva. Även en del jordbrukssamhällen, främst där hackbruk och trädgårdsodling förekommer, är mer fredliga av sig. Dessa samhällen fanns under den tidiga neolitiska perioden, fram till det femte och fjärde årtusendet i de tätbefolkade delarna av Europa och västra Asien.
Krigen i de tidiga samhällena var dessutom olika vår tids krig, de var mer av rituell art. Men dessa krig var oftast tillställningar där man undvek direkta skador, även om de förekom. Istället kunde man en hela dag stå och skrika och uttala okvädningsord då två grupper stod emot varandra. Man skjuter pilar mot varandra eller kastar några spjut, men skadorna är inte stora, sällan dog det någon. När någon dog, avbröt man detta krig och återvände hem. Sådana samhällen kunde man se i Nya Guineas högland för inte så länge sedan. Deras strider var av denna rituella karaktär.
”Klarare indikationer på rituell krigföring är makt- och stridssymboler av olika slag, vapen som ofta är formade för ändamålet och som är lätta att skilja från jakt- och arbetsredskap, eller föremål, som ofta inte ens används under striden, utan hör hemma vid krigsdanser eller liknande ceremonier.”
Ur arkeologisk synpunkt är det viktigt att inse att den rituella krigföringen är mycket vanligt förekommande i de flesta fall då kontakten gäller lika starka samhällen. Den tillhörde männens favoritsysselsättningar, och hade stor social betydelse där man kunde visa prestige inför gruppen.
Först med ett starkt ledarskap och en centraliserad apparat övergår aggressionerna i att utföra större erövringsföretag. Då är vi framme vid hövdingedömet eller kungamakten, ett förstadium till stadsstaten i Egypten, Mesopotamien, liksom kejsare och generaler.
De nomadiserande fångstgrupperna var alltså lågaggressiva, och några krigshandlingar mellan olika grupper förekom inte, åtminstone var de ytterst ovanliga. Även individuella aggressioner var i det närmaste okända företeelser. Om det skar sig mellan två individer i en grupp, löstes det genom att en av dem sökte sig till en annan grupp. Inte heller fanns rituella eller symboliska föremål eller stridsvapen.
Organiserad krigföring började troligen tidigast i Mellanöstern i takt med jordbrukssamhällets framväxt, domesticering av djur och uppodlandet av åkrar ledde till att man fick mer att bråka om. Försvarsgrupper upprättades för den skull i dessa alltmer bofasta grupper som blev talrikare för varje generation. Just folkökningen ledde även fram till att antalet bråk och konflikter ökade i hela regionen. Snart växte statsliknande system upp, och därmed erövringar och krig! Detta börjar bli allt vanligare från cirka tredje årtusendet före vår tideräknings början.
Organiserat våldsutövande
Det organiserade våldet började troligtvis ta form under det sjätte eller femte årtusendet före vår tideräkning någonstans mellan Persiska viken och Medelhavet i brytningstiden mellan den egentliga stenåldern och det framväxande åkerbrukssamhället, boskapssamhället och den begynnande organiserade statsapparaten. Människorna i detta område hade varit nomadiserande fram tills att de vilda sädesväxterna började sprida sig efter det att klimatet blivit varmare och således gynnsamt för växtligheten. Efter hand började människorna även hålla sig med domesticerade djur, de anlade åkrar och fält och blev allt mer bofasta. Ibland blev frestelsen för stark och man försökte stjäla boskap eller beslagta åkrarnas grödor, vilket snart tvingade fram en organiserad bevakning av djur och åkrar. Ur detta växte senare arméer och militär makt fram. Men dessa krigare kunde även användas till att plundra grannarna, och snart uppstod krigarkaster som intensifierade våldsutövningen – då är vi framme vid det femte och fjärde årtusendet före vår tideräkning. Ganska snart växer det fram stater och imperier där en hierarkisk ordning införs och samhället tvingas samman genom lagar och tvång som drabbar alla dess medlemmar. Då är vi framme vid cirka 3500 fKr, och redan skapas stater medan andra stater förgörs av angrepp från starkare grupper. Det är nu, under det tredje årtusendet, Mesopotamiens och Nildalens civilisationer skapas, liksom andra liknande samhällen växer fram i dagens Libanon, Syrien, Turkiet, Palestina och Iran – men även i Kaukasus berg.
Indoeuropéerna – en ny krigisk kultur
En intressant iakttagelse är att ungefär i den brytningstid, från det femte årtusendet före vår tideräknings början, som skapade det intensifierade sökandet efter föda och som snart visade sig i en ökande våldskultur, sammanföll efterhand med en ny språkgrupps uppdykande i Centralasiens stäpper men även i bergsområdena i västra Iran och östra Turkiet. Beridna folk i Centralasien och nuvarande Iran och Kaukasus, vilka länge gjort stäpperna farliga att bebos av trögrörliga åker- och djurskötare, skapar en ny kultur som snart blir så framgångsrik att deras kultur och deras språk blir till en ny skjuts i utvecklingen. Dessa beridna grupper slår sig med tiden ner i de områden som övergivits av de tidigare bosättarna och skapar starka, hierarkiska samhällen, som snabbt sprider sig runt om i nuvarande Iran, Kaukasus, Turkiet, Afghanistan och runt om på den centralasiatiska stäppen. Deras språk blir snart synonymt med starka, krigiska klanstyrda hövdingedömen som med tiden växer till sig till stater med starka härskare. De kom att långt senare kallas för – indoeuropéerna. Spåren av dem hittar vi inte förrän under det andra årtusendet före vår tideräkning, men inget hindrar att de redan började breda ut sig, och överföra sin kultur, över allt större områden redan under det tredje årtusendet. Under 2000-talet f.Kr sprider sig deras kultur, och deras språk, mot både öster, norr och väster. De når periodvis långt in i Europa där de plundrar och då och då skapar samhällen med sig själva som den styrande klassen och de forna åkerbrukarna blir en slags lägre kast. De är dessutom beridna, hästar, ibland kameler, oxar och andra djur gör dem snabbare och mer rörligare än andra grupper – och därför är de effektiva och svåra att rå på. Deras kultur är en slags blandning mellan både boskapsskötsel, åkerbruk och krigiskhet. Grunden är dock boskapsskötseln – en syssla som många fornhistoriker menar leder till ett mer aggressivt beteende. Kanske de är ett svar på den förändrade klimatbild som under 4000-talet drabbar såväl Nordafrika som Väst- och Centralasien? Och som leder till ökad kamp om vatten, odlingsbar mark, boskap och andra råvarutillgångar!
Deras kultur och språk sprider sig under tusentalet före vår tideräkning in i norra Indien, Pakistan södra Iran och vidare norrut mot de ryska stäpperna och skogarna. Deras kultur drar även fram längs Balkan där grekerna troligen är ett folk som härstammar från deras kärnland – och besätter det som idag är Grekland och Bulgarien. Deras språk och kultur sprider sig sedan snabbt västerut där de penetrerar den keltiska och baskiska kulturen och snart även når Norden. På kanske bara ett årtusende börjar flertalet européer inlemma fler och fler indoeuropeiska ord i sina språk så att deras ursprungliga språk börjar försvinna. Baskiskan trängs ned till nordvästra Iberiska halvön, keltiskan trängs undan mot Atlantkusten och de brittiska öarna. I Norden berörs man också, och samtidigt med ett något kallare klimat omkring 500 f.Kr, inlemmas även de forma keltisktalande nordborna i den nya språkgruppen. Man tvingas delvis överge åkerbruket och återgå till jakt, fiske – och en mer accentuerad boskapshållning. Ungefär samtidigt lär sig nordborna framställa järn, vilket ger samhällsutvecklingen en ordentlig skjuts framåt; bättre verktyg, redskap och vapen, vilket bogar för en både produktionshöjande, och krigisk, framtid. Under dessa århundraden överger man mycket av de gamla religiösa föreställningarna och en mer krigisk religion och samhällsstruktur växer fram perioden 300 f.Kr till 200 e.Kr. Under 200-talet blir det åter lite varmare i Norden och samhällsutvecklingen får genom impulser från romarriket en allt mer rövarbaserad nisch.
Källor:
Bronislaw Malinowski, ”Sex och tabu i ett primitivt samhälle”, 1969
Kenneth Neill Cameron ”Människan och samhället”, 1977.
Karl Polanyi, “The Livelihood of Man”, 1977
Margaret Reed ”Kvinnans utveckling”, 1978.
Marvin Harris ”Kannibaler och kungar”, 1979.
Richard E. Leakey ”Människans ursprung”, 1981.
Göran Burenhult ”Speglingar av det förflutna”, 1986.
Göran Burenhult, ”Kärlekens Öar. Möten med kula-folket på Trobriandöarna”, 1989
Robert Foley ”Varför människan blev människa”, 1998.
James DeMeo, “SAHARASIA: The 4000 BCE Origins of Child Abuse, Sex-Repression, Warfare and Social Violence, In the Deserts of the Old World”, 1998
Jared Diamond, ”Vete, Vapen och Virus”, 1999.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
