Att förheliga svaga och starka - samtidigt?

[Logos]

Jo, det stämmer

[transversal]

Jag håller med transversal. Jag tycker inte att man kan säga att en person är svag personligen därför att den har cancer.

Hahaha, men va fan, ge er. Lol. Jag pratar inte om cancer.

[transversal]

Glöm hela första inlägget ingen verkade ändå förstå min ursprungliga poäng. Men i brist på sympatisk tankeverksamhet: stoppa in godtyckligt resonemang som avfärdar något jag aldrig menade.  



Andreas var däremot närmast, han har ett gult/turkost resonemag medans transversal hade ett grönt: http://www.12manage.com/methods_graves_ ... cs_sv.html

Jag försökte inte besvara din grundfråga eftersom jag inte riktigt vet vad du fiskar efter, utan inriktade mig främst på ett delargument som jag inte höll med om.

Fast det är ju lite kul att ta del av spiraldynamiken som du hänvisade till.

[transversal]

Att förheliga starka och svaga. Om det finns marginal för ett mellanting, eller någonting annat (icke-svagt och samtidigt icke-starkt), dvs något som inte skulle vara heligt, så skulle detta i sig bli en helig skiljd från en annan. Dvs man behöver kategorisera allt och alla i dessa två kategorier. Och, om så, vad vore reellt skillnaden (vinsten) mot att inte förheliga någonting alls?

Instinktivt låter det som att lägga allt och alla på samma nivå, varför ingen (i ett avseende) relevant skillnad. Det underliga med detta vore bara varför man skulle lägga denna nivå på viss höjd, varför man skulle anstränga sig. Alltså, varför höja upp allting?

Även om jag antar det är en teknik för att hantera det hela, för att senare kunna ha det oavsett nivå. Det här skulle vara det tekniska steget till att skapa balans mellan olika, för att sedan justera den faktiska relevansen, sas.

Saker kan vara skilda från varandra utan att vara kategoriserade i "höjdled". Varje person är unik, det gör varje person "helig" i sin unik-het, men utan att vara specifikt upphöjd över någon annan. Vad vi väljer att förheliga är ju i hög grad godtyckligt och antagligen mest beroende på att vi gillar att förhålla oss till hierarkier, flockdjur som vi är.

[mereologi]

har lite svårt för resonemanget kring "stark" respektive "svag" så länge man inte direkt diskuterar muskelstyrka.

Det var bla detta stycket jag syftade på när jag skrev att jag hållde med dig om att cancer inte är en personlig svaghet.

[JimmyAberg]

Frågade du inte efter varför människor förheligar det som de upplever som svagt eller starkt, men inte båda samtidigt? Och svarade inte jag att förheligandet i sig kan ses som ett sätt att göra den svage stark, en slags re-markering om man så vill.

frågan är om man kan förheliga båda starka och svaga, samtidigt - tror det skulle vara lösningen på många problem, framförallt politiska problem.

Och här håller jag med dig. Det gäller att inse att det dialektiskt uttryck för samma tendens, ett rangordnande av företeelser, eller egentligen en rangordning av vårt rangorndande.

Jo, det var ungefär så jag menade.  :)

[JimmyAberg]

Jag försökte inte besvara din grundfråga eftersom jag inte riktigt vet vad du fiskar efter, utan inriktade mig främst på ett delargument som jag inte höll med om.

Fast det är ju lite kul att ta del av spiraldynamiken som du hänvisade till.

Tja jag styftade inte till att dekonstruera begreppet stark respektive svag - vilket vore att skjuta mig själv i foten samtidigt som jag försökte göra en poäng av det, vilket ibland kan vara beundransvärt men inte alltid.  :D

Dock är det det genomgripande symptomatiska beteendet hos postmodernister i allmänhet och här på forumet (nämner inga namn ).


Fördelen med att dekonstruera begreppen är peka på "underliggande upprepande mönster" vilket är lämpligt då vi spräcker myter (myter i den fördomsfulla meningen) som används på ett slentriant sätt.

Mindre bra är att använda dekonstruktion i en tråd där skribenten själv försöker hitta nya sätt att relatera till begreppen.

Det du gör är alltså att hindra att diskussion kring nya förhållningsätt till begrepp tar plats - det du gör är alltså att styrpa samtal. Vad är då ditt syfte? Jo syftet är att "skydda" och vara "rättvis". Min första fråga till dig är:
(1) Vem försöker du skydda från hemskheterna som begreppen svag respektive stark förgriper sig på?

Och om du inte försöker "skydda någon" som eventuellt kan ta skada av dina (brist på) definitioner av stark respektive svag, utan bara försöker flika in med en "allmän poäng" kring begreppanvändande, så:

(2) Varför dekonstruerar du dina egna begepp i denna specifika diskussion förutsatt att du inte här försöker skydda någon?

Om du kommer ihåg så var nämligen syftet med mitt inlägg att omdefiniera svag respektive stark, varpå du tillskriver mig dina definitioner, vilket innebär att du går tillbaka till den definition jag försöker komma bort från, samtidigt som fråntar mig hela mitt resonemang, utan att själv komma med ett eget resonemang bortom ett enkelt dekonstruktivt konstaterande.

Bättre vore om du 1. erkännde att det existerar en definition av stark/svag, 2. erkänner att jag tycker denna är problematisk, 3. erkänner att jag har ett resonemang som gör anspråk 2 istället för att jag att hävda att jag gör anspråk på 1.

Det du gör är att starta en parallell "diskusion" bredvid det jag försökt säga utan hänsyn till det jag har sagt.



Det finns fyra sätt att förhålla sig till av ett anspråk: underkastelse (utan modifikation), acceptans (med modifikation), refutering (med introducerande av eget anspåk) och förkastelse.

Underkastelse föder inte mycket diskussion eftersom det är ett slätstruket anspråk som inte tillför något, men den vidhåller i alla fall den goda stämningen, då förkastelse och refutering inte ens gör det.

Både refutering och acceptans skapar ett bra klimat för diskussion att ta plats och växa, men skillnaden mellan dessa är vilken värme som råder i debattklimatet. Själv trivs jag bäst i varmt väder.


Likheten mellan integralism (post-postmodernism) och postmodernism är att de båda försöker ge plats åt rimliga anspråk och samtidigt skydda mångfalden.

Skillnaden är att integralism gör detta genom att acceptera (transcendera och inkludera) andras anspråk genom att rekonstruera dem, då postmodernism istället refuterar andras anspråk genom att dekounstruera dem (den extrema varianten är dock rent igenom förkastande, antagligen med glimenten i ögan, men det blir fortfarande lika tjatigt i längen).

[JimmyAberg]

Nu när jag svarade på det du skrev om det jag inte skrev, så ska jag ta mig tiden att svara på vad du skrev:

Jag försöker inte leda bort resonemanget någonstans, men har lite svårt för resonemanget kring "stark" respektive "svag" så länge man inte direkt diskuterar muskelstyrka. Luddiga och relativa till sin natur. Det är när man börjar klassificera egenskaper som starka respektive svaga som man får problem, istället för att se dem som egenskaper som är bra i vissa sammanhang och mindre bra i andra. Då har man skapat två rigida motpoler som genom sin extrema förenkling fjärmar sig från verkligheten. All glorifiering kräver förenkling, eftersom det inte finns något perfekt att dyrka. Och om man undviker denna förenkling så undviker man glorifieringen av en pol och förskjutandet av dess motpol menar jag.

Du var lite svårt för resonemanget kring "stark" respektive "svag" så länge man inte diskuterar muskelstyrka? Men varför stannar du just där? Kan det inte detta säga mer om ditt sätt att inte erkänna andra människors förmågor? Kan det inte vara så att det enda som är "luddigt" här är dina egna definitioner?

Du säger att det är när man börjar klassiciera egenkaper som starka respektive svaga som man får problem, och visst ligger det något i det - men är inte motsatsen lika riktig: att det även uppstår problem då människor saknar förmågan att urskilja universiellt ideella egenskaper?

När du säger att egenskaper endast bör/kan ses som bra utifrån sitt sammanhang - öppnar du då inte porten till helvetets all godtycklighet?

För mig existerar två parallella ideal: det andliga och det jordliga, dvs. det som är universiellt absolut ideellt inom ramen för mänskliga möten samt det som är partikulärt relativt aktuellt i det "begränsade sammanhanget".

Om det inte existerar något universiellt/andligt mänskligt ideal, hur kan du en prata om något bra ö.h.t?

Eller menar du att det som är bra, så att säga "framträder" i.o.m. sammanhanget? Behövs det då en "känsla" för vad som är bra? Om det behövs en känsla - så menar jag att det är denna förmåga att känna som är idealet.

Men du kanske menar att det inte finns någon sådan form av känsla? Eller går detta inte att prata om eftersom det finns en skillnad mellan att föreställa sig/prata om och att uppleva en våldtäkt?

Om vi tar ett konkret exempel: vad är bra i en våldtäktssituation? Att prata om något bra i ett givet sammanhang är alltså t.ex. att inte bara våldta någon när man våldtar någon, utan att även lyckas mörda personen? Visst kan jag tycka att det är "bra" att personen som våldtar även mördar sitt offer eftersom det antagligen gör kicken större vilket var syftet med hans våldtäkt, men det finns inget problematiskt att söka "bra" kickar på det här sättet? Det kanske rent av var "bra" att en människa blev mördrad det är trots allt ett nytt sammanhang, varför vara fördomsfull mot människor? Varför grotta ner sig i universiella måtsstockar?

Är det inte bättre att fria än att fälla oavsett handling eftersom det inte existerar någon "mördare" eftersom allt är nya sammanhang?


