Meddelande

[Anna Sara]

Jag kom på vad det egentligen är som är min potential och kärlek, vad min livsrörelses mål/mening är. Det är i denna form uttryckt svaghet som jag använt till sentimental profilering, vilket skapat misslyckanden i det jordiska eftersom det är ett alternerande kristallierande/urkristallierande vatten och det känns bara som jag ljuger för mig själv, och ger därför upp, men det är ändå det solida, andligheten att göra själ till hjärta, och det kan inte tas i från mig. Jag är känslomässigt kreativ men saknar hem, och tror det är mitt fel, men jag är inte rädd längre för jag har fått så mycket bekräftelse från mig själv i mitt hjärta i mina pubertala behovslekar, och jag behöver inte dem längre, det är det som är "seriositet". Att ta ansvar för dina känslor, och det är något man inte kan "börja med" eftersom det då inte finns något där dramatiserat, och ingen kärlek. Man måste förlåta att man inte förstod då man började.

Det här är en "substans" men samtidigt något som "inte finns" -om man ska tro det sig själv som bara ser mallen och begreppet. Därför har det renare och djupare kausalitet, något mer att erbjuda.

[Anna Sara]

Vet aldrig var jag ska placera mina inlägg. Sak samma.

Fick precis ett sms:

"Hej AnnaSara det är din kusin Ingela. Jag hade besök i veckan utav Hanna & Gun, jag fick intrycket av att du kanske behövde prata med någon utomstående."

(Och jag tror det inte handlar om att hon såg något traumatiskt i min mamma och lillasyster, utan det var nog på min mors intiativ, mamma har pratat mycket om min och min pappas, som hon anser, och "hela släktens" neuropsykistriska "tillkortakommanden" med henne, hon är lärare för människor med denna sortens psykistriska tyngre diagnoser).

Tidigare skrev mamma ett sms, om att jag skulle ringa min kusin (känner knappt) och sa att hennes bror kunde hjälpa mig att flytta till Mariestad, även fast jag precis flyttat. Pappa ringer och vill att jag ska ha samma abonemang som dem i familjen. Mamma packar ner "extrasaker" till mig när jag är i Amsterdam för några veckor sen.


Upplever ni också mycket av den här förvirringen? Hur ska man "distansera" sig ifrån det som försöker dra en tillbaka i en grotta, utan att bli olycklig och än mer alienerad, i en rädsla? Man skalar liksom succesivt bort sig själv under den tid man lever kvar i förvirrande miljöer. Jag har upplevt så mycket kränkande stagnation och missförstånd inom min familj och det slags samhälle som det för med sig, i mitt liv att jag "gått sönder". Jag har fått helt andra "ideal" än de flesta människor, men mest sådan andlig-mänsklig romantik som inte verkar gå att uppnå. Samtidigt tror jag att de flesta bär denna känsla. Men jag hänger kvar i min första slags rotimpuls, det är problemet -jag vet inte RIKTIGT - EGENTLIGEN vad som är utmaningen här, faktiskt. Det är riktigt vagt. Problemet är att jag alltid känner mig "tillfångatagen" på väldigt djupa och sårande plan, det rör min livskontur, mening, etc. Det är därför jag har hållt på så mycket med mig själv dramatiserat i det kollektiva, ett försvar, jag försöker "förklara mig" för att komma bort från känslan av den bluff jag lindats in i/som.. men detta är väldigt lönlösa, "lågutvecklade" sätt att hantera det här på. Jag har fastnat i känslan av det här, inte förståelsen för sammanhanget och processen, och där upprätthåller jag de negativa systemen utanför mig själv, jag faktiskt försvarar lidandet eftersom jag minns ingen annan identifikation, jag har något djupt problem med mitt självvärde, känner mig från mitt samvete, helt desorienterad/desillusionerad, vet inte vem/vad jag ska tro på.


-

Jag förstår att detta låter som "ingenting".


Min livsglädje handlar om att nå in och och identifiera "filtret" bakom/bortom detta, som orsakat denna "psykos" -alltså jag pratar om själen. Alltså, allting, all återfödelse handlar om att upptäcka MENINGEN. Därför har jag behövt "alinerande" arkeyper, "det förstorade"/uppblåsta, besattheten av sanningar, osv.

Jag har sökt väldigt själviskt, att någon/något ska se in i svären ..men världen är inte ädel, så mina etiketter har blivit bisarra uppbackat av min egen narcissism.


På något sätt är detta allting något bra. Det handlar centralt om auktoritet och transcendens, historien/dramat är bara ett drama -den högsta befrielsen för mig personligen, är alltså att se sanningen med min identifikation med arkeyp/sanning (det förflutna, t ex min relation till sjärntecken) som samma drama, för det är exakt där jag har satt foten i det här.


Jag har filosoferat en del det sistan halvåret kanske, över "Neptunus" generellt, om myten, ideal/glaumor/kärlek, den formlösa modern, lidande/transcendens. Det är en extremt intressant modell, den dolda, av hur vårt medvetande är uppbyggt på plan vi inte ser, vilken känslomässig opersonlig/transparent "mening" vi lindar in värderingar i t ex. Handlar om var vi blev förlåtna/omslutna, men det är förstås också dramat. Jag vet att jag ger "småsaker" extrema betydelser för mitt ego, eftersom jag i mitt genomskinliga strukturbevarande är låst i historian för att försöka bygga upp mig själv... jag ser tillbaka, och ser ingenting mer, jag har ett förfalskat ursprung vilket leder till enorma kriser, jag är identiferad med mina rötter men isolerad, -det är här direkt, min sk karmaskuld.

[JimmyAberg]

Jag tror du behöver komma bort från din familj och få stöd att ordna upp de praktiska. Det verkar som du i din uppväxt inte fått lära dig de praktiska färdigheter, kan detta vara för att din mamma inte vill att du ska bli stark eftersom hon inte kan släppa kontrollen? Att hon vill att du ska vara beroende av henne hela livet, eftersom hon är beroende av att känna att du är beroende av henne - detta ger henne en känsla av makt/mening, och denna makt/mening gör att hon kan hålla sina egne inre konflikter "i schack" för att slippa bearbetat sin egen arvssynd/karma.

Hon förpassar alltså vidare "traumat" över på dig.

Det är så jag upplever det. Detta är alltså min gissning, varken mer ellermindre.



Om det är så, är iaf trösten att jag själv har fått en massiv arvssynd av mina missbrukande/förnekande/schizofrena föräldrar...

[Anna Sara]

Jag tror du behöver komma bort från din familj och få stöd att ordna upp de praktiska. Det verkar som du i din uppväxt inte fått lära dig de praktiska färdigheter, kan detta vara för att din mamma inte vill att du ska bli stark eftersom hon inte kan släppa kontrollen? Att hon vill att du ska vara beroende av henne hela livet, eftersom hon är beroende av att känna att du är beroende av henne - detta ger henne en känsla av makt/mening, och denna makt/mening gör att hon kan hålla sina egne inre konflikter "i schack" för att slippa bearbetat sin egen arvssynd/karma.

Hon förpassar alltså vidare "traumat" över på dig.

Det är så jag upplever det.

Det är exakt så. Jag har ett eget sentimentalt kontrolltvång i min relatering till henne, det attackerar min moraliska identititet ständigt, eftersom hon även är "modern" och "en del av mänskligheten" och "auktoriteten". Jag får "klyvningar" då jag inte vet "vad jag ska göra" med andra som "råkar ut" för henne, och samma "sak" i andra former i samhället av "samma personer", osv.


Handlar om skuld, då pratar jag om en mental "prydhet" i sin relation till sig själv, att inte vilja "ha fel" eller göra fel, osv. Första gången jag kände att "det var naturligt" att jag tog avstånd från familjen var i söndagd när jag tog svamp, och min kompis pratade mycket till mig om att det här liksom "rullar på nu" (och att jag äntligen börjar bry mig om mig själv, bli mindre självfixerad).. och kände att jag HADE RÄTT att vara ROTAD I SITUATIONEN -det har med min världsbild att göra, där jag retucherat bort det jag blivit "sviken" av, och får hål i min egen personlighet. Jag upplever stark rotlöshet, men jag ÄR redan rotad i livet (som jag behöver för att uppnå balans), utan att jag vet om det, för platsen är ett förflutet. Eftersom psykadelikan hade skakat runt mig in i skiftad medvetenhet hävde det trygghetens självbild, mitt tvång till famljen i spegelförsvar mot dem.


Min relation till familjen och mitt minne av det, som ÄR relationen (så jävla djupt är livet alltså) är en DÖD jag "kanaliserar" mig genom, det är bara egentligen en mental fix bild, som tillsammans med min egen smärtkropp "vi" fött till den patologiska illusionen, något man inte vill ta snavar för, man det är väl bara så man kan VÄLJA befrielsen, att se det i transpersonella analyser där detta är "ingens".


Me jag ältar för att befrias, och det är också ett praktiserande om jag tar sakta tar uppmärksamheten ifrån det, till min närvaro.

-

Skulle gärna ta syra med dig föresten i en framtid, det skulle vara spännande med någon som ligger på samma våglinje tankemässigt, är trött på att få "sanning" bortprioriterad, det är lite mitt problem, jag är saknar former för stöd när det gäller andlighet och blir därför envis.


Vill bara säga att jag har lite svårt att förhålla mig till dig, störs av en småaktighet, mest från min sida, och vill inte skapa missförstånd, sen svårt eftersom du antagligen känner att du har mer och djupare mentala resurser än mig. Skrev därför "tankemässig" på pin kiv.