Hejsan!
Vi noterar att våran Fromm skriver om gener när tråden handlar om historia, vilket torde bero på att han här söker överskugga sin okunskap i ämnet - och då chansa på något han ej själv förstår, och utgå från att andra heller ej gör det! Men det är en vansklig linje! Ibland spelar fantasin våra akrobalister ett spratt - vi kommer snart att få se det! :arrow: :lol:
Grej utgick pga fel tråd.
MVH
bigj - mot historierevisionism och dumheter, för faktakunskaper....
Bluffgubbe eller nydanare - Dick Harrison...
Moderator: Moderatorgruppen
biggj skrev:Hejsan!
Vi noterar att våran Fromm skriver om gener när tråden handlar om historia, vilket torde bero på att han här söker överskugga sin okunskap i ämnet - och då chansa på något han ej själv förstår, och utgå från att andra heller ej gör det! Men det är en vansklig linje! Ibland spelar fantasin våra akrobalister ett spratt - vi kommer snart att få se det! :arrow: :lol:
Trådens titel säger någonting helt annat. Kommer du ihåg din kritik av Dick Harrison
Din historiska text hör hemma här http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6231 :roll:
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Hejsan!
Så det kan gå, när man har för många boillar i luften, men nu har vi rensat och nu är allt på respektive tråd igen. Full fart framåt således.....
Dick Harrison, historisk charlatan eller mysgubbe?
Vi har sett hur Harrison söker revidera en del, och tillägga annat i sin framställning av slaveriet och dess historia. Han har inte varit helt ärlig i skildrandet av Medelhavsslaveriet under den tidigmoderna tiden, utan försökt föra över skuldfrågan på "muslimerna" - ett välkänt angreppssätt hos egocentriskat sinnade nyliberala revisionister! :)
Slavbegreppet
När det gäller själva begreppet slav är många liberalt inriktade historiker, vars syften mer är att frikänna ”väst” från skuld än att föra fram den reella historian, ganska oförsiktiga med orden. Dick Harrison skriver följande om slavarna, i detta fall Sydostasien:
”Det enda som förenade alla sydöstasiatiska stadsslavar var att de arbetade med sina händer, men det var mer än nog för att stigmatisera dem som ofria. Enligt hävdvunnen uppfattning i handelsstäderna skulle fria män och kvinnor under inga omständigheter ägna sig åt manuellt arbete. Allt sådant likställdes som slavarbete.”
Eftersom Harrison inte har någon notapparat vet man inte riktigt som läsare om han menar att det är städernas rika som påstår detta – eller om det är hans egen mening? Vad vi känner till från historien är att sådana handelsstäder var synnerligen ovanliga i denna del av världen under den undersökta epoken. Vad dessa städers ”fria” ansåg var knappast giltigt i hela denna värld, ja inte ens i en del av den. En stor procentandel av befolkningarna i Sydostasien jobbade med agrara näringar, med sina händer, eller så var de samlare, fiskare och jägare, men fortfarande jobbade de med sina händer. Det är svårt att tro att städernas ”fria” och deras ”hävdvunna uppfattningar” skulle ha styrt bilden av vem som var slav eller inte i dessa samhällen. Var denna lilla minoritets syn allenarådande i denna värld? Harrison vill få läsaren att tro det. Snarare var sådana synsätt exklusiva särdrag hos den yttersta eliten i alla dåtida samhällen, även det svenska. Men det indikerar knappast att alla som jobbade med sina händer var slavar. I så fall skulle ju 90 procent av alla svenskar under samma tid också vara slavar, eftersom även de jobbade med sina händer! Allra helst som Harrison själv kommer med en halv förklaring till de s.k. slavarna i Sydostasien:
”Samtidigt förvånades portugiserna över av slavsystemets besynnerligheter. Framför allt förvånades de över att slavarna hade en stark juridisk ställning och behandlades mildare av sina ägare än ofria gjorde någon annanstans i hela den värld sjöfararna från Lissabon hade lärt känna.”
Då kan man fråga sig på vilket sätt dessa var slavar, och inte livegna eller på annat sätt tvingade att erlägga sina ”skatter” eller liknande avgifter, precis som de europeiska bönderna var tvungna att göra i form av arbetsprestationer och annat i natura? Portugiserna hade inga bra ord för att beskriva vad de såg, och då låg det närmast till hands att använda begreppet ”slav” i en mycket vid mening.
Texter från sidorna 477-480.
MVH
bigj - för kunskaper, mot dumheter och revideringar.....
Så det kan gå, när man har för många boillar i luften, men nu har vi rensat och nu är allt på respektive tråd igen. Full fart framåt således.....
Dick Harrison, historisk charlatan eller mysgubbe?
Vi har sett hur Harrison söker revidera en del, och tillägga annat i sin framställning av slaveriet och dess historia. Han har inte varit helt ärlig i skildrandet av Medelhavsslaveriet under den tidigmoderna tiden, utan försökt föra över skuldfrågan på "muslimerna" - ett välkänt angreppssätt hos egocentriskat sinnade nyliberala revisionister! :)
Slavbegreppet
När det gäller själva begreppet slav är många liberalt inriktade historiker, vars syften mer är att frikänna ”väst” från skuld än att föra fram den reella historian, ganska oförsiktiga med orden. Dick Harrison skriver följande om slavarna, i detta fall Sydostasien:
”Det enda som förenade alla sydöstasiatiska stadsslavar var att de arbetade med sina händer, men det var mer än nog för att stigmatisera dem som ofria. Enligt hävdvunnen uppfattning i handelsstäderna skulle fria män och kvinnor under inga omständigheter ägna sig åt manuellt arbete. Allt sådant likställdes som slavarbete.”
Eftersom Harrison inte har någon notapparat vet man inte riktigt som läsare om han menar att det är städernas rika som påstår detta – eller om det är hans egen mening? Vad vi känner till från historien är att sådana handelsstäder var synnerligen ovanliga i denna del av världen under den undersökta epoken. Vad dessa städers ”fria” ansåg var knappast giltigt i hela denna värld, ja inte ens i en del av den. En stor procentandel av befolkningarna i Sydostasien jobbade med agrara näringar, med sina händer, eller så var de samlare, fiskare och jägare, men fortfarande jobbade de med sina händer. Det är svårt att tro att städernas ”fria” och deras ”hävdvunna uppfattningar” skulle ha styrt bilden av vem som var slav eller inte i dessa samhällen. Var denna lilla minoritets syn allenarådande i denna värld? Harrison vill få läsaren att tro det. Snarare var sådana synsätt exklusiva särdrag hos den yttersta eliten i alla dåtida samhällen, även det svenska. Men det indikerar knappast att alla som jobbade med sina händer var slavar. I så fall skulle ju 90 procent av alla svenskar under samma tid också vara slavar, eftersom även de jobbade med sina händer! Allra helst som Harrison själv kommer med en halv förklaring till de s.k. slavarna i Sydostasien:
”Samtidigt förvånades portugiserna över av slavsystemets besynnerligheter. Framför allt förvånades de över att slavarna hade en stark juridisk ställning och behandlades mildare av sina ägare än ofria gjorde någon annanstans i hela den värld sjöfararna från Lissabon hade lärt känna.”
Då kan man fråga sig på vilket sätt dessa var slavar, och inte livegna eller på annat sätt tvingade att erlägga sina ”skatter” eller liknande avgifter, precis som de europeiska bönderna var tvungna att göra i form av arbetsprestationer och annat i natura? Portugiserna hade inga bra ord för att beskriva vad de såg, och då låg det närmast till hands att använda begreppet ”slav” i en mycket vid mening.
Texter från sidorna 477-480.
MVH
bigj - för kunskaper, mot dumheter och revideringar.....
Den goda sidans försvarare
Jag orkar inte läsa Harrisons mångordiga alster men han är en kul och underhållande föreläsare. Jag har sett och hört honom många gånger. Dessutom var han min elev i nian, när jag vikade på hans skola våren 1981. Jag hade honom i svenska, religion och historia. Han blev väl miljöskadad då.
Hilsen fra Algotezza
Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Algotezza skrev:Jag orkar inte läsa Harrisons mångordiga alster men han är en kul och underhållande föreläsare. Jag har sett och hört honom många gånger. Dessutom var han min elev i nian, när jag vikade på hans skola våren 1981. Jag hade honom i svenska, religion och historia. Han blev väl miljöskadad då.
