Idag förstår jag att jag tidigare flytt från verkligheten, och att detta har varit källan till mitt lidande, inte källan till min smärta, men källan till mitt lidande av att leva i rädsla att inte våga ta tag i smärtan. Nu inser jag att jag haft en eskapistisk livsstil, men det är även denna livsttil som gjort mig stark nog att nu ta tag i problemen.
Verkligheten är otillfredställelse, den är smärta. Att inte FÖRDÖMMA VERKLIGHETEN trots detta. Att inte fördömma andra som inte lyckas hitta ett meningsfullt förhållningsätt till otillfredställelsen. Att inte fördömma människor som flyr.
Jag är fortfarande arg på människor som är arga på människor som flyr, men jag är inte arg på människor som flyr - och detta är det som skiljer mig från personer som f.d. överläkare David Eberhard, (Zokrates i sina sämre stunder) etc.
...
Visst jag förstår att man, ur ett RENT MASKULINT perspektiv kan fördömma svaga människor, och även glorifiera den ensamt starke. Jag känner sympati för fascisism, nazism, etc, speciellt i vissa stunder, när jag öppnar dörren till mina mörka sidor - men detta är något jag försöker hålla mig till den PRIVATA sfären. Jag går inte ut publikt med mina maskulina/sadistiska viljor. Jag antar inte heller att ALLA ANDRA är maskulina sadister som bara är lite mer misslyckade än mig, personer som "vill få sjukintyg av att ha snorta koks".
Jag ser detta som att man är rädd för sina feminina energier.
Att kunna ta tag i sina egna problem utan andras hjälp är naturligtvis en styrka, men att ej kunna låta andra människor vara svaga är en svaghet.
Kanske är det något fundamentalt jag har missat här.
Att vara arg på människor som flyr?
Moderator: Moderatorgruppen
Hur flydde du?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Alltid intressant att läsa dina insiktsfulla inlägg. Själv är jag arg på människor som flyr och inte kan se, medge eller möta sitt flyende utan bidrar till existentiell ondska, förtryck och liknande genom detta. Jag försöker att inte dömma människor och jag lyckas ibland, men jag är tvungen att dömma dem när jag konstaterar att uttrycken av deras "brister" är elaka. Jag upplever inte att det handlar om maskulinitet där, eller att det du kallar maskulint är inbördes dåligt.
Jag har alltid glorifierat den ensamt starke tror jag. Men jag har börjat att inse att individualismen jag omhuldat, och fostrats in i, inte alltid är så avgjort sund och bra. Att förheliga det starka tror jag inte på ifall det innebär förtryck av den svage, för det kan vara det sämsta som finns. Sedan kan man förheliga det svaga, men det är en annan sak.
Jag har alltid glorifierat den ensamt starke tror jag. Men jag har börjat att inse att individualismen jag omhuldat, och fostrats in i, inte alltid är så avgjort sund och bra. Att förheliga det starka tror jag inte på ifall det innebär förtryck av den svage, för det kan vara det sämsta som finns. Sedan kan man förheliga det svaga, men det är en annan sak.
JimmyAberg skrev:Pratar du om vilka konkreta missbruka jag hade?
Var din verklighetsflykt missbruk?
Jag undrade över hur denna flykt tog sig form, för att få klarhet i hur du menar dig utvecklats.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Det är bara den som vet att den flyr som kan se vad flykt är.
Den inre blockeringen inför transcendens projicerar en förståelse som leder till alternativ delaktighet i livets kollektiva betingelser då "det namngivna" ständigt urlakas vilket hotar all trygghet att förintas och det enda man kan luta sig mot är att söka en egen fix på detta i den seriösa problematiken, och tumla runt i det som är förutbestämt att inte bilda ett jag i tjänadet av skönhet; offret och intet spelar sanningens djupa synteser, de facto den äkta sanningen utan eget anspråk. Det är egentligen inget "personligt" problem, snarare det naturliga tillståndet utifrån det vi fyllt oss med.
Allt är inte så jävla personligt.
Jag tror snarare "problemet" är en avsaknad och omogenhet inför mystikens element som del av det naturliga eller t o m DET naturliga.
Jag funderade över allt det här för någon vecka sen, och tänkte på min Neptunusenergi. Hur jag är drabbad av en alienerad brist på eget jag men samtidigt maximalt styrd av den unika trumman. Strunta i att jag nämner det som Neptunus och försök gärna förstå vad jag menar istället. Ett verktyg/begrepp som gestaltar förståelsen är "själsfrände". Problemet blir djupt och personligt, när man ser sanningen i många fler människor än en. Människor som söker och intresseras av befrielsen, ligger ja, närmare sanningen men ändå mer separerad ifrån den, eftersom deras, våran, energi är svagare, har en högre upplösning, men betydligt starkare potential i kollektiv initiering/själsmanifestation med hjärtat i världssjälen. Det här är verkligen ett trauma i denna värld. Det här är faktiskt vad lidandet handlar om.
Jag tror inte jag skulle kunnat erkänna detta om det inte var för att andra här identifierar sig med samma tema och så. Jag har svårt att inse att det skulle vara så att jag känner andens sanning/virvelns topp (dvs lidandet, människan och livet) på det där karaktäristiskt osynliga sättet som hindrar det förflutnas separerade röst att lyckas, mitt i allting. Men det är just precis så. När den yttersta relativiteten förvirrat jaget till uppgivenhet eller galenskap drar man sig kanske undan världen, av en skuld som inte ens känns, men vad är världen?
Oförlösta, klär vi istället in den osynliga substansens med våra förflutna reaktioner, och kallar detta för det som är naturligt, vi ser det som sanningen, och bojjar mänskligheten, och ja.. ser det som sanningen.
Det här har med esoterisk religionshistoria att göra, det handlar bl a som ni fattar, om var feminin och maskulin dualitet tar vägen när det föds fler människor (och varför), vad som händer med skapelsen. Världssjälen är "oföränderlig" och det ÄR förändringen, ge den största respekt, den har inget ego.
Den inre blockeringen inför transcendens projicerar en förståelse som leder till alternativ delaktighet i livets kollektiva betingelser då "det namngivna" ständigt urlakas vilket hotar all trygghet att förintas och det enda man kan luta sig mot är att söka en egen fix på detta i den seriösa problematiken, och tumla runt i det som är förutbestämt att inte bilda ett jag i tjänadet av skönhet; offret och intet spelar sanningens djupa synteser, de facto den äkta sanningen utan eget anspråk. Det är egentligen inget "personligt" problem, snarare det naturliga tillståndet utifrån det vi fyllt oss med.
Allt är inte så jävla personligt.
Jag tror snarare "problemet" är en avsaknad och omogenhet inför mystikens element som del av det naturliga eller t o m DET naturliga.
Jag funderade över allt det här för någon vecka sen, och tänkte på min Neptunusenergi. Hur jag är drabbad av en alienerad brist på eget jag men samtidigt maximalt styrd av den unika trumman. Strunta i att jag nämner det som Neptunus och försök gärna förstå vad jag menar istället. Ett verktyg/begrepp som gestaltar förståelsen är "själsfrände". Problemet blir djupt och personligt, när man ser sanningen i många fler människor än en. Människor som söker och intresseras av befrielsen, ligger ja, närmare sanningen men ändå mer separerad ifrån den, eftersom deras, våran, energi är svagare, har en högre upplösning, men betydligt starkare potential i kollektiv initiering/själsmanifestation med hjärtat i världssjälen. Det här är verkligen ett trauma i denna värld. Det här är faktiskt vad lidandet handlar om.
Jag tror inte jag skulle kunnat erkänna detta om det inte var för att andra här identifierar sig med samma tema och så. Jag har svårt att inse att det skulle vara så att jag känner andens sanning/virvelns topp (dvs lidandet, människan och livet) på det där karaktäristiskt osynliga sättet som hindrar det förflutnas separerade röst att lyckas, mitt i allting. Men det är just precis så. När den yttersta relativiteten förvirrat jaget till uppgivenhet eller galenskap drar man sig kanske undan världen, av en skuld som inte ens känns, men vad är världen?
Oförlösta, klär vi istället in den osynliga substansens med våra förflutna reaktioner, och kallar detta för det som är naturligt, vi ser det som sanningen, och bojjar mänskligheten, och ja.. ser det som sanningen.
Det här har med esoterisk religionshistoria att göra, det handlar bl a som ni fattar, om var feminin och maskulin dualitet tar vägen när det föds fler människor (och varför), vad som händer med skapelsen. Världssjälen är "oföränderlig" och det ÄR förändringen, ge den största respekt, den har inget ego.
Frågor:
Är sanningen en defragmentering, dvs succéen? I så fall, vad är det för insikt som "trycker på knappen"?
Vad är historia?
Hur når jag denna insikt/närhet, i min totala fragmentering? Vad fan har jag att ge?
Fragmenteringen är föresten något de flesta har mycket fördommar om, jag gestaltar en framtid om/av kärlek, genom fragmentering, det är dess röst. Fragmentering är också både fördommar och fördomsfrihet, och avslöjar det den vill dölja, att den inte vill förändras. Vi är alltså rädda för att förlora framtiden, för det är vårt enda hopp. Vi t.o.m avsexualiserar oss för att komma i kontakt med den mentala drömmen, men vi måste samtidigt uppbåda energi för att kanalisera insikten genom vår kropp, och denna kris gränsar till psykisk sjukdom.
Tror mycket handlar om att vi lever i en värld av uteslutande/godkännande, vi tycker inte om varandra.
Hur befrias jag från min SKAM/SKULD inför att jag "tvingats" vara en orm för att tillfredställa kreativitetens krav i mitt sanningsökande?
Hur kommer jag någonsin i genuin kontakt med min "pool"? Vilken operation leder till identifikation, när jag är "psykiskt sjuk"? En känsla som är så personifierad att jag stannar där och fullföljer handligen -jag misstänker att "psyksjukdommen" är "historian", och något nytt att luta sig på måste alltså skapas innifrån en högre vilja i beskydd av det man älskar, vi måste ha en villighet att komma fram i ljuset för att skapa en ny värld, oavsett vad det kräver.
Hur blir jag osjälvisk, och börjar använda min intelligens?
Är historian en mental abstraktion/minne, av de val vi gjorde då vi tog ansvar, för att ha en förälder tjänande vårt kollektivs känslors behov/det inre barnet? Alltså ett vapen av tvångsmässigt strukturbevarande. Hur kan vi attackera denna interpersonliga vägg -bara genom att förstå att det är vi? Det är är "guds kropp", det är modern/fadern, i födelse/död blir detta guds kropp -men vi verkar ha sentimentala vanor av felslut här. Vi förstår inte att kärleken är en sexualitetet, den får ingen riktig bekräftelse och det blir kaotiskt att härleda den eftersom vi då säger "min" och "din".
VI ÄR EN FAMILJ. (Det här är det jag hatat mänskligheten för, att de avvisar sanningen, och mitt enorma behov av den. Förut bar jag korset av re-presentationen, men ändå gick något snett och jag förlorade all skapad tillhörighet -hur fan ska jag omvandla mina besvikna sårade känslor som stigit upp all min till skit?)
Vi ser här svaret; att jag KAN INTE "förändra energin", jag "finns inte" så länge denna leken pågår, dvs så länge som jag inte påminner och påminns om mänsklighetens historik sexuellt. När jag säger att "varför lyckas vi inte med kärlek" så är det detta jag menar.. Hur kan jag personligt tillfredställande älska mänskligheten UTAN skapande -hur ska jag VETA att jag gör det; om jag inte får KOMMA IN i en form att SPEGLA mig i -dvs i "gemenskapen" -[vi ÄR en familj] (som bara verkar blockerad av en estetisk kontroll av restriktiv analys). Det här är närhet, det kräver kreativ intelligens för att se det.. och det är där vi kommer ifrån, det är vår familj. Motsatsen till detta ÄR begränsningen, att verkligen sitta fast på riktigt, det är det jag gör/gjort.
Tro på mig. Annars kan vi inte prata.
Är sanningen en defragmentering, dvs succéen? I så fall, vad är det för insikt som "trycker på knappen"?
Vad är historia?
Hur når jag denna insikt/närhet, i min totala fragmentering? Vad fan har jag att ge?
Fragmenteringen är föresten något de flesta har mycket fördommar om, jag gestaltar en framtid om/av kärlek, genom fragmentering, det är dess röst. Fragmentering är också både fördommar och fördomsfrihet, och avslöjar det den vill dölja, att den inte vill förändras. Vi är alltså rädda för att förlora framtiden, för det är vårt enda hopp. Vi t.o.m avsexualiserar oss för att komma i kontakt med den mentala drömmen, men vi måste samtidigt uppbåda energi för att kanalisera insikten genom vår kropp, och denna kris gränsar till psykisk sjukdom.
