Störs av existensen. (Är för "inbiten" i total avskiljdhet, utan distans.. det är min starkaste identitet). Alltså jag har en jävligt konstig relation till mig själv, som kommer fram när jag konfronteras, jag har problem med att ta ansvar för mig själv. Anledningen till att jag skriver just detta här, är att jag försöker räkna ut varför jag ger upp cykliskt, det är ett olyckans/lidadets element, som förstör. Och det handlar om flykten.
Men jaja, kanske blajar ut ur fokus nu.
Inser nu att jag bär på en skuld som jag paralyseras av, alltså jag har en dold intensitet.. men i former jag inte bekantat mig med själv. Det relaterar till det som står inom parantes. Jag har brist på "vatten", jag är för trögflytande för att förstå. Så jävla trög.
Att vara arg på människor som flyr?
Moderator: Moderatorgruppen
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Ibland tycker jag att jag kan förstå bitar av det du skriver. Problemet är ofta att du till stor del skriver "syntetiskt" framför "analytiskt", då jag med analytiskt menar med att man tydligt definierar sina begrepp, och syntetiskt med att man tillämpar sina begrepp genom att binda samman dem i meningar.Anna Sara skrev:I korthet, upplever du att det är svårt att förstå substansen i det jag intellektuellt delar ut?
Det du gör är att syntetisera samman begrepp utan att ha gett en analytisk definition först.
Det är ungefär som att försöka lyssna på någon som pratar tyska utan att kunna tyska - det är säkert "sant" och "meningsfull" för personen som pratar, men jag förstår ingenting av det själv.
"Jag kan inte" känner jag. Jag blir totalt bitter av att "ingen" någonsin "sett" det jag sett, alltså förstått. Mitt hat inför mig själv blockerar väl mig, jag behöver förlusten av mig själv.. jag har investerat min själ i allt jag gjort, fullkomligt ensidigt.
Men jag vet inte var jag ska börja om, det finns liksom inget att säga mer än det man säger, dvs detta.
Jag ser nu samtidigt att jag ovärdighetsförklarar mig själv, håller fast i en barnform. Det finns andra högre-flytande lösningar/identiteter av RELATIVITEN som vi kan kalla för "realism".. men det är bara det att jag inte har erfarenhet av det, och gör motstånd.
"Jag har ingen erfarenhet av realismen"
Men jag vet inte var jag ska börja om, det finns liksom inget att säga mer än det man säger, dvs detta.
Jag ser nu samtidigt att jag ovärdighetsförklarar mig själv, håller fast i en barnform. Det finns andra högre-flytande lösningar/identiteter av RELATIVITEN som vi kan kalla för "realism".. men det är bara det att jag inte har erfarenhet av det, och gör motstånd.
"Jag har ingen erfarenhet av realismen"
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Man kan förenkla det såhär, och plocka bort "kontexen" av det här som endå är tråkig för en:
Du har en "etisk" relation till intellektetet, och söker gud.
Jag har en subjektiv och helt personiferad relation till intellektet och identifierar mig mer än vad som är bra med "det".
Jag måste återföda mina begreppsmönster/muttrar i första taget, jag antar att det ger en annan relation till realismen och verklighet, och då kan jag förstå eller formulera, alltså ta tag i, verklighetens roll/möte, på ett mer effektivierat sätt.
Jag måste alltså dö ifrån den här jävla ROLLEN (trögheten) i att tro på att jag ska hita utvägen i dessa mönster och profileringar, i denna specifika filosofi, jag måste se mina värden i den riktiga skönheten, och realiteten.
Jämförande rollerna i "minnet av" och "åskådningen av" ungefär. Jag vill gå på mitt eget kalas, där jag presenteras av andra företag, det gör mig inget och vi måste förstå att det är såhär det går till, det är verkligheten. Det här har en mystisk mystik kan man säga.
Du har en "etisk" relation till intellektetet, och söker gud.
Jag har en subjektiv och helt personiferad relation till intellektet och identifierar mig mer än vad som är bra med "det".
Jag måste återföda mina begreppsmönster/muttrar i första taget, jag antar att det ger en annan relation till realismen och verklighet, och då kan jag förstå eller formulera, alltså ta tag i, verklighetens roll/möte, på ett mer effektivierat sätt.
Jag måste alltså dö ifrån den här jävla ROLLEN (trögheten) i att tro på att jag ska hita utvägen i dessa mönster och profileringar, i denna specifika filosofi, jag måste se mina värden i den riktiga skönheten, och realiteten.
Jämförande rollerna i "minnet av" och "åskådningen av" ungefär. Jag vill gå på mitt eget kalas, där jag presenteras av andra företag, det gör mig inget och vi måste förstå att det är såhär det går till, det är verkligheten. Det här har en mystisk mystik kan man säga.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Du menar att du "är" ditt intellekt istället för att "ha" ett intellekt?.Anna Sara skrev:Jag har en subjektiv och helt personiferad relation till intellektet och identifierar mig mer än vad som är bra med "det".
Robert Kegan menar att "The object of each stage is the subject of the preceding stage.", dvs att vi identiferar oss med _något_ som _oss själva_, vi "är" "något" tills det att vi lyckas differentiera oss från det vi är, subjektet blir då ett objekt, vi har ett intellekt istället för att vara ett intellekt.
Subjektet kan även dissocieras (vilket är den osunda varianten av differentiering), vilket innebär att vi inte längre tillåts vara något vi "är" utan istället börjar projicera detta på andra och här träder s.k. "moraliserande" in i bilden. För att kunna helas måste man då "gå in" och försökta leva ut den egenskap man projicerar på andra.
"Kontroll" innebär att en egenskap/struktur så att säga går från att vara subjekt till att vara objekt, det är först nu vi kan "använda" egenskapen.
För att sammanfatta:
Om det är så att du "är" ditt intellekt, så är det nog som du säger - att du behöver differentiera dig mindre med ditt intellekt.
Samt: Wilber pratar om att utveckling sker i tre steg: identifiering, differentiering, integrering. Samt att patologisk utveckling innebär: identifiering, disassociation, projicering.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Det som behöver göras är alltså följande:
Helning:
1. Diagnosticera vad du "projicerar" på andra människor, 2. Börja identifiera dig med vad du projicerar.
Samt:
Utveckling:
1. Diagnosticera vad du "identifierar" dig med i dig själv, 2. differentiera dig från detta - dvs. försök att kategorisera identifikationen som något du "har" istället för någon som du "är".
Helning:
1. Diagnosticera vad du "projicerar" på andra människor, 2. Börja identifiera dig med vad du projicerar.
Samt:
Utveckling:
1. Diagnosticera vad du "identifierar" dig med i dig själv, 2. differentiera dig från detta - dvs. försök att kategorisera identifikationen som något du "har" istället för någon som du "är".
JimmyAberg skrev:Du menar att du "är" ditt intellekt istället för att "ha" ett intellekt?.
Ja.
Kod: Markera allt
Robert Kegan menar att "The object of each stage is the subject of the preceding stage.", dvs att vi identiferar oss med _något_ som _oss själva_, vi "är" "något" tills det att vi lyckas differentiera oss från det vi är, subjektet blir då ett objekt, vi har ett intellekt istället för att vara ett intellekt.
Subjektet kan även dissocieras (vilket är den osunda varianten av differentiering), vilket innebär att vi inte längre tillåts vara något vi "är" utan istället börjar projicera detta på andra och här träder s.k. "moraliserande" in i bilden. För att kunna helas måste man då "gå in" och försökta leva ut den egenskap man projicerar på andra.Det här gör jag hela tiden. Jag är som fryst i tiden.
"Kontroll" innebär att en egenskap/struktur så att säga går från att vara subjekt till att vara objekt, det är först nu vi kan "använda" egenskapen.
För att sammanfatta:
Om det är så att du "är" ditt intellekt, så är det nog som du säger - att du behöver differentiera dig mindre med ditt intellekt.
Samt: Wilber pratar om att utveckling sker i tre steg: identifiering, differentiering, integrering. Samt att patologisk utveckling innebär: identifiering, disassociation, projicering.
Jag tycker det oavsett blir ett grävande i samma zon.
Eftersom mycket av dessa modeller spelar mitt eget förflutna "i sig själv" och jag känner mycket trötthet/cynism inför, borde jag inte då söka identifikation i det i handling av att inte behöva det längre? Då jag söker eller behöver "sanningen bakom" utan att formen tar ett jag och riktas inåt, för att kunna uppleva det och var jag kommer ifrån.
Jag har dokumenterat dåligt arbetsminne (även om detta kan vara en manifestation av tvång), jag minns inte begrepp jag inte använder varje dag. Är t ex dålig på att prata engelska och dess grammatik, men förstår allt.
Jag vill se den intellektuella historian, i en kännande svär istället bortom mig själv men samtidigt närmare, jag vill inte ha det som mall/åskådare i den spontana rörelsen. Jag har alltid varit besatt av "den mentala gud", vad de sanna auktoriteterna och svaren är, när det rör min utveckling just, vilket lett till fantasiorsakade depressioner.
Det som behöver göras är alltså följande:
Helning:
1. Diagnosticera vad du "projicerar" på andra människor, 2. Börja identifiera dig med vad du projicerar.
Samt:
Utveckling:
1. Diagnosticera vad du "identifierar" dig med i dig själv, 2. differentiera dig från detta - dvs. försök att kategorisera identifikationen som något du "har" istället för någon som du "är".
Det här känns snarare som ett resultat av tankefrihet, att uppnå. Men det var kanske också du tänkte, och det är det jag menar att jag söker..
Subjektet kan även dissocieras (vilket är den osunda varianten av differentiering), vilket innebär att vi inte längre tillåts vara något vi "är" utan istället börjar projicera detta på andra och här träder s.k. "moraliserande" in i bilden. För att kunna helas måste man då "gå in" och försökta leva ut den egenskap man projicerar på andra.
Jo jag uppnådde detta i min svamptripp. Det blev lite svårt sen.. personen jag umgicks har studerat mycket esoterik och så, men hans mening verkar bara röra den personliga välgången, att "veta vem man är", det är då jag känner att jag får en kris eftersom jag dels heller inte kan leva upp till mina ideal utan de glider av mig.
Hmmmm..... Det jag söker efter är i så fall att helt och hållet deklarera den djuriska människan, att det är mitt ideal -sen tycker jag att det finns något vi kan kalla för "ton" också, en befrielse från "jag" man söker formulera innebörden.
Jag har som en mindre desorientering kring vem "mänskligheten", "jag", "dem", osv är.. vilket rubbar min logik.
Nej.Då har du alltså hittat lösningen?
Drömde innan jag nyligen vaknande att jag reda på att jag skulle snart dö pga en sjukdom som skulle kväva mig, det kändes självklart, och jag berättade för mamma att jag skulle "träffa Michael Jackson i himlen", och alla tåg/tunnebanor var smyckade med hjärtan dedikerade till honom, då mamma fick ett utbrott och tyckte jag skulle sköta allt själv.
-
Jag har en fruktansvärd ångest inför min familj och de som de gör till min omgivning, när det gäller död, självmord precis som alla jordiska besläktade företeelser som handlar om personliga val, och frihet. Brukade reflektera i exakt termerna av att de "hindrar min utveckling" som typ 7åring.
Jag skulle säkert tagit livet av mig för lägensen, eftersom det är något naturligt inom oss som kan säga det, genom idealism, och så.
Men vad är "omgivningen" i det hela? Vi behöver smälta samman. Hm.. men samtidigt är jag alltid drastisk och alienerad då jag har "offrat" mig i att koppla upp mig i en nästan bildlig avtecknelse av livet, jag vill överdriva konturens exktas även hur svår den är att uppnå, bara för att bli trygg och centrerad i det jag samlat upp och kan sjunka in och ner i.. men samtidigt står jag utanför den mjuka verklighten och har alltid gjort.
Och, samtidigt är det jag själv som omedvetet kräver att min familj ska klänga på mig, jag behöver en trygghet (som jag kan projicera kärlek på), men man vågar knappt uttrycka det såhär, för då ser fok det just bara i de tidigare kända referenserna...
Jag kan inte hitta någon lösning bortom DET HÄR, vi vet redan att det endast handlar om att uppmärksamma det som är, och det mörket och mysteriet, att inte veta.. Jag gör väl det snarare bara värre för att "folk" inte ska tro att jag är en naiv idiot.
Min identifikation är alltså mig själv som mitt intellekt - samt den yta/plattform som jag avbildar mig mot.
Känner mig villig att beskriva de mänskliga dysfunktionerna personligt, men jag vet inte om det är enkelt att lyssna, och om det går att förstå. Shit. Jag upptäcker något stort här, även om det säkert för er låter banalt.. men, min INBILLNING är synkront med min PERFEKTIONISM, dvs att jag ser det stora FELET på och i mig själv hela tiden (och det här handlar bara om att få uppmärksamhet, alltså på en esoterisk nivå) -detta är alltså en inbillning; som bara kan HÄVAS genom omgivningen/er. Jag kan fortfarande inte formulera det tydligare, hur ska jag säga... Detta fel är alltså så att säga, materian av min dolda agenda, det är min rytm/stil när det kommer till kritan/verkligheten, och på det sättet blir det sanningen.. som är motsatsen till "felet" (de mänskliga dysfunktionerna)..
Enkelt: Felet skulle vara om det inte fanns ett fel, och detta är katalystoriskt. Vad är det då vi bär på och försvarar i seperationen? Något INOM oss själva, just det -det omslutande finns inte "ute där". Våra hjärnskador och felslut är snarare emotionella/moraliska... "ni" finns att avslöja här, men hjälp mig samtidigt att bli ödmjukare.
Jag upplever igen kontur på livet, men enormt starka strukturer/sanningar, och jag vet inte hur jag ska hantera massiviteten, men detta är väl det intellektuella tvånget och identifikationen med svärer/begrepp.
Det här är lösningen - http://www.ascensionlovespirituality.co ... alLove.htm
Jag kom på att flyktspiraler också kan vara ett bekräftelsesökande, att vilja komma bort från kaoset. Man vill kanske brytas ner, bli sjuk och dödas för att inte förstöra för någon annan, man är rädd för allt eller inget och söker djupet. Vi har ingen förståelse för syntesen mellan karma och kreativitet.
Lite meningslöst textande, man vill befrias ifrån jaget helt enkelt. Det är bara det att saker har inre fusioner, det opersonliga kan t ex för en individ vara något mycket personligt. Den "kliniska" sanningen kan bara få röst när vi befrias ifrån vår karma, det är en handlingsplan. Vårt förflutna visar så samma mallar men omskakade, det är investerat i det mest solida för att skapa rörelse/liv.
Börjar bli mer övertygad om att jag måste förlora/förstöra min hjärna, tappa greppet totalt om verkligheten, för att återfödas. Jag har väl så mycket jävla stolthet av det plågsamma.
Tillägg: Men jag förstår att, ni ser ju att jag ser ingenting.. min hjärna/min mentala blockering, är min vana, det är trick för att känna värde, mitt ego äger "tanken", varken mer eller mindre. Jag har två hjärnor, en fysisk och en falsk. Jag vet inte hur jag blir av med egot, det handlar både om processen i sig, något man ofta hakar upp sig på, samt om vad man är på väg, vad som är meningen, i utvägen. Och ingenting är egentligen sant, allt är samma massa, det är samma sak. Men jag fattar ingenting, sitter hela tiden och ändå tänker att det ligger på esoteriska dolda plan, och känner mig bitter och instabil pga det.
Det finns ingen som kan ge en "karta" eller "biljett" till utvägen från egot, det är total irrelevans, då tror man t ex att "det bara är buddhismen" som är befrielse. Varje nivå har värden, och allt är mystiskt, det är personligt. Människan måste GE SIG -var hittar jag exempel på detta, var känner jag mig initierad bortom exemplet -I exemplet?
När känner jag mig värdig för min andliga dröm, och vågar deklarera mitt kall, tillfredställas av kreativiteten? Jag behöver renas först, jag känner mig inte färdig.
Tao är tom ändå är den outtömlig
Likt en avgrund
Den tycks vara tiotusen tings moder
Den slöar sin skärpa
löser sin knut
dämpar sitt ljus
blir ett med sitt damm
Sålunda ställer sig den vise sist och blir den främste
Han glömmer sig själv och bevaras
Är det inte för att han försummar sig själv
som han får sin vilja fram?
Men jag söker en sådan centraliserad filantropisk extas, att jag inte känner mig rumsren inför den rymd jag tror på. Jag vill fysiskt identifera mig med mitt hjärta och mentalisera vatten, upphäva isolering och tidsauktoritet, och använda kreativiteten till minnets intelligens, konst och eviga befrielse. Jag vill vara det jag är på ett mänskligt plan men maximerat andligt och kollektivt synkront.
Lite meningslöst textande, man vill befrias ifrån jaget helt enkelt. Det är bara det att saker har inre fusioner, det opersonliga kan t ex för en individ vara något mycket personligt. Den "kliniska" sanningen kan bara få röst när vi befrias ifrån vår karma, det är en handlingsplan. Vårt förflutna visar så samma mallar men omskakade, det är investerat i det mest solida för att skapa rörelse/liv.
Börjar bli mer övertygad om att jag måste förlora/förstöra min hjärna, tappa greppet totalt om verkligheten, för att återfödas. Jag har väl så mycket jävla stolthet av det plågsamma.
Tillägg: Men jag förstår att, ni ser ju att jag ser ingenting.. min hjärna/min mentala blockering, är min vana, det är trick för att känna värde, mitt ego äger "tanken", varken mer eller mindre. Jag har två hjärnor, en fysisk och en falsk. Jag vet inte hur jag blir av med egot, det handlar både om processen i sig, något man ofta hakar upp sig på, samt om vad man är på väg, vad som är meningen, i utvägen. Och ingenting är egentligen sant, allt är samma massa, det är samma sak. Men jag fattar ingenting, sitter hela tiden och ändå tänker att det ligger på esoteriska dolda plan, och känner mig bitter och instabil pga det.
Det finns ingen som kan ge en "karta" eller "biljett" till utvägen från egot, det är total irrelevans, då tror man t ex att "det bara är buddhismen" som är befrielse. Varje nivå har värden, och allt är mystiskt, det är personligt. Människan måste GE SIG -var hittar jag exempel på detta, var känner jag mig initierad bortom exemplet -I exemplet?
När känner jag mig värdig för min andliga dröm, och vågar deklarera mitt kall, tillfredställas av kreativiteten? Jag behöver renas först, jag känner mig inte färdig.
Tao är tom ändå är den outtömlig
Likt en avgrund
Den tycks vara tiotusen tings moder
Den slöar sin skärpa
löser sin knut
dämpar sitt ljus
blir ett med sitt damm
Sålunda ställer sig den vise sist och blir den främste
Han glömmer sig själv och bevaras
Är det inte för att han försummar sig själv
som han får sin vilja fram?
Men jag söker en sådan centraliserad filantropisk extas, att jag inte känner mig rumsren inför den rymd jag tror på. Jag vill fysiskt identifera mig med mitt hjärta och mentalisera vatten, upphäva isolering och tidsauktoritet, och använda kreativiteten till minnets intelligens, konst och eviga befrielse. Jag vill vara det jag är på ett mänskligt plan men maximerat andligt och kollektivt synkront.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Kanske behöver du förening och banbrytande idéer, men jag har en annan vinkling på det hela:
för att du ska kunna få detta behöver du först separation och idétorka. du behöver komma bort från din familj och in i en sundare miljö. Du behöver "dämpa" "tankebruset" så att du kan ta dig tid att förankra dina tankar. Tänk mindre - fast mer förankrat.
för att du ska kunna få detta behöver du först separation och idétorka. du behöver komma bort från din familj och in i en sundare miljö. Du behöver "dämpa" "tankebruset" så att du kan ta dig tid att förankra dina tankar. Tänk mindre - fast mer förankrat.
JimmyAberg skrev:Kanske behöver du förening och banbrytande idéer, men jag har en annan vinkling på det hela:
för att du ska kunna få detta behöver du först separation och idétorka. du behöver komma bort från din familj och in i en sundare miljö. Du behöver "tämpa" "tankebruset" så att du kan ta dig tid att förankra dina tankar. Tänk mindre - fast mer förankrat.
Ja det stämmer. Jag förstår.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster