teoretikern skrev:biggj skrev:
Krigen i de tidiga samhällena var dessutom olika vår tids krig, de var mer av rituell art. Men dessa krig var oftast tillställningar där man undvek direkta skador, även om de förekom. Istället kunde man en hela dag stå och skrika och uttala okvädningsord då två grupper stod emot varandra. Man skjuter pilar mot varandra eller kastar några spjut, men skadorna är inte stora, sällan dog det någon. När någon dog, avbröt man detta krig och återvände hem. Sådana samhällen kunde man se i Nya Guineas högland för inte så länge sedan. Deras strider var av denna rituella karaktär.
[color=black]Mycket dålig kunskap, ja rentav en lögn, enbart för att patologiskt nog svärta ned ett individualistiskt samhälle.
Teoretikern, Jag ska citera ur din egen källa: (
http://www.sfhm.se/upload/Krig%20ur%20e ... pektiv.pdf)
”Även om mängden församlade krigare kunde vara imponerande,
saknades ordentlig formering och varje tillstymmelse till militär drill. I stället invecklade man
sig under stort gny i ett antal machobetonade dueller. Varje krigare överöste sin motståndare
med skymfliga tillmälen (gärna rörande genitala anomalier), spjut och pilar. Vighet när det
gällde att ducka undan annalkande projektiler var en högt prisad dygd och de unga krigarna
gjorde många bejublade krumsprång. Gamlingar, kvinnor och barn agerade ofta hejarklack,
som hetsade på hemmalaget och spydde otidigheter över motståndarna; ibland gjorde de sig
även nyttiga som bollkallar och plockade upp fiendespjut och -pilar, som de överlämnade till
sina hjältar. På grund av de väl tilltagna säkerhetsavstånden, den totala bristen på taktik och
vapnens relativa ineffektivitet blev manspillan ytterst ringa. Det var vanligt att man avbröt
föreställningen för dagen om någon, även en gammal kärring i publiken, blev allvarligt sårad
eller dödad.”
Bortsett från hela denna text extrem subjektiva vinkling och underliggande försök att bevisa människans onda destruktiva natur, bygger den trots allt på fakta och förhållanden som faktiskt går att observera hos olika nu levande stammar på denna jord. Detta kan du se genom att jämföra Bigj:s citat med citatet ovan. Vill du påstå att din egen källa är ren och skär lögn?
Nu till ämnet. Teorin om den syndiga onda människan är en mycket seglivad föreställning som hängt med i den västerländska kulturen från medeltiden och framåt. Människan ses i grund och botten som aggressiv, destruktiv och ond. Människan föds med ”arvssynden”, vårt eviga straff för förbrytelserna i edens lustgård (en myt det mycket väl kan finnas en hel del sanning i). Med den industriella revolutionen med följande explosiva utveckling av vetenskap, samhällssystem och materiell standard kom upplysningen och därmed en något positivare syn på människans natur och möjligheter. I denna positiva framtidsanda, där människan betraktades som ett oskrivet blad med tusentals möjligheter, födes antropologin.
teoretikern skrev:I slutet av det 18e århundradet föddes antropologin. Men de första antropologerna studerade aldrig krig.
När ett nytt ämne föds koncentrerar man sig i början i huvudsak på att avgränsa ämnets olika delar. Följaktligen ägnade man sig huvudsakligen åt att studera skillnader. Likheter mellan olika kulturer och samhällen var ingenting man intresserade sig av till att börja med. Orsaken till att man inte studerade t.ex. krigsföring i stor utsträckning antropologins barndom var inte att alla var ”fanatiska natursnubbar som älskar teorier om ädla vildar” utan att ämnet var nytt och att samhällsklimatet såg ut som det gjorde.
Efter första och andra världskrigets grymheter övergav man mera tanken på människan som ett oskrivet blad och började återuppliva den tillfälligt undertryckta ”arvsynden”. Människan måste ha en djup inneboende aggressivitetsdrift och ondska för att kunna genomföra så hemska händelser.
teoretikern skrev:Det var inte förrän 1950-talet som krigshistorikern Harry Turner-High släppte sin för Rousseauiter skadliga Primitive Warfare som antropologins ointresse ifrågasattes.
På 1970-talet blev den ädle vilden allvarligt ifrågasatt, även bland akademiska antropologer själva.
Forskningen kom alltmer att fokusera på människans krigiska natur och man hittade exempel efter exempel runt om i världen på de vidrigaste grymheter för att stödja sin teori. Detta förstärktes extra mycket av schimpansforskningen som började ta fart. På 70-talet var människan släkting till brutala galningar som gör raider mot grannflockar, kastar sten och dödar sina grannar, äter deras kött, dödar egna flockmedlemmar för att komma upp sig i hierarkin, luras osv.
Genomgående kan konstateras att värderingar och forskning i dessa frågor i huvudsak har speglat de värderingar de samhälleliga förhållandena givit upphov till ända fram till våra dagar. Nu har dock forskningsmetoder och analyser blivit så avancerade att de blivit mer självgående.
För inte många år sedan började man studera bonobon på allvar. Den är något närmare släkting med människan än schimpansen. Den lever i ett matriarkat, honorna dominerar över hannarna. De är extremt fredliga och löser sina problem med putsning och sex. De har inga problem att umgås med grannflockar och kan efter en dags närmanden sitta och putsa främlingar. På senare tid har antropologin även börjat fokusera mer på gemensamma drag mellan olika kulturer samt fått hjälp från andra ämnen som sociolobiologi, arkeologi osv. Man har även kommit till nya insikter inom evolutionsbiologin vad gäller instinkter, medfödda beteenden osv. Synen på hur instinkter och medfödda beteenden fungerar har ändrats radikalt. Förut tänkte man sig att människan har en mängd medfödda drifter som måste få ett utlopp. Annars bunkrars en djup frustration upp som måste få ett utlopp på något vis. Dessa gamla tankar ligger bland annat till grund för den idiotiska idén att våldsdatorspel skulle vara bra för att de låta ungdomar avreagera sig, låta dem få utlopp för en ond inre drifts som hålls tillbaka av kulturen. Inom modern etologi och evolutionsbiologi råder i princip konsensus i frågan om medfödda beteenden, drifter osv. Det finns i grunden inga egentliga drifter i den gamla meningen, en giftbägare som finns från födseln som ständigt fylls på automatiskt och som måste tömmas. Det finns bara olika beteenden med olika stark biologisk grund i oss som kan förstärkas, utvecklas, försvagas osv. av den kulturella uppväxtmiljön. Människan föds med en mycket stor mängd potentialer. Somliga av dessa utvecklas, andra utvecklas inte. Under uppväxten ”stelnar hjärnan”. De potentialer och förbindelser i hjärnan som inte används tynar bort. På detta sätt sätter sig vissa kulturella mönster rent biologiskt i vår hjärna. Ett exempel är att den som inte lär sig språk som liten, kommer aldrig att kunna göra det fullt ut som vuxen. Om våldsdatorspel är ett sätt att avreagera sig på (ett sätt att utöva aggressivitet på) så innebär datorspelande att ett visst beteende och tänkande betonas under uppväxten, sätter tydliga spår i hjärnan och påverkar barnets beteende. Att regelbundet utöva aggressivitet under uppväxten är att träna sig i aggressivitet, att göra sig själv mer aggressiv.
Människan har en grundläggande medfödd känslorepertoar, men vad som är utlösande stimuli är i viss grad beroende av uppväxt och kultur. En förolämpad person som odlat sin aggressivitet har kommer med större sannolikhet reagera med ilska och en person som inte odlat sin aggressivitet kommer med större sannolikhet reagera med sorg.
När en känsla väl aktiverats så behöver den dock få ett utlopp på något vis. Om den undertrycks lagras den i ”bufferminnet” för att behandlas och integreras senare. I ett samhälle med mycket våld aktiveras en mängd aggressiva känslor hos folket. Männsikor oldar sina aggressiva tendenser som barn och kan i biologisk bemärkelse sägas vara mer aggressiv av sin proximata natur (se mitt arbete för definition av skillnaden mellan proximat och ultimat i evolutionsbiologiska diskussioner) än en människa som växer upp i ett fredligt samhälle.
Dåså, mot denna bakgrund kan vi angripa den seglivade myten om den krigiska aggressiva människan…
Först och främst: under större delen av människans utvecklingshistoria har den gren människan tillhört inte direkt varit någon överetablerad art som i brist på plats fyllt ut världens alla hörn. Människans förfäder har inte haft någon större anledning att bråka och konkurrera med medlemmar i andra flockar om utrymme och mat. Om människan skulle födas med krigiska beteenden och aggressioner som behöver få ett utlopp så skulle människan antagligen inte överlevt och utvecklats över huvudtaget de senaste miljontals åren. Denna typ av varelser är helt omöjliga att stöta på någonstans då denna variant av självdestruktiva beteenden för evigt är dömda att slås ut av det naturliga urvalet.
När brist på resurser uppkommer som en följd av klimatförändringar eller en överetablering av arten så hamnar saken i ett helt annat läge. Då uppkommer konflikter, som härstammar ur överlevnadsinstinkten, inte ur något perverst våldsbehov. När resurserna återigen räcker till alla och en gynnsammare period inleds kommer våldsbenägenheten sitta i ett bra tag pga. att tidigare funktionella kulturella traditioner i viss mån fortsätter att hålla i sig trots att de förlorat sin funktion. Så småningom dör dessa traditioner dock ut av sig själva.
Teoretiker, i din källa står det:
”Människorna i primitiva samhällen levde i mer eller mindre permanent
krigstillstånd. Även om krigandets intensitet och karaktär varierade mellan olika folk, var det
alltid en integrerad del av respektive kulturmönster.”
Detta är en total vanföreställning och evolutionsbiologisk omöjlighet (om vi pratar om de ursprungliga jägare-samlare samhällena, vilket du och författarens källa verkar vilja få det till). Men observera, (OCH DETTA ÄR VIKTIGT!) att hela denna text handlar om ”primitva samhällen” om bofasta stammar i smått överetablerade nutida områden. Det rör sig inte om människor med samma livsföring som jägare-samlare. Inom alla olika populationer utlöses aggressiva beteenden när populationen blir för stor och överstiger ekosystemets värkraft. Detta är Folin mycket medveten om:
”En annan mer generell hypotes är att krig har gynnsamma, demografiska effekter genom att hämma befolkningstillväxten.”
Detta stämmer. Men ett grundläggande fel är tanken att krig skulle vara ett normaltillstånd. De flesta arter i naturen lever i jämvikt, balans och harmoni med naturen. Det är bara vid ovanliga klimatförändringar och andra faktorer som drastiskt påverkar miljön, som den ursprungliga jämvikten rubbas och en population börjar tillväxa över ekosystemets bärkraft. Då finns en inbyggd nödfunktion som gör att många arter blir oroliga och aggressiva.
”På så sätt hålls en evig cykel av stridigheter igång med nettoresultatet, att populationen inte
tillväxer. I det långa historiska perspektivet har befolkningstillväxten bl a av denna orsak varit
i det närmaste noll. Krig har med andra ord varit ekologiskt adaptivt genom att hålla
människopopulationen i rimlig balans med miljöresurserna. I dag fungerar systemet inte
längre – tvärtom ökar mänskligheten obönhörligen trots oavbrutet krigande.”
Detta är en myt. Det är en ren och skär önskekontruktion från de konservativa arvsyndsidkarna. En normalt jäagre-samlare-band lever i jämvikt med naturen utan krig. I genomsnitt föds ett barn vart 5:e år. P.g.a de kringströvande livet och pg.a. att barnen i många fall ammar helt/delvis fram till 4-5 års ålder blir inte kvinnorna med barn lika ofta som i jordbrukssamhällen. Mödrarna bär sina barn ända tills de kan hänga med i den övriga gruppens tempo. Hon kan bara klara av att ta hand om ett småbarn i taget. Befolkningstillväxten i dessa samhällen var mycket låg. Hade dessa kringvandrande band börjat mörda varandra hade mänskligheten dött ut tämligen snabbt.
Avslutningsvis, människan är varken ”god” eller ”ond” till sin natur. Allt idiotiskt dravel om en 100 % god människonatur baserat på önsketänkare som Mead samt allt dravel om den syndiga egoistiska aggressiva människan kan äntligen, ( + lockes oskrivna blad) kan för en gångs skull avfärdas på basis av modern naturvetenskaplig forskning! Sanningen är att människan föds med biologiska predispositionen och potentialer både för att mörda och för att leva i frid och fröjd. Frågan är vilket beteende vi vill lära våra barn samt vilket beteende som är mest framgångsrikt i vårt moderna samhälle.