Tror mycket handlar om att vi lever i en värld av uteslutande/godkännande, vi tycker inte om varandra.
Hur befrias jag från min SKAM/SKULD inför att jag "tvingats" vara en orm för att tillfredställa kreativitetens krav i mitt sanningsökande?
Hur kommer jag någonsin i genuin kontakt med min "pool"? Vilken operation leder till identifikation, när jag är "psykiskt sjuk"? En känsla som är så personifierad att jag stannar där och fullföljer handligen -jag misstänker att "psyksjukdommen" är "historian", och något nytt att luta sig på måste alltså skapas innifrån en högre vilja i beskydd av det man älskar, vi måste ha en villighet att komma fram i ljuset för att skapa en ny värld, oavsett vad det kräver.
Hur blir jag osjälvisk, och börjar använda min intelligens?
Är historian en mental abstraktion/minne, av de val vi gjorde då vi tog ansvar, för att ha en förälder tjänande vårt kollektivs känslors behov/det inre barnet? Alltså ett vapen av tvångsmässigt strukturbevarande. Hur kan vi attackera denna interpersonliga vägg -bara genom att förstå att det är vi? Det är är "guds kropp", det är modern/fadern, i födelse/död blir detta guds kropp -men vi verkar ha sentimentala vanor av felslut här. Vi förstår inte att kärleken är en sexualitetet, den får ingen riktig bekräftelse och det blir kaotiskt att härleda den eftersom vi då säger "min" och "din".
VI ÄR EN FAMILJ. (Det här är det jag hatat mänskligheten för, att de avvisar sanningen, och mitt enorma behov av den. Förut bar jag korset av re-presentationen, men ändå gick något snett och jag förlorade all skapad tillhörighet -hur fan ska jag omvandla mina besvikna sårade känslor som stigit upp all min till skit?)
Vi ser här svaret; att jag KAN INTE "förändra energin", jag "finns inte" så länge denna leken pågår, dvs så länge som jag inte påminner och påminns om mänsklighetens historik sexuellt. När jag säger att "varför lyckas vi inte med kärlek" så är det detta jag menar.. Hur kan jag personligt tillfredställande älska mänskligheten UTAN skapande -hur ska jag VETA att jag gör det; om jag inte får KOMMA IN i en form att SPEGLA mig i -dvs i "gemenskapen" -[vi ÄR en familj] (som bara verkar blockerad av en estetisk kontroll av restriktiv analys). Det här är närhet, det kräver kreativ intelligens för att se det.. och det är där vi kommer ifrån, det är vår familj. Motsatsen till detta ÄR begränsningen, att verkligen sitta fast på riktigt, det är det jag gör/gjort.
Tro på mig. Annars kan vi inte prata.
Det känns som om jag redan räknat ut allting, det går snabbt när man riktar uppmärksamheten ärligt mot målet. Jag förstår att det handlar om "summan av allting", och i det ingår det fula/onda.
Men jag står helt handlingsförlamad, jag vet inte hur jag/vi ska göra.
Ni verkar inte beredda på att jag kan vara här och berätta den största sanningen som finns, just nu.
Det enda vårt sökande söker, vilket är vår värld, det är att tillsammans upptäcka sanningen, inifrån.
Jag försöker verkligen älska er.
Jag känner mig så jävla alinerad. Jag känner att "hoppet är ute", att ni aldrig kommer uppbåda mig till en jämlike, och tro på det här, tro på livet, på er själva.
Ser inget annat val än att dra mig tillbaka (eller att fortsätta med dessa ofruktsamma försök), till det barn jag är. Jag vill inte ha "förståelse"/inlevelse för MIG, då är det helt missförstått. Å andra sidan störs jag mycket av hur jag delvist sökt sånt, men den underliggande agendan handlar inte om det, samtidigt som det hos alla alltid gör det, beroende på vad man egentligen menar och jag vet om det, den sortens aggressiva alinering hm.. har kärlek. Vet inte vad det för fel, istället vänder jag den inåt i en dualitet.
Jag är inte älskad, det är det som är problemet. Jag blir missförstådd, och jag känner mig "udda" och konstig när detta sker, jag är som ett enda mörker. Galen.
Borde kanske avsluta detta projektetet, det är för oseriöst för det allvar som allt det här är.
Men jag står helt handlingsförlamad, jag vet inte hur jag/vi ska göra.
Ni verkar inte beredda på att jag kan vara här och berätta den största sanningen som finns, just nu.
Det enda vårt sökande söker, vilket är vår värld, det är att tillsammans upptäcka sanningen, inifrån.
Jag försöker verkligen älska er.
Jag känner mig så jävla alinerad. Jag känner att "hoppet är ute", att ni aldrig kommer uppbåda mig till en jämlike, och tro på det här, tro på livet, på er själva.
Ser inget annat val än att dra mig tillbaka (eller att fortsätta med dessa ofruktsamma försök), till det barn jag är. Jag vill inte ha "förståelse"/inlevelse för MIG, då är det helt missförstått. Å andra sidan störs jag mycket av hur jag delvist sökt sånt, men den underliggande agendan handlar inte om det, samtidigt som det hos alla alltid gör det, beroende på vad man egentligen menar och jag vet om det, den sortens aggressiva alinering hm.. har kärlek. Vet inte vad det för fel, istället vänder jag den inåt i en dualitet.
Jag är inte älskad, det är det som är problemet. Jag blir missförstådd, och jag känner mig "udda" och konstig när detta sker, jag är som ett enda mörker. Galen.
Borde kanske avsluta detta projektetet, det är för oseriöst för det allvar som allt det här är.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Du känner att du "räknat ut alltig" och är "handligsförlamad" och att vi inte är "beredda" på att höra den "största sanningen".Anna Sara skrev:Det känns som om jag redan räknat ut allting, det går snabbt när man riktar uppmärksamheten ärligt mot målet. Jag förstår att det handlar om "summan av allting", och i det ingår det fula/onda.
Men jag står helt handlingsförlamad, jag vet inte hur jag/vi ska göra.
Ni verkar inte beredda på att jag kan vara här och berätta den största sanningen som finns, just nu.
Jag känner igen detta, och låt mig först berätta vad som INTE funkar:
Det fungerar INTE att tro att någon är intresserad av att lyssna - gör människor detta är det bara för att vara "snälla", inte för att de brinner själva. Problemet är att du inte hittar ett "möte" där båda personer ligger på samma nivå, med samma intensitet vid samma tidpunkt på samma plans.
När du är redo att erkänna att ingen är intresserad, skrolla då ner...
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Lösningen på problemet är följande: Du upplever att du har "svaret" och försöker sprida detta till andra. Svaret är en slutsats du hela tiden återkommer till, det du behöver göra är att: dels 1. ta din slutsats samt 2. andras ointresse av att ta del den och av dessa skapa en ny syntes som nu är din nya utgångspunkt. Du har alltså gått från en slutsats till ett nytt sätt att förhålla dig till världen, en lär-dom. Och detta är utveckling.
Ansvaret ligger alltså inte att andra ska komma till samma slutsats som dig, utan att du ska fortsätta växa. När du accepterat denna lärdom kommer den i framtiden att vara dig till hjälp istället för att vara din källa för frustration - så länge du inte accepterar detta som kommer du fortsätta uppleva denna frustration/blockning. Andra kommer i framtiden att stöta på samma problem, och eftersom du en gång löst problemet kommer du att kunna ge andra stöd/kärlek i att själva våga acceptera lärdomen.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
EDIT:Advocate skrev:Sedan kan man förheliga det svaga, men det är en annan sak.
Tyckte detta var en viktig poäng, skapade därför denna tråd:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... p?p=127274
Jag börjar förstå något som relaterar till den tidigare förståelsen, men samtidigt börjar det komma bort från ursprungsämnet en del.
Hur som helst. Jag börjar förstå en sak.. Hmm, jag kan säga det såhär, att mitt "bagage" och min "skuld" är det som är inom det jag identifierar mig med, i min persona/relation.
Vet ni vad detta "inom det" är? Närvaro; men förstås snarare BRIST på! Och jag fattar nu ungefär hur detta ser ut...
Det jag "alltid" har velat "bli av med" är myriaderna av avsikter sökande kontroll, vi kan kalla det för ett "stråk av fantasier", ett filter av bortförklarande paranoia som ständigt hoppar omkring på näthinnan så fort jag ger signal om "rörelse". Jag skäms för min kontrollsjukdom, eftersom den har något sant i sig, och samtidigt förgiftar detta sanna, och jag vill inte "komma så" till en sann sitatuion, för då är situationen inte sann (här är status quot) -jag själv ÄR situationen.
Vi ser detta som något fristående, som fristånde kan behandlas, men är det fristående? Nej. Det tjänar något, som allting annat!
Kraftigt UNDERTRYCKT och AVVISAT, bakom "detta jävla skämt", dvs känslan av fantasier och vulgärt kontrolltvång "utan egen historia" -med själ inom mörkret, finns en HELHET av ren identitet/känsla/kärlek och själen måste också kanalisera, ge jag, till våran historia/sanning och därför har allt sånt där sådan mystik kring sig. Fantasi + kontroll ska förståss föreställa historian, vilket den gör i varje stund den "leker av sig", men den HAR också en historia. Syftet är alltså att förenas med en upplösning, så att jag kan TA ANSVAR FÖR MINA KÄNSLOR, och här uppstår defragmenteringen.
Tidigare när jag varit påväg mot ett genuint genombrott har ett abrupt kaos skapats när jag inte kunnat hantera den förrflutna strömmen I RELATION TILL MIG SJÄLV. I samma stund som jag slängde bort "lidandet" (den personliga skulden som är samma sak som den praktiska dysfunktionen) försvann också "tidsinnehållet", då jag inte klarade av att gå in i DJUPET av det, och mig själv. Jag kastade bort det finaste jag kunde ha pga att jag sökte mitt VÄRDE SOM MÄNNISKA, i min MENTALA IDENITITET, och skapade ett missfall.
Jag skrev detta innan jag läste de två övre inläggen. Svar: Jag börjar förstå hur jag ska landa i utmaningen.
Hur som helst. Jag börjar förstå en sak.. Hmm, jag kan säga det såhär, att mitt "bagage" och min "skuld" är det som är inom det jag identifierar mig med, i min persona/relation.
Vet ni vad detta "inom det" är? Närvaro; men förstås snarare BRIST på! Och jag fattar nu ungefär hur detta ser ut...
Det jag "alltid" har velat "bli av med" är myriaderna av avsikter sökande kontroll, vi kan kalla det för ett "stråk av fantasier", ett filter av bortförklarande paranoia som ständigt hoppar omkring på näthinnan så fort jag ger signal om "rörelse". Jag skäms för min kontrollsjukdom, eftersom den har något sant i sig, och samtidigt förgiftar detta sanna, och jag vill inte "komma så" till en sann sitatuion, för då är situationen inte sann (här är status quot) -jag själv ÄR situationen.
Vi ser detta som något fristående, som fristånde kan behandlas, men är det fristående? Nej. Det tjänar något, som allting annat!
Kraftigt UNDERTRYCKT och AVVISAT, bakom "detta jävla skämt", dvs känslan av fantasier och vulgärt kontrolltvång "utan egen historia" -med själ inom mörkret, finns en HELHET av ren identitet/känsla/kärlek och själen måste också kanalisera, ge jag, till våran historia/sanning och därför har allt sånt där sådan mystik kring sig. Fantasi + kontroll ska förståss föreställa historian, vilket den gör i varje stund den "leker av sig", men den HAR också en historia. Syftet är alltså att förenas med en upplösning, så att jag kan TA ANSVAR FÖR MINA KÄNSLOR, och här uppstår defragmenteringen.
Tidigare när jag varit påväg mot ett genuint genombrott har ett abrupt kaos skapats när jag inte kunnat hantera den förrflutna strömmen I RELATION TILL MIG SJÄLV. I samma stund som jag slängde bort "lidandet" (den personliga skulden som är samma sak som den praktiska dysfunktionen) försvann också "tidsinnehållet", då jag inte klarade av att gå in i DJUPET av det, och mig själv. Jag kastade bort det finaste jag kunde ha pga att jag sökte mitt VÄRDE SOM MÄNNISKA, i min MENTALA IDENITITET, och skapade ett missfall.
Jag skrev detta innan jag läste de två övre inläggen. Svar: Jag börjar förstå hur jag ska landa i utmaningen.
Depressionens "motsvarighet" hos dig Jimmy, som inte är lika pubertal som jag, verkar ligga i alienationen av att ha ett fint utmejslat "ansvar för tekniken", som du inte verkar veta var/hur du ska placera. Den har heller inget innehåll, eftersom den ÄR sig själv, den är anledningen bakom bubblan.
Detta är en enorm potential till "kollektivt bunden transformation", men det är din personliga natur som avgör det. För att du inte ska förlora tid genom den "fullkomliga obalansen" måste du "koda ihop" med det kollektiva vi-et mer, på den känslomässiga relatering som DU identifierar dig med, här TÄNKER du bättre, det involverar anden. Du måste låta anden, dvs andra, identifiera dig, även om det är du som blir upplyst om dig själv. Du kan inte "ställa ute" dem/oss och ge oss analysen, för det blir inte populärt, du stannar kvar i din identitet eftersom det blir rörigt i rester av ett ansvar -gud är ansvaret, den enda auktoriten han har; bekräftelse/tid.
Både du och jag är alltså "färdiga impulser", orsaken till att jag identifierar mig med dig trots att saker skiljer sig åt, är för att vi är en del av samma sak, upplysningen/mystiken.
Detta är en enorm potential till "kollektivt bunden transformation", men det är din personliga natur som avgör det. För att du inte ska förlora tid genom den "fullkomliga obalansen" måste du "koda ihop" med det kollektiva vi-et mer, på den känslomässiga relatering som DU identifierar dig med, här TÄNKER du bättre, det involverar anden. Du måste låta anden, dvs andra, identifiera dig, även om det är du som blir upplyst om dig själv. Du kan inte "ställa ute" dem/oss och ge oss analysen, för det blir inte populärt, du stannar kvar i din identitet eftersom det blir rörigt i rester av ett ansvar -gud är ansvaret, den enda auktoriten han har; bekräftelse/tid.
Både du och jag är alltså "färdiga impulser", orsaken till att jag identifierar mig med dig trots att saker skiljer sig åt, är för att vi är en del av samma sak, upplysningen/mystiken.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
När du skrev "Fantasi + kontroll" började jag tänka på Schopenhauers "Världen som vilja och föreställning"Anna Sara skrev:Fantasi + kontroll ska förståss föreställa historian, vilket den gör i varje stund den "leker av sig", men den HAR också en historia. Syftet är alltså att förenas med en upplösning, så att jag kan TA ANSVAR FÖR MINA KÄNSLOR, och här uppstår defragmenteringen.
Svårt att hitta någon bra länk, här kanske är en:
http://plato.stanford.edu/entries/schopenhauer/#4
Har inte läst boken själv, men den kanske kan ge dig något.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Har kollat igenom kapitlet en del.
Okej. Jag tycker jag faktiskt känner in hur det ligger till. Jag antar att en referensram av mer struktur här, hakar upp sig på och rör ihop, lite synd att vi inte förstår varandra mer direkt och flytande, jag vet inte hur jag ska förbättra mitt språk utan att bli oärlig och tvingas till någon slags stil/arketyp som bara ger sken av sanningen typ, och urlakar engagemang/potential.
-
I korthet, upplever du att det är svårt att förstå substansen i det jag intellektuellt delar ut?
Svagheten i mina uttryck ligger i att jag mixar allvar/djup konkretisism, med ett barnsligt poängspråk. Jag är för snabb i min idealism kan man säga, för patetiskt pedagogisk, det blir som sagor av det. Men jag vill inte totalt ge upp, det är det jag alltid gör, jag har fått en för känslig och snäv relation till intellektets miljö.
JimmyAberg skrev:Jag hängde inte med alls i ditt sista inlägg.
Okej. Jag tycker jag faktiskt känner in hur det ligger till. Jag antar att en referensram av mer struktur här, hakar upp sig på och rör ihop, lite synd att vi inte förstår varandra mer direkt och flytande, jag vet inte hur jag ska förbättra mitt språk utan att bli oärlig och tvingas till någon slags stil/arketyp som bara ger sken av sanningen typ, och urlakar engagemang/potential.
-
I korthet, upplever du att det är svårt att förstå substansen i det jag intellektuellt delar ut?
Svagheten i mina uttryck ligger i att jag mixar allvar/djup konkretisism, med ett barnsligt poängspråk. Jag är för snabb i min idealism kan man säga, för patetiskt pedagogisk, det blir som sagor av det. Men jag vill inte totalt ge upp, det är det jag alltid gör, jag har fått en för känslig och snäv relation till intellektets miljö.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster