Hejsan!
Efter vår effektiva faktabaserade framfart, har en del av dräggen förpassats till sina hålor igen, tänker på pargalurken och jensleo, eller om de egentligen är en och samma person! :D
Nu vidare i den historiska analysen av den nyliberala härdsmältan!
Finanskriserna under 1980-1990-talen berodde dock inte på rörliga valutakurser, snarare tvärtom. Nästan samtliga stater som har haft finanskriser har också haft fasta eller halvfasta växelkurser. Vilket beror på att fasta växelkurser i samspel med öppna kapitalmarknader gynnar spekulation på två sätt.
1. Man kan inte förlora om man spekulerar i en växelförändring. Om kursen ändras vinner man, om kursen står emot spekulationen förlorar man inget.
2. En fast växelkurs ihop med hög ränta inbjuder till lättförtjänta pengar. Man kan exempelvis låna till låg ränta i USA och sedan placera lånet till hög ränta i Mexiko. Med fast ränta tjänar man gott om kosing utan risk, åtminstone så länge kursen står stilla.
Men det fanns fler varningstecken redan under tidigt 1980-tal. Enligt ekonomen Romilly Green, hade den totala mängden av finansiella tillgångar i fem av världens största ekonomier, vilka uppgick till cirka $ 20 000 miljarder under slutet av 1980-talet, eller fem gånger deras samlade bruttonationalprodukter (BNP), stigit till nästan $ 140 000 miljarder år 2000, vilket motsvarar 10 gånger deras BNP. I vissa länder var ökningen var ännu högre. Japan upplevde en ökning av landets finansiella tillgångar från sex till nio gånger BNP mellan1980 och 1990, medan Storbritanniens finansiella tillgångar ökade till nästan 15 gånger BNP mellan 1980 och år 2000. Green påpekar att sedan slutet av 1970-talet och början av 1980-talet bestod de finansiella tillgångarna fortfarande av "verkliga rikedomar", som definieras som fysiskt kapital, humankapital och forskning och utveckling vilket var i stort sett det samma. Men i början av 2000-talet, började det gå över i något annat, de finansiella tillgångar var då värda omkring tre gånger värdet av de reala tillgångar som ligger till grund för dem. Detta innebar en total skilsmässa från den ekonomiska verkligheten.
Ekonomiforskaren Peter Warburton, författare till boken ”Debt and Delusion” (1999), behandlar betydelsen av de ökade skulderna i de avancerade kapitalistiska länderna under 1990-talet. Bolagsaktiernas standardvärden har kraftigt ökat, både i antal och storlek, samtidigt som telekommunikations- och energisektorerna har hamnat i förlustklass. Personliga såväl som företagskonkurser ökar i hela den utvecklade världen när låntagare sökt skydda sig mot sina fordringsägare. De så kallade sub prime-inteckningarna i USA upplevde sin värsta kris någonsin och de obetalda konsumentkreditsskulderna i Europa och Nordamerika ökade hela tiden. Europeiska banker och försäkringsbolag är tvingade till enorma nedskrivningar av sina vinster.
Warburton varnade för att de ökande kreditnivåerna kan utlösa en stor ekonomisk kris. ”I sanning är toleransnivåerna i världens finansiella system mycket höga. När en procent av de årliga skuldandelarna inte betalas in, minskar värdet på skulden också med en procent, vilket sätter sina spår i hela utlåningssystemet, och bankernas lönsamhet kan ifrågasätts. Om betalningsförsummelsen når två procent, är sannolikheten för en finansiell kris uppenbar. Enligt mina beräkningar är den första av dessa faser redan passerad.”
En av de mer märkliga påståenden från försvararna av den nuvarande ekonomiska ordningen är att den "fria marknaden" främjar ekonomisk tillväxt och därmed är det enda säkra motgiftet mot den globala fattigdomen. Kalla fakta visar att dessa påståenden mest är ljug.
Ett bidrag till debatten från Alan Freeman visade än mer intressanta saker, bl.a att den globala per capita tillväxten var cirka 3,76 procent under 1970-talet, men på 1980-talet minskade den till endast 0,7 procents tillväxt. Under perioden 1990-2000 sjönk den ännu mer och hamnade på minus 0,2 procent för hela decenniet. I de f.d. stalinistiskt styrda länderna, som idag (2003) betecknas som "övergångssländer" minskade faktiskt BNP per capita med mellan 50 och 75 procent under 1990-talet. Freeman påpekar att skillnaderna mellan de stora kapitalistiska ekonomierna och de så kallade utvecklingsländerna ökar. Inte bara en ökning av den relativa fattigdomen, även den ”absoluta fattigdomen” ökar åter. År 1980 upplevde 118 miljoner människor i nio länder en absolut nedgång i BNP per capita under de senaste tio åren. År 1998 fanns det däremot hela 60 sådana länder med vikande BNP/capita, med en sammanlagd befolkning på 1,3 miljarder.
En av de viktigaste faktorerna i denna process är att visa att det globala finansiella systemet genererar överföringar av rikedomar från de fattiga till de rika. Romilly Green skriver följande: ”kapitalet borde flödet från länder där det finns gott om rikedomar, till sådana där det existerar få rikedomar” alltså till den fattiga världen. Men tyvärr sker det motsatta. Även Världsbanken, inte precis känd för sin radikala kritik av globaliseringen, har äntligen erkänt att… på nettobasis flödar inte längre kapital från höginkomstländerna till ekonomier som behöver kapital för att upprätthålla sina framsteg i strävandena att nå FN:s millenniemål.” Vad banken egentligen säger, i princip, är att de fattiga subventionerar de rika .”
När finansminister Feldt mot slutet av 1980-talet tvingade in Sverige på en bana mot en avreglerad finansmarknad hamnade man samtidigt på den nyliberala ”enda vägen” – därmed var det en tidsfråga innan krisen skulle slå till. Med ingen koll alls på vad som hände på en, som man trodde, självskötande marknad, ökade riskerna år från år, och år 1992 var krisen ett faktum. Finanskriserna förbereddes på flera sätt; staterna svek eller tvingades överge sitt ansvar mot medborgarna, banker och kreditinstitut visste knappt vad de sysslade med och någon koll fanns inte. Alla verksamma parter övergav regleringstänkandet nästan samtidigt, man skulle ”pressa tillbaka staten”. När det sedan gällde att ta hand om följderna av denna nya trend var det åter dags för staten att gripa in. I Sverige tvingades staten både rädda banker och penningvärde genom att man tvingade ut närmare en halv miljon människor i arbetslöshet åren 1991-1993.
MVH
bigj - den som segrande drager fram mot nya segrar.....
Därför är kapitalismen ineffektiv för samhället...
Moderator: Moderatorgruppen
biggj skrev:Även Världsbanken, inte precis känd för sin radikala kritik av globaliseringen, har äntligen erkänt att… på nettobasis flödar inte längre kapital från höginkomstländerna till ekonomier som behöver kapital för att upprätthålla sina framsteg i strävandena att nå FN:s millenniemål.” Vad banken egentligen säger, i princip, är att de fattiga subventionerar de rika .”
Man kan säga att kapitalismen har lyckats modernisera och därmed kunnat upprätthålla kolonismen och slaveriets förtryck.
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
biggj skrev:Hejsan!
Efter vår effektiva faktabaserade framfart, har en del av dräggen förpassats till sina hålor igen, tänker på pargalurken och jensleo, eller om de egentligen är en och samma person! :D
Det är kul att vara saknad. Jag har tyvärr varit upptagen den senaste tiden men ska naturligtvis försöka logga in igen den här veckan. Det vore trevligt om du kunde försöka sammanfatta något av det du skriver. En snabb "scrollningen" ger vid handen att det inte är mycket av substans som vanligt. Bara rubriken på den här tråden avslöjar att det är någon som skulle behöva läsa på från början.
Hejsan!
Tja, saknad och saknad......men jensleo har ju bara skrivit att han ej vågar bemöta mina inlagor! Det är välan bara att ta ett exempel på det jag skrivit, så framgår det ju vad våran nye, eller nygamle, stjärna har att anföra mot det hela! Annars är det ju svårt att bemöta någon! Men kanske det är en viss rädsla för att det kan gå åt skogen - precis som med pargalurken! Han blev ju så överbevisad när han ställde en enkel fråga att han nu helt lagt ned, som det verkar! :lol:
Nu vidare med våran analysering av den totalitära och ineffektiva kapitalismen...
Utvecklingstankarna i Bretton Woods år 1944
År 1944, mitt under brinnande krig, samlades USA:s och Storbritanniens ledare i Bretton Woods för att diskutera en ny världsordning. Samma år kom Karl Polanyis analys om hur marknader uppstår och fungerar i olika samhällen. Han varnade för en otyglad marknad som lämnas fri snart kommer att styra människor likt en diktatur samtidigt som den leder till en ekologisk katastrof. När människor i sådana samhällen känner sig hotade, då griper de efter alla möjliga tillgängliga försvarsredskap – en del av dem auktoritära eller totalitära. Polanyi kom till slutsatsen at om en liberal kapitalism skulle kunna överleva i längden, måste den omfattas av omfattande regelverk så att demokratin och öppenheten skall kunna fortleva. Utan dessa styrmedel hamnar vi snart i handelskrig och avskärmningar, menade Polanyi vidare.
Sociologen Manuel Castells noterade på liknande sätt hur informationssamhället kan skapa motstånd mot en kapitalism, och en marknad, som skenar iväg och leder till upplösning av sociala, kulturella och nationella sammanhang, välfärdsstatens försvagning och arbetslöshet. Sådan upplösning tenderar att frammana fundamentalistiska rörelser som försvar i en situation när statsmakten övergivit ambitionen att styra marknaden.
Även nationalekonomen Keynes hade liknande perspektiv som Polanyi, Castells eller för den delen svensken Gunnar Myrdal, och samtliga var kritiska mot Adam Smiths budskap som gick ut på att kapitalismen räcker till för att ta ett samhälleligt ansvar, bara konkurrens råder och att sambandet mellan marknadens aktörer är tillräckligt nära. Keynes menade att kapitalismen på sin höjd kan tvingas att ta sitt ansvar – om den regleras och styrs. Keynes hade redan varit kritiskt till Tysklands stora skadestånd efter första världskriget, och var lika kritisk till liknande åtgärder efter det andra världskriget. Denna gång lyssnade segerherrarna på honom i Bretton Woods – man beslutade att ger Tyskland krediter så att efterfrågan på varor och tjänster kunde hållas uppe och ekonomierna åter kom igång. Här växte välfärdssamhällets konturer fram, där marknad, människors kulturella och sociala behov skulle tillfredsställas. Men detta skedde bara i det krigsdrabbade Västeuropa. I Bretton Woods gjordes redan tidigt en klar skillnad mellan varuflöden och penningflöden. Keynes ansåg att länder med överskott levde över sina tillgångar – och att dessa överskott drog undan efterfrågan från världsmarknaden och resulterade i att tillväxt och sysselsättning hölls nere. Men Keynes, liksom flertalet ekonomer som var inblandade vid Bretton Woods menade att en oreglerad penningmarknad var ännu farligare än hinder för det fria varuflödet. Man menade följande:
Dels riskerade spekulationen som uppstod vid fria penningflöden att öka kraven på protektionism, som därmed kunde drabba varuflödena…..
Dels skulle en oreglerad finansmarknad försvåra en aktiv statlig välfärdspolitik, något som i längden kunde hota hela den politiska och sociala stabiliteten efter kriget – och leda till att kapitalismen riskerade att avföras från dagordningen...
MVH
bigj
Tja, saknad och saknad......men jensleo har ju bara skrivit att han ej vågar bemöta mina inlagor! Det är välan bara att ta ett exempel på det jag skrivit, så framgår det ju vad våran nye, eller nygamle, stjärna har att anföra mot det hela! Annars är det ju svårt att bemöta någon! Men kanske det är en viss rädsla för att det kan gå åt skogen - precis som med pargalurken! Han blev ju så överbevisad när han ställde en enkel fråga att han nu helt lagt ned, som det verkar! :lol:
Nu vidare med våran analysering av den totalitära och ineffektiva kapitalismen...
Utvecklingstankarna i Bretton Woods år 1944
År 1944, mitt under brinnande krig, samlades USA:s och Storbritanniens ledare i Bretton Woods för att diskutera en ny världsordning. Samma år kom Karl Polanyis analys om hur marknader uppstår och fungerar i olika samhällen. Han varnade för en otyglad marknad som lämnas fri snart kommer att styra människor likt en diktatur samtidigt som den leder till en ekologisk katastrof. När människor i sådana samhällen känner sig hotade, då griper de efter alla möjliga tillgängliga försvarsredskap – en del av dem auktoritära eller totalitära. Polanyi kom till slutsatsen at om en liberal kapitalism skulle kunna överleva i längden, måste den omfattas av omfattande regelverk så att demokratin och öppenheten skall kunna fortleva. Utan dessa styrmedel hamnar vi snart i handelskrig och avskärmningar, menade Polanyi vidare.
Sociologen Manuel Castells noterade på liknande sätt hur informationssamhället kan skapa motstånd mot en kapitalism, och en marknad, som skenar iväg och leder till upplösning av sociala, kulturella och nationella sammanhang, välfärdsstatens försvagning och arbetslöshet. Sådan upplösning tenderar att frammana fundamentalistiska rörelser som försvar i en situation när statsmakten övergivit ambitionen att styra marknaden.
Även nationalekonomen Keynes hade liknande perspektiv som Polanyi, Castells eller för den delen svensken Gunnar Myrdal, och samtliga var kritiska mot Adam Smiths budskap som gick ut på att kapitalismen räcker till för att ta ett samhälleligt ansvar, bara konkurrens råder och att sambandet mellan marknadens aktörer är tillräckligt nära. Keynes menade att kapitalismen på sin höjd kan tvingas att ta sitt ansvar – om den regleras och styrs. Keynes hade redan varit kritiskt till Tysklands stora skadestånd efter första världskriget, och var lika kritisk till liknande åtgärder efter det andra världskriget. Denna gång lyssnade segerherrarna på honom i Bretton Woods – man beslutade att ger Tyskland krediter så att efterfrågan på varor och tjänster kunde hållas uppe och ekonomierna åter kom igång. Här växte välfärdssamhällets konturer fram, där marknad, människors kulturella och sociala behov skulle tillfredsställas. Men detta skedde bara i det krigsdrabbade Västeuropa. I Bretton Woods gjordes redan tidigt en klar skillnad mellan varuflöden och penningflöden. Keynes ansåg att länder med överskott levde över sina tillgångar – och att dessa överskott drog undan efterfrågan från världsmarknaden och resulterade i att tillväxt och sysselsättning hölls nere. Men Keynes, liksom flertalet ekonomer som var inblandade vid Bretton Woods menade att en oreglerad penningmarknad var ännu farligare än hinder för det fria varuflödet. Man menade följande:
Dels riskerade spekulationen som uppstod vid fria penningflöden att öka kraven på protektionism, som därmed kunde drabba varuflödena…..
Dels skulle en oreglerad finansmarknad försvåra en aktiv statlig välfärdspolitik, något som i längden kunde hota hela den politiska och sociala stabiliteten efter kriget – och leda till att kapitalismen riskerade att avföras från dagordningen...
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Hörde nyss i nyheterna att en tredjedel av Sveriges barn inte kan göra något roligt under sommarlovet, deras föräldrar har ej råd. Så ser den ut, så verkar den - kapitalismen!
Man ville ha en moderat från en kommun utanför Stockholm där det är värst, han ville inte medverka! Han skämdes, det borde fler göra som framförer denna totalitära politik! Den slår mot de svagaste, även barnen - avskyvärt!
MVH
bigj
Hörde nyss i nyheterna att en tredjedel av Sveriges barn inte kan göra något roligt under sommarlovet, deras föräldrar har ej råd. Så ser den ut, så verkar den - kapitalismen!
Man ville ha en moderat från en kommun utanför Stockholm där det är värst, han ville inte medverka! Han skämdes, det borde fler göra som framförer denna totalitära politik! Den slår mot de svagaste, även barnen - avskyvärt!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster