Okej. Jag ska inte försöka var fin i kanten nu, jag upplever en nedbrytning av mina intellektuella "spår", vilket ger upphov till en viss panik, men jag reagerar inte riktigt på något längre. Nej men jag känner panik, herregud.. det är då man blir galen.. det värsta som kan hända är att någon missförstår avtrycket (innan man ens är färdig) och dominerar ens kontaktrum.. tja, antagligen är jag väl helt fallen under det här, och har skapat manipulationsmonument av de här spåren för att uppleva någon slags mening eller kontroll med andra.
Jag har en extrem överlevnadsinstinkt/uthållighet. Saken är att jag försvarar två principer samtidigt, i en slags brist på förståelse för den egna syntesen mellan manligt och kvinnligt, eftersom jag är uppväxt in i massa fördommar. Min kärnnatur är byggt till största delen av (behovet av) det "personliga"/fasta och det "själsliga" (kontroll, död, sexualitet), och mitt hjärta försöker "kanalisera" denna "kropp" genom vad jag känner som meningsfullt, vilket är det helt "asexuella", upphöjda, avancerade/mentala. Vet inte ens varför jag kom in på detta nu, som sagt så säger jag att min starka kanalisering i det mentala (jag uttrycker hela min själ/mitt jag i en mental integrering/indentifikation).. Det här är en katastrof, alltså om mina personliga neurotiska känslor får tala, men jag känner inte ens.
God gud, jag vill verkligen förklara.. men så fort jag börjar "inleda" eller sammanfatta påminns jag om kollapsen (vilken då alltså är integrerad i det sociala, min projicering, er). Hmm.. det verkar som om mina (inte bara mina) "existensiella utläggningar" som man publicerar när man känner sig deprimierad eller plågad på något sätt och samtidigt passiv, handlar om undertryckandet av den här paniken, man vill liksom "rädda" och "förvarna".
Jag kan inte uttrycka det här. Jag vill verkligen att folk här helhjärtat ska lyssna på det här, men jag vet inte längre.. förut var jag mycket mer desperat och var mer ärlig mot mig själv och var närmare kärleken.
Okej, men då får väl det här bli helt fragmenterat då. Jag bara står inte ut med, för jag bär på ständiga "fantasier" i associeringar rörande min "projicering" av närvaron/jaget och helvetet det skapat (något jag till 95% konstant fortsätter att manipulera med). Jag har verkligen blivit "traumatiserad", skadad och missförstådd av det som är "er".. för det här är inte riktigt naturligt hur jag känner, eller "vanligt"..
Har aldrig kännt mig "förstådd" av någon människa egentligen.
Okej. Jag tar ett djupt andetag, jag ska försöka redogöra för det jag behöver. Fan. Det enda jag behöver, och detta behov underblåser jag konstant av en slags sökande perservitet -jag söker mig till "tonen" av det som utstrålar det distanserade/frånkopplade, samtidigt som jag har en desorintering, omedveten andlig förnekelse av min grundnatur (då jag i hemmet mått dåligt och kopplat bort denna arketyp av "hem"/näring), vilket gör att jag ..ja som jag sa.. jag ÄLSKAR MÄNNISKAN, men "vet inte att jag vet om det" och delar ut min fördomsfrihet och känslighet där inga krav finns. Jag tycker nästan det är lite pinsamt att berätta, för det här handlar om något annat också. Jag hari hela mitt liv haft en slags "relation" till "mannen" som imitation av kärleken jag kände hos min far, och det här är en slags källa som gör mig unik och där jag odlar en mening med livet, men detta står i lågor, det liv jag lever med denna arketyp, måste vara den ultimata skuggsidan, om man tänker på sig själv som en del av ett samhälle t.ex.. Jag vet inte om NI kan "hjälpa" mig att lysa upp detta beteende (som jag inte ens ser -samtidigt upplever jag hur denna "punkt", mitt eget hjärta kan lura varenda människa i stort sett). Jag har så jävla mycket fördommar och känner mig så sårad av "livet" att jag redan innan jag säger det här känner mig "slaktad" som någon pubertal idiot.
Detta är fruktansvärt, herregud.. jag försöker förklara ..ja, det började med EN sak.
(Och skitsamma, men det jag tänkte säga där ovan, var att jag bär på en stark "puls" av det "unika" i mig ..eftersom detta är känslomässigt/privat, och ännu inte återmanifesterat utan i mörker är det bara en energi som hela mitt jag handlar om... och detta är det "nyproducerade" (sorry, detta är ett substiut för ett annat ord jag sökte), och samtidigt är det som ett slags "förslag", eftersom det bygger på en slags filosofisk personlighet. Jag har alltid på något sätt blivit kränkt, vilket lett tills sånt här (mental kris).. och man känner sig ständigt hotad av "samhället", osv.)
När saker blir riktigt kritiska hamnar jag i en slags "autism", jag paralyseras men har samtidigt kontroll och bortkopplar min mentala identitet, och känner ingenting, eftersom jag "glömmer er" (ni som jag "tänkt berätta" något för), och hela mitt jag "tar slut".
Upplever det här lite just nu, vilket gjort texten ganska "korkad". När jag "accepterar" situationen, så kan jag inte längre "säga något", jag borde väl inte ens försöka för det har ingen kvalitet och det gör mig ännu mer "sjuk". Jag bara försöker göra det bästa av sitationen och få någon kontakt med någon av er.
Detta är mycket mer fruktansvärt än det ser ut, jag lovar. Har ni sett de där speciella "ängsliga maneerna" som "psykfall" brukar uttrycka, typ de säger ett ord till sig själva men ser ut att leva "någon annan stans" i sitt huvud? Jag har nu upplevt några sådana här "paralyseringstillstånd" när jag mår skit av min mentala blockering.
Transcenderingshämning. Jag anser att det är VÅRT FEL att människan förstörs, eftersom vi inte ALLTID ger TLLLIT till den envisa skörheten i den "mänskliga känsligheten" (det mentala).
En annan sak (jag känner inte att jag har förmåga att göra dessa ordmassor till en seriös helhet, men det är en slags intellektuell kris)
ALLTSÅ VAFAN. Kanske lägger jag för mycket band på mig själv, kanske ska jag uttrycka mig i fragment.. men jag är väl för fåfäng.. jag är ju så "konkret-minded"...
Nej det går inte. Men, ja ni.. Jag själv skulle i alla fall förstått detta, jag kände speciellt innan jag själv knappt hade uttryckt mig intellektuellt, personligt i det sociala rummet... en enorm kärlek (jag är jävligt klängig så, men i helt andra arketyper) och instinktiv förståelse för denna slags radar, speciellt då uttrycket, eller personen bakom hade brutit igenom med den andliga behovet och samtidigt erkänner sin "kris"... och därför helt lagt ner sin stolthet.. och bara levererar anden.
Grejen är att man mest ser det här i "religiositet", egentligen är det inte halvpsykoitiskt, eftersom det bara är ett språk för något.. ett desperat språk, så jag erkänner det även fast jag inte kan acceptera "dogmerna" (har i min utveckling mycket tagit det på mig dock, eftersom jag inte varit kunskapsmogen nog att våga sätta gränser...)
Försöker förklara tusen saker på samma gång, det är det värsta i känslan..
Återkommer med fortsättning i tråden lite senare (jag gör aldrig något meningslöst egentligen, om jag inte är helt omogen som ibland förut.. det är då man ofta kommer in med olika sorts specifika versioner/verbaliseringar av "sanningar".. det är liksom för att den där andliga känslan inte tilläts att vara ren, utan fortfarande bara tilläts byggas.. i den egna omogenheten, på "vad som förväntas".. man är inte "egen", utan försöker bli "egen" i "ramen" för det gamla)..
Tillägg: Jag hamnande i en slags "chock" igår. Hade tagit 226 gr methylfenidat, och började känna mitt gamla jag igen, samtidigt som jag förstått blivit så pass skadad i den här mentala meningen att ..ja, det slutade inte tillfredställande, även då det började avancerat.. det slutade med att jag inte kunde prata! Trodde detta var något jag "gick in i" som en fas i nedbrytningen, men jag började kunna bli som vanligt idag. Det började med att jag försökte berätta vad sak handlade om, för en person som frågade mig varför han söker sig till udda vänner.. han var inte koncentrerad, så jag kunde inte avsluta meningen, eftersom vi började prata om andra saker hela tiden... När tiden började gå så bestämde han (vi var tre) att vi skulle göra andra saker, åkte iväg osv.. men jag ville fortfarande prata om det jag förstod.. ju mer tiden gick ju djupare blev min analys, eftersom jag "lade till" kommentarer runt om hela sammanhanget.. äsch jag är för dum i huvudet för att uttrycka det här just nu.. det är skitjobbigt, min smärta går över i en bortkoppling av jaget vilket leder till en "sinnlig galenskap" av tomhet... Får återkomma sen, det handlade om speciella saker jag sen började förstå andligt/filosofiskt, om mig själv... och eftersom jag blev så rädd för att inte "hinna"/få uttrycka det här blev jag stressad och blockerades.. och i stumheten, började jag göra analyser av min egen paralysering.. satt från fyra till ett på natten och hade fortfarande inte fått "avsluta" en "mening" av ens EN "del" av den helhet eller känsla jag satt inne med... och sen när jag fick ångest över dem andra människornas "ondska".. och insikten om min egen "sjukdom" i att söka mig till det depraverade, så korsslöts jag helt och kunde inte prata, knappt tänka.. igår kväll.. ja, jag kan det ju knappt fortfarande..
Principerna av överlevnad (självrelatering) och död (själ/kontroll) behöver jag balansera med hela mitt jag, i en ny form, INOM det här mentala och grupporinterade. Jag hamnar i depraverade sociala klumpar när jag av attackerna sjunker in i en dualism för att kontrollera miljön.. samtidigt avvisar jag ingen utan försöker bara förstå... Jag känner alltså hela tiden "den egna relateringen" samtidigt som "min själ" i "dig", jag gör alltså TVÅ ANALYSER på samma gång i min fullkomligt överaktiva inre mentala aktivitet.. detta vill jag befria mig ifrån, men det är väldigt svårt att inleda "rent" när man har denna natur... det är därför jag behöver människor med samma intresse av att nå fullkomlig förståelse... Men alltså, förstår ni vad jag menar... när jag "krymper" eftersom jag inte får "överföra" mina intryck i en ömsesidig energi med någon annan i samma mål, så "klyver" jag mitt jag, och gör dels en "bedömning" av omgivningen/den andra, dels en av min egen identitets "konstruktion", och ansluter mig till de "lägre utvecklade" spåren i "den andra", samtidigt som jag blir väldigt "kontrollerande", sammanhanget slutar i "tomhet" eftersom man på något sätt redan överbevisat allt... bla bla..
Jag har en slags "fullständig lojalitet" under ytan som "massan" alltid missbedömmer eftersom jag hittils spelat så mycket på deras kassa utsagor om "koder", osv.. det jag menar är... äsch skit samma, jag vill liksom sammanfatta hela bilden, och den bara växer och växer...
Jag menar, att jag (även fast jag nästan glömt det) har en konstant villighet eller ett behov av långsiktiga projekt. Jag går omkring i miljöer och tar in massa information, osv.. Saker som sades för några veckor sen är inget jag bara "glömmer".. Hm. Den när "nyfikenheten" på "varenda människa".. blir ofta missförstådd, eftersom massan inte har samma intresse som jag... jag är för rigid i min lite underliga fixerade roll.. de fattar inte att jag har samma mål som de. Hela syftet med min existens i denna utvecklingfas som mycket har med "lidande" att göra.. handlar om att personligt uttrycka en "helhet" i sin tillvaro, genom den energi man identifierat sig med; den kollektiva radarn, omgivningen.
SJÄLV har jag egentligen INGENTING att falla tillbaka på, och därför MÅSTE jag skapa sådana här sammanhang.. jag har inget eget "jag", utan kan bara skapa en "mening" som sedan kan BLI ett "jag", genom andra människor, där en dialog tas väl hand om, osv..
Kan inte tyvärr formulera klart meningarna..
Det är svårt att vara ärlig. Ingen förväntar sig det.
Inget stiligt inlägg
Moderator: Moderatorgruppen
Kan du hjälpa mig? Tro inte att jag är så jävla ytlig, jag är bara flexibel men det är ingen som tar det på allvar. Många hänger sig istället åt det vi kan kalla "vidskeplighet", tror fan att ni måste ha "ångest".
Jag menar bara... hur fan ska man förklara för omgivningen och sina människor, att man sitter och PLANERAR hela sammanhanget genom en skissad omdefiniering?
Jag har spontant börjat förklara hur jag "ser" på er och vad jag vill med er, alltså livet. Vilka är det som "klarar av" att höra berättelserna i meningen med själslig mekanism? Fan, vi är så ointelligenta.
Jag vill vara naturlig. Jag har på något sätt "kommit långt" i mina existenscykler och det innebär "offrande" av delar av jaget, och sådana här saker. Jag söker sanning-verklighet, men det verkar inte "välkommet" att presentera detta iform av sig själv, eller fattar folk inte vad jag menar? Har hamnat i en slags "alien-roll", och nu börjar jag även inse.. från mitt underliga "psykopatiska martyrskap", att jag behandlats väldigt illa av de som jag valt som vänner även fast det alltid funnit så mycket problem med dem att det aldrig riktigt varit intimt.. Jag är lite kluven; kan jag konfrontera dem för att dem inte ser de mänskliga trauman som jag och vi sitter inne med, osv.. för att dem totalt gräver sina egna gravar med dekadenta beteenden? Att i hemlighet göra bedömningar av dem som "korkade" då de inte förstår, är kanske lika illa som att bli öppet förbannad.
Skitsamma. Det här löser väl sig.
Jag menar bara... hur fan ska man förklara för omgivningen och sina människor, att man sitter och PLANERAR hela sammanhanget genom en skissad omdefiniering?
Jag har spontant börjat förklara hur jag "ser" på er och vad jag vill med er, alltså livet. Vilka är det som "klarar av" att höra berättelserna i meningen med själslig mekanism? Fan, vi är så ointelligenta.
Jag vill vara naturlig. Jag har på något sätt "kommit långt" i mina existenscykler och det innebär "offrande" av delar av jaget, och sådana här saker. Jag söker sanning-verklighet, men det verkar inte "välkommet" att presentera detta iform av sig själv, eller fattar folk inte vad jag menar? Har hamnat i en slags "alien-roll", och nu börjar jag även inse.. från mitt underliga "psykopatiska martyrskap", att jag behandlats väldigt illa av de som jag valt som vänner även fast det alltid funnit så mycket problem med dem att det aldrig riktigt varit intimt.. Jag är lite kluven; kan jag konfrontera dem för att dem inte ser de mänskliga trauman som jag och vi sitter inne med, osv.. för att dem totalt gräver sina egna gravar med dekadenta beteenden? Att i hemlighet göra bedömningar av dem som "korkade" då de inte förstår, är kanske lika illa som att bli öppet förbannad.
Skitsamma. Det här löser väl sig.
Om du inte accepterat mig som en jämställd auktoitet behöver du inte fortsätta läsa.
Okej, det jag menar: Jag "känner igen" samma min egen bärande arketyp, i de "avvikande" eller "perversa" och missanpassade. De har "kommit utanför", det är samma "arketyp" som "distans", fast i en form s.a.s UTAN KONTROLL (likt mig själv), och detta ger mig "tillit"/tillfredställelse -samtidigt leder detta förstås dock i en sävlighet, till en undre panik och känsla av att vilja befria sig.. eftersom jag blir ängslig rörande min egen identitet.
Började att "bekräfta" alla sorters människor när jag blev äldre, som en revolt på den enorma kulturella snobbismen i min uppväxt.
Jag älskar människor, men samtidigt undviker jag det "hälsosamma" eftersom jag skäms för min egen uppenbarelse, jag har så mycket problem inuti. Så jag har sökt mig till de som heller inte kan "uttrycka" perfektion...
Fan, drömmen vore om "alla" skulle börja visa upp "galenskapen".. -vad är det för praktiska kulturella sociala hinder som fortfarande manipulerar oss egentligen? Det skadar gruppen. Ingen verkar tänka på gruppen. Helt sinnesjukt.
Det är det jag menar...jag har alltså experimenterat med "konturerna" av gruppen, för att erkänna något viktigt, kärlek, och "ta med mig" det, genom en verklig utveckling.. för att inte vara samma "skit" som de "dömmande" (våra föräldrar, samhälle, uppväxt, osv).
Mitt rent praktiska problem, är väl att jag aldrig har redogjort för någon vad det är jag gör, eftersom det är för extremt... om någon förstår vad det är jag menar, de flesta vill inte acceptera det där.. jag är ganska "aggressiv" så jag spär ofta bara på ännu mer genom meningslös planlöshet, excentriska trick, för att sätta en slags integritet, men detta gör det mycket värre.... jag "kan inte" sätta gränser.. meningsfullhhten finns inte där... jag är för experimenterande och accepterande av allting, i initialfaserna... men jag fattar ju redan vad "lösningarna" handlar om.. så jag måste ju göra något radikalt (och det är mitt nya projekt, ett andligt återskapande av självdisciplin, återkommer om det sen).
Det enda jag behöver, och detta behov underblåser jag konstant av en slags sökande perservitet -jag söker mig till "tonen" av det som utstrålar det distanserade/frånkopplade
Okej, det jag menar: Jag "känner igen" samma min egen bärande arketyp, i de "avvikande" eller "perversa" och missanpassade. De har "kommit utanför", det är samma "arketyp" som "distans", fast i en form s.a.s UTAN KONTROLL (likt mig själv), och detta ger mig "tillit"/tillfredställelse -samtidigt leder detta förstås dock i en sävlighet, till en undre panik och känsla av att vilja befria sig.. eftersom jag blir ängslig rörande min egen identitet.
Började att "bekräfta" alla sorters människor när jag blev äldre, som en revolt på den enorma kulturella snobbismen i min uppväxt.
Jag älskar människor, men samtidigt undviker jag det "hälsosamma" eftersom jag skäms för min egen uppenbarelse, jag har så mycket problem inuti. Så jag har sökt mig till de som heller inte kan "uttrycka" perfektion...
Fan, drömmen vore om "alla" skulle börja visa upp "galenskapen".. -vad är det för praktiska kulturella sociala hinder som fortfarande manipulerar oss egentligen? Det skadar gruppen. Ingen verkar tänka på gruppen. Helt sinnesjukt.
Det är det jag menar...jag har alltså experimenterat med "konturerna" av gruppen, för att erkänna något viktigt, kärlek, och "ta med mig" det, genom en verklig utveckling.. för att inte vara samma "skit" som de "dömmande" (våra föräldrar, samhälle, uppväxt, osv).
Mitt rent praktiska problem, är väl att jag aldrig har redogjort för någon vad det är jag gör, eftersom det är för extremt... om någon förstår vad det är jag menar, de flesta vill inte acceptera det där.. jag är ganska "aggressiv" så jag spär ofta bara på ännu mer genom meningslös planlöshet, excentriska trick, för att sätta en slags integritet, men detta gör det mycket värre.... jag "kan inte" sätta gränser.. meningsfullhhten finns inte där... jag är för experimenterande och accepterande av allting, i initialfaserna... men jag fattar ju redan vad "lösningarna" handlar om.. så jag måste ju göra något radikalt (och det är mitt nya projekt, ett andligt återskapande av självdisciplin, återkommer om det sen).
Vänta tills imorgon, då kan du ta itu med problemet/en
Jag förstår vad du menar men ändå inte!
Du verkar söka efter något... en identitet?
Eller sökandet efter att få uttrycka dig.
Så sök och du skall fina. Som "han" uttryckte det.
Eller är den någon rädsla som hindrar, sökandet?
Jag förstår vad du menar men ändå inte!
Du verkar söka efter något... en identitet?
Eller sökandet efter att få uttrycka dig.
Så sök och du skall fina. Som "han" uttryckte det.
Eller är den någon rädsla som hindrar, sökandet?
I do not come to you as Reality, I come to you as a Myth
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster