Hejsan!
Vi kör en till om hur det hela förändrades till både det bättre och sämre - tid för egotrippandets kluriga samhälle....
Gåvosystemet växte gradvis fram i hominidsamhället ju intelligentare individerna blev. Ursprunget till gåvosystemet finns i de biologiska förutsättningarna hos primaterna - deras sociala strukturer som är mer påtagliga än hos andra däggdjursarter. Samtidigt är gåvosystemet också starkt påverkat av den sociala evolution och sedermera den kultur våra förfäder levde i. Det var ett sätt att fördela födan samtidigt som n viss balans åstadkoms i hominidsamhället där alla medlemmar erhöll någon del i födan. Sålunda var gåvosystemet ett sätt att fördela födan och hålla ihop gruppen. Gåvosystemet verkar ha styrt både religion såväl som socialtbeteende som ekonomin i det sena hominidsamhället från omkring 300 000 år och framåt i tiden - faktiskt ända in i vår egen tid. Själva tanken bakom systemet var att istället för att försöka samla på sig så mycket som möjligt försökte man dela med sig så mycket som möjligt. I en tid där det saknades reella möjligheter att spara på hög - inte minst mat som snabbt blev otjänlig - var det en ganska god idé att dela med sig av sitt jaktbyte eller sitt överskott av exempelvis redskap, vapen eller annat värdefullt. Genom att dela med sig erhöll man allierade vilka kom att stå i ett slags beroendeförhållande till givaren. Nästa gång var det ju deras tur att dela med sig till givaren. På så vis byggdes allianser upp mellan både enskilda och grupper. Med tiden utvecklades systemet till att institutionalisera detta förfarande; under en viss tid under en säsong möttes flera grupper och delade med sig av diverse föremål och även mat. En utveckling som bör ha nått sin fulländning omkring 200 000-150 000 f.Kr då den moderna människan först uppenbarade sig.
Gåvosystemet var även en ekonomi eftersom grupper och individer bytte till sig eller delade med sig av ekonomiserade föremål; d.v.s. mat och redskap av skilda slag. Det var en social verksamhet eftersom givandet och tagandet band individer och grupper samman med varandra; i sådana byten kunde även fester ingå, liksom brudutbyten och andra mer sociala verksamheter. Dessutom kunde gåvomottagare lätt hamna i underläge om de inte kunde gengälda en gåva - det sociala trycket på återgäldande växte när intelligensen nådde den nutida människans nivå. Gåvoinstitutionen var med tiden även ett sätt för makthungriga och sluga individer att genom gåvogivande binda till sig andra individer som inte kunde återgälda gåvorna. Därmed skapades politiska och ekonomiska och inte minst sociala bindningar mellan givare och mottagare. Gåvor skulle återgäldas, vilket antyder ett ekonomiskt förfarande när en cirkulation av varor och tjänster förekom mellan grupper och individer. Det var en ekonomi utan pengar. Bindningar som band mottagarna till givarna på ett sätt som gjorde dessa ännu mäktigare. Gåvosystemet fördes även in i religionen på så sätt att man genom offer försökte blidka gudarna och de magiska krafter som styrde världen. Offer som man antog skulle återgäldas av gudarna med exempelvis god jaktlycka, regn, god skörd och välgång i största allmänhet.
Så här berättar en maori från Nya Zeeland, angående gåvosystemet och dess inverkan i samhällets alla vrår. ”Jag skall berätta om Hau. Hau är inte vinden, inte alls. Antag att ni har ett speciellt föremål (kallat Taonga), och ger det till mig. Utan att ange ett pris. Vi köpslår alltså inte om det. Nu ger jag detta föremål till en tredje person som efter någon tid beslutar ge mig något i utbyte (kallat Utu).
Han ger mig en present, en Taonga. Nu blir denna Taonga, som jag får av honom, anden (Hau) i den Taonga som jag fick av er och gav honom. Den Taonga som jag fick tack vare denna Taonga som ni gav mig måste jag återlämna till er. Det vore inte rätt från min sida att behålla denna Taonga vare sig den är värdefull eller inte. Jag måste ge den till er eftersom den är anden Hau i den Taonga som ni gav mig. Om jag skulle behålla denna andra Taonga kan jag bli sjuk och t.o.m. dö. Sådan är alltså Hau, den Hau som finns i all personlig egendom”.
Denna berättelse visar hur man föreställde sig detta gåvogivande, man får en känsla av att det hela i slutändan syftade på att ingen individ skulle kunna samla på sig för mycket ägodelar. Genom att även blanda in övernaturliga krafter i alla föremål skapade man ett system som till en viss del garanterade alla medlemmar i en grupp eller samling av grupper ett någorlunda drägligt liv genom att alla tvingades dela med sig av sitt överskott. Det betraktades som både farligt och skamligt att samla på hög. Med tiden skulle detta system dock urarta då givarna upptäckte att om gåvor inte återgäldades kunde man binda upp mindre lyckosamma individer till sig i en slags beroendeförhållanden som var svåra att lösgöra sig ifrån om man väl hamnat där. Denna utveckling ligger dock längre fram i tiden, kanske den gradvis infördes under perioden 100 000 till 20 000 år före vår tideräkning. Kärnan i systemet var att gåva kräver gengåva.
Gåvosystemet styrde alltså både religion och ekonomi, men även det sociala livet. Förmänniskorna och den nya arten Homo Sapiens Sapiens uppfostrades i ett slags kollektivt där det var socialt acceptabelt att hellre giva än taga. I och med att intelligensen ökade möjliggjorde detta också tankar och idéer om hur man kunde utnyttja systemet för att på olika sätt utmärka sig - och få en högre status. Hög status var särskilt eftersträvansvärt för männen som på detta sätt kunde imponera på kvinnorna - men även på andra män. Därmed utvecklades en jakt på status bland männen som innebar att man delade med sig så mycket man kunde. Hela släktgrupper sattes i arbete för att samla ihop så mycket som möjligt att ge bort vid speciella tillfällen. I gengäld erhöll givaren en högre status, exempelvis ett gott namn. En sådan status antogs även sprida sig bland givarens närmaste släktingar och vänner. Med tiden uppstod på sina håll formliga tävlingar i givande och gengäldande. Faktiskt satte denna föreställningsvärld igång en produktion av varor och förnödenheter som drog in det arkaiska samhället i en ekonomi som alltmer började bygga på producerade föremål som hade det syftet att de skulle givas bort.
Viljan till att både producera mer föda på bestämda platser år efter år liksom att hålla sig med fler djur att både slakta och ge bort måste ha stimulerat framkomsten av åkerbruket och djurhållning och boskapsskötsel. Samtidigt som människorna inte egentligen tyckte om att arbeta för mycket bidrog deras vilja att tävla i givandets kultur att ironiskt nog arbeta allt mer och mer för att just uppnå status och ett gott omnämnande. Med tiden fastnade många grupper i detta frenetiska odlande och samlande till den grad att de knappast märkte att arbetet faktiskt tog hela deras tid samtidigt som de för sin födas skull nu blivit helt beroende av producerad mat. Man hade utan att egentligen vilja det blivit jordbrukare, och snart hamnade man under ledare som visste att utnyttja dem så långt det gick. Sådana sociala system växte fram överallt där villkoren var gynnsamma. Gynnsamma villkor fanns det i de områden som hade gott om växtsorter som både gick att lagra länge och att göra föda av - exempelvis vilda vetesorter, grönsaker och frukter såsom lök, oliver, tomater, gurka, salladsväxter, äpplen, nötter, vildris, majs, potatis och många andra växtslag. Sådana växter fanns i Mellersta Österns bergs- och floddalar, längs Nilen, Indus, Huang Ho, Yang Tse Kiang, Mexicodalen och i Andernas sluttningar och dalgångar.
Källor vi bygga våra faktabaserade sanningar på:
Bigj:s C-uppsats från tidigt 1980-tal...
Marcel Mauss, ”Gåvan”, 1925 (Sv. övers.1972).
Bronislaw Malinovski, ”Sex och tabu i ett primitvt samhälle” 1969.
Aron Gurevitj, ”Feodalismens uppkomst i Västeuropa”, 1970 (Sv. övers. 1979).
Georges Duby, ”Krigare och bönder”, 1973.
Perry Anderson, ”Övergångar från antiken till feodalismen”, 1974.
Karl Polanyi, ”The Livelihood of man” 1977.
Kenneth Neill Cameron, kapitel III och IV, ”Kannibaler och kungar”, 1977.
Åke Holmbäck & Elias Wessén, ”Äldre Västgötalagen, m.fl.” 1979.
Hjalmar Alving, “Isländska sagor”, 1979.
Marvin Harris, ”Krigets uppkomst”, 1979.
Göran Burenhult ”Speglingar av det förflutna”, 1986.
Aron Gurevitj, ”Den svårfångade individen”, 1997.
MVH
bigj
