Allvarsamhet och humor

[mereologi]

Jag tror såhär att om man smakar ett gott vin, så känner man smaken om man har detsamma innom sig fast väldigt lite av det, det är viktigt. Det blir ungefär som solen i ett förstoringsglas. Om man drabbas av en bakterie så blir man sjuk, immunförsvaret sätts igång och rensar bort det mesta, men lite av bakterien återstår och gör att man i fortsättningen är mer resistent. Första gången man röker en cigarrett så smakar det väldigt starkt, men ju mer man röker desto mer får man i sig och ju mindre smakar det. Jag har faktiskt en egen liten teori om detta: introverta personer har bättre smaksinne, men att ha bra smaksinne betyder inte att man bättre vet vad som är rätt och fel.

[mereologi]

Jag vill tillägga en sak, den introverte personen kan visserligen skilja mellan olika smaker, men saknar den extroverte personens slutledningsförmåga om hur smakerna kan användas och kombineras tillsammans.

[transversal]

Erm? Inga introverta personer kan vara bra kockar?

[mereologi]

Erm? Inga introverta personer kan vara bra kockar?

Det är ju en väldigt stor generalisering jag gör om den ens stämmer. Men det är väl mycket erfarenhet och rutin inblandat så de har ändå någon slags vågskål att bedömma efter. Jag tror faktiskt att det är svårare för extroverta att bli kockar, för de är för kreativa för ett sådant precisionsyrke, men endel restauranger har väl personer som enbart har till uppgift att vara avsmakare.

[suchanother]

Frågan är väl om introverta ens kan koka ett ägg?

[mereologi]

Frågan är väl om introverta ens kan koka ett ägg?

Ja ingen är ju helt igenom introvert eller extrovert!

[Minded]

Världspolitiken är en viss form, som garanterar ett visst innehåll (det innehåll som denna form utgör). Därför är inget vunnet, som Marx helt riktigt påpekar, genom ett maktövertagande på det planet. Vad vi måste göra är ändra på själva formen. Göra "politiken" som sådan helt överflödig. Den ska vara en dimension till vårt handlande (vilket den essentiellt sett också är, och inget annat är den), inte en institution.

Ovanstående stycke (närmare bestämt de relativa termerna form och innehåll), begriper jag inte. If you please?

Jag skulle hävda att politikerrollen som sådan, per definition, är korrumperad.

Jag får för mig att anledningen till denna korruption 'by default' i så fall har att göra med:

Förvisso, att benämna något gränsar till att ge näring till dessa befintliga maktstrukturer. Språkets inbyggda systemfel. Nej förresten, ännu mer grundläggande. Ca nackdelen bland alla fördelar med att ha ett minne. Språket är bara en teknisk yttring av detta, det har reellt sin grund i fenomenet betingning.

I princip eftersom att just målmedveten betingning, dvs siktandes på en abstrakt tanke om framtid - vilket manifesteras i den här negativt orienterade maktstrukturen (charaderna man avhåller sig från att protestera emot) som (faktiskt) nämns i följande dina citat.

Men jag menar att vi får inte låta oss luras. Alla titlar och befattningar är skådespel som är beroende utav våra faktiska medgivanden, våra under- och överordnanden. I praktiken står där endast en man, eller kvinna (men oftast en man), och leker charader.

Att vi betraktar den som styrande är inte detsamma som att den de facto styr. Den kan ge oss order och direktiv, förvisso, men till syvende och sist så är det du eller jag, eller någon annan, som måste utföra handlingarna. [...] Det är som med pengar, den enda makt de "har" är den som vi förlänar dem.

(Min fetmarkering i citatet nedan)

Så vari ligger makten? Inte hos kungen, utan hos dem som bär upp honom, hos folket. Och inte i den mening att de röstat fram honom, och överlåtit makt till honom (nu struntar vi att man överhuvudtaget inte röstar fram monarker, för exemplets skull), utan i den paradoxala mening att de avhåller sig från att göra bruk av den.

Världspolitiken kan skänka ett slags världsåskådningens övertygelse till det hela, men den kan inte utöva en direkt kausal påverkan. [...] Det här med att betrakta makt som "politisk makt" enbart är ett idealistiskt bländverk och att spela tomtarna i händerna.

Snygg utskrivelse av ett vidsträckt fenomen - som lustigt nog av den här negativa orienteringen självt, håller folk från att se det. Teknik om något. Personligen behöver jag läsa det ett par gånger för att på allvar smälta det. Det här är inte litet.

Och den negativa orienteringen som i sig relaterar direkt till:

Ah, det här är korrekt. Så länge ärren och såren kommer upp till ytan och inte täcks över, så är allt gott. Faran ligger i att dölja dem från solljus och att göra detta till vana, till husgud - att själv inte våga/vilja se sig själv.

Well put. Självcensuren är en stympning inte bara av en själv, utan av hela samhällskroppen. I den meningen är exemplet av största vikt, alltså som manfestering av möjliga beteenden, som ett kulturellt kapital, en fond och repertoar för oss alla att låna från.

[Avantgardet]

Politiken som institution är just en form där vi överlåter ansvaret, och för allt innehåll som fortfarande rör sig i den formen gäller att det är överlåtande av ansvar. Det var vad jag avsåg, inget mer än så. Du har tolkat mig helt riktigt i övrigt.

[J R Auk]

Vad jag undrar över är följaktligen: vad kännetecknar allvaret? Vad är allvaret? Är det nåt slags entydighet som aldrig får eller kan blandas med humor? Osv.

Allvarlig kan enbart den med mod vara, för allvaret handlar om att inte välja det som låter en slippa undan. Allvaret är att alltid se på det som frågas efter som om evigheten höll lösningen. Allvarligt är att inte svika ideal, att inte vända kappan efter vinden och köpa sig lösningar.

Det är en pliktkänsla för upptäckandet, avtäckandet. Allvaret är väl att söka det som man skulle göra om och om igen?


Vad det gäller humorn så är all intellektuell humor allvarlig. Annan humor som enbart syftar till att ge oss förlösning genom att spela på våra sociala tabun eller mentala villfarelser kring självbild kan inte vara allvarlig.

Den bästa humorn är ytterst allvarlig i min mening, och ju äldre jag blivit desto mer inser jag att det är den enda som kittlar längre.

[Avantgardet]

Allvaret är väl att söka det som man skulle göra om och om igen?

Ett nietzscheanskt allvar är det minsann också. Måste instämma i vad du säger i övrigt där, i den här meningen finns alls ingen motsättning.

[Minded]

Allvarlig kan enbart den med mod vara, för allvaret handlar om att inte välja det som låter en slippa undan.

Får mig att tänka på Bhagavad-gitan, där Arjuna står inför ett fältslag. Han är till att kriga mot sina kusiner som har smitt ränker och är förräderliga, osv, men faller i sitt mod att göra det just eftersom varandes kusiner och bekanta. Krishna kommer då till honom och säger att det vore egoistiskt av honom att inte slåss.

Tror till och med det är själva inledningen och början av boken.

[transversal]

Klok bok.