En drogteori

[Avantgardet]

Ja. Sen tycker jag det är riktigt intressant hur det öppnar upp för en att tänka värld-ar (plural) istället för värld (singular), och faktiskt finna gemensamma nämnare med vilka de kan jämföras. Du säger alltså att jag ska fortsätta gräva i det?

[Fromm]

Ja. Sen tycker jag det är riktigt intressant hur det öppnar upp för en att tänka värld-ar (plural) istället för värld (singular), och faktiskt finna gemensamma nämnare med vilka de kan jämföras. Du säger alltså att jag ska fortsätta gräva i det?

Japp det var en mycket intressant konstnärlig metafor. Gräv dock inte ner dig i skadlig användning av droger (däribland utdöda filosofer  :wink: ).
En lite bättre touch av verkligheten skadar inte. Varför inte börja här  :)

http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... c&start=15

[Logos]

Du säger alltså att jag ska fortsätta gräva i det?

Ja absolut. Jag ser din framtida tegelsten, "Rusmedlens fenomenologi" stående i bokhyllan mellan Deleuze och Hegel. Eller i alla fall mellan Crumb och Burroughs.

Fick du en ursäkt nu?  :P

[Avantgardet]

Ja. Sen tycker jag det är riktigt intressant hur det öppnar upp för en att tänka värld-ar (plural) istället för värld (singular), och faktiskt finna gemensamma nämnare med vilka de kan jämföras. Du säger alltså att jag ska fortsätta gräva i det?

Japp det var en mycket intressant konstnärlig metafor. Gräv dock inte ner dig i skadlig användning av droger (däribland utdöda filosofer  :wink: ).
En lite bättre touch av verkligheten skadar inte. Varför inte börja här  :)

http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... c&start=15

Jag vet inte riktigt vad det är du kallar verklighet. Jag menar, blir du hungrig eller känner du dig exciterad i någon specifik region i hjärnan? Förstår inte varför det senare skulle vara verkligare än det förra, snarare är det väl tvärtom. Att man sen kan visa på att det finns en korrelation mellan en excitation i ett visst område i hjärnan och hunger är en annan sak. Håller du inte med?

Så konstnärlig metafor? Nja, är tiden en konstnärlig metafor, och vår upplevelse av den? Vad vill du ha sagt med det?

[Avantgardet]

Du säger alltså att jag ska fortsätta gräva i det?

Ja absolut. Jag ser din framtida tegelsten, "Rusmedlens fenomenologi" stående i bokhyllan mellan Deleuze och Hegel. Eller i alla fall mellan Crumb och Burroughs.

Fick du en ursäkt nu?  :P

Ursäkt att studera fenomenet, teoretiskt ja, den praktiska biten har jag ju som redan gjort bort. Men en tegelsten, eller två, skall jag nog se till att fixa, och den ska stå efter såväl Deleuze som Hegel, emedan kanon skall vara i kronologisk ordning.

[Logos]

I en ordnad värld ja, men nu talar vi om min bokhylla. Den har mer karaktären av "Få se, går det att proppa in den här här?"

[Andreas]

Psykosen ja, jag fick mig en släng i drömarna i natt så jag är inspirerad att skriva ett par ord utifrån den exponeringen.

I själva verket är det så att vi ständigt är exponerade. Vi är lurade att tro att våra tankar och känslor är något som vi går och bär på själva. I själva verket så kan vi inte dölja något inom oss, allt hittar en väg ut, de riktiga tankar vi har går inte att dölja på riktigt. Skenbart går det, man kan prata med len stämma utifrån sin förståelse av förväntningarna på en, men ens riktiga intentioner lyser ändå alltid fram. Är man en lokal kung eller drottning eller kejsare utan kläder så kan man stå och hävda på bekostnad av ens undersåtar att man är transparent god. Men sanningen för oss här i denna del av världen är att vi visst är transparenta, men det är inte allmänt erkänt, vi har våra grottor av mörka hemligheter, vi värdesätter vår själva och söker allians med mörka andar för att hålla oss kvar i tron att vi beter oss schysst och så bra det är möjligt efter omständigheterna. Och tacka fan för det, för vad händer när man exponerar sig och visar sig sårbar, jo andra parasiterar på dessa svagheter, de får en krok på dig. De kan använda denna exponering av dina hemliga grottor till att förslava dig genom hånfullhet. Detta är vad som händer i en psykos ute i illusionsvärlden. Människorna runt om dig blir rädda att det ska synas att även de är nakna med mörka hemlighetsgrottor i skrymslen och vrån. De sätter upp en fasad av oförstående mot dig, så som de är vana att göra och även uppfostrade till i framgångssyfte. Du blir förvirrad och i brist på den rena, ärliga och goda motparten kommer fantasivärlden i dess ställe.

[Fromm]

Jag vet inte riktigt vad det är du kallar verklighet. Jag menar, blir du hungrig eller känner du dig exciterad i någon specifik region i hjärnan? Förstår inte varför det senare skulle vara verkligare än det förra, snarare är det väl tvärtom. Att man sen kan visa på att det finns en korrelation mellan en excitation i ett visst område i hjärnan och hunger är en annan sak. Håller du inte med?

Så konstnärlig metafor? Nja, är tiden en konstnärlig metafor, och vår upplevelse av den? Vad vill du ha sagt med det?

Tar mig friheten att skippa dina vassa motfrågor och gör ett nytt försök.
Byt ut drogers påverkan på din hjärna, med middagens påverkan på kroppen och backa samtidigt ca 150år.

En tid när endaste de lärda i latin har vissa kunskaper om matsmältning, vilket inte hindrade ett otal andra målande beskrivningar på förloppet.

Att hålla fast vid att jorden är universums mitt, är en flykt från frihet & ansvar. Vilket attraherar majoriteten.
Lite mod och vilja så går du lätt från filosofens bekymmerslösa tillvaro till en ledfyr för framtidens neurofilosof.  8)

[Avantgardet]

Andreas, jag tror helt klart du har en poäng i att det är i inkongruensen som uppstår mellan den egna och andras världar som fantasin kommer med sitt tillskott. Däremot tror jag du är helt ute och i påverkansordningen. Man kan knappast förvänta sig att omvärlden skulle vara en genomskinlig fond som alltid förstår vad man tänker, oavsett hur yrt det är. Snarare är det så att de ser oförstående ut just för att de är oförstående, och inte för att de självmant plockar på nån oförståndets mask.

[Avantgardet]

Jag vet inte riktigt vad det är du kallar verklighet. Jag menar, blir du hungrig eller känner du dig exciterad i någon specifik region i hjärnan? Förstår inte varför det senare skulle vara verkligare än det förra, snarare är det väl tvärtom. Att man sen kan visa på att det finns en korrelation mellan en excitation i ett visst område i hjärnan och hunger är en annan sak. Håller du inte med?

Så konstnärlig metafor? Nja, är tiden en konstnärlig metafor, och vår upplevelse av den? Vad vill du ha sagt med det?

Tar mig friheten att skippa dina vassa motfrågor och gör ett nytt försök.
Byt ut drogers påverkan på din hjärna, med middagens påverkan på kroppen och backa samtidigt ca 150år.

En tid när endaste de lärda i latin har vissa kunskaper om matsmältning, vilket inte hindrade ett otal andra målande beskrivningar på förloppet.

Att hålla fast vid att jorden är universums mitt, är en flykt från frihet & ansvar. Vilket attraherar majoriteten.
Lite mod och vilja så går du lätt från filosofens bekymmerslösa tillvaro till en ledfyr för framtidens neurofilosof.  8)

Alltså, jag tror på allvar att jag är den enda som fått rätsida på det hela. Ett exempel: jorden är varken platt eller rund, det är ett skenproblem, för jorden är platt-runt-om. Jag motsäger inte neurologerna, men jag kan inte se hur de skulle kunna förklara allt, på ett sånt sätt att det blir meningsfullt, då de redan från början utesluter just det som skulle kunna ge oss en förklaring.

Varför undvek du att besvara frågorna förresten?

[Andreas]

Masken är ofta så ingrodd att man inte ens vet om den, på ett sätt samtidigt som den är flyktig och kan trilla av på ett ögonblick när någon ser den. Oförståendet kan det vara samma sak med. Det upplevs som självklart, men det hålls ofta uppe av en mask. Och bakom den finns ofta rädsla för egen exponering. Samtidigt som identifikationen med vår samhällsanda gör att man inte vill befatta sig med något utom den för att också betraktas som konstig.

Det är ett löst flytande tema vi talar om och utrymme för missförstånd finns. Jag målade upp en bild och sen går det att tolka åt olika håll.

[Anna Sara]

Tycker Andreas har poänger.

En sak ni kan tänka på.. det är att kontrolltvång ofta målas upp som privata, men vi är även på individnivå omedvetet upptagna med att försöka bevara t.ex. stilar av samhällets sociala former -med vårt eget jag.

[Avantgardet]

Det jag vänder mig emot är tanken på att omvärlden per automatik skulle vara förmögen att förstå, som om vi alla ägde samma kulturella kapital blott genom födseln, och att de frågetecken man skönjer i andras ansikten alltid (uteslutande) skulle röra sig om någon "mask". Det handlar vad jag kan se inte (primärt that is) om ett försök att identifiera sig med det ena eller andra, som skulle vi allihop ha tillgång till totaliteten utan att behöva förvärva den (bit för bit, med varje vaket ögonblick, det vi i vardagsmun benämner erfarenhet), utan snarare om brist på just förståelse - om ni mot förmodan missat det så är det av exakt detta skäl som vi har något som kallas för ett "utbildningsväsen" (man har helt enkelt inte all världens information i skallen utan att först förvärva den). En reell brist, inte en låtsad. Visst kan det finnas exempel på det du talar om, men det är väl ändå en marginell företeelse, är det inte? Nog fan är det en paranoid värld om man tar för givet att alla bara går omkring och låtsas precis allting. Är inte det den paranoid-schizoida psykosen par excellance?

(Förövrigt är tankegången nära släkt med den här föreställningen om "naturbegåvningen", och andra liknande myter.)

Så att alls tala om att omvärlden, när de vädrar en psykotisk (eller ursäkta mig, i din terminologi blir det ju: "naken", "oskuldsfull", eller nån liknande onyanserad och romantiserande retorik), skulle sluta sig samman i en outtalad pakt och smida ränker mot den... ja, kalla det vad fan du vill. Bra mycket enklare, och övertygande, är istället att anta att det rör sig om - vilket vårt induktiva tänkande vittnat om sen urminnes tider - just en reell brist på förståelse. Att den som du kallar "naken", kanske inte är just naken (i strikt mening, utan att för den skull inskränka på en utav de andra konnotationerna som jag nog håller med om att det finns fog för att tala om, men som har mer att göra med s.a.s. en psykologisk "utsatthet"), utan har tjorvat in sig i nåt lapptäcke som han eller hon inte ens själv hittar ut ur. Och även om detta lapptäcke skulle vittna om någon "sanning" av ett eller annat slag, så kan vi inte bara därför dra slutsatsen att omgivningen skulle söka uppamma nån försvarsmekanism. Verkar helt enkelt vara en massa antaganden där som är något långsökta, och som jag alls inte ser varför vi skulle godta.

Dock kan jag helt klart medge att det du lägger fram är precis den tanke jag själv haft just när jag varit psykotisk. Och varenda liten krusning i ett spegelblankt öga, eller en ryckning, eller lätt darrning, i ett anlete har jag tagit som bekräftelse på min aning. Idag har jag dock mycket svårare att övertygas av sådana tankar, kanske för att jag har ett bredare material att röra mig med, fler tolkningar att tillgå (ett förvärvat kulturellt kapital med andra ord, eller förvärvade perspektiv om du så vill). Men låt oss vända på det, är ditt teoretiserande om de Andra (och deras oförstående) blott en mask som du skyddar dig med för att försvara en libidinöst laddad föreställning som du har (alltså något du identifierar dig med)? Kanske att psykosen skulle vara nån direktkontakt med andevärlden eller liknande? Varför skulle inte samma kriterier gälla i denna riktning?

Utanförskap kan vara såväl bra som dåligt, såväl motiverat som omotiverat. Får jag bestämma så göres inget, inte ens våra s.k. "snedsprång" eller "misstag", själlöst och på slentrian. Ett utanförskap som bär på sin egen motivering, det kan vara fruktbart, det kan introducera något nytt, men ett som bara är där som en trotsig reaktion. Ja, lite längre än så får man ju gärna ta det. Det är också skillnaden på gamla dagars revolutioner och dagens eldande av bildäck och soptunnor i förorterna.

[transversal]

Har en tanke om det där med "tidsfönster". Upplever att man får begränsningar i minnet när man byter medvetandetillstånd, inte därför att man nödvändigtvis minns sämre i andra medvetandetillstånd, utan därför att man tydligast minns det man varit med om i just det medvetandetillståndet.

När man däremot befinner sig i just det medvetandetillståndet minns man utmärkt väl och med skärpa andra tillfällen då man befunnit sig där. Men minnena blir otydliga och vaga och utan "inlevelse" från andra medvetandetillstånd ...

Eh, ja, tanken är väl inte helt utarbetad ... bara en slags underlig observation ... Frågan är väl varför det skulle vara så.

[Avantgardet]

(Vad fan Andreas?! Snälla du, tänk mindre på hur saker och ting framstår och mer på om du har nån substans i det du säger... Synd att du slängde.)


Talar du inte egentligen om associerande som process nu, transversal? Att man drabbas av vissa associationer i vissa tillstånd är kanske inte så konstigt. Inte konstigare än att en viss smak kan få oss att minnas andra gånger vi känt samma smak, när denna nya ("upprepade") smakupplevelse inskriver sig själv i samma "kedja som den substituerar" (för att tala samtida filosofiskt fackspråk). Dessa tidigare erfarelser liknar den innevarande men skiljer sig också från denna just därigenom (annars hade de ju inte varit "objekt" för reflektionen, utan varit oskiljaktiga från, eller i själva verket, densamma som den innevarande). Så vad jag säger är kort och gott att vissa saker är aktuella och relevanta för reflektionen i vissa sammanhang, och triggas utav vissa stimuli, medan andra är mindre aktuella och relevanta. Vad som är just aktuellt och relevant i ett enskilt tillfälle finns det förstås inget sätt att uttömmande ange, utan beror på en massa saker som varierar från person till person.

Annorlunda uttryckt kan vi säga att medvetandetillståndet är en faktor i vad vi kallar kontext, en mycket avgörande sådan till och med. Det [medvetandetillståndet] sätter ramarna för vad som är just aktuellt och relevant i en viss situation. På sätt och vis dikterar medvetandetillståndet vad vi skall lägga märke till, hur vi ska associera och tänka.

Jag är lite osäker på vad vi alls menar med "drog" dock. För Heidegger finns t.ex. en "beroendestruktur", där Dasein ständigt står vid-sidan-av-sig-själv i jakt på nästa "fix". Därigenom blir Dasein låst på så sätt att Dasein inte kommer i kontakt med sin egen framtid på ett autentiskt sätt. Men det kan ju gälla vad som helst. Vad som helst kan spela huvudrollen i denna beroendestruktur (som är fundamental och föregår varje "drog"). Inte minst konsumtionshetsen t.ex.

En intressant tanke snubblar Walter Benjamin på till följd av haschrus. Han tycks ha velat säga att "medvetandet" (som något eget) kollapsar inför världen, och blir ett med världen, under haschpåverkan. Alltså inte så mycket att haschet på något sätt skulle ge honom en upplevelse av ett visst slag som att allting runt omkring honom närde haschruset. Att medvetandet som just medvetande fick stå tillbaka för att vara uppfylld av världen...