Jag funderade på hur ofta man faktiskt är helt närvarande i sexualakten, utan dessa drömbilder av något man aldrig kommer uppnå. Fan ta alla dessa noveller man läste som 13-åring, det blir ju aldrig riktigt så, nå, nån gång har det faktiskt hänt. Men att få det varje gång är ju helt omöjligt.
Faktum är att jag befinner mig i ett stadium av asexualitet, har varit så ett tag. Kroppen ändras, eller är det bara i huvudet allt händer, antagligen är det så. Känslorna sitter ju i huvudet, framkallas av mig, som en respons på obehagliga minnen...eller? Jag vet inte riktigt.
Kroppen är inte riktigt med i det jag gör, eller snarare så vill den bara inte, även om tanken på sex nog kan finnas. Trots att det är sällan.
Föreställningarna eller kanske fantasierna finns kvar, men de överensstämmer inte med verkligheten, så där blir det stopp.
Förlåt att jag svävar iväg från "ditt problem" Avantgardet, men tankekedjan ändras ju eftersom.
Algotezza,
varför skulle det vara ett I-landsproblem att tacka nej, snarare är det väl ett världsproblem. Hur många blir inte våldtagna för att den andre inte kan ta ett nej, och det sker över hela världen.