Vart skaffar sig människan sin orientering i tillvaron om inte i de första åren hon är särskilt mottaglig och har förmåga att leva sin in utan några kritiska förhinder om inte när hon är barn. De budskap och berättelser som säger vad man ska värdera och hur man ska bedöma sin tillvaro mellan vad som är bättre att göra och vad som är sämre att göra. Eller vad som är bättre att vara och sämre att vara.
Just eftersom det är av sådan betydelse för hur ett samhälle kommer se ut och hur dess medborgare kommer bli, inte nödvändigtvis vilka val de kommer att göra, men de värderingar de kommer att göra som sedan kommer att öva stort inflytande på vilka val man kommer att ta som vuxen. Det är inte min idé egentligen, det är en urgammal tradition att berätta sagor för barnen och att dessa sagor indirekt kommer att lägga grunden för vilka val man kommer göra i framtiden. Detta eftersom när människan möter motgångar så har hon en tendens att hålla hårdare i vad man ansåg vara kloka ord en gång i tiden.
Nu satt jag och råkade slå över på SVT B och serien Creepschool där en av personerna "Viktoria" ville bli prinsessa och man skulle kanske kunna tro att hon visade detta med drömsk blick och glad entusiasm. Men så var inte fallet. Istället gör hon det med ilska och skäller ut rebellen i gruppen och beter sig allmänt på ett sätt som är väldigt osympatiskt och själviskt. Medan rebellen och anarkisten som torde framstå som en läskig figur är istället porträtterad som genomsympatisk.
När så Viktoria i sin 'ilska över att vilja bli prinsessa' (för sådant blir man tydligen väldigt arg av) slår näven i bordet för skolföreståndaren så sätter han inte ens stopp för hennes beteende utan agerar fullständigt som om alla hans skolbarn var änglar. Undantaget blir dock givetvis Viktoria som står och skäller ut honom för att hon ska bli prinsessa för att det är hennes 'Gudomliga rättighet' och slår näven i bordet och marserar ut.
Detta lilla brottstycke och min återgivning av berättelsen som utvecklas härifrån gör inte rättvisa åt vad som faktiskt sades och gjordes i denna animerade film. Det jag dock fastnade för var själva budskapet som porträtterades och undrade i vilken politisk kategori som det skulle kunna härröra ur. Så jag slår upp internet och kontrollerar, och denna film är ett samarbete mellan Sverige, Kanada och Frankrike.
Frågan är, skulle man kunna hitta ett liknande budskap om filmen vore producerad i USA eller ännu hellre i Södra USA? Skulle man där anse att flickor som drömmer om att bli prinsessor blir aggressiva av det och skulle man anse att anarkister och sociala rebeller är genomgoda människor?
Knappast.
Så varför skulle man inte se dessa barnsagor i dessa länder medan man kan se dom i Sverige, Frankrike och Kanada?
Vad är det som skiljer dessa länder politiskt mest från just USA?
Nu har ju inte jag suttit och kollat på varenda barnfilm som visas och jag tror inte att de flesta föräldrar heller sitter och studerar barnfilmerna särskilt ingående, så jag kan inte bedöma helheten. Men är det inte på något sätt märkligt att ett budskap som är så uppenbart antimonarkistiskt eller pro-rebelliskt tas upp och godkänns som en del i den psykologiska formningen av Svenska barn?
Med andra ord kan man nästan räkna med att om man låter ett barn växa upp i Sverige så kommer det att få höra socialistiska budskap och småningom integrera dessa i sin identitet. På detta vis så glorifieras rebellen (som i USA ses som misslyckad) medan den som har ambition att vilja lyckas i livet, genom att sätta upp ett distinkt mål (bli prinsessa) ses som en synnerligen osympatisk människa.
Om vi då tänker oss vidare vad som händer i framtiden om dessa värderingar skulle slå rot hos barnen, hur kommer de att se på sådana människor som faktiskt har ambitioner och strävar efter egna målsättningar. Och hur kommer människor som faktiskt har en inre drivkraft att vilja bli något se på dom som anammat den förra kategorin? Vilka människor kommer att hamna på vilka stationer i livet?
Kommer de människor som strävar efter sympati och social harmoni att försöka sätta mål och ambitioner för sig själva? Eller blir det de som redan är dominanta och självupptagna som kommer att sätta dessa mål och liksom förverkliga denna sagoberättelse även i verkliga livet och på så vis göra sagan sann?
Hur vore det ifall en berättese istället porträtterade den som har vilja att uppnå mål skulle porträtteras som den genomsympatiske personen, medan den som vägrar att göra nånting, inte vill hjälpa till och inte vill sätta upp några egna mål, är den som ses som misslyckad och värd all förakt?
Frågan är, vilket är bättre och sämre? Är det bättre att vara framgångsrik än misslyckad? Är det bättre att vara sympatisk än osympatisk? De flesta svarar såklart ja på dessa frågor. Det är bättre att vara framgångsrik än att vara misslyckad och det är bättre att vara sympatisk än att vara osympatisk.
Men se på hur denna strof ur en barnberättelse ställer dessa två saker emot varandra som oförenligheter. Hygglig kan man bara vara som rebell och att sätta upp egna mål tycks alltså inte få något utrymme alls.
Är det inte också ganska så intressant att studera hur pass väl samhällslivet speglar denna sagoberättelse. De hyggliga och sympatiska människorna fördömer de med ambitioner och målsättningar och de som har ambitioner och målsättningar ser ner och fördömer de som fördömer dem. Och samhällslivet utvecklas till en nästan svartvit klassindelning mellan de med ambitioner och de som vill ha social harmoni. Det finns till och med politiska partier som är så gott som jämnstarka, beredda att ta emot sympatisörer från endera uppfattningen.
Nu är min analys dock inte tillräckligt skarp för att kunna säga att alla sympatiska människor hamnar i den ena kategorin och alla ambitionslystna i den andra. Det finns dom som också inte hört dessa barnsagor och som inte ser det som en fundamental motsättning i att vara hygglig och sympatisk och samtidigt vara målmedveten och ha ambitioner. Dessa hörs dock ganska sällan i debatter och de syns istället i olika "hemma hos" program där deras hem och karriärer visas upp och där framställs de som oerhört lyckade och sympatiska. Aldrig att man skulle visa upp en osympatisk lyckad människa i ett sådant TV program.
Effekten av detta blir, tror jag, att många ser trevliga framgångsrika människor som väldigt speciella människor. Så speciella och fläckfria att dom nästan måste tillhöra en högre form av liv än andra. De har aldrig gjort ett enda misstag i sina liv utan de är på alla sätt oantastliga, och bilden av att framgång når man genom att aldrig göra misstag växer fram. Inte heller nås framgång genom att få hjälp av andra. Utan det verkar nästan som att vissa människor bara lyckas utan någon vidaregående förklaring. Man ser en halv människa, bara framgång, inga prövningar.
Bilden av de som misslyckas blir därför också att det inte finns någon förklaring. Också här ser man en halv människa. Någon som "hamnat snett i livet" och det tycks inte heller här finnas någon förklaring på varför dom misslyckades. Kontentan är att man ser livet som ett lotteri och de som lever mellan dessa extremer, i "lagomfilen", inte ser sig som varken bättre eller sämre lottade utan uppfattar det som att de borde känna sig nöjda. Men samtidigt undrar jag om de verkligen känner sig tillfreds eller om det är så att de blir lurade på något vitalt. För hur ska man kunna ge en förklaring på personliga misslyckanden? De som befinner sig i lagomfilen har ingen förklaring på livets kriser utan kan komma att se det som ett personligt misslyckande som bara har två utvägar, antingen rakt ner i gatan eller hos psykologen, därefter locket på. Lagomfilen har aldrig fått se någon lyckas eller misslyckas och har därför inte någon kompass i livet som kan visa på vad som är de bättre och de sämre valen. Det ganska goda livet i lagomfilen uppfattas därför istället som det enda livet som finns och allt annat är antingen utopi eller katastrof.
Creepschool och barnprogrammering
Moderator: Moderatorgruppen
Hejsan!
Intressant text. Man kan även fundera kring hur de rika upfostrar sina barn! De allra mest förmögna uppfostrar sina barn på ett sätt där egoismen sätts framför allt annat. Och det är även här vi hittar det största antalet psykopater, nämligen i gruppen direktörer och andra likvärdiga! Således är det något i deras uppfostran som givit dem en felaktig bild av tillvaron och hur den smidigast går att genomleva! Frågan är vad det är? Svaret är närmast självklart, föräldrarna skäms över sin egen egoism och alla dem de gjort illa när de klättrat uppåt, vanligtvis har de även en mer eller mindre grandios kriminalitet bakom sig också, de överför omärkligt denna ångest på sina adepter, och så är cirkeln sluten!
Fram för mer av uppfostran där man tar aktsamheten om nästan i första hand, och viljan till framgång för sig själv i andra hand. Det är egentligen ingen svår kombination, bara man följer det slaviskt! Då blir det bra, och misslyckandena förblir fåtaliga och hjälpbara. :D
MVH
bigj
Intressant text. Man kan även fundera kring hur de rika upfostrar sina barn! De allra mest förmögna uppfostrar sina barn på ett sätt där egoismen sätts framför allt annat. Och det är även här vi hittar det största antalet psykopater, nämligen i gruppen direktörer och andra likvärdiga! Således är det något i deras uppfostran som givit dem en felaktig bild av tillvaron och hur den smidigast går att genomleva! Frågan är vad det är? Svaret är närmast självklart, föräldrarna skäms över sin egen egoism och alla dem de gjort illa när de klättrat uppåt, vanligtvis har de även en mer eller mindre grandios kriminalitet bakom sig också, de överför omärkligt denna ångest på sina adepter, och så är cirkeln sluten!
Fram för mer av uppfostran där man tar aktsamheten om nästan i första hand, och viljan till framgång för sig själv i andra hand. Det är egentligen ingen svår kombination, bara man följer det slaviskt! Då blir det bra, och misslyckandena förblir fåtaliga och hjälpbara. :D
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Att vara framgångsrik enligt liberal agenda, är vanligen att bli rik. Det blir man nästan aldrig utan att både vara osympatisk, och kliva över lik, eller åtminstone att ha anammat en rejält tilltagen kriminalitet! En sådan figur värnar aldrig om nästan, bara sina egna närm,aste, eller sina sina vanligen lika kriminellt belastade nära kumpaner.
Framgåmgsrik kan dock man bli även utan att vara egoistisk, rent av även förmögen! Sådana människor har sällan liberala ideal utan är mer av humanister och demokrater. Vanligtvis har de uppfostrats på ett sätt där aktsamheten om nästan är viktig. De utnyttjar sina "gåvor" på ett varsamt sätt, och med allas bästa för ögonen.
Sådant förekommer däremot aldrig i den liberalt styrada barnaindoktrineringen! Det är därför andelen psykopater är så extremt högt bland denna samhällsgrupp jämfört med de övriga i samhället. :wink:
Våld mot barn är ju extremt mycket högre i stater där liberala och totalitära uppfostringstraditioner härskar, exempelvis i USA. På andra håll, exempelvis Kuba, är man mer godhjärtad mot sina barn, något som samhället där även uppmanar till. För att ta några exempel på diamentralt olika sätt att uppfostra barn. Detta visar sig sedan i dessa länders politik.
Jämför man antalet mördade på order av Castro med exempelvis Bush den senaste, ser man snabbt man vem som har blod på sina händer och vem som har hela hangarer fyllda med människors blod. Och då har Castro ändå styrt i närmare 47 år, och Bush i 8 år. På 8 år hann Bush med att ta livet, direkt och indirekt genom sitt stöd till likasinnade, närmare 10 miljoner människor - Hur många Castro tagit livet av är oklart, men knappast överstigande 10 000 (och då är angripare mot landet inräknade)!
MVH
bigj
Att vara framgångsrik enligt liberal agenda, är vanligen att bli rik. Det blir man nästan aldrig utan att både vara osympatisk, och kliva över lik, eller åtminstone att ha anammat en rejält tilltagen kriminalitet! En sådan figur värnar aldrig om nästan, bara sina egna närm,aste, eller sina sina vanligen lika kriminellt belastade nära kumpaner.
Framgåmgsrik kan dock man bli även utan att vara egoistisk, rent av även förmögen! Sådana människor har sällan liberala ideal utan är mer av humanister och demokrater. Vanligtvis har de uppfostrats på ett sätt där aktsamheten om nästan är viktig. De utnyttjar sina "gåvor" på ett varsamt sätt, och med allas bästa för ögonen.
Sådant förekommer däremot aldrig i den liberalt styrada barnaindoktrineringen! Det är därför andelen psykopater är så extremt högt bland denna samhällsgrupp jämfört med de övriga i samhället. :wink:
Våld mot barn är ju extremt mycket högre i stater där liberala och totalitära uppfostringstraditioner härskar, exempelvis i USA. På andra håll, exempelvis Kuba, är man mer godhjärtad mot sina barn, något som samhället där även uppmanar till. För att ta några exempel på diamentralt olika sätt att uppfostra barn. Detta visar sig sedan i dessa länders politik.
Jämför man antalet mördade på order av Castro med exempelvis Bush den senaste, ser man snabbt man vem som har blod på sina händer och vem som har hela hangarer fyllda med människors blod. Och då har Castro ändå styrt i närmare 47 år, och Bush i 8 år. På 8 år hann Bush med att ta livet, direkt och indirekt genom sitt stöd till likasinnade, närmare 10 miljoner människor - Hur många Castro tagit livet av är oklart, men knappast överstigande 10 000 (och då är angripare mot landet inräknade)!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Återigen så delar du upp saken i de två fåror som jag redan tidigare beskrivit i texten och landar med baken på exakt samma ställe som tidigare. Utan att blanda in ideologier, är det verkligen oförenligt att vara rik, framgångsrik, företagsam och samtidigt sympatisk och vilja sträva mot social harmoni? Måste det ena alltid ske på bekostnad av det andra? Isåfall skulle det finnas olika slags godheter. Olika lagar för olika människor... Men vem är det som skulle säga det?
biggj skrev:Fram för mer av uppfostran där man tar aktsamheten om nästan i första hand, och viljan till framgång för sig själv i andra hand. Det är egentligen ingen svår kombination, bara man följer det slaviskt! Då blir det bra, och misslyckandena förblir fåtaliga och hjälpbara. :D
Menar du att läraren ska ge upp sig själv helt till elevens förmån, dvs att läraren strikt(/slaviskt) låta eleven styra? Detta är faktiskt en intressant och till ämnet distinkt relaterande fråga. Vem ska leda, läraren eller eleven?
Hejsan!
Vet inte riktigt vad du menar Minded, det du anför ligger välan lite utanför det som handlade om uppfostran! Men visst kan man tillämpa min tes också inom den formella utbildningen. Klart jag tycker att man skall vara aktsam om läraren, och vice versa om eleven, under utbildningen. Men det behöver ju inte innebära att man slaviskt låter, som du säger, eleven styra.
Men är eleven duktig, och kan gå loss av egen kraft, varför då styra honom? Då kan läraren så att säga bara utgöra domaren som ser till att det hela håller sig inom de förutsättningar som finnes, eller att hålla eleven på planen, och inte hamna utanför, för att ta en fotbollsklyscha! Sådant går att skapa under en undervisningssituation, om läraren är skicklig och lyhörd, och eleverna även är mottagliga för friare tyglar!
MVH
bigj
Vet inte riktigt vad du menar Minded, det du anför ligger välan lite utanför det som handlade om uppfostran! Men visst kan man tillämpa min tes också inom den formella utbildningen. Klart jag tycker att man skall vara aktsam om läraren, och vice versa om eleven, under utbildningen. Men det behöver ju inte innebära att man slaviskt låter, som du säger, eleven styra.
Men är eleven duktig, och kan gå loss av egen kraft, varför då styra honom? Då kan läraren så att säga bara utgöra domaren som ser till att det hela håller sig inom de förutsättningar som finnes, eller att hålla eleven på planen, och inte hamna utanför, för att ta en fotbollsklyscha! Sådant går att skapa under en undervisningssituation, om läraren är skicklig och lyhörd, och eleverna även är mottagliga för friare tyglar!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Snarare så är det närmandes själva den teoretiska (diskuterbara) kärnan i uppfostran (och många andra områden). Men ok, kalla det inte lärare och elev då, utan uppfostrare och den som ska bli uppfostrad. Det intressanta är just maktrelationen partnerna emellan.
Ovan resonemang kan tillämpas generellt för teknik och färdighet, någonting som kan uppnås med olika grad av effektivitet. Sätt alltså in valfritt verb här, uppfostran eller annat.
Men, innan vi går djupare ditåt - vilket är syftet med uppfostran? Vad är målet, och vem bestämmer det? Finns det ens ett syfte? Finns det olika 'bra' uppfostran och olika 'dålig' dito? Dvs, är uppfostran en teknik vi kan förbättra i något avseende, i någon situation?
Ovan resonemang kan tillämpas generellt för teknik och färdighet, någonting som kan uppnås med olika grad av effektivitet. Sätt alltså in valfritt verb här, uppfostran eller annat.
Men, innan vi går djupare ditåt - vilket är syftet med uppfostran? Vad är målet, och vem bestämmer det? Finns det ens ett syfte? Finns det olika 'bra' uppfostran och olika 'dålig' dito? Dvs, är uppfostran en teknik vi kan förbättra i något avseende, i någon situation?
Hejsan!
Uppfostran har hos oss människor, liksom alla övrige däggdjur, det yttersta syftet att den skall socialisera den lille nye med de regler och begränsningar som ett kommande liv med övriga människor, däggdjur, kräver.
Det bestäms av de äldre medlemmarna, eftersom de yngre knappast haver referenser. Hos människorna är denna sociala daning troligen viktigast av alla däggdjur, eftersom vår daning till goda medlemmar i gruppen till största delen styrs av det vi lär oss under de yngre åren. Hos andra arter är instinkterna mer dominerande från början, och barndomen kortare, men hos människan är instinkterna ganska nedtonade och egentligen existerar bara två, kanske tre, instinkter - att äta, göra nya medlemmar och att klara livhanken.
I övrigt består daningen av människan att de äldre uppfostrar, parad med de egenskaper just denne nya har erhållit i arv. En svår process, eftersom människorna till stor del styrs av både sin arv, sina unika egenskaper och sin mycket rymliga och smarta hjärna - något som kan gynna, eller missgynna uppfostran. Allt beroende på vad de äldre lär ut i den grupp man tillhör.
Svårare äro det ej! :wink:
MVH
bigj - den som med kunskaper plågar de okunnige....
Uppfostran har hos oss människor, liksom alla övrige däggdjur, det yttersta syftet att den skall socialisera den lille nye med de regler och begränsningar som ett kommande liv med övriga människor, däggdjur, kräver.
Det bestäms av de äldre medlemmarna, eftersom de yngre knappast haver referenser. Hos människorna är denna sociala daning troligen viktigast av alla däggdjur, eftersom vår daning till goda medlemmar i gruppen till största delen styrs av det vi lär oss under de yngre åren. Hos andra arter är instinkterna mer dominerande från början, och barndomen kortare, men hos människan är instinkterna ganska nedtonade och egentligen existerar bara två, kanske tre, instinkter - att äta, göra nya medlemmar och att klara livhanken.
I övrigt består daningen av människan att de äldre uppfostrar, parad med de egenskaper just denne nya har erhållit i arv. En svår process, eftersom människorna till stor del styrs av både sin arv, sina unika egenskaper och sin mycket rymliga och smarta hjärna - något som kan gynna, eller missgynna uppfostran. Allt beroende på vad de äldre lär ut i den grupp man tillhör.
Svårare äro det ej! :wink:
MVH
bigj - den som med kunskaper plågar de okunnige....
Den goda sidans försvarare
biggj skrev:Uppfostran har hos oss människor, liksom alla övrige däggdjur, det yttersta syftet att den skall socialisera den lille nye med de regler och begränsningar som ett kommande liv med övriga människor, däggdjur, kräver.
Bara uppenbarligen, ytligt, stämmer det du säger. Men jag avvaktar också på den punkten.
biggj skrev:Svårare äro det ej!
Ytligt, nej. Vilket gör själva det så ointressant - om än lätt för vem som helst att förstå och relatera till.
Vilken är egentligen skillnaden på att uppfostra ett barn, gentemot att prata om det här vi gör nu? Försöker vi i princip inte uppfostra varandra, då vi uppenbarligen i viss mån har motstående åsikter? Jag försöker övertyga dig och du försöker övertyga mig. Eller åskådarna, sak samma. Vi försöker övertyga någon om något. Är inte detta också just fallet i relationen lärare/elev, där den tidigare försöker övertyga den senare om något?
Hejsan!
Tja, det kan tyckas vara ytligt, men förmodligen är det just så! :lol:
Huruvida vi här försöker "uppfostra" varandra genom övertygelser, är nog att gå utom ämnet! Eftersom jag talar om uppfostran, trådens ämne, inte om att övertyga någon! Uppfostran hos däggdjur, och människor, är ju en socialiseringsprocess av de små och nya in i det befintliga samhället.
Vad vi gör här är väl att diskutera och agitera för sådant man tror på - vuxna emellan! Åtminstone utgår jag från det, även om man kan misstänka att en del kanske inte riktigt hunnit med hela processen ännu! Att bliva vuxen alltså! :lol:
MVH
bigj
Tja, det kan tyckas vara ytligt, men förmodligen är det just så! :lol:
Huruvida vi här försöker "uppfostra" varandra genom övertygelser, är nog att gå utom ämnet! Eftersom jag talar om uppfostran, trådens ämne, inte om att övertyga någon! Uppfostran hos däggdjur, och människor, är ju en socialiseringsprocess av de små och nya in i det befintliga samhället.
Vad vi gör här är väl att diskutera och agitera för sådant man tror på - vuxna emellan! Åtminstone utgår jag från det, även om man kan misstänka att en del kanske inte riktigt hunnit med hela processen ännu! Att bliva vuxen alltså! :lol:
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster