Hejsan!
Vi gör en liten småsväng och tar en liten titt på de däringa "österrikarna" som vissa ibland för fram. Vad var desse för några kan man fråga sig?
Österrikarna
Carl Menger kan sägas vara den s.k. ”österrikiska skolans” fader. Han verkade under 1800-talets andra halva, och var en av den Österrikiska dubbelmonarkins försvarare. Han var dessutom ekonom och intresserade sig för marxismen som han trodde kunde utgöra en fara för det bestående samhället. Han fick flera efterföljare, bl.a. Eugen von Böhm-Bawerk, hans främsta elev, som fortsatte på den inslagna vägen och bidrog till att utveckla den förres teorier inom nationalekonomin, som senare skulle komma att kallas för den österrikiska skolan. Till en början avsåg den österrikiska skolan att bevara dubbelmonarkin, men kring sekelskiftet 1900 ömsade skolan skinn och blev mer av en liberal bastion, med udden riktad mot vänster och de växande socialistiska och marxistiska tankegångarna.
Böhm-Bawerk var ekonom och han menade att ekonomer är ekonomer, och därmed är de bara intresserade av en viss sorts värden, ekonomiska värden, alltså värden som kan erbjudas i utbyte mot varandra, värden som kan köpas och säljas, värden man kan sätta pris på.
Problemet är dock att det vidare begreppet "värde" (det som man handlar för att vinna och/eller bevara) kan gälla så mycket mer. Det finns mängder av värden här i livet som det skulle vara absurt att marknadsföra eller sätta pris på. Värdet av en god bok består inte bara av det pris man betalt i bokaffären; värdet av en teaterpjäs eller ett symfoniuppförande är inte identiskt med inträdesavgiften; ingen människa skulle komma på tanken att sälja sin bäste vän eller sin livskamrat för pengar, än mindre då sätta ett pris på sitt eget liv, det värde som alla dessa andra värden i slutändan ska befrämja. Men ekonomer behandlar inte dessa icke-ekonomiska värden; hela deras fokus är på de ekonomiska värdena. Vad Böhm-Bawerk, och för den delen flertalet liberala ekonomer inte insåg/inser, är att i en liberal ekonomi så tenderar just fattiga människor att sälja sin arbetskraft, ja inte sällan sina kroppar, mot att få mat och arbete. Därför att dessa fattiga människors värden, eller deras efterfrågan, inte omfattas av ekonomernas teorier – därför att de saknar medel, vanligen pengar! Därför tänks dessa människor alltid bort, eller blir en minuspost hos de liberala ekonomerna, så även hos österrikarna.
Metodologisk individualism – Max Webers ekonomiska tankar
Metodologisk individualism är en ekonomisk teoretisk ståndpunkt inom samhällsvetenskapen, introducerad av Max Weber i hans Economy and Society 1922, som står i motsats till holism och realism när den hävdar att alla förklaringar av samhälleliga makrofenomen bör kunna återföras till empiriska fakta om individers beslut, motiv, attityder, handlingar och så vidare. Förklaringar av fenomen som gruppbildningar, institutioner och sociala strukturer bör förkastas om de inte uppfyller det kravet. Således är det frågan om uppställda axiom, d.v.s. en dogm som måste antas för att teorin skall fungera! Inte helt olikt AYn Rands krav på blind trohet till grundläggande dogmer. Även om metoden vanligtvis kontrasteras mot "metodologisk holism" så är den metodologiska individualismens reella rivalmetoder bland andra funktionalism, memetik, psykoanalys och andra förklaringsmodeller som baseras på rent statistiska analyser.
Även om förespråkarna av metoden betraktar den som helt värdeneutral, objektiv, så har den under ett flertal tillfällen skarpt kritiserats under 1900-talet, främst på grund av att den har använts för att framställa den historiska materialismen som ovärdig. Den första debattvågen ägde rum under 1950-talet, som en reaktion på Friedrich von Hayek och Karl Poppers arbeten. Den andra vågen kom på 1980-talet i samband med den analytiska marxismen och i synnerhet Jon Elsters arbete. Den fick av kritikerna öknamnet "rational choice imperialism" (det rationella valets imperialism).
det kommer några inlagor till, så håll ut.....
MVH
bigj