Jag ser detta relativiserande i längen som en total ansvarsflykt i förlängningen.

Jag tror inte att du tycker detta, lika lite som jag tror att du tror att jag är en fascist, men frågan är: var drar du gränsen?

[transversal]

Det är skillnad på att säga att en egenskap är generellt "svag" eller att mena att den är "svag" i ett visst sammanhang. Ser inte varför det skulle öppna några "helvetesportar"? Jag tror inte på det här med universella ideal. Men däremot "lokala ideal". Ibland så lokala att varje människa måste fatta ett eget beslut. Ser inte varför det skulle innebära ansvarsflykt?

[JimmyAberg]

Det är skillnad på att säga att en egenskap är generellt "svag" eller att mena att den är "svag" i ett visst sammanhang. Ser inte varför det skulle öppna några "helvetesportar"? Jag tror inte på det här med universella ideal. Men däremot "lokala ideal". Ibland så lokala att varje människa måste fatta ett eget beslut. Ser inte varför det skulle innebära ansvarsflykt?

Ok, glömt allt jag skrivit - vi börjar om.

Vi börjar här: vad är ett "lokalt ideal"?

Samt vad innebär "så lokala att varje människa måste fatta ett eget beslut"? Implicerar detta att "icke lokala ideal" innebär att varje människa inte måste fatta ett eget beslut?

[Logos]

Jag håller med transversal. Jag tycker inte att man kan säga att en person är svag personligen därför att den har cancer.

Hahaha, men va fan, ge er. Lol. Jag pratar inte om cancer.

Du skrev detta påstående:

Svaghet i ett sammanhang är ju styrka i ett annat.

Varpå du tycks mena att det finns företeelser som kan benämnas som "svagheter" men att dessa även överlag är "styrkor" i andra sammanhang. Så, givet att hudcancer kan ses som en svaghet (då det onekligen medför vissa negativa konsekvenser), i vilket sammanhang kan det då ses som en styrka?

[JimmyAberg]

Du skrev detta påstående:

Svaghet i ett sammanhang är ju styrka i ett annat.

Varpå du tycks mena att det finns företeelser som kan benämnas som "svagheter" men att dessa även överlag är "styrkor" i andra sammanhang. Så, givet att hudcancer kan ses som en svaghet (då det onekligen medför vissa negativa konsekvenser), i vilket sammanhang kan det då ses som en styrka?

Cancermätartävling?

[transversal]

Styrkan i egenskapen "ljus hud" är ökad produktion av d-vitamin.
Svagheten i egenskapen "ljus hud" är ökad cancerrisk.
Om egenskapen "ljus hud" som helhet är en styrka eller svaghet beror därför på var, när, och i vilket sammanhang man befinner sig. Det är det jag menar med att styrkan/svagheten är relativa begrepp.

Några ytterligare oklarheter?

[JimmyAberg]

Styrkan i egenskapen "ljus hud" är ökad produktion av d-vitamin.
Svagheten i egenskapen "ljus hud" är ökad cancerrisk.
Om egenskapen "ljus hud" som helhet är en styrka eller svaghet beror därför på var, när, och i vilket sammanhang man befinner sig. Det är det jag menar med att styrkan/svagheten är relativa begrepp.

Några ytterligare oklarheter?

Nja, egentlingen inte en oklarhet, men här kommer den:
Du sa:
* "Styrkan i egenskapen "ljus hud" är ökad produktion av d-vitamin.", nej eftersom styrkan är ett relativt begrepp.
Samt:
* "Svagheten i egenskapen "ljus hud" är ökad cancerrisk.", nej eftersom svagheten är ett relativt begrepp.

Trodde du hade förstått detta vid det här laget


Du sa:
* "Det är det jag menar med att styrkan/svagheten är relativa begrepp."
Jag tycker det är redundat att säga att något är ett "relativt begrepp" snarare än att säga att tolkningen av ett begrepp förblir relativ.

Du sa:
* "Om egenskapen "ljus hud" som helhet är en styrka eller svaghet beror därför på var, när, och i vilket sammanhang man befinner sig. ",
Vad menar du med "ljus hud" som "helhet"? Tolkningen av ett begrepp förlir relativ till dess sammanhang, jag tycker därför det är väldigt tokigt att säga att "ljus hud" skulle kunna ha något sådant som en "helhet". Begreppet är snarare helt tomt på innebörd.

[Avantgardet]

Nej Jimmy. Bara för att det är relativt betyder det inte att transversal, eller vem det än vara månde som hävdar saken, är relativist. Att Stockholm ligger norr om Sahara, men söder om Sundsvall, betyder inte att Stockholm kan finnas precis var som helst, att det flyter runt eller flyttar på sig. Du har aldrig riktigt lärt dig det där. Att något är relativt något annat, alltså att det står i relation till något annat, betyder inte alls att fullständigt godtycke råder.