Glöm inte bort att andas!

[Johan Ågren]

Glöm inte bort att andas!

Till arkeologernas stora glädje har det visat sig att frånvaron av syre i olika miljöer;  mossar, gruvor och liknande har en väldigt god inverkan på att föremål bevaras. De kan tack var den syrefattiga miljön bevaras i tusentals år, och om vi råkar stöta på någon tusenårig människa i någon mosse så kan vi se vad hans (eller hennes) sista måltid bestod av. Även hår, hud och naglar är bevarade i nyskick (nåja). Vad som skett är att de mikroprocesser som bryter ner organiska ämnen plötsligt lidit av syrebrist och lagt ner verksamheten. Syrebrist! Så om vi vill bevara vår ungdom i tusentals år så ska vi kanske hålla andan? Nej tvärtom! Vad som i realiteten skett är en död på både makro och mikronivå, alltså en totaldöd på alla nivåer. Desto mindre syre desto mindre organiska mikroprocesser. Vi består av mikroprocesser; det är vad vi är i grund och botten, bokstavligt talat. Sedan har vi någon form av sambandscentral som vi kallar ”jag” men den verkar mest ställa till med problem; stänger in kroppen på syrefattiga kontor och så! Så min teori är att om vi bara andas riktigt djupt och mycket så syresätter vi de mikroprocesser i våra kroppar som är ”vi” i realiteten. Faktum är att dessa mikroprocesser har satt samman oss som en större kropp för att vi ska underhålla de små liven. Det är vår livsmening. Och de små rackarna vill att vi ska andas, om vi bara kunde andas riktigt ordentligt så skulle allt bli bra. Så tänk på det, och andas!

Med vänlig hälsning,

VI som tvingade Johan att skriva detta (de små du vet, och vi vill sprida denna information för vi fått nog!).

[Andreas]

Vill du utveckla?

Om man gör en uppdelning mellan biologiskt och andligt perspektiv så förstår jag inte riktigt vad du menar i något av dem. Ett par erfarenheter som jag gärna skulle ha en relatering till ifall det passar herrn:

I biologiskt perspektiv vid holotropisk andning, som jag antar att du har erfarenhet av, menar du att det skulle vara särskilt nyttigt då? Det är den situation som jag främst tänker på när man syresätter blodomloppet utöver det normala. Det pirrar och sticker, kramper, eller automatiska spänningar uppstår, munnen kan snörpas ihop och fingrarna låsa sig. Känsloutbrott iform av skratt eller gråt eller båda utlöses. Annars kan man ju andas djupt, men det kompenseras av en lägre frekvens och ingen extra syresättning av blodet sker.

Andligt har jag haft upplevelsen att gå ut ur min kropp och även sett en annan göra det. I båda fallen bevarades den upplevda formen, lik kroppens nuvarande form. Menar du att denna upplevelse av en helhetlig form i själva verket är uppbyggd av mikro(andliga)processer?

[Johan Ågren]

Vad tekniskt det blev nu då. Syresättningen av mikrobiologiskt liv leder till en ökad aktivitet och således en bättre kapacitet att hantera skadliga inflytanden samt att organisera det som är av godo för kroppen. De "små arbetarna" får bättre flås och kan transportera material effektivare.

Jag gör ingen distinktion mellan "biologiskt" och "andligt". Att vi går ut ur kroppen gör det inte till en annan metafysisk realitet - bara subtilare.

Och glöm inte att ta bort täckglaset på akvariet och att luckra blomkrukorna!

[Sceptisk]

Syre är också ett av de bästa oxidanterna och gör så att material korriderar och rostar. På grund av elektronernas sammansättning kan syre förenas med nästan vilket ämne som helst. En annan liknande egenskap hos andra ämnen kallas för frätande. Detta innebär att föremål som hålls i vacuum inte utsätts för den påverkan och därför bevaras längre än annars.

[Advocate]

Hur förklarar du då att man inte behöver andas när man svävar utanför kroppen? Du menar att det finns skilda nivåer (med skilda egenskaper), hos samma monistiska existens?