Hilsen fra Algotezza
Vilka häftiga historie lektioner det måste ha varit, Jag blir avundsjuk på dig. :)
Slaveriet historia är en unik berättelse som förhoppningsvis kommer att ingå i undervisningen.
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Slaveri handlar om mycket mer än ekonomi
Läs och förundras över denna historiska mästare som även begriper modern forskning.
Det är verkligen en trovärdig berättelse som får högsta betyg. :D
Det är verkligen en trovärdig berättelse som får högsta betyg. :D
Dick Harrison skrev:Ekonomiskt sett har slaveriet minskat i betydelse när systemet med ofri arbetskraft har utmanats av kraftfulla alternativ. Kakaoplantagernas slaveri på Sao Tome slogs ut av fritt bondearbete på afrikanska fastlandet efter-som det senare var mer lönsamt (sid 516). Inga hittillsvarande ekonomiska reformer och kapitalistiska utvecklingsprocesser har emellertid kunnat eli-minera slaveriet fran världskartan. Idag, i det tidiga 2000-tales, finns det fler slavar pa jordklotet än våra västeuropeiska förfader sammanlagt transpor-terade över Atlanten under 400 år. Orsaken lätt att fastställa och har redan presenterats: slaveri handlar om mycket mer än ekonomi.
Det räcket med en översiktlig jämforelse mellan det amerikanska och det asiatiska slaveriet för att ofrihetens vidd skall bli uppenbar. I Främre Ori-enten och Asien var slavarnas arbetsuppgifter betydligt mer varierande och spände över många fler yrkes- och ansvarskategorier än på socker-plantagerna och bomullsfalten i väster. Medan slaveriet i Amerika utgjor-de en integrerad del av näringslivet saknade många av de östliga slavarna, såväl man som kvinnor, ekonomiska funktioner. En asiatisk eller östafrikansk slavinna kunde arbeta som konkubin, prostituerad, sangerska, danserska, hus-hallerska och vattenbarerska, förutom att hon kunde sättas i arbete inom jordbruk, textilhantverk och gruvarbete. Manliga slavar återfanns inom nästan alla existerande yrken: jordbruksarbetare, hantverkare, handelsman, trans-portarbetare, fiskare, betjant, tjanare, förman, byrakrat, soldat, diplomat, och så vidare. Vissa var hopplöst förtryckta. Andra var rika och mäktiga. Alla var ofria.
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Dick Harrison värd all beundran
Dick Harrison är nog den enda svensk jag beundrar förutom Arne Öhman :D
Dick Harrison skrev:De viktigaste slavhandelsrutterna i världshistorien löpte längs Saharas karavanrutter samt På Atlanten och Indiska oceanen. Här transporterades tiotals miljoner ofria över väldiga avstånd. Från 15oo-talet till 1700-tales var Atlanten det stora slavhavet, med Västafrika som huvudexportör. Pa i 800-talets övertogs Atlantens roll av Indiska oceanen, med Zanzibar som nav i en expansiv handels- och plantageekonomi. Den transsahariska slavhandeln växte fram långt tidigare och fortsatte art existera parallellt med havsrutterna. ända in på 19oo-talet. Många av de ofria som på detta vin forslades från en del av jordklotet till en annan hade svart hudfärg, medan slavägarna var vita. Ojamlikheten och föraktet närdes av de fysiska skillnaderna. Rasis-men – med udden riktad mot afrikanen – frodades såväl i den islamiska Främre Orienten som i der kristna USA.
Hur omfattande var slavhandeln? Eftersom de tillgängliga sifferuppgif-terna är begränsade och vi vet att smugglingen tidvis var intensiv är frågan omöjlig art besvara. Uppskattningarna av den samlade transatlantiska slavhandeln från 1450 till 1900 pendlar mellan 11,3 och 13 miljoner sla-var. For Indiska oceanen ar det ogörligt att ens försöka genomfora liknan-de beräkningar eftersom kallmaterialet undermåligt, men enbart för i 1800talets del räknar forskarna med mellan 1 Och 2 miljoner exporterades svarta, samt ytterligare ett antal miljoner forslavade afrikaner som blev kvar på hemkontinenten (s. 400). Lagg därtill alla indiska, kinesiska, malajiska, filippinska och andra asiatiska slavar, mänskliga redskap för vilka kallorna ar så svaga eller så dåligt utforskade att det i skrivande stund inte är mödan värt att uppskatta deras antal ens i grova drag. I vilket fall som helst kan det sam-manlagda antalet ofria som transporterades over Indiska oceanen mycket väl vara lika högt som för Atlanten, om inte högre. Om vi räknar in de kon-traktsarbetare som på i800-tales och i början av 1900-talet emigrerade från Länder som Kina och Indien och arbetade under slavliknande förhållanden ökar antalet ofria i asiatiska farvatten med tiotals miljoner.
Allra mest bortglömd, åtminstone ur västerländskt perspektiv, den slavhandel som bedrevs kontinuerligt från tidig medeltid till nutid mellan det svarta Afrika och arabvärlden. Enligt Ralph Austen kalkyler överträffade 1800-talets arabiska slavhandeln alla tidigare sekler. Längs de gamla karavan-lederna i Sahara drevs omkring 1,2 miljoner slavar norrut, medan 450 000 skeppades över Röda haver och 442 000 från Ostafrikas hamnar. Samman-lagt importerade arabvärlden slavägare mer an 2 miljoner afrikaner på i 1800-talets, samtidigt som slavhandeln faktiskt hämmades av västerländsk impe-rialism och abolitionism. Vi bor även betanka art en stor del av dessa sla-var var att betrakta som lyxvaror som endast rika invånare i Främre Orienten både rad att köpa. Trots dessa begränsande faktorer var arbetskraftsbehovet så stort att över 2 miljoner människor tvångsforflyttades över en hale kon-tinent.
Om vi Jagger ihop dessa 2 miljoner med de uppskattningar som Austen gjort för den arabisk-afrikanska slavhandeln före 1800 blir slutresultatet för 12 eller 13 seklers kommers omkring 11 512 000 slavar, en siffra i sam-ma storleksordning som uppskattningarna för den sammanlagda slavhan-deln över Atlanten. Andra forskares beräkningar har resulterat i ännu större antal, upp emot 14 miljoner. Trots detta har många inte hört talas om den transsahariska slavhandeln. Den enda arabiska slavhandel min egen genera-tions nordbor Under till den som Tintin konfronterar i seriealbumet Koks i lasten.
Lika illa blir det om vi flyttar blicken från i 1800-tales till i 1900-tales. Under perioden 1900-1950 importerades uppskattningsvis 300 000 svarta afrikaner till arabvärlden. Om kommersen därefter har minskat beror det inte på vikan-de efterfrågan utan på framväxten av andra arenor för export. Idag kom-mer flertalet slavar i Främre Orienten inte från Afrika utan från Asien.
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Re: Dick Harrison värd all beundran
Fromm skrev:Dick Harrison är nog den enda svensk jag beundrar förutom Arne Öhman :D
Tips: scanna eller ta ett foto av texten, lägg ut den på www.tinypic.com och länka dit! Hur snabbt som helst.
Hejsan
Vi går vidare i vår analysering av Dick Harrison, samtidigt som vi även anar varför han drar till sig sverigedemokrater och folk med totalitära vibbar! Hans historier ger dem det de vill ha - en tillrättalaggd historia som förstärker det egocentriska och utmålar de andra som icke-goda! En slags återgång till den positivistiska historietraditionen som var så vanlig kring sekelskiftet 1900. :lol:
Ibland blir försvaret av den egna ideologiska hemorten som det enda goda, väl långsökt och närmast komiskt! Vi håller oss kvar i det gamla Holländska Ostindien.....
Att det kanske rent av är så att de dåtida brittiska arbetarna, under 1790-talet, faktiskt hade det sämre än slavarna på Haïti hade det, skriver Harrison på sidan 598. Frågan man kan ställa sig då är ju den logiska – kan man anse att de dåtida brittiska arbetarna också levde i ofrihet, förtryck – och slaveri?
Harrison påstår att det fanns värre ”företeelser” i Sydostasien än vad som fanns i de amerikanska sockerplantagerna och som kunde drabba människorna. Eller är det underförstått slavarna det gäller? Harrison skriver ju om slavar, och det var ju dessa som slet på de amerikanska plantagerna. Så här skriver Harrison:
”Överallt i regionen (Sydostasien) fortlevde stamsamhällen bortom imperiernas och kungarikenas gränser, samhällen i vilka äldre religioner och ritualer ännu frodades – ritualer som krävde blod. I samband med hövdingars begravningar och uppförandet av större byggnader arrangerades högtidliga slavoffer.” (482)
Harrison pekar här på toraja-folket på Sulawesi som exempel. Detta folk får alltså stå som modell för ”den permanenta faran i hela Sydostasien”. Det finns få belägg för detta i den dåtida litteraturen, och Harrison har heller inga noter som pekar åt några källor som stödjer påståendena om dessa grymma torajer. Det finns inga källor som stödjer det. Däremot vet man att en del folk på Borneo var huvudjägare, men de levde inne i skogarna och ofredade vanligen inte andra än andra skogsfolk, eller byar i utkanterna av skogarna på Borneo. Den holländska expansionen började ju märkas under 1800-talets förlopp, och oftast mördades dessa ursprungsfolk av milis under holländskt befäl. Liknande företeelser fanns i Brasilien och Surinam, Colombia och Venezuela under samma tid, och de kunde ofta angripa ensligt liggande plantager. Även där har Harrison således fel, och han skarvar rejält.
Dick Harrison har mer att säga om Sydostasien, och åter kommer skuldfrågan i centrum. Han skriver visserligen att den muslimska ”erövringen” av flertalet indonesiska öar innebar en muslimifiering under perioden 1300-1650, och att detta kan ha varit en av orsakerna till slaveriets uppgång på många håll, men att det samtidigt var inhemskt – och inte så betydande, enligt Harrison!(sic!) (491ff)
Harrison skriver att muslimerna faktiskt hindrade en utveckling av slaveriet på ön Sulawesi, förr benämnt Celebes, men när han skall visa hur slaveriet utvecklas ser vi bara bevis för att holländarna tycks ha utnyttjat det. Och att slaveriet där under 1700-talet hade gynnats av en ”brutal kommersialism”. Och vilka införde, och stod för, denna enligt Harrisons texter? Jo, européerna, först portugiserna, och sedan holländarna. Han har helt enkelt svårt att hitta källor för något omfattande slaveri i detta område före européernas ankomst. (sid. 492f).
Värst var man på Bali, enligt Harrison, där sålde de egna härskarna, de hinduiska rajorna sina egna. Allra värst var detta slaveri under 1600-1700-talen. Och flertalet slavar fördes till – Batavia, köpta av VOC.
Och naturligtvis var inte heller holländarna skyldiga till denna handel, enligt Harrison –
”…de råkade bara finnas till hands som välbetalande köpmän.”
Harrison skriver även att den balinesiska slavhandeln, som skapades under 1600-talet, inte var resultatet av koloniala påtryckningar utan för en ”mycket ovanlig politisk kultur”.
Och här var minnsan de demografiska följderna för Bali betydande, skriver Harrison på sidan 495. Men i Afrika var samma följder alls inte betydande – så kan också det historiskt betydelsefulla väljas ut, ibland väljas bort, och utgöra en revision och omskrivning av den gångna verkligheten som gynnar det etnocentriska och neoliberala. Samtidigt som man skuldbelägger offren också i Sydostasien! Han är inte trovärdig, den gode Harrison.
MVH
bigj - för fakta, mot dumheter....
Vi går vidare i vår analysering av Dick Harrison, samtidigt som vi även anar varför han drar till sig sverigedemokrater och folk med totalitära vibbar! Hans historier ger dem det de vill ha - en tillrättalaggd historia som förstärker det egocentriska och utmålar de andra som icke-goda! En slags återgång till den positivistiska historietraditionen som var så vanlig kring sekelskiftet 1900. :lol:
Ibland blir försvaret av den egna ideologiska hemorten som det enda goda, väl långsökt och närmast komiskt! Vi håller oss kvar i det gamla Holländska Ostindien.....
Att det kanske rent av är så att de dåtida brittiska arbetarna, under 1790-talet, faktiskt hade det sämre än slavarna på Haïti hade det, skriver Harrison på sidan 598. Frågan man kan ställa sig då är ju den logiska – kan man anse att de dåtida brittiska arbetarna också levde i ofrihet, förtryck – och slaveri?
Harrison påstår att det fanns värre ”företeelser” i Sydostasien än vad som fanns i de amerikanska sockerplantagerna och som kunde drabba människorna. Eller är det underförstått slavarna det gäller? Harrison skriver ju om slavar, och det var ju dessa som slet på de amerikanska plantagerna. Så här skriver Harrison:
”Överallt i regionen (Sydostasien) fortlevde stamsamhällen bortom imperiernas och kungarikenas gränser, samhällen i vilka äldre religioner och ritualer ännu frodades – ritualer som krävde blod. I samband med hövdingars begravningar och uppförandet av större byggnader arrangerades högtidliga slavoffer.” (482)
Harrison pekar här på toraja-folket på Sulawesi som exempel. Detta folk får alltså stå som modell för ”den permanenta faran i hela Sydostasien”. Det finns få belägg för detta i den dåtida litteraturen, och Harrison har heller inga noter som pekar åt några källor som stödjer påståendena om dessa grymma torajer. Det finns inga källor som stödjer det. Däremot vet man att en del folk på Borneo var huvudjägare, men de levde inne i skogarna och ofredade vanligen inte andra än andra skogsfolk, eller byar i utkanterna av skogarna på Borneo. Den holländska expansionen började ju märkas under 1800-talets förlopp, och oftast mördades dessa ursprungsfolk av milis under holländskt befäl. Liknande företeelser fanns i Brasilien och Surinam, Colombia och Venezuela under samma tid, och de kunde ofta angripa ensligt liggande plantager. Även där har Harrison således fel, och han skarvar rejält.
Dick Harrison har mer att säga om Sydostasien, och åter kommer skuldfrågan i centrum. Han skriver visserligen att den muslimska ”erövringen” av flertalet indonesiska öar innebar en muslimifiering under perioden 1300-1650, och att detta kan ha varit en av orsakerna till slaveriets uppgång på många håll, men att det samtidigt var inhemskt – och inte så betydande, enligt Harrison!(sic!) (491ff)
Harrison skriver att muslimerna faktiskt hindrade en utveckling av slaveriet på ön Sulawesi, förr benämnt Celebes, men när han skall visa hur slaveriet utvecklas ser vi bara bevis för att holländarna tycks ha utnyttjat det. Och att slaveriet där under 1700-talet hade gynnats av en ”brutal kommersialism”. Och vilka införde, och stod för, denna enligt Harrisons texter? Jo, européerna, först portugiserna, och sedan holländarna. Han har helt enkelt svårt att hitta källor för något omfattande slaveri i detta område före européernas ankomst. (sid. 492f).
Värst var man på Bali, enligt Harrison, där sålde de egna härskarna, de hinduiska rajorna sina egna. Allra värst var detta slaveri under 1600-1700-talen. Och flertalet slavar fördes till – Batavia, köpta av VOC.
Och naturligtvis var inte heller holländarna skyldiga till denna handel, enligt Harrison –
”…de råkade bara finnas till hands som välbetalande köpmän.”
Harrison skriver även att den balinesiska slavhandeln, som skapades under 1600-talet, inte var resultatet av koloniala påtryckningar utan för en ”mycket ovanlig politisk kultur”.
Och här var minnsan de demografiska följderna för Bali betydande, skriver Harrison på sidan 495. Men i Afrika var samma följder alls inte betydande – så kan också det historiskt betydelsefulla väljas ut, ibland väljas bort, och utgöra en revision och omskrivning av den gångna verkligheten som gynnar det etnocentriska och neoliberala. Samtidigt som man skuldbelägger offren också i Sydostasien! Han är inte trovärdig, den gode Harrison.
MVH
bigj - för fakta, mot dumheter....
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi går vidare i vår analysering av Dick harrison, och så här långt framträder en bild av en ganska driven propagandist! Inte konstigt att han fått mycket på pälsen för sina böcker om slaveriets historik! :D
Var slaveriet ”planerat” redan från början?
Harrison skriver på flera ställen att det av européerna införda slaveriet inte var ”planerat” i varken i Amerika eller i Asien (exempelvis skrivs detta på sidan 27 liksom sidan 484 i boken). Men av någon anledning poppade det upp vart än européerna slog sig ned – var det en slump? Däremot påstår Harrison att orsaken till att slaveriet följde européerna i spåren berodde på priset på arbetskraften. Harrison påpekar att just priset på arbetskraften var så hög i den dåtida världen, exempelvis Sydostasien. Det var billigare att skaffa sig slavar, menar Harrison. Och det är nog sanningen bakom slaveriet.
Precis som dagens globalisering styrs av företag som vill få tag på billig och nedtryckt arbetskraft, ville de forna europeiska affärsmännen exakt samma sak. Därmed kan man nog trots allt påstå, i motsats till vad Harrison anser – att masslaveriet var en i allt väsentligt en europeiskt styrd och skapad företeelse i denna del av världen, precis som i Afrika och Amerika. Det kallar Harrison för att européerna liksom andra grupper i Sydostasien var "…tvungna att anpassa sig efter omständigheterna för att stadslivet och handelsverksamheten skulle fungera….” (sid. 484).
Och vaför måste då detta ”fungera”? Det svarar inte Harrison på, eftersom det skulle avslöja hans inställning i frågan.
Skall detta tolkas som så att européerna inte kunde handla och syssla med affärer utan att syssla med slaveri, eller vad vill Harrison egentligen säga här? Avslöjande är denna mening: ”….Slaveriet i Nederländska Ostindien utvecklades successivt…”(sid. 485).
Det byggdes således upp av holländarna, men på tidigare sidor påstår Harrison att det bara fanns två typer av slavar, krigsfångar och brottslingar och dels ”arbetsslavar”- som fick lön! Men fick slavar lön? Är de verkligen slavar då? Finns det en möjlighet att det kan finnas betalda slavar? Tänjer Harrison inte på begreppen allt för långt här? Det skulle ju närmast direkt inplacera alla arbetare i det dåtida Europa inom samma grupp av slavar!
Dick Harrison tar de vita rasisterna, slavjägarna och slavhandlarna i försvar efter som ”tidsandan” var som den var (sid. 27). Det handlar om den självklara ekonomiska formeln, utbud och efterfrågan, menar Harrison.
Därefter kommer skuldbeläggandet av afrikanerna – ”… Afrikanerna ville sälja och européerna ville köpa.” (sid. 27)
Man kan fråga sig vems tidsanda? Vems utbud och efterfrågan? Vem var den pådrivande kraften? Det får vi inte reda på, för det vill inte Harrison diskutera!
Harrison fortsätter med att frikänna den kapitalism, den girighet och det övervåld pga effektivare militära muskler, som européerna påtvingade Afrikas folk genom att framföra följande budskap till vår tids rasister:
”Vi västerlänningar har blivit suveräna på att skuldbelägga förfäderna och hävda att allt elände i denna värld har varit vårt fel, och de stackars afrikanerna drabbades av vår vita ondska och vårt begär efter mer och mer pengar. Men då förfalskar vi historien.”(sid. 27-28)
Han förklarar dock inte vilka dessa ”vi” i västerlandet är som förfalskar historien!
Harrison menar att även afrikanerna hade ett ”profitbegär” likartat det europeiska. Ett profitbegär som skall ha uppstått när en europeisk köpman att söka upp en ”afrikansk köpman eller hövding” och ”i all vänlighet erbjuda vederbörande europeiska varor mot slavar än att försöka sig på att driva ihop de ofria själv.”
Slaveriet var enligt Harrison det ”enda realistiska alternativet var att köpa afrikaner på det närbelägna fastlandet och forsla dem till plantagerna. Slavhandeln blev den mest rationella lösningen på ett akut problem.”(sid. 29)
Slutligen återkommer skuldbeläggandet av afrikanerna. Harrison skriver: ”Utbudet – den afrikanska viljan att sälja slavar – var även den ett gammalt välkänt fenomen. Så långt tillbaka i historien som vi har skriftliga källor om regionen hade slavhandel varit en av de stora merkantila näringarna i Västafrika.”(sid. 29)
”Afrikanen” representeras nu av ”Västafrika”. Dessutom menar Harrison att slaveriet i Afrika var ett ”naturligt element i samhällslivet som ingen ifrågasatte.”(sid. 29)
Vad vet han om det? Tror Harrison verkligen att slavarna accepterade sin lott "som naturlig"? Att slaveriet av dem sågs som naturligt? Vilka såg det som naturligt? Européerna? Kapitalisterna? Kolonialisterna?
MVH
bigj - för fakta baserad historis återgivning, mot revisionism....
Vi går vidare i vår analysering av Dick harrison, och så här långt framträder en bild av en ganska driven propagandist! Inte konstigt att han fått mycket på pälsen för sina böcker om slaveriets historik! :D
Var slaveriet ”planerat” redan från början?
Harrison skriver på flera ställen att det av européerna införda slaveriet inte var ”planerat” i varken i Amerika eller i Asien (exempelvis skrivs detta på sidan 27 liksom sidan 484 i boken). Men av någon anledning poppade det upp vart än européerna slog sig ned – var det en slump? Däremot påstår Harrison att orsaken till att slaveriet följde européerna i spåren berodde på priset på arbetskraften. Harrison påpekar att just priset på arbetskraften var så hög i den dåtida världen, exempelvis Sydostasien. Det var billigare att skaffa sig slavar, menar Harrison. Och det är nog sanningen bakom slaveriet.
Precis som dagens globalisering styrs av företag som vill få tag på billig och nedtryckt arbetskraft, ville de forna europeiska affärsmännen exakt samma sak. Därmed kan man nog trots allt påstå, i motsats till vad Harrison anser – att masslaveriet var en i allt väsentligt en europeiskt styrd och skapad företeelse i denna del av världen, precis som i Afrika och Amerika. Det kallar Harrison för att européerna liksom andra grupper i Sydostasien var "…tvungna att anpassa sig efter omständigheterna för att stadslivet och handelsverksamheten skulle fungera….” (sid. 484).
Och vaför måste då detta ”fungera”? Det svarar inte Harrison på, eftersom det skulle avslöja hans inställning i frågan.
Skall detta tolkas som så att européerna inte kunde handla och syssla med affärer utan att syssla med slaveri, eller vad vill Harrison egentligen säga här? Avslöjande är denna mening: ”….Slaveriet i Nederländska Ostindien utvecklades successivt…”(sid. 485).
Det byggdes således upp av holländarna, men på tidigare sidor påstår Harrison att det bara fanns två typer av slavar, krigsfångar och brottslingar och dels ”arbetsslavar”- som fick lön! Men fick slavar lön? Är de verkligen slavar då? Finns det en möjlighet att det kan finnas betalda slavar? Tänjer Harrison inte på begreppen allt för långt här? Det skulle ju närmast direkt inplacera alla arbetare i det dåtida Europa inom samma grupp av slavar!
Dick Harrison tar de vita rasisterna, slavjägarna och slavhandlarna i försvar efter som ”tidsandan” var som den var (sid. 27). Det handlar om den självklara ekonomiska formeln, utbud och efterfrågan, menar Harrison.
Därefter kommer skuldbeläggandet av afrikanerna – ”… Afrikanerna ville sälja och européerna ville köpa.” (sid. 27)
Man kan fråga sig vems tidsanda? Vems utbud och efterfrågan? Vem var den pådrivande kraften? Det får vi inte reda på, för det vill inte Harrison diskutera!
Harrison fortsätter med att frikänna den kapitalism, den girighet och det övervåld pga effektivare militära muskler, som européerna påtvingade Afrikas folk genom att framföra följande budskap till vår tids rasister:
”Vi västerlänningar har blivit suveräna på att skuldbelägga förfäderna och hävda att allt elände i denna värld har varit vårt fel, och de stackars afrikanerna drabbades av vår vita ondska och vårt begär efter mer och mer pengar. Men då förfalskar vi historien.”(sid. 27-28)
Han förklarar dock inte vilka dessa ”vi” i västerlandet är som förfalskar historien!
Harrison menar att även afrikanerna hade ett ”profitbegär” likartat det europeiska. Ett profitbegär som skall ha uppstått när en europeisk köpman att söka upp en ”afrikansk köpman eller hövding” och ”i all vänlighet erbjuda vederbörande europeiska varor mot slavar än att försöka sig på att driva ihop de ofria själv.”
Slaveriet var enligt Harrison det ”enda realistiska alternativet var att köpa afrikaner på det närbelägna fastlandet och forsla dem till plantagerna. Slavhandeln blev den mest rationella lösningen på ett akut problem.”(sid. 29)
Slutligen återkommer skuldbeläggandet av afrikanerna. Harrison skriver: ”Utbudet – den afrikanska viljan att sälja slavar – var även den ett gammalt välkänt fenomen. Så långt tillbaka i historien som vi har skriftliga källor om regionen hade slavhandel varit en av de stora merkantila näringarna i Västafrika.”(sid. 29)
”Afrikanen” representeras nu av ”Västafrika”. Dessutom menar Harrison att slaveriet i Afrika var ett ”naturligt element i samhällslivet som ingen ifrågasatte.”(sid. 29)
Vad vet han om det? Tror Harrison verkligen att slavarna accepterade sin lott "som naturlig"? Att slaveriet av dem sågs som naturligt? Vilka såg det som naturligt? Européerna? Kapitalisterna? Kolonialisterna?
MVH
bigj - för fakta baserad historis återgivning, mot revisionism....
Den goda sidans försvarare
biggj skrev:Hejsan!
Vi går vidare i vår analysering av Dick harrison, och så här långt framträder en bild av en ganska driven propagandist! Inte konstigt att han fått mycket på pälsen för sina böcker om slaveriets historik! :D
Att inte alla kritikerna då gemensamt skrivit Slaveriets korrekta historia för länge sen då.
Din kritik är bara lösrykta ord och innan jag läst mer kan man inte ta den på allvar.
Noterar att du inte fört fram någon kritik mot de stycken jag citerat.
biggj skrev: Precis, och vilka samhällen hade de utvecklade maktapparaterna under perioden 1500-1900? Gissa eller chansa! Svaret kan bara vara ett enda!
Har vi även idag bara en enda ansvarig maktapparat?
biggj skrev: Jodå, det existerade slaveri i alla dåtida samhällen som befann sig inom jordbrukssamhällets domäner.
Trots det hånar du Harrison för hans försök att förklara varför. Uppfattade inte din egen förklaring?
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Hejsan!
Jodå, vi påtalar de försvarsutlåtanden som framförs till Harrisons försvar. Jag bemöter dem efterhand, det ger sig efterhand Fromm. Många goda skrifter har givits ut av seriösa historiker. Harrison förkastar dem som icke godtagbara. Det säger en del om hans insikter och vad han är ute efter!
Vad sedan Fromm och andra anser om Harrisons skrivningar är ju upp till honom och andra. Men jag kan konstaterar att Fromm ännu inte kunnat bemöta någon av de inlagor som ju visar att Harrison bluffar en hel del! Det är ju bara att läsa inantill. Det handlar inte om "lösryckta ord", det handlar om hela meningar som är ganska så avslöjande! Men alla kan ju naturligvis inte vara historiskt kunniga! :lol:
Nu vidare om Harrisons bravader....
Afrikanernas ”naturliga” slaveri
Men var afrikanerna egentligen så villiga att syssla med slaveri? Harrison behandlar det stora Kongoriket som portugiserna fick kontakt med under 1480-talet.
Kongoriket var ett större rike som utbredde sig i de nuvarande staterna södra Kongo Brazzaville, nordvästra Angola och västra Kongo Kinshasa, fick under 1400-talets andra halva påhälsningar av portugisiska sjöfarare. Kontakterna togs med härskaren, kallad mani Kongo, år 1483. Portugiserna insåg efter några år att riket var instabilt och man kunde diktera en handel som mestadels gynnade dem själva. I utbyte mot europeiska varor erhöll portugiserna till en början elfenben, hudar, honung, textilier, koppar och en del slavar. Slavar fanns i detta rike, men de var av en annan karaktär än den definition européerna avsåg. Detta hindrade dock inte portugiserna att snart vilja byta till sig slavar mer än andra varor. Slavarna vilka till en början utgjordes av krigsfångar, upprorsmän och brottslingar, och kungamakten hade inget emot att få bort dessa ur riket. De fördes till den portugisiska ön São Thomé där sockerplantager redan fanns under 1490-talets första år. Men portugiserna fortsatte att efterfråga slavar och struntade i de övriga varorna efter bara några år. Denna slavhandel var brutal och kustregionen blev osäker eftersom halvkriminella och oregerliga slavjagande grupper började fånga in också vanliga intet ont anande skogsbrukare och odlare vilka fördes till portugiserna för att överresa till São Thomé.
Efter några årtionden började den styrande kungafamiljen blivit betänksam mot ett slaveri som årligen förde bort 2000-3000 människor från riket. År 1526 beklagade sig kungen av Kongo, döpt till Alfonso, till den portugisiske kungen om att slaveriet höll på att avfolka delar av hans rike. Portugals kung svarade i ett brev att Kongo bara hade slavar att sälja och inget kunde göras för att förändra detta. Kungen försökte nu stoppa slavhandeln och driva bort portugiserna vilket mynnade ut i våldshandlingar. Men Kongokungen vågade inte fullfölja det hela då hans rike var decentraliserat och uppdelat i självstyrande provinser, och krig kunde lätt destabilisera hans maktställning och störta hela riket i kaos och upplösning. Kungen avblåste striderna och tvingade fram en reglering av slavhandeln så att den framöver bara omfattade brottslingar och utlänningar. Därtill omdirigerades slavhandeln längre inåt land, till Malebo Pool, uppströms Kongofloden, där idag Kongos huvudstad Kinshasa ligger. Det visar vilken makt portugiserna redan hade, i kraft av sina eldvapen och sina stora skepp. Och den underlägsenhet Kongokungen insåg att han hade.
Men dessa självklara slutsatser drar inte Harrison av sitt eget resonemang, tvärtom. Så här skriver han:
”Alfonsos åtgärder visar på den odiskutabla styrkeposition en afrikansk monark på 1500-talet hade gentemot européerna. De senare medförde prestigeföremål och kanaler till omvärlden, men de var maktlösa i själva Afrika, för den händelse att de afrikanska härskarna verkligen valde att utnyttja sina resurser.”(sid. 197-199)
Helt klart är ju att afrikanerna alls inte var intresserade av att syssla med slavhandel, men i fallet Kongo hade härskarna inget val om de ville behålla makten. Vilket talar emot Harrisons tes att slavhandeln var den stora merkantila näringen i Afrika. Att det fanns enstaka afrikaner som såg möjligheterna att få tillgång till eftertraktade varor är självklart, men att dra alla afrikaner över en kam där det påstås att alla afrikaner ansåg att slaveri var något ”naturligt” är helt fel. Den stora majoriteten av alla människor under hela historien har tvärtom varit helt emot slaveriet – då som idag. Slaveriets destruktivitet innebar att Kongoriket till slut gick under efter 1600-talets mitt.
Harrison påstår även i boken att européerna inte vågade sig in i Afrika mer än i undantagsfall. Han visar själv att han motsäger sig även på denna punkt. Portugiserna seglade in i Afrika på floderna i både väster och söder, På Senegalfloden, in längs småfloderna, i dagens Gambia, Senegal, Guinea, Sierra Leone och Guinea-Bissau. De var långt inne i dagens Angola och skapade den första större europeiska kolonin redan i slutet av 1500-talet.(sid. 109f)
De tog sig upp för Kongofloden åtminstone 50 mil för att där bosätta sig och syssla med slavhandel i stor skala.(sid. 199)
Harrison återkommer till att slavhandeln bara var en fortsättning på ett tidigare fenomen i Afrika. Trots att redan vetenskapsmän på 1960-talet visade att slaveriet i Afrika med stor sannolikhet just utvecklades till en verklig ”näringsgren” när européerna dök upp. Han menar att dessa, ”extrema varianter” av åsikter är övergivna.(sid. 185) Övergivna av vilka?
Harrison påstår att bevisen för en ”storskalig” afrikansk slavhandel och ”framväxten av komplicerade slavsystem i Afrika redan under europeisk medeltid är alldeles för många för att kunna ignoreras…”(sid. 185-186)
Men han kan inte visa på ett enda belägg för sina påståenden om dessa många ”bevis” för ett tidigt slavsystem. Åtminstone lyser det med sin frånvaro i hans bok!
MVH
bigj
Jodå, vi påtalar de försvarsutlåtanden som framförs till Harrisons försvar. Jag bemöter dem efterhand, det ger sig efterhand Fromm. Många goda skrifter har givits ut av seriösa historiker. Harrison förkastar dem som icke godtagbara. Det säger en del om hans insikter och vad han är ute efter!
Vad sedan Fromm och andra anser om Harrisons skrivningar är ju upp till honom och andra. Men jag kan konstaterar att Fromm ännu inte kunnat bemöta någon av de inlagor som ju visar att Harrison bluffar en hel del! Det är ju bara att läsa inantill. Det handlar inte om "lösryckta ord", det handlar om hela meningar som är ganska så avslöjande! Men alla kan ju naturligvis inte vara historiskt kunniga! :lol:
Nu vidare om Harrisons bravader....
Afrikanernas ”naturliga” slaveri
Men var afrikanerna egentligen så villiga att syssla med slaveri? Harrison behandlar det stora Kongoriket som portugiserna fick kontakt med under 1480-talet.
Kongoriket var ett större rike som utbredde sig i de nuvarande staterna södra Kongo Brazzaville, nordvästra Angola och västra Kongo Kinshasa, fick under 1400-talets andra halva påhälsningar av portugisiska sjöfarare. Kontakterna togs med härskaren, kallad mani Kongo, år 1483. Portugiserna insåg efter några år att riket var instabilt och man kunde diktera en handel som mestadels gynnade dem själva. I utbyte mot europeiska varor erhöll portugiserna till en början elfenben, hudar, honung, textilier, koppar och en del slavar. Slavar fanns i detta rike, men de var av en annan karaktär än den definition européerna avsåg. Detta hindrade dock inte portugiserna att snart vilja byta till sig slavar mer än andra varor. Slavarna vilka till en början utgjordes av krigsfångar, upprorsmän och brottslingar, och kungamakten hade inget emot att få bort dessa ur riket. De fördes till den portugisiska ön São Thomé där sockerplantager redan fanns under 1490-talets första år. Men portugiserna fortsatte att efterfråga slavar och struntade i de övriga varorna efter bara några år. Denna slavhandel var brutal och kustregionen blev osäker eftersom halvkriminella och oregerliga slavjagande grupper började fånga in också vanliga intet ont anande skogsbrukare och odlare vilka fördes till portugiserna för att överresa till São Thomé.
Efter några årtionden började den styrande kungafamiljen blivit betänksam mot ett slaveri som årligen förde bort 2000-3000 människor från riket. År 1526 beklagade sig kungen av Kongo, döpt till Alfonso, till den portugisiske kungen om att slaveriet höll på att avfolka delar av hans rike. Portugals kung svarade i ett brev att Kongo bara hade slavar att sälja och inget kunde göras för att förändra detta. Kungen försökte nu stoppa slavhandeln och driva bort portugiserna vilket mynnade ut i våldshandlingar. Men Kongokungen vågade inte fullfölja det hela då hans rike var decentraliserat och uppdelat i självstyrande provinser, och krig kunde lätt destabilisera hans maktställning och störta hela riket i kaos och upplösning. Kungen avblåste striderna och tvingade fram en reglering av slavhandeln så att den framöver bara omfattade brottslingar och utlänningar. Därtill omdirigerades slavhandeln längre inåt land, till Malebo Pool, uppströms Kongofloden, där idag Kongos huvudstad Kinshasa ligger. Det visar vilken makt portugiserna redan hade, i kraft av sina eldvapen och sina stora skepp. Och den underlägsenhet Kongokungen insåg att han hade.
Men dessa självklara slutsatser drar inte Harrison av sitt eget resonemang, tvärtom. Så här skriver han:
”Alfonsos åtgärder visar på den odiskutabla styrkeposition en afrikansk monark på 1500-talet hade gentemot européerna. De senare medförde prestigeföremål och kanaler till omvärlden, men de var maktlösa i själva Afrika, för den händelse att de afrikanska härskarna verkligen valde att utnyttja sina resurser.”(sid. 197-199)
Helt klart är ju att afrikanerna alls inte var intresserade av att syssla med slavhandel, men i fallet Kongo hade härskarna inget val om de ville behålla makten. Vilket talar emot Harrisons tes att slavhandeln var den stora merkantila näringen i Afrika. Att det fanns enstaka afrikaner som såg möjligheterna att få tillgång till eftertraktade varor är självklart, men att dra alla afrikaner över en kam där det påstås att alla afrikaner ansåg att slaveri var något ”naturligt” är helt fel. Den stora majoriteten av alla människor under hela historien har tvärtom varit helt emot slaveriet – då som idag. Slaveriets destruktivitet innebar att Kongoriket till slut gick under efter 1600-talets mitt.
Harrison påstår även i boken att européerna inte vågade sig in i Afrika mer än i undantagsfall. Han visar själv att han motsäger sig även på denna punkt. Portugiserna seglade in i Afrika på floderna i både väster och söder, På Senegalfloden, in längs småfloderna, i dagens Gambia, Senegal, Guinea, Sierra Leone och Guinea-Bissau. De var långt inne i dagens Angola och skapade den första större europeiska kolonin redan i slutet av 1500-talet.(sid. 109f)
De tog sig upp för Kongofloden åtminstone 50 mil för att där bosätta sig och syssla med slavhandel i stor skala.(sid. 199)
Harrison återkommer till att slavhandeln bara var en fortsättning på ett tidigare fenomen i Afrika. Trots att redan vetenskapsmän på 1960-talet visade att slaveriet i Afrika med stor sannolikhet just utvecklades till en verklig ”näringsgren” när européerna dök upp. Han menar att dessa, ”extrema varianter” av åsikter är övergivna.(sid. 185) Övergivna av vilka?
Harrison påstår att bevisen för en ”storskalig” afrikansk slavhandel och ”framväxten av komplicerade slavsystem i Afrika redan under europeisk medeltid är alldeles för många för att kunna ignoreras…”(sid. 185-186)
Men han kan inte visa på ett enda belägg för sina påståenden om dessa många ”bevis” för ett tidigt slavsystem. Åtminstone lyser det med sin frånvaro i hans bok!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi traskar vidare i vår analysering av historierevisionisten Dick Harrison....
Sahara-traden – existerade den?
Dick Harrison omtalar, mest i sin tredje bok om slaveriet, om den omfattande slavexporten över Sahara. Han omnämner denna trafik även i sin andra bok. Här påstår han rent av att slavtrafiken över Sahara och längs Östafrikas kuster var större än den som styrdes av européerna. Man kan fråga sig vart alla dessa, 11 eller 14 miljonerna, svarta slavarna hamnade i Nordafrika eller Mellanöstern? Det fanns ju knappast några industrier, plantager, gruvor eller annat arbetsintensiv verksamhet som kunde sysselsätta miljontals slavar.
Den enda möjligheten är att man alltså skaffade sig hushållsslavar. Det gjorde man också, men knappast i de enorma skaror som Harrison påstår, det finns inga som helst belägg för det i den historiska litteraturen. Harrison avfärdar alla seriösa historiker när det gäller antalet bortförda slavar från Afrika, men när det gäller den påstådda slavutvandringen till Nordafrika och Mellanöstern lyser källorna med sin frånvaro, de enda ”källor” som förekommer är några pajasfigurer som hittar på egna skrivningar utan källunderlag – dem väljer Harrison ironiskt nog att tro på.
Hade detta varit sant skulle ju nordafrikaner och Mellanösternfolken idag ha varit väldans svarta i hudfärgen, vilket de ju knappast är, mer än i undantagsfall. Ja, ingen vet, eftersom ingen har hört talas om denna, av Harrison omtalade stora ”export”! Vad man lätt kan se i hans andra bok är att en sådan export över Sahara är ganska så omöjlig. Det skulle ju betyda tusentals karavaner med tusentals slavar – årligen! Det finns absolut inget alls som talar för detta. Och Harrison har fått kritik för denna historielöshet och rena förvanskningen av fakta!
Muslimsk och judiskt styrd slavhandel över Sahara och längs Östafrikas kuster existerade dock, och hade gjort så allt sedan islam bredde ut sig och kamelkaravanerna från 800-talet började färdas över Sahara. Några århundraden senare började araberna från främst Arabiska halvön exploatera kusten från dagens Somalia ner till södra Tanzania. Även här påbörjades en slags slavtrad under 1000-talet. Men dessa var små rännilar jämfört med vad som komma skulle när européerna satte fart på det hela under 1600-talet.(Se Harrison, del 2, sidorna 229ff +356ff)
De siffror som har gått att få fram om den muslimska ”slavexporten” från Afrika till en av motagarregionerna, Persiska vikens omland, skvallrar om att omkring 500-600 slavar årligen infördes till regionen åren 1722-1789, omkring 30 000-36 000 slavar sammanlagt. Åren 1782-1842 kom ytterligare 800-1000 slavar årligen i genomsnitt, 48 000-66 000 sammantaget. Väl att märka är att kanske hälften av de ankommande slavarna till Persiska viken kom från Kaukasus, Baluchistan och Centralasiens stäpper.
Det är ljusår ifrån de atlantiska volymerna på omkring 15 000 slavar per år under 1600-talet, eller de 60 000-80 000 slavarna som årligen under 1700-talet fördes till Amerika. Under perioden 1800-1885 fördes omkring 60 000-70 000 slavar i snitt per år till Amerika från Afrika. De flesta, närmare 3 miljoner människor, fördes in till Västindien och Brasilien under åren 1800-1840. De övriga fördes under åren 1840-1885 främst till Brasilien, medan en mindre del fördes till Kuba och Puerto Rico. Den muslimska slavtrafiken visar i stället liknande siffror som främst portugisiska, och till mindre del spanska, slavhandlare förde ut ur Afrika under den tidiga perioden, mellan 1450 och 1600 – omkring 3000 slavar per år i medeltal. Flertalet av slavarna fördes bort under den sista tredjedelen av denna period, alltså efter 1550.
Kanske det i medeltal fördes ut 5000 slavar från Afrika söder om Sahara mellan år 1500 och år 1900? Slavar som hamnade i Nordafrika, Mellanöstern och regionen strax norr därom. Vilket blir 500 000 per århundrade, eller 2 miljoner för hela tidsepoken.
Vi kan med stor säkerhet även påstå att det knappast fördes in mer än uppemot 2000-3000 slavar årligen över Sahara till Nordafrika, inklusive Egypten. Orsaken är enkel, kamelkaravanerna kunde högst föra med sig några hundra slavar åt gången. De små skeppen som seglade längs Östafrikas kuster och upp mot Röda havet och Persiska viken var mycket mindre än de stora karavellerna som portugiserna seglade med, liksom de stora brittiska, franska och holländska bestyckade slavskeppen som seglade över Atlanten under 1600-1700-talen. Kanske det denna väg fördes bort omkring 1000 slavar per år i 400 år, d.v.s omkring 400 000 slavar? Från det etiopiska området fördes även slavar till hamnarna i Berbera, Massawa och Zeila för vidare transport norrut, till Arabien, Damaskus och den östra Medelhavskusten. En trafik som fick fart då osmanerna erövrade Röda havets kuster liksom västra Arabiska halvön under 1500-talet.
Från 1820-talet ökade slavjakterna och förslavningen i östra och centrala Afrika, nu tog muslimska slavhandlare över ruljansen och afrikaner fördes till kusterna, till städer som Mombasa, Zanzibar och övriga orter längs kusten där de sattes i arbete. Denna hantering förde troligen med sig att närmare 5000 slavar årligen under 70 års tid fördes bort – eller cirka 350 000 människor. En del av dem hittade norrut i karavaner som förde de ofria till slavmarknader i Sudan, för att sedan hitta till hamnstäder längs Röda Havet och ända upp till Egypten. Andra togs till Indien, Persiska viken och Arabiska halvön i skepp som seglade över Indiska Oceanen. De flesta stannade troligen kvar på den afrikanska östkusten där de slavade på plantager, i hushåll och med annan verksamhet. Detta slaveri påverkade knappast den afrikanska demografin mer än marginellt då flertalet slavar stannade i Afrika. Också från portugisernas Mocambique fördes slavar norrut, eller sattes i arbete på de egna plantagerna. En slavhandel och ett slaveri som fick en tydlig renässans just under perioden 1820 – 1890, under samma tid som den europeiskt styrda slavhandeln och slaveriet redan passerat zenit och var på väg att upphöra i sin klassiska form.
Hur man än vrider på dessa siffror inser man snart att det muslimska slaveriet visserligen är att betrakta som lika avskyvärt som allt slaveri, men det var betydligt mindre räknat i mänskliga volymer. Under perioden 1500-1900 kanske 2 miljoner slavar sammanlagt fördes ut från Afrika söder om Sahara. Flertalet stannade dock i Afrika, detta slaveri drabbade egentligen inte kontinenten lika dramatiskt som det västerländska slaveriet, inte sett ur en demografisk synvinkel. Tiden före, från 800-talet till år 1500 fördes uppskattningsvis cirka 1 miljon, möjligen det dubbla, svarta afrikaner till Arabvärlden, Persien, Mindre Asien och Nordafrika.
Vad som däremot är mer troligt är att slaveriet fick en nytändning i början av 1800-talet i och med Omansultanatets etablering på öarna Zanzibar och Pemba. Härifrån startade en intensiv slavhandel, främst in mot öarna där man odlade exportgrödor under hela detta sultanats tid. Man samarbetade främst med portugisiska slavhandlare i deras besittningar i Mocambique och Angola varifrån hundratusentals slavar fördes norrut till kustregionerna i dagens Kenya och Tanzania. Denna slavhandel minskade betydligt, men inte helt, mot slutet av 1890-talet ned när britterna erövrade öarna. Detta utnyttjande av människorna fortsatte dock en bra bit in på 1900-talet, men omskrevs då såsom ett ”kontraktsarbetarsystem”. Åter var det européer som stod för införandet och utnyttjandet av denna modernare form av slaveri.
Intressant är att slavhandeln över Sahara ofta styrdes och bedrevs av judiska intressenter i Nordafrika. Både judar och muslimer var invecklade i denna handel med människor, men sett till den mycket mindre judiska gruppen, är det påfallande hur ofta judarna var medverkande i denna handel. Något Harrison mödosamt söker befria läsarna från att taga del av – av någon anledning!
MVH
bigj - för kunskaper, mot dumheter...
Vi traskar vidare i vår analysering av historierevisionisten Dick Harrison....
Sahara-traden – existerade den?
Dick Harrison omtalar, mest i sin tredje bok om slaveriet, om den omfattande slavexporten över Sahara. Han omnämner denna trafik även i sin andra bok. Här påstår han rent av att slavtrafiken över Sahara och längs Östafrikas kuster var större än den som styrdes av européerna. Man kan fråga sig vart alla dessa, 11 eller 14 miljonerna, svarta slavarna hamnade i Nordafrika eller Mellanöstern? Det fanns ju knappast några industrier, plantager, gruvor eller annat arbetsintensiv verksamhet som kunde sysselsätta miljontals slavar.
Den enda möjligheten är att man alltså skaffade sig hushållsslavar. Det gjorde man också, men knappast i de enorma skaror som Harrison påstår, det finns inga som helst belägg för det i den historiska litteraturen. Harrison avfärdar alla seriösa historiker när det gäller antalet bortförda slavar från Afrika, men när det gäller den påstådda slavutvandringen till Nordafrika och Mellanöstern lyser källorna med sin frånvaro, de enda ”källor” som förekommer är några pajasfigurer som hittar på egna skrivningar utan källunderlag – dem väljer Harrison ironiskt nog att tro på.
Hade detta varit sant skulle ju nordafrikaner och Mellanösternfolken idag ha varit väldans svarta i hudfärgen, vilket de ju knappast är, mer än i undantagsfall. Ja, ingen vet, eftersom ingen har hört talas om denna, av Harrison omtalade stora ”export”! Vad man lätt kan se i hans andra bok är att en sådan export över Sahara är ganska så omöjlig. Det skulle ju betyda tusentals karavaner med tusentals slavar – årligen! Det finns absolut inget alls som talar för detta. Och Harrison har fått kritik för denna historielöshet och rena förvanskningen av fakta!
Muslimsk och judiskt styrd slavhandel över Sahara och längs Östafrikas kuster existerade dock, och hade gjort så allt sedan islam bredde ut sig och kamelkaravanerna från 800-talet började färdas över Sahara. Några århundraden senare började araberna från främst Arabiska halvön exploatera kusten från dagens Somalia ner till södra Tanzania. Även här påbörjades en slags slavtrad under 1000-talet. Men dessa var små rännilar jämfört med vad som komma skulle när européerna satte fart på det hela under 1600-talet.(Se Harrison, del 2, sidorna 229ff +356ff)
De siffror som har gått att få fram om den muslimska ”slavexporten” från Afrika till en av motagarregionerna, Persiska vikens omland, skvallrar om att omkring 500-600 slavar årligen infördes till regionen åren 1722-1789, omkring 30 000-36 000 slavar sammanlagt. Åren 1782-1842 kom ytterligare 800-1000 slavar årligen i genomsnitt, 48 000-66 000 sammantaget. Väl att märka är att kanske hälften av de ankommande slavarna till Persiska viken kom från Kaukasus, Baluchistan och Centralasiens stäpper.
Det är ljusår ifrån de atlantiska volymerna på omkring 15 000 slavar per år under 1600-talet, eller de 60 000-80 000 slavarna som årligen under 1700-talet fördes till Amerika. Under perioden 1800-1885 fördes omkring 60 000-70 000 slavar i snitt per år till Amerika från Afrika. De flesta, närmare 3 miljoner människor, fördes in till Västindien och Brasilien under åren 1800-1840. De övriga fördes under åren 1840-1885 främst till Brasilien, medan en mindre del fördes till Kuba och Puerto Rico. Den muslimska slavtrafiken visar i stället liknande siffror som främst portugisiska, och till mindre del spanska, slavhandlare förde ut ur Afrika under den tidiga perioden, mellan 1450 och 1600 – omkring 3000 slavar per år i medeltal. Flertalet av slavarna fördes bort under den sista tredjedelen av denna period, alltså efter 1550.
Kanske det i medeltal fördes ut 5000 slavar från Afrika söder om Sahara mellan år 1500 och år 1900? Slavar som hamnade i Nordafrika, Mellanöstern och regionen strax norr därom. Vilket blir 500 000 per århundrade, eller 2 miljoner för hela tidsepoken.
Vi kan med stor säkerhet även påstå att det knappast fördes in mer än uppemot 2000-3000 slavar årligen över Sahara till Nordafrika, inklusive Egypten. Orsaken är enkel, kamelkaravanerna kunde högst föra med sig några hundra slavar åt gången. De små skeppen som seglade längs Östafrikas kuster och upp mot Röda havet och Persiska viken var mycket mindre än de stora karavellerna som portugiserna seglade med, liksom de stora brittiska, franska och holländska bestyckade slavskeppen som seglade över Atlanten under 1600-1700-talen. Kanske det denna väg fördes bort omkring 1000 slavar per år i 400 år, d.v.s omkring 400 000 slavar? Från det etiopiska området fördes även slavar till hamnarna i Berbera, Massawa och Zeila för vidare transport norrut, till Arabien, Damaskus och den östra Medelhavskusten. En trafik som fick fart då osmanerna erövrade Röda havets kuster liksom västra Arabiska halvön under 1500-talet.
Från 1820-talet ökade slavjakterna och förslavningen i östra och centrala Afrika, nu tog muslimska slavhandlare över ruljansen och afrikaner fördes till kusterna, till städer som Mombasa, Zanzibar och övriga orter längs kusten där de sattes i arbete. Denna hantering förde troligen med sig att närmare 5000 slavar årligen under 70 års tid fördes bort – eller cirka 350 000 människor. En del av dem hittade norrut i karavaner som förde de ofria till slavmarknader i Sudan, för att sedan hitta till hamnstäder längs Röda Havet och ända upp till Egypten. Andra togs till Indien, Persiska viken och Arabiska halvön i skepp som seglade över Indiska Oceanen. De flesta stannade troligen kvar på den afrikanska östkusten där de slavade på plantager, i hushåll och med annan verksamhet. Detta slaveri påverkade knappast den afrikanska demografin mer än marginellt då flertalet slavar stannade i Afrika. Också från portugisernas Mocambique fördes slavar norrut, eller sattes i arbete på de egna plantagerna. En slavhandel och ett slaveri som fick en tydlig renässans just under perioden 1820 – 1890, under samma tid som den europeiskt styrda slavhandeln och slaveriet redan passerat zenit och var på väg att upphöra i sin klassiska form.
Hur man än vrider på dessa siffror inser man snart att det muslimska slaveriet visserligen är att betrakta som lika avskyvärt som allt slaveri, men det var betydligt mindre räknat i mänskliga volymer. Under perioden 1500-1900 kanske 2 miljoner slavar sammanlagt fördes ut från Afrika söder om Sahara. Flertalet stannade dock i Afrika, detta slaveri drabbade egentligen inte kontinenten lika dramatiskt som det västerländska slaveriet, inte sett ur en demografisk synvinkel. Tiden före, från 800-talet till år 1500 fördes uppskattningsvis cirka 1 miljon, möjligen det dubbla, svarta afrikaner till Arabvärlden, Persien, Mindre Asien och Nordafrika.
Vad som däremot är mer troligt är att slaveriet fick en nytändning i början av 1800-talet i och med Omansultanatets etablering på öarna Zanzibar och Pemba. Härifrån startade en intensiv slavhandel, främst in mot öarna där man odlade exportgrödor under hela detta sultanats tid. Man samarbetade främst med portugisiska slavhandlare i deras besittningar i Mocambique och Angola varifrån hundratusentals slavar fördes norrut till kustregionerna i dagens Kenya och Tanzania. Denna slavhandel minskade betydligt, men inte helt, mot slutet av 1890-talet ned när britterna erövrade öarna. Detta utnyttjande av människorna fortsatte dock en bra bit in på 1900-talet, men omskrevs då såsom ett ”kontraktsarbetarsystem”. Åter var det européer som stod för införandet och utnyttjandet av denna modernare form av slaveri.
Intressant är att slavhandeln över Sahara ofta styrdes och bedrevs av judiska intressenter i Nordafrika. Både judar och muslimer var invecklade i denna handel med människor, men sett till den mycket mindre judiska gruppen, är det påfallande hur ofta judarna var medverkande i denna handel. Något Harrison mödosamt söker befria läsarna från att taga del av – av någon anledning!
MVH
bigj - för kunskaper, mot dumheter...
Den goda sidans försvarare
biggj skrev: Man kan fråga sig vart alla dessa, 11 eller 14 miljonerna, svarta slavarna hamnade i Nordafrika eller Mellanöstern? Det fanns ju knappast några industrier, plantager, gruvor eller annat arbetsintensiv verksamhet som kunde sysselsätta miljontals slavar.
Dina känslor förblindar dig, här är de 2st delarna av citaten du försöker kritisera.
12-13 seklers kommers utelämnades men inte att du uppvisar på totalt okunnighet om slavyrken.
Dick Harrison skrev:Om vi lägger ihop dessa 2 miljoner med de uppskattningar som Austen gjort för den arabisk-afrikanska slavhandeln före 1800 blir slutresultatet för 12 eller 13 seklers kommers omkring 11 512 000 slavar, en siffra i samma storleksordning som uppskattningarna för den sammanlagda slavhandeln över Atlanten. Andra forskares beräkningar har resulterat i ännu större antal, upp emot 14 miljoner
Dick Harrison skrev:En asiatisk eller östafrikansk slavinna kunde arbeta som konkubin, prostituerad, sångerska, danserska, hushållerska och vattenbärerska, förutom att hon kunde sättas i arbete inom jordbruk, textilhantverk och gruvarbete. Manliga slavar återfanns inom nästan alla existerande yrken: jordbruksarbetare, hantverkare, handelsman, transportarbetare, fiskare, betjänt, tjänare, förman, byråkrat, soldat, diplomat, och så vidare. Vissa var hopplöst förtryckta. Andra var rika och mäktiga. Alla var ofria.
biggj skrev: Hade detta varit sant skulle ju nordafrikaner och Mellanösternfolken idag ha varit väldans svarta i hudfärgen, vilket de ju knappast är, mer än i undantagsfall.
Liksom östafrikaners hudfärg. Orkar inte rätta magistern mer nu 8)
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster