Vil se

[Skogsälvan]

... så tillåter jag, och mina icke-ihoplimmade kort, den utmaning som en skakig grund och en stormig vind kan erbjuda.

Se där, ja. Då har vi något gemensamt, miles  :)

[Algotezza]

Algot, jag är bara lite pissed över det här idealistiska tramset. Svälja mysticistiska dogmer med hull och hår och tro att världen löser sig bara alla sätter sig ned och ber tillsammans. Sånt gör mig irriterad.

Bön är ett utmärkt sätt att skapa världsfred, för om alla sitter och ber finns det inte utrymme för att slåss och döda varandra. En bedjande soldat dödar inte liksom en skällande inte bits.

Bön är heller inga konstigheter och den man riktar bönen till, Gud, fungerar som en ständigt närvarande, telepatisk terapeut som man förklarar och lämnar över sina problem till. Detta med att lämna över dem till någon annan och inte hålla kvar och älta sina problem är viktigt för att blir fri från dem genom att i förstone få distans till dem. Om sedan Gud finns eller ej spelar mindre roll, bara man tror att en telepatisk Gud finns man kan lämna över till, så funkar det, för det handlar ju om att släppa taget.

Sedan har bönen en psykosomatisk, terapeutiskt-suggestiv funktion. Descartes tudeling av människan/världen i två dimensioner som egentligen är helt åtskilda, kroppsligt och själsligt, är en bild eller modell som fungerar allt sämre. Se i stället kropp och själ, fysiskt och psykiskt,  som ytterligheter på samma tänkta linje, där de ömsesidigt står i ständig förbindelse med påverkar varandra och där det är ointressant att principiellt reda ut vad som är det primära, utan det är en ständig dialektik.

Både kropp och själ är snarare en samling ständigt föränderliga processer än "ting". Vad som är oföränderligt är upplevaren bakom och av dessa, ty upplevaren kan uppleva allt utom sig självt. På samma sett som ögat "ser allt" utom sig självt. Däremot har vi nått så hög grad av självmedvetande, självreferens, att vi kan tala om oss som just upplevare utan att direkt kunna uppleva direkt "det något som upplever", förutom i sina yttre iakttagbara beståndsdelar.

Vi vet för övrigt inte vad som skulle ske om just alla sätter sig ned och ber tillsammans, eftersom det är långt ifrån alla i världen idag som ägnar sig regelbundet åt bön.

Hilsen fra Algotezza

[Avantgardet]

Bön är ett utmärkt sätt att skapa världsfred, för om alla sitter och ber finns det inte utrymme för att slåss och döda varandra. En bedjande soldat dödar inte liksom en skällande inte bits.

Ja, om "världsfred" är detsamma som att vi allihopa är döda. För lika mycket "världsfred" som en sådan praxis förmår rendera, lika lite mat förmår den sätta på våra bord. Och precis lika verksamt skulle onanin vara, eller vad som helst annat, så varför skulle bönen - som i avsaknad av Gud framstår som det kanske mest slösaktiga med tid och resurser, just emedan de kommer ingen till gagn - vara privilegierad?

Och tvärtemot vad du säger, måste jag instämma med Derrida, är det endast ateisten som kan be på riktigt, för endast han förväntar sig inte att bönerna skall hörsammas på något sätt. Han är den enda som inte "köpslår" med Gud.

[Avantgardet]

Jag har inget internet hemma och skriver från jobbet, kan inte ta mig mycket tid att svara. Så kortfattat:

Skogis ber om hjälp. Psykedelisk terapi nådde enastående resultat när den användes i en andlig kontext, det var den mest framgångsrika formen.
Inte så konstigt att förstå för den som har en bönepraxis. Santo Daime är en förbättrad form av psykedelisk terapi. Det är svårt att acceptera
för den som vill att det ateist-materialistiska modellbygget ska regera. Och ännu svårare för den med stora ekonomiska intressen av att bevara
den rådande ordningen (stesolidkrängarna). Kanske Avantgardet och Miles Davis står på deras avlöningslista, om inte så lär de i alla fall
sitta med ett smil från öra till öra med tanke på gratisreklamen och miljarderna som rullar in från all samlad smärtlindring på pillerform.

Så om man institutionaliserar psykedelisk terapi som kommer ingen att göra pengar på det? Ingen som tjänar pengar idag på psykedeliska droger? Och att psykedelisk terapi skulle vara någon odelad framgångssaga? Det finns inte ens tillräckligt med material för att kunna göra något sådant uttalande. Så nog fan är du bra naiv. Det finns ingenting som funkar på alla. Och en religiös sekt detsamma som "förbättrad form av psykedelisk terapi". Du framstår i mina ögon som hjärntvättad nyfrälst, inget illa menat, men världen är inte fullt så enkel. Det finns tillfällen när Stesolid är välbehövt, och det finns stunder när psykedelia är välbehövt, och jag tror mycket skulle vara vunnet om vi lyckades flytta in dem båda två från marginalerna och skapa en större och mer tillåtande gråzon i mitten, men att någon av dem skulle utgöra någon mirakelmedicin tror jag inte. Och varför i helskotta skulle man behöva svälja dessa dogmer - att världen väsentligen är "andlig" osv -, det begriper jag inte. Jag ser inget som helst oförenligt i att ha "andliga" upplevelser och på samma gång vara (metafysisk) materialist. Ser däremot något direkt självmotsägande i att hävda det förra och samtidigt anse sig nödgad att imundiga sig psykedelia för att ha dessa upplevelser.

I samma linje, varför kallar du det ens "terapi" om det inte skulle vara något primärt psykologiskt det handlade om, snarare än någon direktkontakt med det andliga? Motsägelsefullt också det.

[Avantgardet]

Alltså, jag vet inte Skogis, det enda jag hör från dig är att "världen duger inte!". Inget världsligt är gott nog som det är. Men istället för att ge ett handtag och göra nåt åt skiten så envisas du med att drömma. Så tolkar jag, är jag helt fel ute? Kärnpunkten är att du vill tro, för att det är lite snuttegulligt med Gud och det mystiska, spelar ingen roll hur bristfälligt det är rent tekniskt, och det är den princip som guidar dig.

Det är mycket som jag gilllar här i världen, men jag tror också att vi inte uppfattar världen som den är till fullo. Jag gillar inte hätska konflikter, men ser dem som nödvändiga. Jag gillar inte lidande heller, men samma sak där. Vilka sorts handtag förväntar du dig att jag ska göra? Jag försöker vara schysst. Och ja, jag har länge haft en önskan i att förstå hur rubbet hänger ihop. Först då vet jag ju hur jag ska agera. Alla har vi ju våra roller, men jag vet inte min.

Det här som jag pratar om i den här tråden övergår mitt förstånd och jag försöker låta bli att tolka det hela, enbart observera. Men kortfattat så tror jag att det kommer att bli en massa elände (och det är det som ger mig ångest) innan det fixar sig. Jag pratade med en diakonissa häromdagen - rekommenderas, men hon tyckte att jag hade för svåra teologiska frågor så jag skulle få prata med en präst. Och som sagt, jag tror att bibeln består av mängder av missförstånd. En andlig dimension i tillvaron tror jag dock på och min bild av skaparen är väldigt vag och snuttegulligt är iallafall fel benämning i min uppfattning.

Tänkte att istället för att koppla om din egen hjärna att se guldornament i en betongvägg, så ut och måla fasaden. Inte svårare än så.

Men, i övrigt, det finns ingen "kod" att knäcka, det är en återvändsgränd. Aporia. Bara lära sig leva med. Glöm ens föreställningen om att det skulle finnas en kärna som du skulle kunna nå ned till. Det finns ingen, av nån högra makt, sanktionerad ordning, där du skulle ha din evigt bestämda plats i det hela. Utan du måste skapa dig din plats, genom att ta plats, och genom att göra bruk av de roller som finns. Och även när du är dig själv så spelar du blott en roll, rollen av dig själv (eller rättare den föreställning du gör dig om dig själv - som i sig inte är någon kärna, utan bara ett perspektiv bland alla andra), sådant är predikamentet.

[Algotezza]

Bön är ett utmärkt sätt att skapa världsfred, för om alla sitter och ber finns det inte utrymme för att slåss och döda varandra. En bedjande soldat dödar inte liksom en skällande inte bits.

Ja, om "världsfred" är detsamma som att vi allihopa är döda. För lika mycket "världsfred" som en sådan praxis förmår rendera, lika lite mat förmår den sätta på våra bord. Och precis lika verksamt skulle onanin vara, eller vad som helst annat, så varför skulle bönen - som i avsaknad av Gud framstår som det kanske mest slösaktiga med tid och resurser, just emedan de kommer ingen till gagn - vara privilegierad?

Bed och arbeta lyder ett gammalt kristet motto. Då löser det sig med mat på bordet också.

Och tvärtemot vad du säger, måste jag instämma med Derrida, är det endast ateisten som kan be på riktigt, för endast han förväntar sig inte att bönerna skall hörsammas på något sätt. Han är den enda som inte "köpslår" med Gud.

Man kan be utan att köpslå. Bara för att få lite ro i sinnet. Som en form av meditation. Inte be om högsta vinsten.

Att ateisten är den ende som ber riktigt beror väl i så fall på att han/hon inte alls har för vana att be.

Hilsen fra Algotezza

[Andreas]

Avantgardet,

Jag ser en nytta i att någon reducerar mig som en ventil för de som behöver det så här på behörigt avstånd. Med tanke på ämnets karraktär är det bra med en enkel utväg för de med behov därtill att ruska av sig och gå vidare.
Hjärntvättad av en sekt, passar bra som luva. Jag har inget emot att lämna lite billiga argumentationsutvägar och känner inget större behov av att bemöta de retoriska attackerna.
Med disclaimer för tjatighet så är det ett riktigt möte jag ser fram emot.

Vad gäller ekonomibiten så är den ändå viktig att belysa, för som du egentligen vet står jag på fast mark där. I psykedeliamarknaden av idag finns det en del
RC's (Research chemicals) att kränga för ljusskygga internetsajter. Huvuddelen är ändå egen odling respektive plockning ur svenska floran. Vad gäller Santo Daime rör det sig om donationer
i regel, respektive ganska låga kostnader som går ned till människorna i djungeln som i heliga ritualer (släng in valfri besvärjelse här ) tillreder daimen från djungelplantorna.
Santo Daime rörelsen är en av de viktigaste motkrafterna mot vidare regnskogsskövling då mycket av donationerna går direkt till sådant arbete. Detta har jag sett själv,
den största ekonomin i området handlar ju om skövling för köttproduktion i direkt form eller för sojaplantage som i sin tur används som foder. Uppbyggande av en
alternativ ekonomi på plats för lokalbefolkningen är den enda möjliga motkraften mot fortsatt köttkapitalistisk rovdrift. Och de är mycket glada för utomstående engagemang,
ekoturism från småborgare, kommunister, hippies, adelsmän och präster. Rörelsen i sig har rest sig som en motkraft till de stora destruktiva krafter som inte bara drabbat djungeln utan
givetvis också människorna som bor i denna fattiga del av världen. Vegetarisk kost är så klart bra för att minska ekonomin av det destruktiva, men långt viktigare är att stötta den lokala alternativa ekonomin,
av de i trakten som väljer att inte sälja sig till mammon för vidare skövling utan istället satsar på bevarande av denna skatt på moder jord (kom med nummer två).

"Ingen som tjänar pengar idag på psykedeliska droger?"
Marknaden för ångestdämpande/smärtstillande är givetvis långt mer lukurativ. Det enda som krävs är piller, förpackning och marknadsföring. Sedan kan du räkna med återkommande försäljning under
lång tid. Psykedelia eller enteogener som de också kan kallas kommer det alltid gå att plocka direkt från naturen och användningen av den är begränsad till lämplig miljö.

(copy-pastat från notepad för att det inte ska va så tydligt vad jag ägnar mig åt på jobbet)

[Avantgardet]

Bön är ett utmärkt sätt att skapa världsfred, för om alla sitter och ber finns det inte utrymme för att slåss och döda varandra. En bedjande soldat dödar inte liksom en skällande inte bits.

Ja, om "världsfred" är detsamma som att vi allihopa är döda. För lika mycket "världsfred" som en sådan praxis förmår rendera, lika lite mat förmår den sätta på våra bord. Och precis lika verksamt skulle onanin vara, eller vad som helst annat, så varför skulle bönen - som i avsaknad av Gud framstår som det kanske mest slösaktiga med tid och resurser, just emedan de kommer ingen till gagn - vara privilegierad?

Bed och arbeta lyder ett gammalt kristet motto. Då löser det sig med mat på bordet också.

Var väl inget svar, mest ett undanglidande. Runka och gråt är mer min melodi, ligger i släkten.

Och tvärtemot vad du säger, måste jag instämma med Derrida, är det endast ateisten som kan be på riktigt, för endast han förväntar sig inte att bönerna skall hörsammas på något sätt. Han är den enda som inte "köpslår" med Gud.

Man kan be utan att köpslå. Bara för att få lite ro i sinnet. Som en form av meditation. Inte be om högsta vinsten.

Att ateisten är den ende som ber riktigt beror väl i så fall på att han/hon inte alls har för vana att be.

Hilsen fra Algotezza

Nej, alltså, själva akten att vända sig till någon förutsätter ju tron på att den är där och lyssnar på en, och tror att denne någon också kanske på ett eller annat sätt kommer svara på ens böner. Det är vad jag menade med "köpslå" (och därav citationstecknen). Och det gäller vad än nu bönen i sig skulle gälla. Så länge du tror att där finns en Gud som lyssnar, så är du fast i ett sådant köpslående. Ateisten har ingen sån garant, och just därför är det endast han som kan, det egentligen omöjliga, nämligen att be.

Kan förövrigt inte på någon enda punkt, och detta är en process som pågått för mig ett tag, se vad vi har för skäl att tro att Gud, om en sådan nu existerar, skulle vilja bli trodd på, ges en ontologisk grund, eller omtalad alls. Tycker snarast det verkar som att all typ av tro, i den meningen, är ett substitut, eller kanske bättre - en ikon. Därmed också likvärdig med avgudadyrkan.

Det är som med givande. Vad är det för ett givande där man väntar sig något i gengäld?

[Avantgardet]

Andreas, vad har du för kriterium att skilja retorik från annat? Att kalla något retorik på retorisk grund är värsta formen av retorik.

[Algotezza]

Bön är ett utmärkt sätt att skapa världsfred, för om alla sitter och ber finns det inte utrymme för att slåss och döda varandra. En bedjande soldat dödar inte liksom en skällande inte bits.

Ja, om "världsfred" är detsamma som att vi allihopa är döda. För lika mycket "världsfred" som en sådan praxis förmår rendera, lika lite mat förmår den sätta på våra bord. Och precis lika verksamt skulle onanin vara, eller vad som helst annat, så varför skulle bönen - som i avsaknad av Gud framstår som det kanske mest slösaktiga med tid och resurser, just emedan de kommer ingen till gagn - vara privilegierad?

Bed och arbeta lyder ett gammalt kristet motto. Då löser det sig med mat på bordet också.

Var väl inget svar, mest ett undanglidande. Runka och gråt är mer min melodi, ligger i släkten.

Du ville ju ha mat på bordet. Det kan du väl få om du jobbar och får betalt och köper mat för pengarna. Hur får du mat på bordet genom att runka och gråta? Göra det i en dokuspåpa?

Och tvärtemot vad du säger, måste jag instämma med Derrida, är det endast ateisten som kan be på riktigt, för endast han förväntar sig inte att bönerna skall hörsammas på något sätt. Han är den enda som inte "köpslår" med Gud.

Man kan be utan att köpslå. Bara för att få lite ro i sinnet. Som en form av meditation. Inte be om högsta vinsten.

Att ateisten är den ende som ber riktigt beror väl i så fall på att han/hon inte alls har för vana att be.

Hilsen fra Algotezza

Nej, alltså, själva akten att vända sig till någon förutsätter ju tron på att den är där och lyssnar på en, och tror att denne någon också kanske på ett eller annat sätt kommer svara på ens böner. Det är vad jag menade med "köpslå" (och därav citationstecknen). Och det gäller vad än nu bönen i sig skulle gälla. Så länge du tror att där finns en Gud som lyssnar, så är du fast i ett sådant köpslående. Ateisten har ingen sån garant, och just därför är det endast han som kan, det egentligen omöjliga, nämligen att be.

Men han kan väl inte se det som vettigt att be om det inte finns någon/något att be till. Hur många ateister ber och till vem?

Kan förövrigt inte på någon enda punkt, och detta är en process som pågått för mig ett tag, se vad vi har för skäl att tro att Gud, om en sådan nu existerar, skulle vilja bli trodd på, ges en ontologisk grund, eller omtalad alls. Tycker snarast det verkar som att all typ av tro, i den meningen, är ett substitut, eller kanske bättre - en ikon. Därmed också likvärdig med avgudadyrkan.

Det är väl poängen med att tro på Gud att det inte finns verkliga skäl till det, varken rationella eller emotionella. Det är kasta sig ut från femtio famnars höjd utan skyddsnät. Mister tron sin absurditet återstår bara en lära för snikna bokhållare.

Det är som med givande. Vad är det för ett givande där man väntar sig något i gengäld?

Vad är det för bön om det inte finns någon som lyssnar i andra änden?

Gud sitter med tvångströja i en madrasserad cell och dreglar. Därför svarar han på bön. Han har varit i det djävligaste mörkret och fattar våra problem. Han blir människa gång på gång, faller gång på gång, förnekar sig själv gång på gång, däö gång på gång, får nytt liv, misslyckas, begår självmord... Gud är en av oss. Finns i var och en av oss. Den ultimata godheten behöver inte sammnfalla med den ultimata skönheten.

Hilsen fra Algotezza

[Avantgardet]

Bön är ett utmärkt sätt att skapa världsfred, för om alla sitter och ber finns det inte utrymme för att slåss och döda varandra. En bedjande soldat dödar inte liksom en skällande inte bits.

Ja, om "världsfred" är detsamma som att vi allihopa är döda. För lika mycket "världsfred" som en sådan praxis förmår rendera, lika lite mat förmår den sätta på våra bord. Och precis lika verksamt skulle onanin vara, eller vad som helst annat, så varför skulle bönen - som i avsaknad av Gud framstår som det kanske mest slösaktiga med tid och resurser, just emedan de kommer ingen till gagn - vara privilegierad?

Bed och arbeta lyder ett gammalt kristet motto. Då löser det sig med mat på bordet också.

Var väl inget svar, mest ett undanglidande. Runka och gråt är mer min melodi, ligger i släkten.

Du ville ju ha mat på bordet. Det kan du väl få om du jobbar och får betalt och köper mat för pengarna. Hur får du mat på bordet genom att runka och gråta? Göra det i en dokuspåpa?

Nu tramsar du ju, Algot, din ursprungliga poäng var att så länge någon är sysselsatt med bedjande så kan han eller hon inte utföra onda handlingar av ett eller annat slag. Sen har du smugit in det här extra elementet. Vad jag frågade efter var varför bönen skall ses som överordnad andra praktiker, som alla förhindrar den deltagande att samtidigt utföra onda handlingar av ett eller annat slag. Det här med runkande och gråtande var mer mina personliga preferenser, och precis lika verkningsfulla som bönen för att förhindra krig och dylikt. Det var på det planet diskussionen låg. Du lyckas inte smyga in nåt så där förbi den här.

Själv skulle jag föreslå något helt annorlunda. Bönen är ett symptom, och kan på inget sätt brukas mot själva sjukdomen. Sjukdomen är alienationen, eller "hemlösheten" i Heideggers terminologi. Här menar jag att det är du som tänker i alldeles för statiska kategorier. Å ena sidan bön, och å den andra arbete. Ser vi inte just i den tudelningen själva sjukdomen som sådan. Är inte separationen av de två problemet? Och vilket renderar dessa perversa uttryck? Såväl bönen som arbetet (i strikt mening) blir redundant så fort vi investerar genuin mening i vår praxis, eller så fort vi tillåts göra det (för att ge resonemanget också en politisk dimension).

Och tvärtemot vad du säger, måste jag instämma med Derrida, är det endast ateisten som kan be på riktigt, för endast han förväntar sig inte att bönerna skall hörsammas på något sätt. Han är den enda som inte "köpslår" med Gud.

Man kan be utan att köpslå. Bara för att få lite ro i sinnet. Som en form av meditation. Inte be om högsta vinsten.

Att ateisten är den ende som ber riktigt beror väl i så fall på att han/hon inte alls har för vana att be.

Hilsen fra Algotezza

Nej, alltså, själva akten att vända sig till någon förutsätter ju tron på att den är där och lyssnar på en, och tror att denne någon också kanske på ett eller annat sätt kommer svara på ens böner. Det är vad jag menade med "köpslå" (och därav citationstecknen). Och det gäller vad än nu bönen i sig skulle gälla. Så länge du tror att där finns en Gud som lyssnar, så är du fast i ett sådant köpslående. Ateisten har ingen sån garant, och just därför är det endast han som kan, det egentligen omöjliga, nämligen att be.

Men han kan väl inte se det som vettigt att be om det inte finns någon/något att be till. Hur många ateister ber och till vem?

Vem har sagt att bönen är rationell? Derrida vill väl inte överhuvudtaget gå med, fullt ut, på att det finns något sådant som bön. Vad han gör är istället att visa på vad som menas med just bön, till skillnad från de här närliggande fenomenen som ofta förväxlas med bön men som har mer att göra med nån typ av "andlig kohandel".

Om du ber om något som du förväntar dig få (oavsett vad), är det verkligen bön? Är det inte något annat? Om du nu verkligen är övertygad om att det skall inträffa likväl, vad blir det då av innehållet i din bön? Om jag ger dig något med förväntningen att du därmed skall bli kvar vid min sida, är det inte så att jag då snarast har köpt din vänskap? And so on, and so forth...

Det här oöverbryggliga (det omöjliga) avståndet ser Derrida som själva förutsättningen för att alls kunna tala om dessa saker.

Visst kan du tala om meditation istället, men det är ju återigen nåt annat det.

Kan förövrigt inte på någon enda punkt, och detta är en process som pågått för mig ett tag, se vad vi har för skäl att tro att Gud, om en sådan nu existerar, skulle vilja bli trodd på, ges en ontologisk grund, eller omtalad alls. Tycker snarast det verkar som att all typ av tro, i den meningen, är ett substitut, eller kanske bättre - en ikon. Därmed också likvärdig med avgudadyrkan.

Det är väl poängen med att tro på Gud att det inte finns verkliga skäl till det, varken rationella eller emotionella. Det är kasta sig ut från femtio famnars höjd utan skyddsnät. Mister tron sin absurditet återstår bara en lära för snikna bokhållare.

Det är väl ändå ett kierkegaardskt skönmålande av tron, men jag kan ge dig en poäng i det du säger här. Likväl, hur många tror på ett sådant sätt? Och hur många är dem som söker befästa sin tro gång på gång med argument, eller med de "rikedomar" som religionen har i sina skrifter i form av "visdomar" (betraktade som just rationella skäl att tro, och att fästa tro vid religionen, nåt slags garant för dess "äkthet")?

Det är som med givande. Vad är det för ett givande där man väntar sig något i gengäld?

Vad är det för bön om det inte finns någon som lyssnar i andra änden?

Just ett genuint bedjande. Bedjandets själva anlete skulle jag säga.

Gud sitter med tvångströja i en madrasserad cell och dreglar. Därför svarar han på bön. Han har varit i det djävligaste mörkret och fattar våra problem. Han blir människa gång på gång, faller gång på gång, förnekar sig själv gång på gång, däö gång på gång, får nytt liv, misslyckas, begår självmord... Gud är en av oss. Finns i var och en av oss. Den ultimata godheten behöver inte sammnfalla med den ultimata skönheten.

Hilsen fra Algotezza

Men blir det då inte mest som att kräva (betänk just skillnaden mellan att be om något och att kräva detsamma) något utav honom/henne? Jag skulle vilja påstå att bedjandet kräver just det där omöjliga, och uppfyllandet av bönen något precis lika omöjligt. Just att den Andre inte förstår oss, att överbrygga det oändliga avstånd som skiljer oss åt. Att vända sig till en trygg famn som man känner (ömsesidigt)... var tog då dessa femtio famnar helt plötsligt vägen?

[Skogsälvan]

Tänkte att istället för att koppla om din egen hjärna att se guldornament i en betongvägg, så ut och måla fasaden. Inte svårare än så.

Varför ska jag göra det? Tror du att jag ropar halleluja över det här?

[quote="Avantgardet"Men, i övrigt, det finns ingen "kod" att knäcka, det är en återvändsgränd. Aporia. Bara lära sig leva med. Glöm ens föreställningen om att det skulle finnas en kärna som du skulle kunna nå ned till. Det finns ingen, av nån högra makt, sanktionerad ordning, där du skulle ha din evigt bestämda plats i det hela. Utan du måste skapa dig din plats, genom att ta plats, och genom att göra bruk av de roller som finns. Och även när du är dig själv så spelar du blott en roll, rollen av dig själv (eller rättare den föreställning du gör dig om dig själv - som i sig inte är någon kärna, utan bara ett perspektiv bland alla andra), sådant är
predikamentet.[/quote]

Du kan inte ana hur gärna jag skulle vilja tro på det där. Det hade varit mkt enklare och jag gillar verkligen din och miles direkthet. Anledningen att jag drog upp Algot mfl som exempel är att jag tror att dessa kan relatera och det blir enklare att prata då. Bra att ni fattar att jag tål lite. Jag bor som sagt i ett korthus och jag är medveten om det. Enda fördelen är att jag är en av de kyligaste rationella när det verkligen krävs. Annars är jag ett nervvrak, eller hare som du kallade mig. Man får ju samla kraft och fördela resurserna.

[Andreas]

Andreas, vad har du för kriterium att skilja retorik från annat? Att kalla något retorik på retorisk grund är värsta formen av retorik.

Jag menar att du lotsas tala med mig, när du egentligen talar till de andra om mig. I det här fallet.

[suchanother]

Skogis, varför hela tiden spela en roll; ”mjukis”, alt. ”kyligt rationell” etc. (citerar)
Varför inte vara den du egentligen är?

Detta ”egentligen” kan förståss inte skapas ur ingenting, utan det egentliga är det genuina såsom människan är formad med fel och brister.

Det där lät lite flummigt men vad jag menade var att man ska alltid stå för det man tror på. Varken mer eller mindre.
Här på FF finns en åsiktsmaffia, inte påverkar de mej, men lite svagare själar kan fallera. Från vissa håll presenteras en radikalism men som är borgerlig radikalism i slutändan. Tänkte närmas på jbig  som för att blidka borgerligheten drar till med 100 miljoner döda av kommunismen. Den där siffran är naturligtvis helt tagen från luften men passar jbig då har vill vara ”neutral” och humanist. Ho ho ho….
Var finns det kritiska tänkandet jbig?

Lite off topic men sånt gör gött.

[Skogsälvan]

Vet inte vad du menar, such. Jag kan vara bägge delarna och anpassar mig till omgivningen. Pratar du så lyssnar jag. Är du tyst så pratar jag, ungefär så funkar jag.