Innan jag skriver vad herrarna säger är det värt att kommentera socialistens psykologi, för socialistens aversion mot privatkapitalistiska företag handlar egentligen inte alls om huruvida företagen producerar mer eller inte eller hur konsumenter uppskattar produkterna. Frågan många undrande över arbetarföretag ställt sig lyder att "om dessa företag är så otroligt effektiva, varför måste de privatkapitalistiska förbjudas, varför ska de inte konkurreras ut?". Varför ska socialisten hota att skjuta en privatkapitalist för att han driver företag? Ja, skjuta, för det ska ju i Biggens ekonomi vara olagligt att hur som helst äga och driva företag. Vad sker om någon bryter mot det förbudet? Socialisten har egentligen ingen aning om om hans förslag är effektiva i långa loppet, utan denne vill helt enkelt säkerställa sig att de hotande privatkapitalistiska företagen inte på något sätt, i detta fall genom fria överenskommelser, ska kunna vara ett hot mot dennes livsstil. Socialisten vill se ett företag där allting är tryggt, kravlöst, ingen förändring sker, man behöver inte bry sig. Arbetet består i att mingla runt, prata strunt, skoja, skämta och dra fräckisar. Någon annan ska sköta besluten, fast denne någon annan får inte vara alltför despotisk. Under min tid på debattforum har jag aldrig hört talas om en vänster som gör något han säger sig vara: en arbetare. Jag har aldrig någonsin talat med vänster som ser sitt företag växa, tar kundkontakter, forskar i metallurgi, diskuterar lämpliga maskiner eller lokaler. Utan fokus i socialistens mening ligger i att man ska få. Man ska inte skapa ett företag, man ska få ett. Man ska alltå få något pga att man är något, inte pga att man har gjort något. Detta är en lättjans och dagdrivarnas ideologi. Jag har heller aldrig hört talas om att vänsterpersoner gör någon ideell insats. Jag hör aldrig talas om någon uppmaning att man möts en viss tid en viss plats för att tillsammans måla om ett ganska slitet dagis, renovera en park, ta bort klotter i någon skola, samtala med äldre i något vårdhem, dela ut mat i något härbärge, hjälpa ungdomar med läxläsning eller liknande. Gnällvänsterns ideologi bottnar därför inte i att man kan arbeta (och därmed blir utsugen) och inte heller i att man är så beundransvärt humanitär. Utan världen ska omgestaltas utefter socialistens psykosociala behov. Där ligger pudelns kärna. Varför detta inte är egoism och ondska är för mig okänt. Anfall är bästa försvar - istället ska socialistens antagonister nedsvärtas. Säga vad man vill om Sovjet, men propagandan där talade faktiskt om att man skulle bygga något, och visade stolta, starka, glada arbetare med verktygen i högsta hugg, i skarp kontrast till den svenska skabbvänsterns gnäll om att man under en borgerlig regering kommer kanske riskera stå utan arbetsfri inkomst:
Nåja, Gregory & Stuart skriver i alla fall efter de gått igenom ett uppsjö litteratur på området: "The body of litterature on cooperatives is large but diverse and mainly theoretical; there has been little empirical verification. This is partly because the practical use of cooperatives in real-world economies has been limited..." Så visst kan arbetarföretag gå runt, men hur ligger det till på en övergripande skala? Vi ska ha i åtanke här att kooperativa företag i västerlandet kan prestera något överhuvudtaget inte trots det privatkapitalistiska systemet utan på grund av det, tack vare att de har samma spelregler som de privatkapitalistiska, de har inga mer omfattande krav att kvotera och genomföra alla de möjliga "sociala reformer". Hur skulle företagen se ut om de tvingades bete sig som en fritidsgård, en spelplats för alla möjliga olika "sociala krav", ett byte vilket alla asätare river och sliter i?
Vidare är Biggens meningar om företag där de anställda har ägandeandelar först och främst ett borgerligt förslag. Thatcher är berömd för att hon önskade se företag där arbetaren sparade och vilket han levde för. LO:s förslag under 70-talet löd inte alls att den enskilde arbetaren skulle säga sin mening i sitt företag, för det ansågs "splittra arbetarrörelsen", utan istället skulle företagen underställas centraliserade fonder, ett förslag som var föga populärt hos gemene man och var anledningen till att man förlorade fondfrågan. Hade man kompromissat med TCO, hade vi kanske fått se större ägarandelar för enskilda arbetare. Kooperativa företag som bildats utan våldsinslag ses absolut inte med onda ögon av liberaler, för det är en samling människor som går samman i fria överenskommelser.
Biggens förslag innehåller följande viktiga frågor:
* arbetarkontroll
* en viss marknad
* en statlig makt som anser sig ha ett "socialt ansvar" att fördela resurser, oavsett vilka krav som än rests fram och hur pass legitima dessa krav är
* inflation är något utav godo, Biggen skrev om sin ekonomi att "Valutan kan naturligtvis drabbas genom att den minskar i värde gentemot andra länders valutor – det motsatta kan också ske. Om sådant kan få råda över, oavsett system. Vilket samtidigt har den fördelen att en lägre valuta kan konkurrera med billigare priser utomlands."
Finns det möjligtvis ett land där allt detta existerade och vilket man därför kan använda som lämpligt studieobjekt? Ja, Jugoslavien. Företagen där hade en stor beslutanderätt gentemot regeringen, arbetare var representerade i styrelsen, staten investerade i somliga regioner inte för att man trodde att det skulle ge någon avkastning utan för att man ansåg att invånarna där skulle känna bättre självförtroende (vilket fick företag som hade goda utsikter att skapa avkastning att ilskna till). Sist men inte minst upplevde man en kraftig inflation vilken i slutet av 1980-talet fick människomassor att gå ut på gatorna och slänga de värdelösa sedlarna på marken i protest. Om 100 är index för år 1980, slutade de jugoslaviska prisökningarna på 246560 år 1989. Biggen, och en stor del av nyvänstern för övrigt tycks det som, uppskattar valutakontroller och inflation. Det han då menar är att staten ska misshandla valutavärdet (ingen gräns anges) och invånarna har ingen rätt att använda något annat betalningsmedel. Det lömska med detta är även att en person som inte vill ha särskilt mycket med staten att göra i form av transfereringar tvingas in i systemet, i och med att denne kan inte själv spara ihop pengar till den dag man behöver dem. Jugoslavien gjorde efter en trial and errorprocess (främst error) något som måste av vänstern ses som mycket fruktansvärt, man började intressera sig för Milton Friedman och dennes inflationsbekämpning, varför denne fick hålla föreläsningar för den så kallade "socialismen med mänskligt ansikte", föreläsningar jag tror Biggens ekonomi skulle få damma av kanske en månad efter den sjösatts (även om jag misstänker att österrikarna och inte Friedman har rätt). Jugoslavien är inte heller det enda land som upplevt inflation, för "blandekonomier", som vänstern uppskattar, drabbas gärna av inflation; Sverige under 70- och 80-talet och England under 70-talet är bra exempel. Kännetecknande för gnällvänstern är att den inte har ett enda förslag hur man botar inflation, och man verkar inte heller vara särskilt intresserad av hur den uppstår. Man frångår därmed totalt Keynes (en ekonom som uppskattas av både vänstern och på senare tid Biggen, trots att de oftast inte har en aning om vad Keynes menade) ord, att inflation på över 4% är direkt skadlig, för den förvandlar räkenskaper till rena skämtet, och skapar mikroekonomisk oreda. Tydligen ska denna typ av ekonomi vara helt otroligt harmonisk (om vi bortser från inflationen) och tillväxtskapande (när tillväxt däremot sker i privatkapitalistiska nationer, är detta något negativt, då det plötsligt "produceras skräp"; egentligen produceras inget skräp, utan detta yttrande är ett utslag av att socialisten ser privatkapitalismen som ett hot mot dennes önskemål om livsstil). Under 70-talet vad den jugoslaviska produktionen ca 41% av den amerikanska. Så våldsamt jämlik var ekonomin inte heller, för Västtyskland hade jämnare inkomster än Jugoslavien. Dessutom lyckades man skuldsätta sig rejält till USA, och det handlade inte om kortsiktiga, så kallade spekulativa lån, utan om långsiktiga krediter. Hela frågan om internationella finanser går nyvänstern förbi.
Högmod går före fall...
:lol: :lol: