Tycker det är lite fel fråga att ställa. Förvisso kan man säkert inrangera honom i raden av Leibniz-uttolkare och visa på att han argumenterar för det ena eller andra, men jag tycker nog inte det är det som är det intressanta. Som tumregel när det gäller moderna franska tänkare (i synnerhet, men inte enbart) så är det nog mest fruktbart att låta läsningen
visa på saker. Inte så mycket argument som perspektiv. Det följer lite av att den filosofiska hållningen bland dem är en sådan där mångfald, och skillnad, sätts i förgrunden istället för som traditionellt enhet och liknad.
Man skulle kunna, om man vill, peka på en viss underström i filosofin där som i mångt och mycket hamnat i skymundan. Sokrates var ju som bekant aldrig ute efter att ge de slutgiltiga Svaren på allt mellan himmel och jord, utan snarare att provocera oss att tänka och utmana våra fördomar och antaganden (Deleuze talar explicit om detta på annat ställe), medan filosofin i mångt och mycket de senaste två tusen åren istället tycks ha kommit att handla om att just ge de Absoluta Svaren. Alltså inte att tänka, eller provocera att tänka, utan att bara ta för givet. För mig känns det fräscht med denna underström. Den är väl bra mer vanlig och uttalad i österländskt tänkande - koaner och slikt -, men det är kul att se den dyka upp också hos västerländska tänkare.
Nu är det ju ingalunda enbart det som "Vecket" går ut på, men jag tror man bäst förstår den i en sån tradition. Genomgående för "Vecket" är också hur begreppet ("vecket") framträder överallt som en metafysisk storhet, av fundamental vikt för allt tänkande egentligen. Eller ska vi säga att han läser materialet han har framför sig genom vecket som begrepp? Själv tycker jag det är ett intressant sätt att närma sig något på. Från ett visst håll, genom något visst, och på så sätt lyckas uppenbara sidor till saker som annars hade förblivit dolda i en traditionell "objektsbestämning". Man kan förvisso nöja sig med en helt okomplicerad syn på ett fenomen eller sak, men man kan också låta den berikas genom att vrida och vända på den. Det är den stora förtjänsten, inte bara med just "Vecket" utan med den mesta sentida kontinentala filosofin, skulle jag hävda.
Är det nåt speciellt du funderar över så fråga gärna, det är alls inte säkert att jag kan vara till hjälp (Deleuze är ganska ny för mig också), men jag gör gärna ett försök. Hade dock hoppats på att du skulle kunna reda ut honom för mig!
