Värst vilken sur vänstertomte man får vara idag då. :) Vaknat på höger sida kudden.
Fan Marx med Das Papper, satan vilken humor ha ha.
Lätta på trycket ang. den skitnödiga diksussionen om generna.Det är så krystat ändå. Vad du än försöker pressa fram så vad man kan tillskriva arv kontra miljö är det ändå ingen som vet. Det är bara fria spekulationer.
Därför är kapitalismen ineffektiv för samhället...
Moderator: Moderatorgruppen
Silent killer
Vi går vidare i utbildningen om kapitalismen offer
R G Wilkinson skrev:Bland de fysiologiska forandringar som hittills uppmätts, har det visats att underlägsna apor och människor med lag status förenas av att de mycket snabbare drabbas av åderförkalkning i kranskärlen; att det är mer sannolikt att de drabbas av bukfetma (fett runt midjan är närmare relaterat till hjärtsjukdom an fett runt höfterna); att de har potentiellt skadligare nivåer av blodfetter med hög densitet jämfört med blodfetter med lag densitet; att det ar mer san-nolikt att de de insulinresistenta; och att de ofta har ökade kortisonnivåer (ett stresshormon) i viloläge, samt att de har sämre kortisonfrisättning vid kortvarig stress. Lagstatus-aporna uppvisar ofta beteenden som tyder på depression och de verkar nästan vara i ett tillstånd av ständig oro och osäkerhet i sina försök att hålla sig undan apor med högre status.
Utöver lag status, brist på vänner och begränsad social kontakt är även andra psykosociala riskfaktorer viktiga, till exempel brist på tillracklig kontroll på arbetet eller i hemmet och känslomassiga svarigheter i den tidiga barn-domen, vilket verkar förutsdga sämre hälsa senare i livet. Men varför förutsäger just dessa delar av livet ohälsa eller för tidig död?
Till en början verkade det som om det farms ett antal specifika psykologiska tillstånd som var skadliga för hälsan. Emellertid antyder senare forskning om de fysiologiska effekterna av kronisk oro att i stort alla upprepade former av långvarig stress är skadliga för hälsan.
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Hejsan!
Doktorerat gjorde vi för länge sedan! :wink:
Ett sifferexempel på utsugningen utifrån en ekonomisk-teoretisk analys
Antag att vi har två länder, Indien och England och att de bägge har en nationalprodukt på 100 miljoner pengar. Antag att ägandeförhållandena, regeringens inflytande och skattemetoder, folkets sparvilja etc. gör det möjligt att spara 20 % av inkomsten i vardera landet. Resten går åt för livsuppehället. Antag vidare att sparade pengar som investeras i vardera landet ger upphov till en ökning av inkomsterna med en tredjedel av investeringen per år. D.v.s. satsar vi tre pengar får vi en peng i avkastning per år. Om vi nu antar att England berövar Indien 10 % av dess nationalinkomst blir konsekvenserna dessa:
År 0 - Indien
Inkomsten är 100. Av det konsumeras 80, resten, 20 pengar, sparas. 10 % av inkomsten förs till England. De andra 10 % investeras i Indien. Sålunda ökar nästa års inkomst med 1/3, eller 3,33. D.v.s.10 pengar.
År 1
Nu är inkomsten 103,33. Konsumtion = 82,67. Sparande = 20,67. Till England = 10,33. Investering = 10,33. Nästa års inkomst blir då 106,77 pengar.
År 2
Årsinkomsten 106,77 pengar.
Åren går.......
År 13
Årsinkomsten 158 pengar.
Och nu samma sak, men i England:
År 0 – England
Inkomsten är 100. Av det konsumeras 80, resten, 20 pengar, sparas. Från Indien erhålles 10 pengar.
År 1
Nu är inkomsten 110. Konsumtion = 88. Sparande = 22. Från Indien = 10,33. Investering = 32,33. Nästa års inkomst blir då 120,78 pengar.
År 2
Årsinkomsten är 120,78 pengar.
Åren går......
År 13
Årsinkomsten är 312 pengar.
Redan efter 13 år kommer England att ha en nationalinkomst som är dubbelt så stor som den indiska. För Indien utgör utförseln av kapital fortfarande 10 % av BNP eller 50 % av det investeringsbara överskottet. För England har den indiska andelen av landets investeringar minskat från 35 % till 20 %. Om ytterligare några år kommer England att vara tre eller fyra gånger så rikt och den indiska andelen utan betydelse för Englands fortsatta tillväxt. Å andra sidan kommer det årliga bortförda beloppet vara av stor betydelse för Indiens tillväxt. Denna modell visar i princip hur effekterna kan bli om maktförhållandena är sådana att ett land kan kapa åt sig en stor del av det överskott som ett annat land producerar. Man kan säga att gårdagens fördelning av inkomsterna avgör hur det kommer att se ut i framtiden.
Ett exempel vi använt oss av när vi lärde ut kunskaper på gymnasienivå. :)
MVH
bigj
Doktorerat gjorde vi för länge sedan! :wink:
Ett sifferexempel på utsugningen utifrån en ekonomisk-teoretisk analys
Antag att vi har två länder, Indien och England och att de bägge har en nationalprodukt på 100 miljoner pengar. Antag att ägandeförhållandena, regeringens inflytande och skattemetoder, folkets sparvilja etc. gör det möjligt att spara 20 % av inkomsten i vardera landet. Resten går åt för livsuppehället. Antag vidare att sparade pengar som investeras i vardera landet ger upphov till en ökning av inkomsterna med en tredjedel av investeringen per år. D.v.s. satsar vi tre pengar får vi en peng i avkastning per år. Om vi nu antar att England berövar Indien 10 % av dess nationalinkomst blir konsekvenserna dessa:
År 0 - Indien
Inkomsten är 100. Av det konsumeras 80, resten, 20 pengar, sparas. 10 % av inkomsten förs till England. De andra 10 % investeras i Indien. Sålunda ökar nästa års inkomst med 1/3, eller 3,33. D.v.s.10 pengar.
År 1
Nu är inkomsten 103,33. Konsumtion = 82,67. Sparande = 20,67. Till England = 10,33. Investering = 10,33. Nästa års inkomst blir då 106,77 pengar.
År 2
Årsinkomsten 106,77 pengar.
Åren går.......
År 13
Årsinkomsten 158 pengar.
Och nu samma sak, men i England:
År 0 – England
Inkomsten är 100. Av det konsumeras 80, resten, 20 pengar, sparas. Från Indien erhålles 10 pengar.
År 1
Nu är inkomsten 110. Konsumtion = 88. Sparande = 22. Från Indien = 10,33. Investering = 32,33. Nästa års inkomst blir då 120,78 pengar.
År 2
Årsinkomsten är 120,78 pengar.
Åren går......
År 13
Årsinkomsten är 312 pengar.
Redan efter 13 år kommer England att ha en nationalinkomst som är dubbelt så stor som den indiska. För Indien utgör utförseln av kapital fortfarande 10 % av BNP eller 50 % av det investeringsbara överskottet. För England har den indiska andelen av landets investeringar minskat från 35 % till 20 %. Om ytterligare några år kommer England att vara tre eller fyra gånger så rikt och den indiska andelen utan betydelse för Englands fortsatta tillväxt. Å andra sidan kommer det årliga bortförda beloppet vara av stor betydelse för Indiens tillväxt. Denna modell visar i princip hur effekterna kan bli om maktförhållandena är sådana att ett land kan kapa åt sig en stor del av det överskott som ett annat land producerar. Man kan säga att gårdagens fördelning av inkomsterna avgör hur det kommer att se ut i framtiden.
Ett exempel vi använt oss av när vi lärde ut kunskaper på gymnasienivå. :)
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
pm 
är till för sån skit eller?Hejsan!
Vi går vidare i analysen av den ineffektiva och kostsamma kapitalismen!
Globaliseringen och det förändrade livet…
Idag tvingas allt fler människor i tredje världen ta arbeten som betalas i reda kontanter, eller delvis bolagschecker. I tredje världen tjänar allt fler visserligen mer än tidigare, men detta har ett pris, ett högt pris – eftersom allt också blir dyrare, mycket dyrare.
För det första tvingas föräldrar, inte sällan lider kvinnorna svårt av detta, lämna kvar barnen hos släktingar när de tar jobb många mil hemifrån. Sedan träffar de inte barnen mer än några gånger per år, om ens det. Sådant tär på människorna, och deras själsliv blir lidande. Och det sociala livet trasslas till på ett mycket olyckligt sätt. Socialt sett har de fått det sämre.
För det andra hamnar de i en miljö som kraftigt är förorenad; dåligt vatten, dåliga livsmedel, dålig luft, buller och ständig hets. Även sett ur denna synpunkt har de fått det sämre.
För det tredje hamnar de ofta långt från arbetsplatserna, och därmed stiger kostnaderna, både i tid och pengar, för att ta sig till och från arbetet. Även arbetslivet blir hetsigt, farligt och kaotisk, för att inte tala om den trafik man tvingas färdas i dagligen. Eller så hamnar de på arbetsplatser som även är deras hem, och som de inte har rätt att lämna. Arbetstiderna är dessutom extremt långa, 10-12 timmar per dag. Ur dessa synvinklar har de fått det sämre.
För det fjärde kostar det mer att leva i städer eller på arbetsplatser, och det innebär att en stor del av lönen försvinner bara till basbehoven, mat och husrum.
Allt detta tvingas människorna igenom i den nya globaliseringens namn. Och frågan är då denna – är det värt det? Människorna som tvingas in i detta har sällan något val, deras gamla värld omgestaltas av yttre krafter de inte kan påverka, och därför rycks grunden för deras tillvaro successivt undan, och de tvingas ut och sälja sig på en kaotisk arbetsmarknad där de ofta är rättslösa. Väger man in allt detta, då är frågan om de verkligen har fått någon nytta av globaliseringen, eller om de tvärtom fått det ännu sämre än vad de tidigare hade?
Nyliberalism och tillväxt – något stämmer inte...........
Både de rika och de fattiga länderna hade betydligt högre årlig BNP-tillväxt under perioden 1960-1980 än under 1980-2000. De rikaste länderna tappade grovt räknat en tredjedel i tillväxttakt, men de flesta har mer än halverat tillväxttakten. De fattigaste länderna gick från en genomsnittlig årlig tillväxt på 1,9 procent till en negativ tillväxt, i genomsnitt -0,5 procent om året.
I Latinamerika ökade BNP med 75 procent under den första 20-årsperioden, men bara med 6 procent under den andra. För Afrika söder om Sahara är motsvarande siffror 36 procent och minus 15 procent. Även i Sydostasien var tillväxten lägre under den andra perioden. Kina och Indien har däremot högre tillväxt under den andra perioden.
Om Mexiko hade haft samma tillväxttakt 1980-2000 som de hade 1960-1980, skulle deras inkomst per person vara nästan dubbelt så stor som den är idag. Brasilien skulle ha haft mer än dubbelt så stor inkomst per person.
När det gäller nyliberalernas idéer om de påstådda fördelarna för alla med en avreglerad och okontrollerad globaliserad marknad verkar dessa utsagor ha fått sig en rejäl törn år 1997. Under andra halvåret började Japans finansiella system visa tecken på störningar vilket yttrade sig genom att börsen i Tokyo vände nedåt. Samtidigt drabbades Indonesien och senare Malaysia av omfattande bränder i skogarna på grund av okontrollerat eldande för att röja nya jordbruksmarker, men även av skogsavverkningar. Under hela hösten 1997 brann det så våldsamt att rök började skymma dagsljuset i stora delar av Sydöstasien. Detta ledde i sin tur till att skördar och hela samhällsordningen rubbades i främst Indonesien under vintern 1997-1998. Våren 1998 började börserna i Hong Kong, Singapore, Sydkorea, Thailand, Malaysia och Indonesien snabbt vända nedåt och i Indonesien minskade den inhemska valutan dag för dag.
Under senvåren 1998 bröt upplopp ut i Indonesien och den förhatlige diktatorn Suharto tvingades avgå. Inget kunde dock hejda börsernas nedgång i Östasien och problemen fortsatte under sommaren. Under sommaren hade krisen nått Ryssland som under några veckor stod utan regering samtidigt som landets valuta rasade gentemot andra starkare valutor. Ren svält började uppenbara sig i delar av det stora landet och medborgarnas förtroende för samhällssystemet nådde snabbt botten. Under augusti och september hade börsen i Sverige sjunkit så lågt att hela årets uppgång vändes till en nedgång på aktiemarknaden. Krisen spreds nu även till Sydamerika och dess största land, Brasilien som fick problem med sin valuta. Under hösten sjönk alla världens aktiebörser och flykten till dollarn började bland de stora placerarna. Fruktan för en allmän ekonomisk nedgång i hela världen blev allt ihärdigare bland de stora aktörerna på de globala marknaderna. Läget för världsekonomin var synnerligen problematiskt inför det nya året 1999. I Sverige visar detta sig i uppsägningar inom industrin från augusti månad och framåt. Under våren 1999 lugnade det hela åter ned sig - även om grundproblematiken kvarstod. Hösten 1998 verkar det som om hela den globala ekonomin har drabbats av det bakslag som förr eller senare måste komma efter den nyliberala vågen och dess nästan förutsägbara konsekvenser. Arbetslöshet och otrygga förhållande för de flesta andra anställda är konsekvenser i västvärlden. Medan krisen i Ryssland och Sydöstasien har lett till fattigdom och begynnande svält. Enligt en ILO-rapport för år 1998 har den officiella arbetslösheten i Indonesien tredubblats till 15 procent under loppet av ett år.
Medan 20 procent av landets befolkning, över 40 miljoner människor, har sjunkit ner under fattigdomsgränsen. I Thailand har arbetslösheten nästan tredubblats, i Sydkorea har den stigit från 2,3 till 8,4 procent under 2000-talets första år. Även Malaysia, Singapore och Hongkong har drabbats av kraftigt stigande arbetslöshet. ILO understryker att arbetslöshetsstatistiken bara berättar en del av historien. Troligtvis är problemen dubbelt så stora, anser ILO i sin rapport. Orsaken till den ekonomiska krisen allt sedan 1997 beror på flera saker; oro på finansmarknaderna, dålig ledning inom näringslivet, bankväsendet, förvaltningen och politiken samt korruption och nepotism. De obefintliga sociala skyddsnäten i dessa länder har förvärrat krisen, menar ILO i sin rapport. Man kan bara hoppas att det nyliberala experimentet fortast möjligt städas bort och ersätts av en mer ansvarsfull ekonomisk politik runt om i världen.
MVH
bigj
Vi går vidare i analysen av den ineffektiva och kostsamma kapitalismen!
Globaliseringen och det förändrade livet…
Idag tvingas allt fler människor i tredje världen ta arbeten som betalas i reda kontanter, eller delvis bolagschecker. I tredje världen tjänar allt fler visserligen mer än tidigare, men detta har ett pris, ett högt pris – eftersom allt också blir dyrare, mycket dyrare.
För det första tvingas föräldrar, inte sällan lider kvinnorna svårt av detta, lämna kvar barnen hos släktingar när de tar jobb många mil hemifrån. Sedan träffar de inte barnen mer än några gånger per år, om ens det. Sådant tär på människorna, och deras själsliv blir lidande. Och det sociala livet trasslas till på ett mycket olyckligt sätt. Socialt sett har de fått det sämre.
För det andra hamnar de i en miljö som kraftigt är förorenad; dåligt vatten, dåliga livsmedel, dålig luft, buller och ständig hets. Även sett ur denna synpunkt har de fått det sämre.
För det tredje hamnar de ofta långt från arbetsplatserna, och därmed stiger kostnaderna, både i tid och pengar, för att ta sig till och från arbetet. Även arbetslivet blir hetsigt, farligt och kaotisk, för att inte tala om den trafik man tvingas färdas i dagligen. Eller så hamnar de på arbetsplatser som även är deras hem, och som de inte har rätt att lämna. Arbetstiderna är dessutom extremt långa, 10-12 timmar per dag. Ur dessa synvinklar har de fått det sämre.
För det fjärde kostar det mer att leva i städer eller på arbetsplatser, och det innebär att en stor del av lönen försvinner bara till basbehoven, mat och husrum.
Allt detta tvingas människorna igenom i den nya globaliseringens namn. Och frågan är då denna – är det värt det? Människorna som tvingas in i detta har sällan något val, deras gamla värld omgestaltas av yttre krafter de inte kan påverka, och därför rycks grunden för deras tillvaro successivt undan, och de tvingas ut och sälja sig på en kaotisk arbetsmarknad där de ofta är rättslösa. Väger man in allt detta, då är frågan om de verkligen har fått någon nytta av globaliseringen, eller om de tvärtom fått det ännu sämre än vad de tidigare hade?
Nyliberalism och tillväxt – något stämmer inte...........
Både de rika och de fattiga länderna hade betydligt högre årlig BNP-tillväxt under perioden 1960-1980 än under 1980-2000. De rikaste länderna tappade grovt räknat en tredjedel i tillväxttakt, men de flesta har mer än halverat tillväxttakten. De fattigaste länderna gick från en genomsnittlig årlig tillväxt på 1,9 procent till en negativ tillväxt, i genomsnitt -0,5 procent om året.
I Latinamerika ökade BNP med 75 procent under den första 20-årsperioden, men bara med 6 procent under den andra. För Afrika söder om Sahara är motsvarande siffror 36 procent och minus 15 procent. Även i Sydostasien var tillväxten lägre under den andra perioden. Kina och Indien har däremot högre tillväxt under den andra perioden.
Om Mexiko hade haft samma tillväxttakt 1980-2000 som de hade 1960-1980, skulle deras inkomst per person vara nästan dubbelt så stor som den är idag. Brasilien skulle ha haft mer än dubbelt så stor inkomst per person.
När det gäller nyliberalernas idéer om de påstådda fördelarna för alla med en avreglerad och okontrollerad globaliserad marknad verkar dessa utsagor ha fått sig en rejäl törn år 1997. Under andra halvåret började Japans finansiella system visa tecken på störningar vilket yttrade sig genom att börsen i Tokyo vände nedåt. Samtidigt drabbades Indonesien och senare Malaysia av omfattande bränder i skogarna på grund av okontrollerat eldande för att röja nya jordbruksmarker, men även av skogsavverkningar. Under hela hösten 1997 brann det så våldsamt att rök började skymma dagsljuset i stora delar av Sydöstasien. Detta ledde i sin tur till att skördar och hela samhällsordningen rubbades i främst Indonesien under vintern 1997-1998. Våren 1998 började börserna i Hong Kong, Singapore, Sydkorea, Thailand, Malaysia och Indonesien snabbt vända nedåt och i Indonesien minskade den inhemska valutan dag för dag.
Under senvåren 1998 bröt upplopp ut i Indonesien och den förhatlige diktatorn Suharto tvingades avgå. Inget kunde dock hejda börsernas nedgång i Östasien och problemen fortsatte under sommaren. Under sommaren hade krisen nått Ryssland som under några veckor stod utan regering samtidigt som landets valuta rasade gentemot andra starkare valutor. Ren svält började uppenbara sig i delar av det stora landet och medborgarnas förtroende för samhällssystemet nådde snabbt botten. Under augusti och september hade börsen i Sverige sjunkit så lågt att hela årets uppgång vändes till en nedgång på aktiemarknaden. Krisen spreds nu även till Sydamerika och dess största land, Brasilien som fick problem med sin valuta. Under hösten sjönk alla världens aktiebörser och flykten till dollarn började bland de stora placerarna. Fruktan för en allmän ekonomisk nedgång i hela världen blev allt ihärdigare bland de stora aktörerna på de globala marknaderna. Läget för världsekonomin var synnerligen problematiskt inför det nya året 1999. I Sverige visar detta sig i uppsägningar inom industrin från augusti månad och framåt. Under våren 1999 lugnade det hela åter ned sig - även om grundproblematiken kvarstod. Hösten 1998 verkar det som om hela den globala ekonomin har drabbats av det bakslag som förr eller senare måste komma efter den nyliberala vågen och dess nästan förutsägbara konsekvenser. Arbetslöshet och otrygga förhållande för de flesta andra anställda är konsekvenser i västvärlden. Medan krisen i Ryssland och Sydöstasien har lett till fattigdom och begynnande svält. Enligt en ILO-rapport för år 1998 har den officiella arbetslösheten i Indonesien tredubblats till 15 procent under loppet av ett år.
Medan 20 procent av landets befolkning, över 40 miljoner människor, har sjunkit ner under fattigdomsgränsen. I Thailand har arbetslösheten nästan tredubblats, i Sydkorea har den stigit från 2,3 till 8,4 procent under 2000-talets första år. Även Malaysia, Singapore och Hongkong har drabbats av kraftigt stigande arbetslöshet. ILO understryker att arbetslöshetsstatistiken bara berättar en del av historien. Troligtvis är problemen dubbelt så stora, anser ILO i sin rapport. Orsaken till den ekonomiska krisen allt sedan 1997 beror på flera saker; oro på finansmarknaderna, dålig ledning inom näringslivet, bankväsendet, förvaltningen och politiken samt korruption och nepotism. De obefintliga sociala skyddsnäten i dessa länder har förvärrat krisen, menar ILO i sin rapport. Man kan bara hoppas att det nyliberala experimentet fortast möjligt städas bort och ersätts av en mer ansvarsfull ekonomisk politik runt om i världen.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Där ser man minnsan, bara doktor kan hänvisa till sig själv! Anar vi en ny bortgjord stackare, med nytt nick - eller är det en helt ny förmåga månne?
Om du har doktorerat så vet du att så är fallet. Du vet ju själv om att du har hänvisat till dig själv som källa enligt följande lista:
Bairoch, Paul & Levy-Leboyer, Maurice. /Red) Disparities in Economic Development Since the Industrial Revolution, London, 1981.
Bairoch, Paul. Journal of Economic History 11, 1982.
Bayle, C & Kolff, D, Two Colonial Empire, Dordrecht, 1986.
Bhatia, B. Famines in India 1850-1945, Bombay, 1963.
Bloomgaard, Colombijn & Henley. Paper Landscapes; Exploration in the Environtal History of Indonesia, Leiden, 1997.
Bevoise, Ken de. Agents of Apocalypse: Epidemic Disease in the Colonial Philippines, New Jersey, 1995.
Choksey, R. Economic Life in the Bombay Gujarat 1800-1939, Bombay 1968.
Cecco, Marcello de. The International Gold Standard: Money and Empire, New York, 1984.
Chesnais, Jean-Claude. The Demographic Transition, 1992.
Davis, Mike. Svält och Kolonialism, London, 2001 (sv. övers. 2003).
Davis, Kingsley. Population of India and Pakistan, Princeton, New Jersey, 1951.
Ferro, Marc. Kolonialismens svarta bok, Paris 2003 (sv. övers. 2005)
Feuerwerker, Albert. The Chinese Economy, 1870-1949, Ann Arbor, Michigan, 1955.
Gerner & Karlsson. Folkmordens historia, 2005.
Landers, David. Nationernas välstånd och fattigdom (sv. övers K G Fredriksson 2000).
Laul, Jan, En förträngd historia, 2008.
Linn, B. Guardians of Empire; The US Army and the Pacific, North Carolina, 1997.
Modern Asia Studies, 28:1, David Washbrook.
Mote, F. W. Imperial China, 900-1800, Cambridge, Massachusetts.
Morris, Donald. The Washington of Spears, London, 1966.
Maharatna, Arap. The Demography of Famine, Delhi 1996.
Oliver, R & Sanderson, G. The Cambridge History of Africa, band 6. (Shula Marks: Southern Africa 1867-1886)
Pomeranz, Kenneth. The Making of a Hinterland: State, Society, and Economy in Inland North China, 1853-
1937, Berkley, 1993.
Polanyi, Karl. The Great Transformation, Boston 1944.
Population and Development Review:
24:4, 1998, John Caldwell.
11:4, 1985, Watkins & Menken.
Sen Amartya & Dréze Jean. The political economy of hunger, volume II, 1990.
Sen, Amartya. Inequality Reexamined, 1992.
Reyna, Stephen (red). The Political Economy of African Famine (Hearts of Darkness, Michael Watts), New York, 1991.
Reader, John. Africa: A Biography of the Continent, New York, 1998.
Tichelman, Fritjof. The Social Evolution of Indonesia, Haag, 1980
se där vad har ni gjort i 10 år minns ni när jag gav er stryk på toan? pm är till för sån skit eller?
Big och jag har debaterat mycket i våra dagar i början av 2000-talet. Inte mycket som skiljer honom åt nu för tiden förutom mängden skrift han lägger in.
Mvh
//P
Hejsan!
Där ser man, vi hade rätt ändå. Våran nye stjärna, pargalurken, var minnsan en av de stckare vi redan för länge sedan överbevisade i diverse olika ämnen. Idag går denne stackares liv ut på att söka spåra den gode bigj. Nederlagen har skapat djupa sår i själen, kan vi förmoda. Och minnsan lockar inte detta fram ytterligare en loser, nämligen kallekula, som nu ser att han minnsan ej varit ensam om att hava fått bita i det syraka äpplet!
Det slår aldrig fel, de som losar har sedan bara en enda fix idé som håller dem flytande, att på alla sätt enbart gå på person, och syssla med personangrepp. Det visar en intressant psykologisk bild av folk med totalitära vibbar, och deras förhållningssätt när de förlorar ganska enkla debatter. Deras liv slås i spillror när deras världsbild krackelerar, särskilt inför en nöjsam läsekrets, som exempelvis här på forumet. De kommer inte över den förnedring de känner, och vet att läsarna också har noterat. Fast vi undrar förståss vem bigj kan vara i denna församling trots allt? Ho ho ho ho.....vad vi njuter när de bortgjorda söker bevisa sin existens genom att söka "spåra" deras debattoriska övermän/överkvinnor........
:lol:
Vi är dock till viss del lite malliga enär det finns stjärnor som tycks tro att vi minnsan doktorerat i de ämnen vi orerar i här på forumet! Vi visar det dock ej allför tydligt, att vi är malliga alltså! Klart att detta nog svider i skinnet på en del av sajtens totalitära popcorn-fluktörer som kallekula och teoretikern. De erhåller ju aldrig sådana superlatvier i klass med att de skulle ha "doktorerat" i något ämne! Snarare är det välan så att de närmaste epiteringarna drabanter såsom kallekula och teoretkern har erhållit här på forumet under tiderna, mest har varit av väldigt mycket lägre graderingar än doktorsgraden. Båda desse hjältar har ju mestadels beskrivits såsom varandes allt ifrån hjärncellssökande undermåttor till den något mer subtilistiska graden - forumfånar! (Dock icke av den timide bigj, han är aldrig stygg mot sina medskribenter).
Nu till väsentligheterna, varför är kapitalismen så inneffektiv!
Vem tar största risken i ekonomin – företagaren eller arbetaren?
Ofta anses det på den liberala, kapitalistiska sidan, att en företagare tar större risker än en anställd. Vilket knappast är sant, eftersom arbetstagaren riskerar långvarig arbetslöshet och risk för total utslagning. En arbetsgivare har det oftast långt bättre förspänt, med undanstoppade pengar och kontakter som gör det lättare att åter öppna ett nytt företag.
Vem drabbas egentligen hårdast av en ekonomisk kris? Låt oss göra vissa beräkningar och jämföra olika grupper. En ekonomisk kris behöver inte betyda att alla drabbas negativt. Klart är dock att de fattigaste tenderar att förlora mest, samtidigt som den ekonomiska krisen för dem är närmast konstant. Krisen runt om i världen efter 1970 verkar ha varit en överproduktionskris, alltså en kris i det ekonomiska systemet som sådant. Det var en kris för kapitalismen. Därefter har problemen alltmer vältrats över på löntagarna genom att arbetslösheten har stigit i de flesta länder i världen. Problemet med arbetslösheten har fortsatt efter 1990, även om inflationen har hållits i schack.
Stagflation är ett fenomen som dök upp under slutet av 1970-talet inom ekonomin, och som innebär både arbetslöshet och stagnation eller inflation. Problemet har blivit allt tydligare efter 1980-talet. Vi skall följa några exempel för att belysa problemen för löntagare och företag. Penningvärdet är fiktivt för att åskådliggöra problematiken, och pga att pengars värde varierar över tiden.
- År 1. 100 anställda i företaget timlön 50 kronor.
Tillverkningskostnad för produkt 5 kronor. Försäljningspris 7 kronor. Vinst 2 kronor.
Under året: effektiviseringar inom produktionen, inflationsförväntningar och uppsägningar av personal.
- År 2. 95 anställda timlön 58 kronor.
Tillverkningskostnad 5 kronor. Försäljningspris 8 kronor. Vinst 3 kronor.
Under året: rationaliseringar, inflationsförväntningar samt uppsägningar plus nyanställningar (ny teknologi införs, t.ex. datorisering av vissa moment).
- År 3. 92 anställda (95 -5 = 90 + 2 = 92) timlön 62 kronor.
Tillverkningskostnad 5 kronor. Försäljningspris 10 kronor. Vinst 5 kronor.
Vinstökningen för företaget från år 1 = 150%. Under samma tid hade den anställdes lön ökat med 30%. Här tillkommer visserligen omkostnader för inköp av den nya tekniken som drar ned företagets vinst till exempelvis 100% - men den är fortfarande högre än för den anställde!
Under året: rationaliseringar, uppsägningar samt fortsatt datorisering och nyanställningar.
- År 4. 80 anställda (90 - 15 = 75 + 5 = 80) timlön 66 kronor. Låg inflation och stigande arbetslöshet i samhället.
Tillverkningskostnad 6 kronor. Försäljningspris 11 kronor. Vinst 5,50 kronor. Lägre kostnader för anställda.
Under året: uppsägningar och rationaliseringar samt nyanställningar. Arbetslösheten ökar ute i samhället men inflationen minskar (vilket gör pengarna mer värda).
- År 5. 70 anställda (80 -15 = 65 + 5 = 70) timlön 67 kronor.
Tillverkningskostnad 6 kronor. Försäljningspris 11,50 kronor. Vinst 6 kronor. En del av vinsten beror på den lägre kostnaden för personalen som nu är nere på 70% av den storlek som fanns fem år tidigare.
Sedan fortsätter det med att arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå och inflationen är låg. Detta skapar med tiden lägre efterfrågan varpå försäljningen börjar avta - vilket resulterar i lägre vinst för företaget och slutligen konkurs.
På längre sikt ser det ut så här mellan företaget och den anställde:
-År 1 företaget tjänar 3 miljoner i vinst. Den anställde får en lön på 125.000 per år.
-År 2 ” 4,5 ” ” ” 150.000
-År 3 ” 7,5 ” ” ” 170.000
-År 4 ” 7,5 ” ” ” 175.000
-År 5 ” 4 ” ” ” 180.000
-År 6 ” 3 ” ” ” 185.000
-År 7 ” 1 ” ” ” 180.000
-År 8 ” 0,5 ”(konkurs) ” ” 150.000 (arbetslös)
Den anställde har i praktiken förlorat under dessa år eftersom skillnaden mellan 150.000 och 125.000 är procentuellt mindre än den är mellan 125.000 och 100.000. Levnadsomkostnaderna är 80 % i det senare fallet men cirka 85 % i det förra, vad gäller levnadsomkostnadernas andel av lönen. Samtidigt har företagaren/företagarna både högre lön än den anställde liksom de har möjligheter att ta ut en del av vinsten som kan läggas undan. För att inte tala om deras möjligheter att fiffla och genom olagliga transaktioner lägga beslag på ännu mer av vinsten. Något som är ytterst vanligt bland företagare.
MVH
bigj - för demokrati, mot kapitalism...
Där ser man, vi hade rätt ändå. Våran nye stjärna, pargalurken, var minnsan en av de stckare vi redan för länge sedan överbevisade i diverse olika ämnen. Idag går denne stackares liv ut på att söka spåra den gode bigj. Nederlagen har skapat djupa sår i själen, kan vi förmoda. Och minnsan lockar inte detta fram ytterligare en loser, nämligen kallekula, som nu ser att han minnsan ej varit ensam om att hava fått bita i det syraka äpplet!
Det slår aldrig fel, de som losar har sedan bara en enda fix idé som håller dem flytande, att på alla sätt enbart gå på person, och syssla med personangrepp. Det visar en intressant psykologisk bild av folk med totalitära vibbar, och deras förhållningssätt när de förlorar ganska enkla debatter. Deras liv slås i spillror när deras världsbild krackelerar, särskilt inför en nöjsam läsekrets, som exempelvis här på forumet. De kommer inte över den förnedring de känner, och vet att läsarna också har noterat. Fast vi undrar förståss vem bigj kan vara i denna församling trots allt? Ho ho ho ho.....vad vi njuter när de bortgjorda söker bevisa sin existens genom att söka "spåra" deras debattoriska övermän/överkvinnor........
:lol:
Vi är dock till viss del lite malliga enär det finns stjärnor som tycks tro att vi minnsan doktorerat i de ämnen vi orerar i här på forumet! Vi visar det dock ej allför tydligt, att vi är malliga alltså! Klart att detta nog svider i skinnet på en del av sajtens totalitära popcorn-fluktörer som kallekula och teoretikern. De erhåller ju aldrig sådana superlatvier i klass med att de skulle ha "doktorerat" i något ämne! Snarare är det välan så att de närmaste epiteringarna drabanter såsom kallekula och teoretkern har erhållit här på forumet under tiderna, mest har varit av väldigt mycket lägre graderingar än doktorsgraden. Båda desse hjältar har ju mestadels beskrivits såsom varandes allt ifrån hjärncellssökande undermåttor till den något mer subtilistiska graden - forumfånar! (Dock icke av den timide bigj, han är aldrig stygg mot sina medskribenter).
Nu till väsentligheterna, varför är kapitalismen så inneffektiv!
Vem tar största risken i ekonomin – företagaren eller arbetaren?
Ofta anses det på den liberala, kapitalistiska sidan, att en företagare tar större risker än en anställd. Vilket knappast är sant, eftersom arbetstagaren riskerar långvarig arbetslöshet och risk för total utslagning. En arbetsgivare har det oftast långt bättre förspänt, med undanstoppade pengar och kontakter som gör det lättare att åter öppna ett nytt företag.
Vem drabbas egentligen hårdast av en ekonomisk kris? Låt oss göra vissa beräkningar och jämföra olika grupper. En ekonomisk kris behöver inte betyda att alla drabbas negativt. Klart är dock att de fattigaste tenderar att förlora mest, samtidigt som den ekonomiska krisen för dem är närmast konstant. Krisen runt om i världen efter 1970 verkar ha varit en överproduktionskris, alltså en kris i det ekonomiska systemet som sådant. Det var en kris för kapitalismen. Därefter har problemen alltmer vältrats över på löntagarna genom att arbetslösheten har stigit i de flesta länder i världen. Problemet med arbetslösheten har fortsatt efter 1990, även om inflationen har hållits i schack.
Stagflation är ett fenomen som dök upp under slutet av 1970-talet inom ekonomin, och som innebär både arbetslöshet och stagnation eller inflation. Problemet har blivit allt tydligare efter 1980-talet. Vi skall följa några exempel för att belysa problemen för löntagare och företag. Penningvärdet är fiktivt för att åskådliggöra problematiken, och pga att pengars värde varierar över tiden.
- År 1. 100 anställda i företaget timlön 50 kronor.
Tillverkningskostnad för produkt 5 kronor. Försäljningspris 7 kronor. Vinst 2 kronor.
Under året: effektiviseringar inom produktionen, inflationsförväntningar och uppsägningar av personal.
- År 2. 95 anställda timlön 58 kronor.
Tillverkningskostnad 5 kronor. Försäljningspris 8 kronor. Vinst 3 kronor.
Under året: rationaliseringar, inflationsförväntningar samt uppsägningar plus nyanställningar (ny teknologi införs, t.ex. datorisering av vissa moment).
- År 3. 92 anställda (95 -5 = 90 + 2 = 92) timlön 62 kronor.
Tillverkningskostnad 5 kronor. Försäljningspris 10 kronor. Vinst 5 kronor.
Vinstökningen för företaget från år 1 = 150%. Under samma tid hade den anställdes lön ökat med 30%. Här tillkommer visserligen omkostnader för inköp av den nya tekniken som drar ned företagets vinst till exempelvis 100% - men den är fortfarande högre än för den anställde!
Under året: rationaliseringar, uppsägningar samt fortsatt datorisering och nyanställningar.
- År 4. 80 anställda (90 - 15 = 75 + 5 = 80) timlön 66 kronor. Låg inflation och stigande arbetslöshet i samhället.
Tillverkningskostnad 6 kronor. Försäljningspris 11 kronor. Vinst 5,50 kronor. Lägre kostnader för anställda.
Under året: uppsägningar och rationaliseringar samt nyanställningar. Arbetslösheten ökar ute i samhället men inflationen minskar (vilket gör pengarna mer värda).
- År 5. 70 anställda (80 -15 = 65 + 5 = 70) timlön 67 kronor.
Tillverkningskostnad 6 kronor. Försäljningspris 11,50 kronor. Vinst 6 kronor. En del av vinsten beror på den lägre kostnaden för personalen som nu är nere på 70% av den storlek som fanns fem år tidigare.
Sedan fortsätter det med att arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå och inflationen är låg. Detta skapar med tiden lägre efterfrågan varpå försäljningen börjar avta - vilket resulterar i lägre vinst för företaget och slutligen konkurs.
På längre sikt ser det ut så här mellan företaget och den anställde:
-År 1 företaget tjänar 3 miljoner i vinst. Den anställde får en lön på 125.000 per år.
-År 2 ” 4,5 ” ” ” 150.000
-År 3 ” 7,5 ” ” ” 170.000
-År 4 ” 7,5 ” ” ” 175.000
-År 5 ” 4 ” ” ” 180.000
-År 6 ” 3 ” ” ” 185.000
-År 7 ” 1 ” ” ” 180.000
-År 8 ” 0,5 ”(konkurs) ” ” 150.000 (arbetslös)
Den anställde har i praktiken förlorat under dessa år eftersom skillnaden mellan 150.000 och 125.000 är procentuellt mindre än den är mellan 125.000 och 100.000. Levnadsomkostnaderna är 80 % i det senare fallet men cirka 85 % i det förra, vad gäller levnadsomkostnadernas andel av lönen. Samtidigt har företagaren/företagarna både högre lön än den anställde liksom de har möjligheter att ta ut en del av vinsten som kan läggas undan. För att inte tala om deras möjligheter att fiffla och genom olagliga transaktioner lägga beslag på ännu mer av vinsten. Något som är ytterst vanligt bland företagare.
MVH
bigj - för demokrati, mot kapitalism...
Den goda sidans försvarare
Oj oj villken svada. Ganska kul. :)
Du är en tomte biggen.
Du undrar vem du är. Som jag sa det var ju inte svårt att lista ut det utifrån den listan.Men jag kan hjälpa dig på traven.
http://www.infoom.se/mysite/index.php?user=5372
Du är en tomte biggen.
Du undrar vem du är. Som jag sa det var ju inte svårt att lista ut det utifrån den listan.Men jag kan hjälpa dig på traven.
http://www.infoom.se/mysite/index.php?user=5372
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 213 och 0 gäster