Heideggers kritik av humanismen.

[Logos]

Jag kan inte tänka mig en enda situation där vi beskriver "rent" utan att samtidigt göra bestämningar.

Snarare ser jag det här med att låtsas som om vi kunde göra rena beskrivningar vara dolda maktanspråk, ett sökande efter legitimitet i det att vi vänder oss bort från det och inte påtalar det.

Ja det är ju i alla fall någon form av social överenskommelse, (de upplevda) du och jag går med på att det förhåller sig på ett visst sätt. Men jag tror inte heller att man kan göra "rena" beskrivningar utan att samtidigt sträva efter att bända verkligheten efter sin intention, precis som du verkar ha menat för några poster sen. Jag menar mer att det kan vara en poäng att anamma en beskrivande "form" för att peka på vissa förutsättningar. Hur ska man annars kunna tala om något?

[J R Auk]

Vad tror du om vinklingen att ge upp beskrivandet som en deskriptiv verksamhet och istället anammar en ständigt normativ sfär där talet om är talet om viljan, som den affirmation jag uppfattar Avantgardet nämnde, och medgivandet till vår ständiga närvaro i våra eftersökningars objekt? En ontisk humanism, om uttrycket tillåts, där vi istället för att fly svårigheterna tar dem till oss och söker göra bruk av dem.

Jag jag jag och jag behöver inte vara förnekelse utan den yttersta sympatin för omvärlden.

Ge upp? Varför måste det ena utesluta det andra? Här ser jag det hela ur en närmast pedagogisk synvinkel (om man inte kan beskriva problemet så kan man inte heller visa på följderna).

Men visst, viljan är central. Det verkar som om vi vill bemästra tillvaron, tygla den. Jag iakttar till exempel under spänning hur mina barn behandlar diskrepansen mellan deras vilja och världens beskaffenhet.  Det är fascinerande att se hur de steg för steg konstruerar sin värld och sig själva (och ibland skrämmande. Min son kom hem för ett tag och sen och var jätteledsen för att en i personalen hade sagt till honom att han aldrig skulle bli flicka, vilket ju är rent nonsens, han får givetvis vara vad han vill).

Själv kan jag ha en närmast religiös känsla inför mina begränsningar. Om världen både är mer och ändå aldrig kan vara mer än vad jag kan beskriva så behöver jag på någon nivå inte Gud, utan jag har redan all andlighet som jag behöver.

Våra abstraktioner är antagligen nödvändiga för att vi ska kunna orientera oss i varat, men en strävan efter att se dessa för vad de egentligen inte är måste ju bejakas. Frågan är bara hur.

Tja är inte beskrivningen en chimär då? En förhoppning om att världen som den är för mig står kvar när jag lämnat den. Att mina värden har antagit en universell allmängiltighet?

Jag kan inte tänka mig en enda situation där vi beskriver "rent" utan att samtidigt göra bestämningar.

Snarare ser jag det här med att låtsas som om vi kunde göra rena beskrivningar vara dolda maktanspråk, ett sökande efter legitimitet i det att vi vänder oss bort från det och inte påtalar det.

Seenden är relativa den seende, hur annars kunde det vara? Så en beskrivning är alltid en benämning av en relation, och mitt antagande är att alla relationer är det som är närvarande och viljan till det som komma skall, alltså hur det bör vara.

Vad gäller seende så gör du ju just det som Heidegger menar vara fel. Seende förutsätter alltid-redan varat. Varat är inte beroende av ditt seende, men ditt seende av varat. Du gör ju här precis samma sak som du beskyller Heidegger för, du förutsätter en viss varaförståelse (ett subjekt med en syn, alltså en substans, som står i opposition till en värld som ett objekt i förhållande till ett annat), men du argumenterar ingalunda för den, vilket innebär att du far fram med förtäckta maktanspråk. Du tar något för självklart som i sig redan kräver vissa förutsättningar, och det är precis dessa förutsättningar som Heidegger avtäcker.

Det är förövrigt en falsk anklagelse du för fram, då Heidegger inte tror på någon "ren" beskrivning - och detta på grund av att allt är historiskt. Språket är, som tidigare påpekat, "varats hus", i den bemärkelse att vi bebor språket. Men språket är aldrig något statiskt. Det sätter alltså ramarna för hur vi kan förstå och erfara världen, men det är inte frågan om att komma fram till en en gång för alla "ren" verklighet. Nej, det handlar för Heidegger om att svara på varats kall, att mot-svara det. Detta kan bara göras med språket, men språket är inget genomskinligt. (Det finns förövrigt här ett släktskap till Foucault som inte är tillräckligt utrett, och det råder inga tvivel om att Foucaults diskursbegrepp hämtat sin inspiration från Heidegger i detta avseende.) Det betyder emellertid inte att alla beskrivningar är lika bra. Det finns mer och mindre egentliga beskrivningar av saker och ting. Heideggers poäng är dock att förutsätter vi en varaförståelse som bygger på substanser, så har vi a priori omöjliggjort en förståelse av varat som sådant. Detta eftersom en sådan varaförståelse utesluter just det väsentliga, det vill säga varat självt.

Det är inte så att du med din syn tittar in på varat, som stod du utanför och spinkade, utan det du kallar syn är snarast ett modus hos varat, ett sätt att delta i varat. Så det är ett radikalt annorlunda sätt att närma sig det hela. Samma sak när du säger: "En förhoppning om att världen som den är för mig står kvar när jag lämnat den." Du förutsätter dig själv som substans (och världen), men enligt Heidegger är det enda som "är" just varat självt. Är du med?

Lugna hästen nu Avantgardet. Här i finner du ingen beskyllning mot Heidegger, separera de två, min fundering kring Heideggers texter och här min skiss över ett modus för vår relation till världen och dess undersökning.

Jag är fullt medveten om det du för fram här, varför jag också menar att vi bör ge upp beskrivandet, som ett slags reproduktion av seendet tänkt att fånga varat.
Seendet är inte varat utan en explication genom sinnena, eller hur? Det sedda är inte det som är utan en produkt av något som är.

Du läser ju mig inte så välvilligt Varför ser du inte frågan "är inte det en chimär" som föranleder det du citerar?

Sen kan det väl i och för sig vara bra med ett sådant påpekande då dessa idéer som Heidegger har tål att upprepas.

Men jag vill poängtera, det är ju just för att jag inte erkänner subjektets relation till objektet som ett avtäckande varamodus jag stipulerade en annan attityd. Dock använder jag mig av ett slags generellt språk och skall därför inte tolkas utifrån tex Heideggers begrepp.

[Avantgardet]

Det är inte så att du med din syn tittar in på varat, som stod du utanför och spinkade, utan det du kallar syn är snarast ett modus hos varat, ett sätt att delta i varat. Så det är ett radikalt annorlunda sätt att närma sig det hela. Samma sak när du säger: "En förhoppning om att världen som den är för mig står kvar när jag lämnat den." Du förutsätter dig själv som substans (och världen), men enligt Heidegger är det enda som "är" just varat självt. Är du med?

Men även om jaget är konstruerat så är väl även det ett modus hos varat? Jag upplever ju faktiskt skeenden som att vissa saker direkt påverkar den fysiska entiteten mig medan andra saker inte direkt påverkar den fysiska entiteten mig (även om man kan hävda att båda givetvis är i varat). Att vi sedan i dagens samhälle har en diskurs där vi i väldigt stor grad fokuserar på den upplevda skillnaden mellan jag och övriga världen är ju givet, men det innebär inte att man kan bortse från det upplevda jaget (vilket heller inte Heidegger gör, om jag minns rätt). Mycket i Heideggers kritik handlar vl om det fokus på jaget som han ser i filosofins historia, och som enligt honom är en miss?

Här tycker jag att Heidegger kunde ha tagit upp hur han förhöll sig till sin eget fenomenellt upplevda jag? Även om han försöker frigöra sig (vilket jag anser att han gör rätt i) från sitt upplevda subjekt så drar han ändå slutsatsen att det vara som han beskriver är deskriptivt, vilket ju blir ett metafysiskt antagande, som i sin tur tillhandahåller en mall för den som vill tolka varat. Det blir inga svar utan bara en vidaregång i en process.

Han frågar om "jagets" essens - och han finner det sakna sådan -, något "upplevt" jag eller subjekt talar han inte om (dock om en ontisk bestämning av varat i termer av varanden, det vill säga "jag" eller "subjekt"). Han talar istället om i-världen-varo (och den är väsentligen en med-varo). Det är också av detta skäl som tyngdpunkten hos Heidegger alltid ligger på verben, och inte på substantiven. När du säger "mig" så talar du om ett objekt, det vill säga att du talar i ontiska termer och inte i ontologiska. Med andra ord har du då redan lämnat varat, och täckt över den onto-ontologiska differansen, och varaglömskan är ett faktum.

Jag tror förövrigt det är ett misstag att tänka sig, som du gör här, att det är utifrån den "subjektiva upplevelsen" som han drar sina slutsatser. Visst, anlägger du ett utifrånperspektiv (där du redan antagit en varaförståelse som innefattar subjektet) så kan du ju säga det, men det är ju att helt missa poängen med Heideggers utläggning, samtidigt som du då gjort ett metafysiskt antagande som inte är redogjort för (precis som jag säger till Auk också). Det ni gör härmed är att gå från det ontiska till det ontologiska, vilket är precis vad Heidegger vänder sig emot. Tvärtom måste man gå från det ontologiska till det ontiska. Upplevelsen är alltså inte av ett "subjekt" eller ett "jag" (ontiska bestämningar) utan av varat (ontologisk bestämning). Jag skulle snarast påstå att "subjekt" och "jag" är reifierade (förtingligade) kategorier, som uppstår först i språket. Lite missvisande är det därför att tala om ett "fenomellt upplevt jag", det tycks (i mina ögon) bara vara ett annat sätt att försöka smyga in det ontiska på det ontologiskas plats.

[Avantgardet]

Vad tror du om vinklingen att ge upp beskrivandet som en deskriptiv verksamhet och istället anammar en ständigt normativ sfär där talet om är talet om viljan, som den affirmation jag uppfattar Avantgardet nämnde, och medgivandet till vår ständiga närvaro i våra eftersökningars objekt? En ontisk humanism, om uttrycket tillåts, där vi istället för att fly svårigheterna tar dem till oss och söker göra bruk av dem.

Jag jag jag och jag behöver inte vara förnekelse utan den yttersta sympatin för omvärlden.

Ge upp? Varför måste det ena utesluta det andra? Här ser jag det hela ur en närmast pedagogisk synvinkel (om man inte kan beskriva problemet så kan man inte heller visa på följderna).

Men visst, viljan är central. Det verkar som om vi vill bemästra tillvaron, tygla den. Jag iakttar till exempel under spänning hur mina barn behandlar diskrepansen mellan deras vilja och världens beskaffenhet.  Det är fascinerande att se hur de steg för steg konstruerar sin värld och sig själva (och ibland skrämmande. Min son kom hem för ett tag och sen och var jätteledsen för att en i personalen hade sagt till honom att han aldrig skulle bli flicka, vilket ju är rent nonsens, han får givetvis vara vad han vill).

Själv kan jag ha en närmast religiös känsla inför mina begränsningar. Om världen både är mer och ändå aldrig kan vara mer än vad jag kan beskriva så behöver jag på någon nivå inte Gud, utan jag har redan all andlighet som jag behöver.

Våra abstraktioner är antagligen nödvändiga för att vi ska kunna orientera oss i varat, men en strävan efter att se dessa för vad de egentligen inte är måste ju bejakas. Frågan är bara hur.

Tja är inte beskrivningen en chimär då? En förhoppning om att världen som den är för mig står kvar när jag lämnat den. Att mina värden har antagit en universell allmängiltighet?

Jag kan inte tänka mig en enda situation där vi beskriver "rent" utan att samtidigt göra bestämningar.

Snarare ser jag det här med att låtsas som om vi kunde göra rena beskrivningar vara dolda maktanspråk, ett sökande efter legitimitet i det att vi vänder oss bort från det och inte påtalar det.

Seenden är relativa den seende, hur annars kunde det vara? Så en beskrivning är alltid en benämning av en relation, och mitt antagande är att alla relationer är det som är närvarande och viljan till det som komma skall, alltså hur det bör vara.

Vad gäller seende så gör du ju just det som Heidegger menar vara fel. Seende förutsätter alltid-redan varat. Varat är inte beroende av ditt seende, men ditt seende av varat. Du gör ju här precis samma sak som du beskyller Heidegger för, du förutsätter en viss varaförståelse (ett subjekt med en syn, alltså en substans, som står i opposition till en värld som ett objekt i förhållande till ett annat), men du argumenterar ingalunda för den, vilket innebär att du far fram med förtäckta maktanspråk. Du tar något för självklart som i sig redan kräver vissa förutsättningar, och det är precis dessa förutsättningar som Heidegger avtäcker.

Det är förövrigt en falsk anklagelse du för fram, då Heidegger inte tror på någon "ren" beskrivning - och detta på grund av att allt är historiskt. Språket är, som tidigare påpekat, "varats hus", i den bemärkelse att vi bebor språket. Men språket är aldrig något statiskt. Det sätter alltså ramarna för hur vi kan förstå och erfara världen, men det är inte frågan om att komma fram till en en gång för alla "ren" verklighet. Nej, det handlar för Heidegger om att svara på varats kall, att mot-svara det. Detta kan bara göras med språket, men språket är inget genomskinligt. (Det finns förövrigt här ett släktskap till Foucault som inte är tillräckligt utrett, och det råder inga tvivel om att Foucaults diskursbegrepp hämtat sin inspiration från Heidegger i detta avseende.) Det betyder emellertid inte att alla beskrivningar är lika bra. Det finns mer och mindre egentliga beskrivningar av saker och ting. Heideggers poäng är dock att förutsätter vi en varaförståelse som bygger på substanser, så har vi a priori omöjliggjort en förståelse av varat som sådant. Detta eftersom en sådan varaförståelse utesluter just det väsentliga, det vill säga varat självt.

Det är inte så att du med din syn tittar in på varat, som stod du utanför och spinkade, utan det du kallar syn är snarast ett modus hos varat, ett sätt att delta i varat. Så det är ett radikalt annorlunda sätt att närma sig det hela. Samma sak när du säger: "En förhoppning om att världen som den är för mig står kvar när jag lämnat den." Du förutsätter dig själv som substans (och världen), men enligt Heidegger är det enda som "är" just varat självt. Är du med?

Lugna hästen nu Avantgardet. Här i finner du ingen beskyllning mot Heidegger, separera de två, min fundering kring Heideggers texter och här min skiss över ett modus för vår relation till världen och dess undersökning.

Jag är fullt medveten om det du för fram här, varför jag också menar att vi bör ge upp beskrivandet, som ett slags reproduktion av seendet tänkt att fånga varat.
Seendet är inte varat utan en explication genom sinnena, eller hur? Det sedda är inte det som är utan en produkt av något som är.

Du läser ju mig inte så välvilligt Varför ser du inte frågan "är inte det en chimär" som föranleder det du citerar?

Sen kan det väl i och för sig vara bra med ett sådant påpekande då dessa idéer som Heidegger har tål att upprepas.

Men jag vill poängtera, det är ju just för att jag inte erkänner subjektets relation till objektet som ett avtäckande varamodus jag stipulerade en annan attityd. Dock använder jag mig av ett slags generellt språk och skall därför inte tolkas utifrån tex Heideggers begrepp.

Ja, jag upptäckte lite sent mitt misstag, men tänkte (precis som du också säger) att det kunde stå kvar likväl eftersom det kanske, för någon, klargjorde åtminstone någon svårighet med Heidegger.

Kan tycka att du har en poäng där, men hur föreslår du då att vi ska tänka beskrivandet?

[Logos]

Jag skulle snarast påstå att "subjekt" och "jag" är reifierade (förtingligade) kategorier, som uppstår först i språket. Lite missvisande är det därför att tala om ett "fenomellt upplevt jag", det tycks (i mina ögon) bara vara ett annat sätt att försöka smyga in det ontiska på det ontologiskas plats.

Jo jag förstår Heideggers invändning, men jag menar att trots att Jaget är en i grunden språklig konstruktion (det förefaller ju till exempel ytterst osannolikt att en bebis gör en distinktion mellan jag- allt annat) , så har det en stor påverkan på vår (ontiska?) uppfattning av vår vardag och därigenom kanske även hur vi diskuterar ontologin. Åter kommer vi tillbaka till hur man beskriver det som kanske inte går att beskriva.

[Sceptisk]

Att säga något om vad existensen är, är ju också att säga något om vad existensen inte är eller vad som skulle kunna kommit före existensen, eller det som ligger bortom existensen. så Heidegger har helt rätt i sin kritik, enl första inlägget (har inte läst alla inlägg). Det är samma sak som att säga att man är (stark) ateist, man förnekar aktivt det metafysiska och lämnar inte någon möjlighet öppen för att det skulle kunna finnas något 'mer', något 'innan' eller något 'bortom'.
Om existensen föregår essensen, eller det essentiella, då menar man att allting som är existens är något objektivt som då determinerar essensen.  Essensens grund blir alltså det objektiva, det existerande. Med andra ord, ett starkt ateistiskt ställningstagande och faller därför "humanisterna" i smaken.

Jag anser att Sartre har fel för man kan inte veta om det han säger stämmer. Det finns inga bevis för att det skulle vara sant och det går heller inte att formulera några bevis. Det är en tjusig logisk formel (genom att invertera Aristotle), men den är inte tillräckligt logisk och inte heller tillräckligt tjusig. Den metafysiska möjligheten är ofrånkomligt eftersom människans vetskap om tillvaron är begränsad.

[Avantgardet]

Jag skulle snarast påstå att "subjekt" och "jag" är reifierade (förtingligade) kategorier, som uppstår först i språket. Lite missvisande är det därför att tala om ett "fenomellt upplevt jag", det tycks (i mina ögon) bara vara ett annat sätt att försöka smyga in det ontiska på det ontologiskas plats.

Jo jag förstår Heideggers invändning, men jag menar att trots att Jaget är en i grunden språklig konstruktion (det förefaller ju till exempel ytterst osannolikt att en bebis gör en distinktion mellan jag- allt annat) , så har det en stor påverkan på vår (ontiska?) uppfattning av vår vardag och därigenom kanske även hur vi diskuterar ontologin. Åter kommer vi tillbaka till hur man beskriver det som kanske inte går att beskriva.

Kommer inte ge mig innan hela världen talar flytande heideggerska. Ja det är väl ofrånkomligt, det som du säger. Men det är ju lite det jag menar också, Heidegger extrapolerar ontologin, deducerar fram den, snarare än att han sluter sig till den genom induktion.

[Avantgardet]

Att säga något om vad existensen är, är ju också att säga något om vad existensen inte är eller vad som skulle kunna kommit före existensen, eller det som ligger bortom existensen. så Heidegger har helt rätt i sin kritik, enl första inlägget (har inte läst alla inlägg). Det är samma sak som att säga att man är (stark) ateist, man förnekar aktivt det metafysiska och lämnar inte någon möjlighet öppen för att det skulle kunna finnas något 'mer', något 'innan' eller något 'bortom'.
Om existensen föregår essensen, eller det essentiella, då menar man att allting som är existens är något objektivt som då determinerar essensen.  Essensens grund blir alltså det objektiva, det existerande. Med andra ord, ett starkt ateistiskt ställningstagande och faller därför "humanisterna" i smaken.

Jag anser att Sartre har fel för man kan inte veta om det han säger stämmer. Det finns inga bevis för att det skulle vara sant och det går heller inte att formulera några bevis. Det är en tjusig logisk formel (genom att invertera Aristotle), men den är inte tillräckligt logisk och inte heller tillräckligt tjusig. Den metafysiska möjligheten är ofrånkomligt eftersom människans vetskap om tillvaron är begränsad.

Heidegger säger varken att "existensen föregår essensen" (Sartre), eller att "essensen föregår existensen" (allt från biologer till religiösa men i olika versioner - namely: idealism och materialism), utan att existensen är essensen. Heidegger kritiserar Aristoteles för att ha försummat att tänka varat som vara, trots att det ju är vad han utannonserar ska göras, och istället gå direkt till varandena och därför falla ner i ett utrönande av orsaker och i synnerhet den första orsaken (den "orörde röraren").

Enligt samma kriterier som du anför i fråga om Sartre så tvingas du ju också anta Guds existens vara blott "en tjusig formel" och felaktig. Eller ser jag där ett estetiskt kriterium skymta fram som skulle kunna rättfärdiga?

Fråga: har du intresserat dig nåt för Emmanuel Levinas?

[Logos]

Jag skulle snarast påstå att "subjekt" och "jag" är reifierade (förtingligade) kategorier, som uppstår först i språket. Lite missvisande är det därför att tala om ett "fenomellt upplevt jag", det tycks (i mina ögon) bara vara ett annat sätt att försöka smyga in det ontiska på det ontologiskas plats.

Jo jag förstår Heideggers invändning, men jag menar att trots att Jaget är en i grunden språklig konstruktion (det förefaller ju till exempel ytterst osannolikt att en bebis gör en distinktion mellan jag- allt annat) , så har det en stor påverkan på vår (ontiska?) uppfattning av vår vardag och därigenom kanske även hur vi diskuterar ontologin. Åter kommer vi tillbaka till hur man beskriver det som kanske inte går att beskriva.

Kommer inte ge mig innan hela världen talar flytande heideggerska. Ja det är väl ofrånkomligt, det som du säger. Men det är ju lite det jag menar också, Heidegger extrapolerar ontologin, deducerar fram den, snarare än att han sluter sig till den genom induktion.

Jag tror det var Searle som sa någonting om att även sociala konstruktioner måste diskuteras då de blir fenomenellt verkliga (jag har inte läst Searle i original så jag är inte helt säker).

Det som jag upplever som det subjektiva centrat i varan-i-världen (jag) har lite svårt att acceptera rationalistiskt allmängiltiga svar. Även om Heidegger anser sig ha hittat vägen till dao eller något liknande så kommer han ju inte ifrån problemet att även hans sätt att beskriva varat blir en språklig konstruktion med en begreppsvärld som i sin tur formar uppfattningen av varat. Även deduktionen kräver sin induktion.

Kanske bör vi omfatta våra begränsningar, som Auk menade (om jag förstod dig rätt?). Dags att börja läsa Lao Tze?

[mereologi]

Om man har en radar och en spegel vilka är föränderliga så kan man se samspelet och att deras egenskaper till viss del flyter ihop. Radarn kan ta emot och sända ut signaler(vilket är en typ av spegelegenskap). Spegeln kan fördröja och tolka signaler(vilket är en typ av radaregenskap) och behöver inte ens skicka tillbaka dem(stealth). Vad är skillnaden mellan en radar och en spegel och i förhållande till vad?

[Avantgardet]

Jag skulle snarast påstå att "subjekt" och "jag" är reifierade (förtingligade) kategorier, som uppstår först i språket. Lite missvisande är det därför att tala om ett "fenomellt upplevt jag", det tycks (i mina ögon) bara vara ett annat sätt att försöka smyga in det ontiska på det ontologiskas plats.

Jo jag förstår Heideggers invändning, men jag menar att trots att Jaget är en i grunden språklig konstruktion (det förefaller ju till exempel ytterst osannolikt att en bebis gör en distinktion mellan jag- allt annat) , så har det en stor påverkan på vår (ontiska?) uppfattning av vår vardag och därigenom kanske även hur vi diskuterar ontologin. Åter kommer vi tillbaka till hur man beskriver det som kanske inte går att beskriva.

Kommer inte ge mig innan hela världen talar flytande heideggerska. Ja det är väl ofrånkomligt, det som du säger. Men det är ju lite det jag menar också, Heidegger extrapolerar ontologin, deducerar fram den, snarare än att han sluter sig till den genom induktion.

Jag tror det var Searle som sa någonting om att även sociala konstruktioner måste diskuteras då de blir fenomenellt verkliga (jag har inte läst Searle i original så jag är inte helt säker).

Det som jag upplever som det subjektiva centrat i varan-i-världen (jag) har lite svårt att acceptera rationalistiskt allmängiltiga svar. Även om Heidegger anser sig ha hittat vägen till dao eller något liknande så kommer han ju inte ifrån problemet att även hans sätt att beskriva varat blir en språklig konstruktion med en begreppsvärld som i sin tur formar uppfattningen av varat. Även deduktionen kräver sin induktion.

Kanske bör vi omfatta våra begränsningar, som Auk menade (om jag förstod dig rätt?). Dags att börja läsa Lao Tze?

Fast, återigen, går man genom Heidegger ser det lite annorlunda ut, då är det ju frågan om ett avtäckande av varat, att låta varat tala till oss, vara lyhörd och uppmärksam, snarare än att faktiskt beskriva något. Att beskriva något tillhör snarare den vetenskapliga rationaliteten, såsom den ges genom teknikens väsen. Beakta hur Heidegger jobbar. Hur han avtäcker något genom att arbeta runt det, hur han gräver fram sidor till en sak som vi tidigare inte kunde se. Är det frågan om beskrivning? Eller är det, som Heidegger vill göra gällande, faktiskt så att dessa sidor till saken redan finns i saken själv och att vi (om vi är låter varat tala till oss på detta sätt), som poeterna, kan låta dessa komma till varats ljusning? The point being, att även hur vi bildar oss en konception av våra begränsningar är begränsat... knäck den nöten du!

Det är klart att i absolut mening så kan där aldrig finnas en deduktion utan ett stoff att arbeta med, som måste ha kommit till genom induktion. Det är ofrånkomligt, men tänker vi oss det så så blir det inte mycket kvar att orda om tycks det mig - om det nu finns någon vettig distinktion att göra där.

Men vad gäller ditt "centrum". "Du" ges ju först med annat här i världen, tillsammans med dina aktiviteter. Du är alltid-redan stadd i verksamhet, och du upptäcker dig själv först i varat. Och primärt är du dessutom "das Man", från vilken du måste lära dig att differentiera dig, finna dig själv så att säga.

Kanske är det dags att börja ta itu med de österländska tänkarna...

[Logos]

Hmm kanske läser jag Heidegger som Russell läste Witgenstein, ur en för snäv och traditionell synvinkel. Jag får ta och plocka fram Varat och tiden igen. Han har helt klart mycket att komma med.

[Avantgardet]

Ja, jag är ju rätt förtjust i Heidegger, det skall erkännas. Och ja, jag kan nog tycka att du är lite orättvis i din läsning av honom, distanserar dig lite. Det har ju givetvis sina förtjänster, och skall helt klart göras, men tycker nog att det bästa vore båda delar (alltså både att komma nära honom, och att distansera sig från honom).

[J R Auk]

Jag kan inte tänka mig en enda situation där vi beskriver "rent" utan att samtidigt göra bestämningar.

Snarare ser jag det här med att låtsas som om vi kunde göra rena beskrivningar vara dolda maktanspråk, ett sökande efter legitimitet i det att vi vänder oss bort från det och inte påtalar det.

Ja det är ju i alla fall någon form av social överenskommelse, (de upplevda) du och jag går med på att det förhåller sig på ett visst sätt. Men jag tror inte heller att man kan göra "rena" beskrivningar utan att samtidigt sträva efter att bända verkligheten efter sin intention, precis som du verkar ha menat för några poster sen. Jag menar mer att det kan vara en poäng att anamma en beskrivande "form" för att peka på vissa förutsättningar. Hur ska man annars kunna tala om något?

Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma det som ger oss objektet som en delad upplevelse om inte en "objektiv" beskrivning finns att tillgå. Det återstår då en form av empati, att jag kan se det som du säger dig se som mitt eget. Medgivandet blir då ett erkännande av dig som mig och upplevelsen ges giltighet även fast än den inte har nått mig, eller står för mig att finna i en direkt relation.

Jag säger, inte så här är det, utan så här känns det. Min upplevelse är.

Och vips har vi också genom att behandla, anamma en attityd som denna, det vi delar i samtalet och beskrivningen sluppit alla problem med vad som är objektet då vi inte talar om det enskilda utan alltid det beskrivna som en helhet. Helhet som i jag, i mitt tal om som enbart talet om jag och mina extrapolationer och abstraktioner. Borta är de ting som du skall förhålla dig till i min beskrivning av mitt och istället inträder erkänslan av det tänkta bytet av dig och mig.

Det finns ju redan försök till att anamma liknande attityder och jag tycker det är värt att uppmärksamma Sartres tal om det i Skiss till känsloteori som vi nyss läst. Där talar han ju om en mer korrekt beskrivning (om än att det här tar formen av tredje perspektiv) av "jag är arg för att han är dum" genom att omskriva det till "han är dum för att jag är arg". Och en sådan omskrivning är vi väl alla medvetna om och gör när vi behandlar utsagor om andras värden (till skillnad från frågan om andras värde [vilket ger oss en fingervisning om vad som pågår, skillnaden ger oss verksamhetens "rationalitet"] där vi själva kommer till att göra felskrivningen "han är dum och därför är jag arg")

Betänk vad som händer i fallet där vi inte talar om någon känsla. "Bordet är stort och därför upplever kallar jag det 'stort'" blir "eftersom jag kallar bordet stort så vill jag att 'stort' skall vara dess egenskap". Jag utmålar en ordning, en struktur, som passar mig (av olika skäl). Och i samtalet manar jag dig att vara mig i det att du skall kunna se och instämma i den ordning jag har skapat mig.

[J R Auk]

Kan tycka att du har en poäng där, men hur föreslår du då att vi ska tänka beskrivandet?

Jag har skisserat det hela ovan i svaret till Logos. Men kan väl försöka summera det lite och ange något som kan kallas en princip eller liknande.

Beskrivandet kan inte ses som ett skrivande av världen som den är. Uppenbarligen så ligger det inte i vår makt. Men vi måste ändå förklara vår verksamhet i det att vi skriver världen under förespeglingen att världen tar den form vi ger den (i beskrivandet). Så vad skriver vi för något när vi beskriver? Vi skriver vår värld, och i den ingår vår rationalitet såväl som vår logik. Vi ordnar.

Beskrivandet kan inte frikopplas vår sinnesstämning och våra känslor. Så den som beskriver och den som åhör det samma kan inte låtsas om (här ändrar vi diskursen om vad världen är när den delas) som om det som beskrivs är något artskillt från sagan. Snarare tror jag just att se det som en saga är att föredra. När jag beskriver finns inget att bli sur över att jag utelämnar, eller förvränger. Snarare så kan vi bara tala om förvrängningen, inte som om det fanns något som vore bättre, utan enbart genom vad som motiverar det. Ett argument för varför hittar vi i devisen; allt vi kan tala om existerar. Omtalandet i beskrivandet håller något, och att misserkänna det är att motsätta sig kommunikationen (kanske för att vi tycker att styrka eller någon annan av "mina egenskaper" skall regera). Istället är det viktigt att vi tar det beskrivnas objekt för just vad det beskrivs som, hur det omtalas, och utreder vad det är. Objektet kan aldrig tas som förutbestämt, som om "jag vet vad du talar om" jmfr "jag kan tänka mig vad du talar om".

Jag tror att genom att anta en sådan princip; det som omtalas i en beskrivning äger alltid giltig form bör tas som existerande, så tror jag att vi kan undkomma många av de problem som uppstår när vi engagerar oss i "världskrig" där vi söker upprätta objekt med objektiv giltighet som våra konversationer skall grundlägga.