Meddelande

[JimmyAberg]

Alltså vad försöker du säga? Vad har du att säga egentligen? Trollar du dig? Fattar du inte att Anna Sara blivit våldtagen på psyket? Tror du att psyket är "slutstationen"? Fattar du inte att detta är hennes vardag?

Har du blivit våldtagen på psyket själv kanske?

[Johan Ågren]

Inget upphävs, däremot så får man ofta en klarare infallsvinkel på problematiken, och i det ögonblicket inser man att man just har avlägsnat sig från den mest gynsamma platsen att lösa problematiken. Man inser att problematiken i själva verket uppstod för man hade ett kultiverat perspektiv som skapade "knuten". Från det ögonblicket kommer fokuset att vara att återställa samma förutsättningar som förelåg innan självmordet. Av den enkla anledningen att det är vad vi är. Det enda som händer i och med självmordet är att vi kastar upp alla bitarna i luften och har att samla ihop dem igen. Det finns inget utanför oss själva utan vi är sammanhanget. Sammanhanget är vårt ansvar, och är problemet och lösningen. Om vi anklagar något utanför oss själva så är det fortfarande oss själva vi anklagar. Vi kan inte anklaga innehållet i våra drömmar att vilja oss ont lika lite som vi kan göra det i den mer etablerade "drömmen" vi kallar "vakenhet".

men jag håller med om att det finns en "missmatch" mellan den döden man konceptuellt försöker föreställa sig, och den _verkliga_ döden

Så är det i allra högsta grad.

det som är nödvändigt att skapa en katalysator för en förändring - den självmordsbenägne är i en väldigt kraftig låsning vilket gör att det är omöjligt att föreställa sig en mer sofistikerad lösning på problemet

Den kraftiga låsningen visar bara på utmaningen. Visserligen kan man ofta i perspektivet av att se livet utifrån döden se sitt problem i ett klarare ljus, men man kan inte just där lösa problemet, utan man måste återgå till den samlade information som föranledde problemet och lösa det där. Man kan således inte jämställa döden med meditationstillståndet. Meditationen behåller situationen intakt - medan döden splittrar upp situationen och den måste samla ihop sig igen. Den kan således inte verka som katalysator. Väldigt få människor minns sina egna dödar, och kan dra nytta av dem som du menar. Att ta tillvara sådana insikter och senare applicera dem på en "vardagsproblematik" är själva den grundproblematik som gör att vi har problemen till att börja med. Det råder således en kausal gummibandseffekt som ger oss den distansiering vi har till döden och helheten i vår kultur.

Man känner således i den klarsynta fasen av döden en längtan tillbaka till samma situation, och man inser att den var perfekt.

Sedan behöver inte döden per automatik innebära någon klarsynt plattform, utan det hela bara fortsätter och blir än komplicerat. Så enbart i bästa fall uppstår en klarsynthet (man ej kan nyttja). Slutsatsen är att självmordet inte är en lösning. OM det hade varit en lösning så skulle inte jag sitta och skriva det här.

Däremot så är tanken på den totala döden och försvinnandet en befriande tanke, och det kan föda fram meditativa tillstånd. Men detta realiseras inte genom att förstöra sin kropp.

[Anna Sara]

Det som man således tror ska bli en befrielse resulterar i en klarhet att man faktiskt hade en unik komplexitet av möjligheter som man inte hade klarheten att vandra fram i.

Situationen kommer således att byggas upp igen - för att det är vad du är.

Det ligger något i detta, men jag har själv resonerat på detta sätt starkt, och irriteras över just denna småaktighet/relativism, att försöka kontrollera precis allting. Men jag ser också värdet i det dyfunktionella nuet.

Jag ser motsatsen till att ta livet av sig är att fortsätta fly, att driva runt som ett spöke.

I slutfasen av min Psilocybintripp när jag börjar bli förvirrad och kvävs av "död", vår mänsklighets nästan utvecklingsstörning, är kontrasten till avslöjandena om mig själv och livet så "ren" att jag direkt vill "slänga mig ut i ett självmord" för att göra det bästa av situationen och hjälpa mig själv, "blockeringen är hävd" i detta minne av mina födelsestadium men jag är en åskådare. Jag blir trött över att jag "låter tiden gå" och aldrig gör något, och säger "titta på det här", och jag vet att detta är anledningen inom allting, att dö. Det är det jag alltid sökt, men nu tar jag hand om mig själv bättre.

Jag har kanske den senaste månaden knappt, börjat ta kliv, börjat handla spontant och lyssna, börja förändras.

Skrev en längre text om "droger och sex" igår, då jag kände att jag förstod sanningen om den sexuella interaktionens klimat. Den blev rätt luddig och fragmenterad, men.. lite utdrag:

Man ska inte vara rädd för det formlösa, det är när man glömmer och förlorar ägandet över den relativa dualiteten, som man kan minnas föreningen. Det som hur som helst nästan alltid händer i psykadelikaupplevelser är att man till sist blir medveten om "den relativia dualiteten" vilket tar groteska former av mänsklig primitivitet och vårt vansinne, då man inte längre "minns" sitt "anspråk" eftersom man "glider runt" och förståss vill "ha kvar" den positiva glaumoren från trippens frigörelse. Det är därför jag är intresserad av stora doser (av t.ex syra) i speciella konstellationer/kontexter. Psykadelikans "port", det som så absurt senare blir en resa.. är att kunna gå in i andra människors upplevelse av deras eget väsen, om denna har mycket själ i sig attraherar det till sig mycket "komiskt minne" till den som tar del av den andre. Upplevde igår precis det här, ganska hastigt, tillsammans med en vän till mig. Mitt mörker manifesterar sig mycket i androgyn identitetlöshet (som ett slags barn) och när jag slutade minnas mitt ältande och intresserade mig för livet försvann mina "problem", kände mig extremt kvinnlig, speglade min väns identitet och kände mig som 30 år. Blev lycklig över befrielsen och upplevde en födelsens klimax av i återvändelsen av min egen mystik äntligen. Trippar upplysning om födelsenärvarons mening/karma i sig själv, men i dessa doser är det endå inte mer än 5-10% av en födelse eftersom ingen total förlust av kontroll, och död, följer med i hela svepet av "the opened mind", men tänk vilket resultat det skulle kunna bli.

När jag skulle lägga mig såg jag när jag blundade en bild av kosmos och en liten intensivt ljusblå kropp i lotusställning mitt ute bland stjärnorna. Jag är ändå väldigt traumatiserad i mig själv och ängslas över lätta halluciogena fysiska förnimmelser.

Upplevde en extrem sexuell energi mellan mig och den person som var med mig men inte tog någon svamp. Jag var väldig flygande och icke närvarande hela tiden, trots det var mitt jag och kropp helt medveten om den energetiska/sexuella utbytet av minne/energi. Jag kände "tät information" rytmiskt strömma i extrema massor mellan oss och det vibrerade i "luften" runt om mig.


Det jag tänkte på var att de flesta människor upplever sin sexualitet som någonting utanför sig själv, den fysiska stimulansen blir inte personligt medveten. Den ultimata sexuella interaktionen är att tillsammans förlora egot och gemensamt VARA medvetenheten om tempot/energin och kunna styra föreningen/energin, som sitt jag. Tror människan övervärderar och missförstår sin form/art och var vi kommer i från, skönhet tror jag handlar om när man i befrielsen/föreningen minns sig själv som naturen. Jag kan t ex förknippa skönhet och trygghet med havet.

Jag är väldigt ointresserad av sex egentligen om det inte handlar om "någon slags kärlek", jag vet inte om det är bra eller dåligt. När jag använder droger nu så börjar jag se min kärleks- och värderingsnatur som "normal", min flyktiga "okontrollerade" förälskelse (ett slags sanningsökande) som inte riktigt har gränser mellan vänskap och romantik och ser nya mål och personer hela tiden.

Det jag syftar på är alltså att den energi som man identifierar sig med och tar med sig "sätts på prov" i en sexuell interkation. Människor som jämt drar sig undan i självsex och "vill vara" asexuella t ex, blir därför sjuka. Om energin inte kan "strömma ut" går den inåt och skapar död; självupptagenhet skapar impotens. Varje sexuell upplevelse avgör utvecklingens finess, och sinnligheten/emotionerna fortsätter hela tiden för att verkligen uppleva sin intention.


Jag åt sk. Psilocybe Mexicana (tryfflar) i Amsterdam för ungefär 2 veckor sen, och det var första gången jag använde psykadelika. I mina drömmar den senaste tiden t ex så har jag återkommit till det personliga "kärleksmysteriet" på renare och klarare sätt. Drömde för kanske 5 dagar sen att jag träffade en person jag kände mycket romantik för för ett år sen, och jag blev upplyst om "vad det handlar om".. kosmos förtätar minnet genom individens villighet/förändring alltså, och jag ser nu på denna person, det är en tjej, väldigt alturistiskt vänskapligt, jag har ett tungt omfång i min filosofiska sentimentalitet. Drömde att jag var hemma hos henne, men hennes nära och kära doldes som fiskar simmandes i ett hav vilket var hennes "hus".. jag insåg då att det var min "sårbarhet/svartsjuka" som togs hänsyn till och i kapitulationen blev fiskarna människor och detta var vi som gick i cirkulära floder, hennes flickvän dök upp och vi gick alla tre där, jag kände vänskap, kärlek till sammanhanget och alla. Drömmen slutade i ett avslöjande i hur intensivt jag vill veta vad relationen går ut på.. vi sitter brevid varandra och jag berättar att "jag använde tryfflar förra veckan, jag var i Holland".. "-jag tror det har väckt ett force".. och hon blir också sentimental, men precis då kommer hennes tjej. Denna dröm var en av tre drömmar tre nätter i rad som bara handlade om människor i mitt förflutna, och de var väldigt verkliga och rena och klara drömmarna. I början av trippen i lördags/söndags natt så relaterade jag direkt till denna dröm, och kände mig som ett organ i vattenelementet, en fisk, och såg detta (människa/jorden) som onaturlig.. jag s.a.s "var tillbaka" i drömmen, eller det jag som uppträdde i drömmen.


Jag väcker ett HOPP i mig och ser en horisont. Det gör det lättare att ge upp.


(I övrigt: Jag tror även cannabis kan vara bra i upplysningsyfte, det var kombinationen av marijuana och tryfflar/Psilocybin som skapade en "ANDLIG" upplevele, mer konfrontation/skönhet/sanning och självständighet, än mjukhet och förening.)

[Anna Sara]

Mitt sammanhang är i mitt djupaste ansvar och tankar, identifikation.. det som hela tiden förstärks, den groteska primitiviteten som människan gjort sig själv till vilet nu upplevs som ett trassel eftersom vi vet för mycket och är desperata. Själva uppelvelsen i den första trippen var den andliga känsligheten och kärleken i att veta att mänskligheten VILL DÖ och kommer återskapas/bli sig själv, i en förintelse, trots att vi "inte kan". Förlåtelsens nåd av skiten. Mina fula naglar är inte mitt fel. Att vi ÄR döden och aldrig varit, eller varit färdiga, utan bara en trånande "halvhet" -en dedikation till/som oss själva för att förstå och på alla plan utav medvetande och medvetslöshet (gud) VETA vilka vi är , för det är så skapande och evolution ser ut, och att ingenting spelar någon roll. Evolution vill hela tiden återskapa SKÖNHET i större och högre former, vi är tidens snöflinga, sanningen dansar tillbaka, och människan är det största experimentet som någonsin gjorts.

Jag älskar mänskligheten men är inte fri, eftersom vi är alla. Kärleken är för skör i sin komplexitet och mentala sanning, för att bli till i "nya sexuella form", sin individualitet, som är friheten. Det är därför jag är bisexuell, jag behöver min egen polaritet för att föra in mer av mig själv och komma i balans, men är helt förvirrad i trasigheten/rädslan av mina emotioner, dvs identitet.

[Johan Ågren]

Din kultivering ligger så nära sanningen i sin "terminologi" att du blandar ihop dem. Det håller dig även nere och färgar meditation/trippar. Du romatiserar således samma sak som omöjliggör din befrielse, och fortsätter att samla glädjeämnen i samma skål som tynger ner dig. Din slutsats att du måste dö baserar sig på den grund där du tror du vet, men att denna kunskap inte räcker. Du har ur ett kultiverat perspektiv byggt upp ett värde, men det hjälper dig inte. Känslan du är ute efter är den lilla flickan/pojken som kliver ur ägget med darrande ben och inte riktigt kunde förstå vad hon gjorde, och som söker tillit till något enkelt och outtalat som bara ges i naturen och utav de människor som växt upp där. Svårt att finna, men det kan enbart finnas i livet, i just det här livet.

[Johan Ågren]

Tyvärr så måste jag förolämpa ditt "ego", inget illa menat . Vi kan ju inte ha folk som tar livet av sig till höger och vänster bara för att de kommit fram till felaktiga slutsatser.

Vi är alla fria att agera hur vi vill, men vi är inte fria att basera hur vi agerar på felaktiga slutsatser.

[JimmyAberg]

(EDIT Skrev två inlägg, skriva in det andra inlägget genom att ta bort det första)

....

Det enda som händer i och med självmordet är att vi kastar upp alla bitarna i luften och har att samla ihop dem igen.

Jag märker att vi har två olika definitioner på "självmord". Det vi har gemensamt är att det är en drastisk åtgärd. Men det verkar som vi har olika syn på vart vi bör positionera vårat "grundperspektiv".

Det finns inget utanför oss själva utan vi är sammanhanget. Sammanhanget är vårt ansvar, och är problemet och lösningen. Om vi anklagar något utanför oss själva så är det fortfarande oss själva vi anklagar.

Jag håller med i detta, och jag lägger här fokus på "vi". Problemet tycks alltså vara vart man drar en integritetsgräns mellan jag:et och vi:et.

Vi kan inte anklaga innehållet i våra drömmar att vilja oss ont lika lite som vi kan göra det i den mer etablerade "drömmen" vi kallar "vakenhet".

Jag tänkte här skriva: "Samtidigt kan vi inte anklaga innehållet i andras mardrömmar.", men då insåg jag att du hade ett mer empatiskt perspektiv än mig, eftersom du talade utifrån första person. Jag inser att problemet ligger mycket i detta: Både du, jag, och andra försöker legitimera "vårat egna respektive drömmar" för att avfärda "andras drömmar".

För mig är en människa som vill ta självmord i vaket tillstånd lika "ansvarig" för innehållet i sitationen som en männska som är rädd i en mardröm.

Jag har, just nu, det bestämda perspektivet att den som är självmordsbenägen lever i ett tillstånd då vakenhet och dröm (mardröm) ej går att skilja på meningsfulla sätt. En person som lever med självmordstakar lever i en konstant "mardröm" och detta är inget jag själv kan fördömma.

Antingen hjälper man personen som vill ta livet av sig - och detta gör man genom att relatera till personen genom att försöka sätta sig in hur mardrömmen är.

Problemet tycks vara att människor blir provocerade av människor som vill ta livet av sig är att personen som blir provocerad upplever att han vill "sjusova", men "vaknar till" och blir störd av andras marddrömsskrik.

Vilket skulle kunna sammanfattas till: "Alla som drömmer ska enbart hålla käften och hålla sig till sitt egna drömmande".

Väldigt få människor minns sina egna dödar, och kan dra nytta av dem som du menar.

Detta är jag nog benägen att hålla med om. Skillnaden skulle kunna vara detta: Jag tror att de som vill ta livet av sig har en _önskan_ om att kunna dra nytta av den, och att deras liv kretsar kring deras önskningar. Att den grundläggande identiteten på något sätt är intimt identifierat med dessa.

Det är kanske inte _realistisk_ allt leva i en önskevärld. Jag tror det som gör att jag kan identifiera mig med Anna Sara är att jag själv även hållt på med denna form av eskapism, dvs att söka sig till en önskevärld för att fly från en "hård verklighet" man ej är stark nog att möta. Med "hård verklighet" menar jag här inte att den är viktigare än drömvärlden, drömvärlden sätter en enorm färg på den "hårda verkligheten". Jag själv har sökte mig bort från de destruktiva förhållanderna och sakta men säkert, vågar "landa" i den "hårda verkligheten".



Det en självmordsbenägen människa behöver är en bro till en bätre miljö där person kan få utmaningar i verkligheten som är propotionellt "lämplig" i förhållande till de verkliga utmaningarna - låter man inte människor möte verklighetens utmaningar i en slags "propotionell" skala i förhållande till deras kapacitet så tror jag det är lätt för människor att fly från verkligheten.

Jag tror en människas värdighet till stor byggs upp av hennes arbete, och hennes förmåga att klara av arbetet bygger mycket på rimligheten i kraven från omgivningen.

Observera att jag här förutsätter att människan föds som ett barn beroende och i gemenskap av andra människor. Det är alltså gemenskapens skyldighet att hjälpa barnet att kunna våga möta verkligheten.

Problemet med både mig och Anna Sara är att våra hemförhållanden ej gett oss det stöd vi behövs för att kunna anpassa och till de krav som verkligehten ställer på oss. Här kan man alltså tala om två olika verkligehter, dels en verkligehet (som vi kan kalla naturen) där människan är helt utelämnad och utkastad - en enskild individ i en djungel med faror, och dels en verklighet (som vi kan kalla den mänskliga gemenskapen) där det faktiskt existerar en mänsklig sammanhållning - där uppgifter delas utifrån olika människors styrkor och svagheter - att man helt enkelt hjälps åt. Jag tror inte att den mänskliga gemenskapen har den fullkomliga "makten" att helt övervinna den hårda verkligh som "naturen" innebär, men jag tror att detta är mycket vad det "civiliserade samhället" syftar till, dvs att styra den mänsliga gemenskapen i förhållande till naturen, så att människor inte behöver möta hastiga och oberäkeneliga krav innan vi blivit redo för detta. Jag tror den sundaste mänskliga kulturen är den som både ger människor ett skydd och ett stöd mot naturen kyla, men som samtidigt gör oss starka att klara de utmaningar som civilisationen ej kan rå på.

Problemet här är jag tror att människor inte kan göra en meningsfull distinktion på den mänskliga gemenskapen och naturen, och varför kan de ej göra det? Jo, eftersom deras egna uppväxt (av egen styrka mot naturen, och dels på gemenskapens stöd) gjort att människan fått möjligheterna och och styrkan att få möta livet utmaningar i "rimliga propotioner" utifrån den mänskliga gemenskapen.


Övergreppen som begås mot svaga människor begås alltid av starkare människor, och människor som tar livet av sig är svaga människor, kanske inte svaga på alla sätt, och det är här jag skiljer på maskulin och feminin energi. Både jag och Anna Sara är personer som (på ett tvångsmässigt sätt) försöker värna om den mänskliga gemenskapen.

...

"Ingen tar skit i de lättkränktas land" heter en av David Eberhards böcker, jag har själv inte läst den, säkert ligger det endel i det han säger att vi i Sverige är väldigt lättkränkta, men jag tror att det finns en annan sida.

Det tycks som att denna överläkare tycker att vissa människor "inte är sjuka på riktigt", men att den inställningen verkar för mig vara att tvinga alla människor uppfinna hjulet på nytt.

...

Märker att mitt inlägg blivit väldigt långt nu. Det är ingen lätt diskussion det här...

[Anna Sara]

Hmm.

Angående livskontexten, så var det just detta jag..

Jag börjar om; varför ringer min far mig nu precis på mobilen när jag har varit hemifrån, faktiskt flyttat sen i fredags och säger med huvudet på sned ungefär, att "du kan väl ringa mamma, eller din syster eller bror.." Om min mamma skickar sms med vad hon gör på semestern och pratar om mina gamla kompisar från mellanstadiet som har semesterställe på den ort hon besöker just nu. Min lillebror ringer i går (han är väldigt färgad av min mammas kulturhöghet) och säger "-varför hör du inte av dig?".

Hur gammal är jag nu igen?

Den evolverande manifesterande materien, har alltid involverat det rena vittnet, du var alltid där, ditt ursprungliga ansikte, hur du såg ut innan dina föräldrar var födda, detta vittne såg alla "kränkningar". Försökte du "hålla kvar" i något när allt togs ifrån dig var glöden det enda som togs ifrån dig och du blev ett "offer" i det inkastade dramat, alla vet detta eftersom detta ÄR födelse, och den födelsen är överspelad nu, inget karma återstår när synden är förlåten, inget återstår, inget kan nu bli fråntaget, all värdighet kommer åter att uppstå

Känslan du är ute efter är den lilla flickan/pojken som kliver ur ägget med darrande ben och inte riktigt kunde förstå vad hon gjorde, och som söker tillit till något enkelt och outtalat som bara ges i naturen och utav de människor som växt upp där. Svårt att finna, men det kan enbart finnas i livet, i just det här livet.

Jag vet precis vad du menar, och detta är ett tvång speglat på "förväntningar" och där jag anammar de värderingar utav vad sanning är utifrån vad andra "har sagt". Det är något jag ofta försöker med för att glaumorisera förlösningen/utvägen utan att dö, och det är en kraftig kränkning av mig själv.

Jag behöver en inre kärna av hem och detta är mänsklighetens gemenskap, och ett PERSONLIGT självständigt minne av det jag åstakommit oom/med mig själv.


Att dö från denna kropp/form rör absolut ingen önsking om att försvinna.


Det jag från början ville säga var, att eftersom Johan kallar mig ett sammanhang, så är det precis vad jag försökte beskriva med min första tripp. Då "jag" delades upp i ett mikrokosmos och makrokosmos, det var detta jag kallade andlighet och det var då jag såg mänsklighetens död. Jag fick en föreställning om att jag nu äntligen i min reptilimpuls (identitetsvitalisering/gud) hade kommit hit just nu i detta sammanhang med min vilja i själ och hjärta, jag trodde att jag på riktigt hade vaknat från ett experiment, en dröm i fysisk form. När de omkring mig sa med snäll ton att "det är inte på riktigt, lita på detta, det går över.." så trodde jag att de syftade på de 20 åren av psyksjukdom jag hade manifesterat, och det vackra låg i att jag nu kunde börja förlåta mig själv och människan. Gick runt själv i någon timma på en balkong och satt i solen, mitt förflutna/närvarande integrering (gamla tankar och känslor) dök upp som tråd/trauma/kärlek.. och jag tänkte/trodde att jag/gud vill förinta denna form här och nu, kände mig stakt inspierad med stöd av "makten" att ta livet av mig i detta trasiga och passionerade ögonblick.

Jag är väldigt identifierad med det kollektiva -och det är det som i slutändan avgör något.

[Anna Sara]

Potentialen i sammanhanget och låsningen är alltid rädsla, dvs det förflutna, eller hur?

Utdrag från astrologisk konsultation, januari 08:

Din Neptunus-Saturnus konjunktion gör dig sårbar för auktoritetsfigurer som är allt annat än tillförlitliga och som pendlar mellan självrättfärdig tyranni med rigida, hårda dömandeutsagor, varvat med slappt och vagt ”allt-är-ok, jag-vet-inte; fråga-mig-inte”. Att befria dig från denna influens och eventuellt eget modellerande efter det samma, är en viktig del av din evolution (ditt nästa steg) eftersom Neptunus styr din norra nod i Fiskarna. Du behöver även lära dig att uttrycka förlåtelse till de personer som du upplevt denna påverkan genom och reflektera över eventuell karma som gjort att du dragit detta till dig i detta liv. Du behöver också i dessa processer lära dig att lösa upp alla kristalliserade psykologiska mönster (södra noden i tionde huset styrt av Merkurius i Stenbocken) och pålagda eller projicerade skuldkänslor (södra noden i Jungfrun) från föräldrar och andra auktoritetsfigurer och istället lära dig en mjukare (Fiskarna) dömandemodell och en mer spontan och kreativ epistemologi (förslagsvis en participatorisk epistemologi istället för en absolutistisk), samt förlåtelse av dig själv. Du behöver också låta dessa dynamiker påverka ditt sökande efter en självbild (fjärde huset); en självbild som har lite eller inget att göra med hur andra förväntar sig att du ska vara som person (som kontrast till ditt förflutna reflekterat genom din södra nod där mycket handlade om att strukturera upp en persona som var mer anpassad till sociala roller och undvikandet av bestraffning och negativt dömande från föräldrar och andra auktoritetsfigurer). Eftersom din Sol också är placerad i ditt fjärde hus, är dessa behov akuta, och känslan av att vara det svarta fåret eller den identifierade patienten, och den landsförvisade (Vattumannen), är en reflektion av att du helt enkelt inte passar in längre i de gamla former som du tidigare identifierade dig med (och som nu finns förkroppsligade genom dina föräldrar och andra så kallade auktoritetsfigurer). Dina egna dömandeutsagor från det förflutna jagar dig nu i hälarna genom personer i din omgivning (speciellt din mamma som ”förföljer dig” och vars Neptunus-Saturnus konjunktion hamnar i ditt tolfte hus och är i kvadratur med din Merkurius som är din södra nods styrare. Dessutom är din Neptunus-Saturnus konjunktion i kvadratur med HENNES Merkurius i hennes tionde hus…). Det finns alltså direkt karma med henne när det gäller dessa dunkla Neptunus-Saturnus energier.

[JimmyAberg]

Nu ska jag göra något som jag inte gör ofta, nämlingen att kommentera mig själv:

Det en självmordsbenägen människa behöver är en bro till en bätre miljö där person kan få utmaningar i verkligheten som är propotionellt "lämplig" i förhållande till de verkliga utmaningarna - låter man inte människor möte verklighetens utmaningar i en slags "propotionell" skala i förhållande till deras kapacitet så tror jag det är lätt för människor att fly från verkligheten.

En tanke är att det finns två verkligheter: "naturen" och "den mänsklilga gemenskapen". Den naturliga reaktionen för människa som lever i naturen och plötsligt möter en fara (dvs en utmaning han ej är kapabel att hanera) är att fly eller slåss. Men är det "fegare" att fly än att slåss?, nej inte med nödvändighet man kan överskatta sin styrka och detta är dumdristingt. Med tiden kanske den svage kan bygga verktyg som ger honom makt att övervinna utmaningar i naturen. På samma sätt kan det vara för en människa som möter oproptionella utmaningar i den mänskliga gemenskapen, människan flyr, inte för att det är fegt utan för att överleva, och bygger sedan verktyg för att få makt i den mänskliga gemenskapen.

Men samtidigt kanske det finns andra sätt att relatera till varandra än att använda maktverktyg? Men vad kräver detta? Jag tror det kräver respekt. Och anledningen att jag tror jag gick in i denna diskussion är för att jag respekterar Anna Sara och blev arg då Zokrates inte gjorde det.

Jag upplever att Zokrates har "kämpat" mot naturtillståndet och upplever att Anna Sara "fuskar" om hon tar livet av sig, dvs. Zokrates tar det som en kränkning eftersom han försökt bygga upp en styrka och ett värde av att möta naturen. Detta är inget jag nu vill ta ifrån honom, det är väldigt bra att han är en stark människa. Problemet är bara detta: Om han nu är en så stark människa som klarade utmaningen - varför blir han så förolämpad av att någon vill fuska? Här tycker jag dubbelmoralen skiner igenom. Om han var starkare skulle han låta folk ta livet av sig, eftersom han skulle förstå och erkänna att det verkligen _var_ svårt och att alla kanske inte klarar det. Han borde alltså egentligen inte bry sig, men han gör det, antaligen för att han bryr sig om den mänskliga gemenskapen. Problemet är bara att han relaterar till den på ett annat sätt än vad jag och Anna Sara gör - inte för att ta något ifrån honom - bara reflekterar lite tankar här...

...

Jag tror det finns flera olika anledningar till varför man tar livet av sig, och att människor som tar livet av sig ofta gör det av flera anledningar, även fast det kanske inte är så tydligt just då.

Det jag menar är detta: En anledning att ta livet av sig är p.g.a. en önskan av att leva i en ideell gemenskap av mänskligt stöd, när detta inte är möjligt så ses självmordet som en utväg. Detta upplevs som förolämpande "kränkande" för människor som har en meningsfull mänsklig tillvaro eftersom det upplevs som en förolämpning mot deras tillvaro och det stöd de har att erbjuda.

[Johan Ågren]

Problemet med både mig och Anna Sara är att våra hemförhållanden ej gett oss det stöd vi behövs för att kunna anpassa och till de krav som verkligehten ställer på oss.

Skiljer sig inte från min realitet. (För att kort deklarera: Frånvarande far och en sjuk mor som slutligen drack så mycket alkohol så hon dog. I övrigt ensambarn.)

Här kan man alltså tala om två olika verkligehter, dels en verkligehet (som vi kan kalla naturen) där människan är helt utelämnad och utkastad - en enskild individ i en djungel med faror,

Inte den synen jag har på naturen. Låter snarare som den antagonistbild vår kultur har. Jag känner naturen bra, det var till den jag gick när jag såg hur min familj och samhället rasade.

och dels en verklighet (som vi kan kalla den mänskliga gemenskapen) där det faktiskt existerar en mänsklig sammanhållning - där uppgifter delas utifrån olika människors styrkor och svagheter - att man helt enkelt hjälps åt.

Den "mänskliga gemenskapen" har jag bara sett etablerad när människan möter sin egen natur, i extrema utmaningar där fasaderna rämnar. Annars ser jag bara ett maktspel där människor har skaffat sig tid att beräkna vad de tror är vinning. Och där den "sanna kärleken" bara ställer till med en enda röra när den ska ingå i samma logik.

Jag anar här en stor missuppfattning och avståndstagande som följer med en uppväxt innanför stadens murar.

[Andreas]

Jag hade nästan glömt bort varför jag var här på forumet, tack för påminnelsen. I love you!

[JimmyAberg]

Problemet med både mig och Anna Sara är att våra hemförhållanden ej gett oss det stöd vi behövs för att kunna anpassa och till de krav som verkligehten ställer på oss.

Skiljer sig inte från min realitet. (För att kort deklarera: Frånvarande far och en sjuk mor som slutligen drack så mycket alkohol så hon dog. I övrigt ensambarn.)

Det tror jag kanske inte heller det är nog snarare så att våra sätt att tackla problemet är olika, och jag tror att mitt sätt att takla det kanske är mer likt Anna Saras?

Här kan man alltså tala om två olika verkligehter, dels en verkligehet (som vi kan kalla naturen) där människan är helt utelämnad och utkastad - en enskild individ i en djungel med faror,

Inte den synen jag har på naturen. Låter snarare som den antagonistbild vår kultur har. Jag känner naturen bra, det var till den jag gick när jag såg hur min familj och samhället rasade.

Men det jag ville säga här var nog inte att naturen _enbart_ är farlig.

Samt, är det inte så att även antagonisten är en människa? Jag tror du får förtydliga lite vad du menar.

Den "mänskliga gemenskapen" har jag bara sett etablerad när människan möter sin egen natur, i extrema utmaningar där fasaderna rämnar. Annars ser jag bara ett maktspel där människor har skaffat sig tid att beräkna vad de tror är vinning.

Å ena sidan trorj kag jag att detta är något jag och Anna Sara kan hålla med om. Jag tror att anledningen att jag och Anna Sara gör denna tvångsmässäga försök att upprätthålla den "mänskliga gemenskapen" är för att vi på något sätt traumatiserats och "fastnat" i ett slags "kristillstånd". "Normala" människor kanske bara behöver att dessa stödgrupper/krisgrupper sätts in vid stora katastrofter medaj jag och Anna Sara ser denna "kris" som ett tillstånd som inte går över, om inte 1. alla människor får detta "krismedvetande" och börjar hjälpas åt, eller 2. jag träffar någon människa som levt i ett liknde "krismedvetande" och därför tar mig på allvar, och förklarar att det går att "komma bortom det" och även ger mig ett nytt ideal för vad jag bör göra med min tillvaro.

...

Å andra sidan så förstår jag inte riktigt vad du menar med "när människan möter sin egen natur" - vad är detta? Tidigare har jag trot att människans sätt att vara ärlig är då hon erkänner "krisen", men du kanske har en helt annan syn? Finns ingen "kris" för dig?

Och där den "sanna kärleken" bara ställer till med en enda röra när den ska ingå i samma logik.

Ja, detta är en svår nöt.

Jag anar här en stor missuppfattning och avståndstagande som följer med en uppväxt innanför stadens murar.

Detta förstod jag inte riktigt...

[Anna Sara]

Döden är den enda skönheten. Jag känner att har ett ganska esoteriskt förnuft, men jag kan inte "leva ut" det jag känner (bara i det allmänhetens massa kallar döden för, och det som är det förflutna) samtidigt vet jag att detta är osant, och jag tvingas dölja döden.

Det här är sjukt.


Påminner mig om en astrologisk-metafysisk teori jag tog upp om oaspekterade planeter i våras. Detta är "deras" och "eran" trygghet, "dem" spelar på vår medvetslöshet för att spegla dem sjävla och hålla fast. Makten är helt i alienation.


Detta gör mycket mer ont än det låter. Min LIVSGLÄDJE handlar om den idealistiska impulsen till ÄRLIGT möte med och utdeling av; döden/regenerering (vilket är "sanningen"). Jag har typ fått en "excentrisk knäpp" för att inte "mista" mänskligheten, (våga svälja att de inte förstår/ser) eftersom ensamheten gör allt det jag älskade till ett "missförstånd" (samtidigt har jag alltid den där djupa tomheten och kontuslösheten i mig och tar i en personlig tidlöshet/isolering ut alla sceniska sorger i förtid, och detta är den enda SUBSTANS jag har känner jag) -jag vill bli bekräftad, men det är ett mysterium, och kan bara mobiliseras genom "miraklet" tror jag, för det är vad vi är.

Exakt så här ser krisen ut, det här är den tydligaste förklarningen jag kan ge.

[Anna Sara]

Hittade inklippet rörandet oaspekterade planeter (märklig fristående energi) i en tråd Jimmy gjort, som faktiskt rörde denna företelse (värdiga avslut).

http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=5811

(Inlägget längst ner om metafysik).


Jag känner verkligen empati/sympati för dig Jimmy, i planlösheten förstår jag inte hur det kan gå såhär dåligt, kanske är jag rädd att sluta identifera mig med fragment eftersom jag tror att det ger mig inflytande.

Jag tror jag har sökt dessa sammanhang här, pga neurotiska problem med mitt självvärde, jag änglas "om jag ska vara helt ärlig" för att bli utstött, utesluten som värde, som energetiskt misslyckande. Jag tror detta ligger mycket i männsklighetens historia av att "bara en" är "vinnaren", och får all bekräftelse av massan. Men jag är inte avundsjuk, jag inser bara att jag själv måste fullfölja mina gränser och be om hjälp.

Eftersom jag känner en esoterisk identifikation med dig, och samtidigt är rädd för att bli förminskad som värdelös, så kanske jag omedvetet hindrar att nya perspektiv kan plana ut inför nya möjligheter och sanning. Jag är säkert omedvetet livrädd för att du ska "lyckas", eftersom jag sett din intelligens, eftersom "alla andra" till mycket uppfattar den och min myt ligger på samma frekvens av svaghet så eliminerar detta illusoriskt min känsla av död.

Jag erkänner att jag försöker köra med "kupper", jag söker mig till människor med potential men vet inte hur jag ska ge av mina egna resurser.