Skiss för Anna Saras karma-befrielse

[Anna Sara]

Sorry, jag kan inte gå in i ord längre. I de enkla dialogerna förstår jag allt och har varit i liknande memoeringar och filosofiska självreflektioner. Förut handlade allt (meningen med livet som filosofi) om att defininera kausaliteten utifrån personliga besatta Freudianska synsätt, och sedan använda mig av ytterligare "spektrum" och "spelgar" för att beskriva: vad som hänt. Jag ser att det är detta du gör.

Bakom mitt hinder känner jag "frånvaro av vuxenhet"; just eftersom man KAPAT sig själv och placerat denna vuxna substans i mental snobbism/roller.


Det du uttrycker och pratar om är "myten Hermes"... och det uppstår i det nya förenade språket, jag vet.


För några år sen försökte jag "nå" människor och mål, genom att utge mig för att ha liknande mentala modeller -eller nej, men liknande relation till (alltså stänga av mitt mål), för att deklarera min historia men jag vet nu att detta är en återvändsgränd och ingen port till himmelriket. Jag blir bara mer distanserad eftersom jag känner lögner och jaglöshet inom mig, har mer och mer börjat se detta i mig själv, en offeridentitet.


Jag behöver inte tänka mer, jag blir bara ännu mer "energifattig" av det. De senaste 30 minuterna har aktiverat min smärtkropp enormt, på allvar.


Alla de ramar och definerade teorier, etc etc... det är ett förstadie till förståelse, det är "den utsträckta handen", det är verklighetens byggstenar. Det kommer inte längre vara MENINGEN i sig: den stora transformationen är döden/befrielsen från denna aktivitet; men samma budskap kvarstår (och det "snodde" jag från ascendentteorin jag fått förståelelse för men bör lämna så).



Jag måste förlåta alla (bilder) av dem jag trott mig stå över och vara kunnigare än. Alla former gäller; gud är slutsatsen.





http://www.youtube.com/watch?v=okd3hLlvvLw

[JimmyAberg]

Jag har en överidentifikation ("besatthet") av att rationalisera allting eftersom jag upplever en paralysering i min utveckling och försöker manipulera, men det är en förvrängd rationalitet (som handlar mycket om känslan av att ha blivit lurad av föräldrarna).

Jag känner igen detta. Jag har haft en lång period då jag varit med praktisk, jag har i stort sett slutat läsa. Det jag har insett är att sanningar ofta är mycket enklare än vi ofta tror.

Intellektualisera har ofta en funktion, och det är att den är ett slags kreativt arbete som gör att vi skapar nya begrepp. Men det är ett tveäggatsvärd, för att intellektualisering ska ge frukt så måste vi vara dedikerade, och våga se sanningen i det enklaste, att se sanningen i varje ord, och därför våga använda FÅ ord, men att samtidigt anväda RÄTT ord. Den bästa intellektualiseringen är alltså den som är "närmast poesin" - dvs då varje ord är valt med omsorg och respekt. Människor som slänger med ord har inte respekt med orden utan söker istället bekräftelse.

Jag upplever på ett tragiskt sett att människornas gemenskap handlar om att följa stationer av resultatkurvor, vilket jag försöker kontrollera istället för att hamna i ett fängelse. Det är är infantilitet. Jag känner det väldigt starkt när jag pratar med dig, du verkar ha samma besatthet som jag, en slags inre dysfunktion i överkompensering över ett utsuddat ideal, ett vilset strukturttänkande. Det handlar egentligen om föräldraformer som man försöker/behöver förnya.

Lösningen är detta: försök att få distans till människornas gemenskap.

Alltså.. jag känner hela tiden att "samtalet", pratandet/skrivandet ytterligare förstärker mina förflutna tendenser, och därför söker jag en transcenderande aspekt. Ungefär som att börja på dagis för att lära sig måla.

Jo, jag känner att du ofta förstärker dina förflutna tendenser, det är därför jag försöker påpeka för dig att du måste våga prova nya sätt, och nyckeln just nu är att våga ta språnget in i den rationella världen, att våga tro att även den rationella världen kan upplevas som sammanhängande, äkta och logisk när du väl vågat anlända till "festen".

Hmm.... Jag funderade på studier nyligen, men vet inte vad jag är ute efter eller vad jag behöver.

Alltså alla studier är bra studier. Men du behöver, precis som alla andra, balans. Det är därför rationella studier kommer att göra dig gått, precis som att jag just nu undersöker relativistiska studier.

Jag har upplevt mycket intellektuella trauman som yngre, t ex talfel, och i skolan var jag duktig och lärarna tryckte ner mig. Hade social fobi fram tills kanske 15-16 års åldern. Man försöker kontrollera och ta över det som smärtar.

Jag hade länge en social fobi, men jag kom över den. Lösningen är denna: Du och jag har utvecklat en form av uppriktighet mot vårat egna "rena subjekt", detta "rena subjekt" är det mest intima som existerar, det är "ren" intimitet, det är källan för all form av skapelse. Problemet är att vi har trott att detta är något som måste "förmedlas" till andra, vi upplever att andra inte har "kontakt" med det intima i sig själva vilket gör att vi blir väldigt oroliga för våra med människor - men vi gör ett felsteg här - vi respekterar inte andra människors "resa". Lösningen är denna: att förstå att "intimiteten" ALDRIG, ALDRIG, GÅR att överföra om den andra parten inte själv är redo och har gjort resan. Det GÅR inte. Det vi gör är att vi bedriver en slags "förmynderi" mot andra människor - vi tar ifrån dem rätten att själv utvecklas utifrån deras "egen bensin". Vi måste våga inse att det "rena subjektet" är _rent igen_ "privat" - och inte går att överföra. Alla har en "fri vilja" och en integritet som vi inte får kränka. Det vi försöker göra är att vi försöker "hälla över" våran integritet i andras krukor. Det går inte. Därför är religion och andlighet något _strikt_ privat, ända tills det att människan själv erkänner sitt "rena subjekt" - först när man är i ett rum där alla erkänner sina "rena subjekt" så kan man prata om religion och andlighet i en mer "publik form". Och det är här RIKTIG kärlek uppstår.

Jimmy: Jag känner att jag redan förstår just det som du överförtydligar eller lär ut. Jag har bara ett intellektuellt hinder. Jag känner mig handikappad.

Jag är ledsen att jag överförtydligar, det är min för närvarande pedagogiska stil, jag inser att jag själv inte helt vågar lita på min människor, att jag själv försöker "hälla över" min integritet i din skål. Snälla respektera mig trots detta, jag vet att det är en "brist" hos mig eftersom jag inte är helt utvecklad. Jag ska försöka tala mindre och välja mina ord mer noggrant.

Saker handlar mycket om att vidarebefodra.

Precis, och det är det jag försöker göra, men jag märker att jag gör det på ett väldigt kreativt sätt, oberarbetat. Vi får ha tillit i processen, att jag tillslut också vågar vara tyst för att jag sagt allt som behöver sägas.

[Anna Sara]

Okej. Jag förstår eller relaterar till allt.


Men så här reagerar jag, även om jag är distanserad/frånkopplad ifrån mina reaktioner och tror inte på dem, s.a.s.

Konflikten i vår kommunikation, är kontrollen av auktoriteten/läraren. Vi har både mycket starka former av detta i oss själva, mycket självvåldsligt.

I mina myriader av inre skådespel, skulle jag kunna välja att känna mig FÖRNEDRAD av denna text/undervisning -för det är "ursprunget"/identifikationen, ligger. Men kan kan ju t.o.m tycka det är bra, när man är uppe i alienrerade förvirrade omprogrammeringar, ja du förstår vad jag menar.

Jag säger helt enkelt att detta är HINDRET; för det upptar plats från gud att uppstå. Med schablonen förnedring menar jag; det KÄNNS ungefär som om du "tar över" den del av mig som jag precis "börjar släppa".. och det är nog precis så, omedvetet. Jag känner igen rörelsen; det känns som mina egna gamla scener, ett uttryckt jag själv skulle kunnat försöka projicera på mig själv.


Sökandet efter NYTT LIV, livstörsten.. det centraliserar kanske just i den intellektuella auktoriten; men förnyat innehåll och återskapad vitalitet (som kliver ner på jorden). För det är just där man skadat sig själv och andra mest.




Ett exempel är på om jag blir jag slagen av en närstående, då "ser jag igenom systemet" med min SJÄL.




Jag tror du har en väldigt transparent romantisk relatering till din "personliga" verbala livlighet eftersom du försökt leta upp gud och offrat dig själv -som gud, det är som en tumlande boll av mörker -egentligen.



Du behöver SLÄPPA vädligt mycket Jimmy. Jag ser bilder (holistiskt fotografiskt) av hur ditt EXTREMA identitesbevarande UTTRYCKER SIG. Sånt här upplever jag alltid som min smärta, och fan nu ser jag hela sanningen -det är min Ascendent [genererande av STÖT UTÅT]; min samlade resurs av radar, bortträngt från gemenskap utifrån självbild/värde.

Jag ser saker som den andres världsbild hindrar honom/henne från att se, det är känslan.

[JimmyAberg]

Bakom mitt hinder känner jag "frånvaro av vuxenhet"; just eftersom man KAPAT sig själv och placerat denna vuxna substans i mental snobbism/roller.

Ok, du har alltså en snobbism. Försök att differentiera dig från den. Erkänna att du har den, men att du försöker styra om ditt beteende.

Det du uttrycker och pratar om är "myten Hermes"... och det uppstår i det nya förenade språket, jag vet.

Är detta en referens till något litterärt verk?

För några år sen försökte jag "nå" människor och mål, genom att utge mig för att ha liknande mentala modeller -eller nej, men liknande relation till (alltså stänga av mitt mål), för att deklarera min historia men jag vet nu att detta är en återvändsgränd och ingen port till himmelriket. Jag blir bara mer distanserad eftersom jag känner lögner och jaglöshet inom mig, har mer och mer börjat se detta i mig själv, en offeridentitet.

Om du känner offeridentitet: det du behöver är kanske dra ner dina krav, få tröst av någon annan och unna dig saker - passa dig att unna dig för mycket bara eftersom detta leder till missbruk. När du du unnar dig saker så bygger du sakta med säkert upp ett självvärde igen, självvärdet har gått förlorat i en konflikt där du förlorade. Du behöver så att säga "lämna arenan". Detta är viktigt i "sportpsykologi", att kunna hantera "förluster" för att komma in i matchen igen. Försök ta del av mer kravlösa aktiviteter där du har en mer passiv roll, se på tv-serier t.ex.

Jag behöver inte tänka mer, jag blir bara ännu mer "energifattig" av det. De senaste 30 minuterna har aktiverat min smärtkropp enormt, på allvar.

Ok, tråkigt att höra detta. Jag har mått dåligt hela dagen, jag har insett att jag antagligen har en bråsk-missbildning i näsan som ligger på någon nerv som gör att mitt nervsystem blir överkänsligt vilket resulterar i att jag blir irrationell p.g.a. smärtan. Men nu har verktabletterna börjat ge effekt, jag känner ingen smärta och har väldigt mycket energi. Synd att vi inte är på samma nivå. Men gör det du känner för.

Alla de ramar och definerade teorier, etc etc... det är ett förstadie till förståelse, det är "den utsträckta handen", det är verklighetens byggstenar. Det kommer inte längre vara MENINGEN i sig: den stora transformationen är döden/befrielsen från denna aktivitet; men samma budskap kvarstår (och det "snodde" jag från ascendentteorin jag fått förståelelse för men bör lämna så).

Väldigt sant.

Jag måste förlåta alla (bilder) av dem jag trott mig stå över och vara kunnigare än. Alla former gäller; gud är slutsatsen.

Ja, efter ascenderingen mot Gud/himlen/penetreringen/maskuliniteten, så kommer descenderingen mot mänskligheten/jorden/omfamnandet/kvinligheten.




Jag ska titta på ditt youtube klipp, men titta först in detta, detta är en väldigt bra manifestation för descenderingen:
Text: http://www.6lyrics.com/music/soundtrack ... drome.aspx
Video: http://www.youtube.com/watch?v=ufeppPGulaE

[JimmyAberg]

Imagine - Väldigt insiktsfull låt. Genial.

[Anna Sara]

Kan du svara på denna fråga: Varför skriver du detta till mig, varför fortsätter du spå i samma former?

Det verkar som om du skringrat bort ditt bilden av ditt kontrolltvång genom filosofi.


Detta kan i alla fall JAG erkänna: Den individuella tankebubblans "färgsprak" anses mycket mer intressant för en själv än för andra. Är inte detta något du känner igen; du har en slags halvt-överförbar vision på gång, som publiken inte riktigt kastar ljus på, och då börjar du aktitiver din "planlösa skenbara utveckling"; det mentala skridandet igen. Du KAN faktiskt inte "lysa upp" när du kontrollerar vad du gör, varför detta känns svårt att acceptera är för att man jämför sig så mycket med världen och ledarna. Men människor lever på olika nivåer av medvetenade, i de högre ställs utmaningar och splittringar fram för att generera upplösning/transformering, och andlighet.


Jag upplever inte detta SPRÅK, denna kommunikation som genuin. En sak jag kom på som är jättemycket till hjälp för mig, det är att vänja sig vid att "vara närvarande" i smärtkroppen (Eckhart Tolles term för vårt ego/det förflutna), vilket tar kål på landmarker av "spår"-system känns det som. Detta är alturism faktiskt, och det underlättar om man egentligen INTE har ett "mål", eller et "faktum".


Detta beskriver våra individuella/olika kärn-substanser: Du överför poesin från verklighet/sanning till låttexter t ex, för att du rent KÄNSLOMÄSSIGT ser mystiken.

Det gör jag med, men jag har en annan utgångspunkt/sanning: jag plockar upp stämningar/känslor från artisten och låten, och försöker visa upp ett "bakomliggande element", provocerande eftersom jag jämt relaterar själviskt till "mänsklighetens familj". Du har en TOTAL alienation. Jag har en extrem alienation, men den är JORDISK eftersom den samtidigt i sin isolering är "bunden" -jag är "missanpassad".

Jag tycker det är roligt bara att ta exempel. Jag har alltså en DISTANSERAD relation till mina känslor, du har en PRIVAT. Min smärtinsikt försöker försvara sig, hitta sin livslust, genom ett TOTALT uttryck av sin identitet -inom denna kraftfällt; och är extremt beroende av mänskligheten, på alla dess plan av personlig relatering till (jag känner mig "galen" men samtidigt "smart, och det är denna bortförklarande svarta clown jag vill befrias från).

[JimmyAberg]

Konflikten i vår kommunikation, är kontrollen av auktoriteten/läraren. Vi har både mycket starka former av detta i oss själva, mycket självvåldsligt.

Helt rätt. Jag byter nu roll. Inga mer råd på ett tag från mig.

I mina myriader av inre skådespel, skulle jag kunna välja att känna mig FÖRNEDRAD av denna text/undervisning -för det är "ursprunget"/identifikationen, ligger. Men kan kan ju t.o.m tycka det är bra, när man är uppe i alienrerade förvirrade omprogrammeringar, ja du förstår vad jag menar.

Jo, detta är ett uttryck för att du vill få återkoppling till din kvinnlighet/jordlighet. Förstår detta eftersom jag är levt ut både bisexualitet och transsexualitet. Att våga njuta av kvinlighheten är viktigt.

Jag säger helt enkelt att detta är HINDRET; för det upptar plats från gud att uppstå. Med schablonen förnedring menar jag; det KÄNNS ungefär som om du "tar över" den del av mig som jag precis "börjar släppa".. och det är nog precis så, omedvetet. Jag känner igen rörelsen; det känns som mina egna gamla scener, ett uttryckt jag själv skulle kunnat försöka projicera på mig själv.

Precis. Du har blivit psykiskt våldtagen och söker kärlek/förening, men är rädd för att bli våldtagen igen, vilket gör at du blir asexuell.

Sökandet efter NYTT LIV, livstörsten.. det centraliserar kanske just i den intellektuella auktoriten; men förnyat innehåll och återskapad vitalitet (som kliver ner på jorden). För det är just där man skadat sig själv och andra mest.

Jag skulle inte säga att det handlar om att skada sig själv, att skada sig själv en misslyckad descendering. En lyckad descendering är att "kavla upp ärmarna" och "ta skiten som en mogen människa".

Ett exempel är på om jag blir jag slagen av en närstående, då "ser jag igenom systemet" med min SJÄL.

...

Jag tror du har en väldigt transparent romantisk relatering till din "personliga" verbala livlighet eftersom du försökt leta upp gud och offrat dig själv -som gud, det är som en tumlande boll av mörker -egentligen.

Senaste dagarna har jag hittat tillbaka till mänskligheten, genom relativism. Jag har insett att det handlar om att "relatera relativt" istället för att "relatera absoult", att spela ut människor "mot sig själva" och "mot varandra" istället för "mot gud". Detta har gjort att jag hittat tillbaka till min sinne för humor, jag har skämtat med människor vid flera tillfällen idag.

Du behöver SLÄPPA vädligt mycket Jimmy. Jag ser bilder (holistiskt fotografiskt) av hur ditt EXTREMA identitesbevarande UTTRYCKER SIG. Sånt här upplever jag alltid som min smärta, och fan nu ser jag hela sanningen -det är min Ascendent [genererande av STÖT UTÅT]; min samlade resurs av radar, bortträngt från gemenskap utifrån självbild/värde.

Jag precis: Ascendering/maskulinitet/penetrering.

Jag ser saker som den andres världsbild hindrar honom/henne från att se, det är känslan.

Att se andras förnekelse, precis. Jag tyckte förut att detta var hemskt - jag föraktade människor för deras förnekelse. Men sedan insåg jag att alla människor försöker vara systematiska och att system ALLTID har svaga punkter. Detta fick mig att _helt_ vända på min estetik. Jag upplever att människors största försvarsmekanismer är det som DEFINIERAR personen, dvs. deras ego, dvs. deras KARAKTÄR. Jag tycker detta är OTROLIGT VACKERT. Detta föder en extrem RESPEKT för andra människor. Det är därför jag nu vågar hylla andra människor (istället, som förut då jag istället föraktade dem).

[Anna Sara]

Att se andras förnekelse, precis. Jag tyckte förut att detta var hemskt - jag föraktade människor för deras förnekelse. Men sedan insåg jag att alla människor försöker vara systematiska och att system ALLTID har svaga punkter. Detta fick mig att _helt_ vända på min estetik. Jag upplever att människors största försvarsmekanismer är det som DEFINIERAR personen, dvs. deras ego, dvs. deras KARAKTÄR. Jag tycker detta är OTROLIGT VACKERT. Detta föder en extrem RESPEKT för andra människor. Det är därför jag nu vågar hylla andra människor (istället, som förut då jag istället föraktade dem).

Oj oj oj. Du är alltså alinerad i din hjälparinsikt, och känner därför skuld, och kommer ingen vart eftersom du ändå vill hjälpa?




Min är synkron med mig själv, det enda jag vill är att hjälpa (ascendent-genereringen) eftersom jag störs av hur jävla länge jag levt i total disharmoni i relation till mänskligheten, där mitt hat tar sig sitt uttryck -"säger" till mig själv jämt: "det finns inga möjligheter", går runt i en krypande DIMMA (verkar leva i två verkligeher på samma gång). Jag SER egentligen inte andras förnekelse om jag inte upprätthåller en ambition med dem, jag ser bara "mänskligheten"/mig själv och/eller en annan person jag koncentrerar mig på; som samma sak, samma utröande verklighetsmodell.



Känns som om det skulle vara kul att prata om estetik på de här nivåerna med dig.


Föresten så börjar jag känna att jag kan ta in dina aspekter av tänkande/system nu. Vet du varför? För att jag PÅMINDES av hur KUL det var/är att analysera utifrån sina "ägodelar", dvs estetik och sexualitet. Har sett sexualiten som ett system förut, utifrån mitt trauma, detta är skapande av konst egentligen. Jag gör mig själv levande, från en myt. Det är kul att påminnas om en "obehindradre kreativitet". Jag ser också sexualiteten som samma sak som evolutionära rörelser på jorden. Det var därför jag var freudian förut, det är ett slags anspråk.

Jag förstår vad du menar.

[JimmyAberg]

Kan du svara på denna fråga: Varför skriver du detta till mig, varför fortsätter du spå i samma former?

Varför? Det är för att det är Jimmy. Det är min karaktär. Denna rena form av energi, som är rakt igenom sanningsenlig. Detta är jag, rakt igenom, och jag mår otroligt bra av att vara Jimmy, dvs. mig själv.

Varför jag skriver detta till dig? Det är för att jag mår bra av det.

Jag vet att många stör sig på min karaktär, på hur jag är, men det är så jag ÄR. Take it or leave it. Jag är just nu helt orubblig, trivs du inte med detta så behöver du inte skriva till mig - ta det inte fel på något sätt - jag försöker inte skapa en klyfta mellan oss, det enda jag säger är att det exiserar en gräns mellan oss - vi är olika. Stör du på mig och hur jag är, så säg till så lämnar jag dig ifred, men jag kommer inte ändra på mig utan att jag själv gör detta med fri vilja.

Det verkar som om du skringrat bort ditt bilden av ditt kontrolltvång genom filosofi.

Jag slingrar mig ingenting. Jag är helt insugen i mitt ego, kanske är detta störande, men jag skäms inte för det ett dugg just nu. Jag ger människor friheten att fördömma mig. Det är mitt sätt att visa kärlek just nu.

Detta kan i alla fall JAG erkänna: Den individuella tankebubblans "färgsprak" anses mycket mer intressant för en själv än för andra. Är inte detta något du känner igen; du har en slags halvt-överförbar vision på gång, som publiken inte riktigt kastar ljus på, och då börjar du aktitiver din "planlösa skenbara utveckling"; det mentala skridandet igen. Du KAN faktiskt inte "lysa upp" när du kontrollerar vad du gör, varför detta känns svårt att acceptera är för att man jämför sig så mycket med världen och ledarna. Men människor lever på olika nivåer av medvetenade, i de högre ställs utmaningar och splittringar fram för att generera upplösning/transformering, och andlighet.

Jag försöker inte vara en ledare, jag jämför mig inte med NÅGON. Detta är jag. Jag är helt i synk med mitt ego. Jag fördömmer inte mitt ego, andra får göra det. Det jag gör är antagligen en monolog, men det är för att jag är mitt "rena subjekt". Det finns ett sätt att relatera till det jag skriver, nämligen att själv gå in i sitt ego och prata om sig själv istället.

Jag upplever inte detta SPRÅK, denna kommunikation som genuin. En sak jag kom på som är jättemycket till hjälp för mig, det är att vänja sig vid att "vara närvarande" i smärtkroppen (Eckhart Tolles term för vårt ego/det förflutna), vilket tar kål på landmarker av "spår"-system känns det som. Detta är alturism faktiskt, och det underlättar om man egentligen INTE har ett "mål", eller et "faktum".

Det är klart du inte upplever denna kommunikation som genuin, jag försöker inte ens kommunicera med dig, utan bara med mitt "rena subjekt". Säg till om du vill att jag ska sluta så gör jag det.

Det gör jag med, men jag har en annan utgångspunkt/sanning: jag plockar upp stämningar/känslor från artisten och låten, och försöker visa upp ett "bakomliggande element", provocerande eftersom jag jämt relaterar själviskt till "mänsklighetens familj". Du har en TOTAL alienation. Jag har en extrem alienation, men den är JORDISK eftersom den samtidigt i sin isolering är "bunden" -jag är "missanpassad".

Jag kanske har en total alienation från andra människor, men jag är totalt oberoende, jag söker bara mitt "rena subjekt".

Jag tycker det är roligt bara att ta exempel. Jag har alltså en DISTANSERAD relation till mina känslor, du har en PRIVAT. Min smärtinsikt försöker försvara sig, hitta sin livslust, genom ett TOTALT uttryck av sin identitet -inom denna kraftfällt; och är extremt beroende av mänskligheten, på alla dess plan av personlig relatering till (jag känner mig "galen" men samtidigt "smart, och det är denna bortförklarande svarta clown jag vill befrias från).

Jag känner mig totalt oberoende av mänskligheten.

[Anna Sara]

Jag känner mig totalt oberoende av mänskligheten.

Jag trodde en gång jag fick en känsla av hur du upplever detta, det har själ men lika mycket destruktion som vilar i ett förvirrat maktanspråk genom estetisk glaumorisering.

Kan du eller har du upplevt att du kan "gå in" i andra tider, t ex känna dramatiken i hur 70talet "känns" -och att du där får en enorm respekt för ikoner osv.. men är ändå frånkopplad eftersom du inte förstår din ROLL i detta, och därför försöker utveckla ditt "andliga ledarskap"..?

"Kontexer" har KÖTT OCH BLOD för dig och därför irriteras du Avantgardets "flummiga" inställning.


Hör precis en låt som jag aldrig hört.. "I want to move in time with you".. (This side of be, Savage Garden).

[JimmyAberg]

Oj oj oj. Du är alltså alinerad i din hjälparinsikt, och känner därför skuld, och kommer ingen vart eftersom du ändå vill hjälpa?

Jag känner ingen skuld alls. Du har rätt i att jag inte kommer någon vart, men detta är inte för jag för försöker hjälpa. Jag kommer ingen vart för att jag inte försöker hjälpa någon, jag är helt centrerad i mig själv. Jag är mitt varande.

Min är synkron med mig själv, det enda jag vill är att hjälpa (ascendent-genereringen) eftersom jag störs av hur jävla länge jag levt i total disharmoni i relation till mänskligheten, där mitt hat tar sig sitt uttryck -"säger" till mig själv jämt: "det finns inga möjligheter", går runt i en krypande DIMMA (verkar leva i två verkligeher på samma gång). Jag SER egentligen inte andras förnekelse om jag inte upprätthåller en ambition med dem, jag ser bara "mänskligheten"/mig själv och/eller en annan person jag koncentrerar mig på; som samma sak, samma utröande verklighetsmodell.

Okej, jag vet inte riktigt hur jag ska relatera till detta.

Känns som om det skulle vara kul att prata om estetik på de här nivåerna med dig.

Jag är som sagt i en mer relativistisk period just nu, jag har fått distans till etiken och ser allt som estetiskt istället. Estetik handlar explicit om descendering, att om att via intuition och handlig manifestera visionen som en utsikt, baserat på insikten som asenderingen innebar.

Föresten så börjar jag känna att jag kan ta in dina aspekter av tänkande/system nu. Vet du varför? För att jag PÅMINDES av hur KUL det var/är att analysera utifrån sina "ägodelar", dvs estetik och sexualitet. Har sett sexualiten som ett system förut, utifrån mitt trauma, detta är skapande av konst egentligen. Jag gör mig själv levande, från en myt. Det är kul att påminnas om en "obehindradre kreativitet". Jag ser också sexualiteten som samma sak som evolutionära rörelser på jorden. Det var därför jag var freudian förut, det är ett slags anspråk.

Jag förstår vad du menar.

"Jag ser också sexualiteten som samma sak som evolutionära rörelser på jorden. ", väldigt insiktsfullt sagt,

[Anna Sara]

Känns det ibland som om du går på kokain/amfetamin?


Du värderar ditt "Jimmy" pga av din inre RYMD, du känner att du kan relatera till olika kollektiva nostalgiska anspråk. Du känner dig hög men bortglömd i flödet, och tror att det har med din lathet att göra.

?

[JimmyAberg]

Jag inser att det jag gör just nu, är att genom min estetik beskriva det jag ser. Det är ungefär som att åka en karusell och samtidgit ge en rapport om vad som händer. Jag är alltså riktad mot själva "kreativiteten" istället för mot mina människor, som jag istället ser som en publik. Jag är alltså inne i en process, i ett skapande. Jag förstår att det är väldigt ohyffsat att behandla sina medmänniskor som en publik - men samtidigt så tror jag att de flesta människor vill uppleva att de har huvudrollen i sin egen film och inte bara är någon "biroll". Jag brukar tänka på denna metafor ibland.

Jag antar att andra människor inte skulle göra en film som bara handlar om sig själva, men jag fascineraras något otroligt av mig själv nu. Inte av min fysiska spegelbild, och inte heller av mitt skrivande, utan den "energi" jag tar in runt omkring mig. Jag känner mig som ett svart hål som "suger in" mer energi än jag ger tillbaka, jag antar att det är provocerande för andra. Men jag kan inte hjälpa att jag är så estetiskt fascinerad av min egna upplevelse.

[JimmyAberg]

Jag trodde en gång jag fick en känsla av hur du upplever detta, det har själ men lika mycket destruktion som vilar i ett förvirrat maktanspråk genom estetisk glaumorisering.

Jag menar inte att jag ALLTID gör detta, jag pratar bara om just nu.

Kan du eller har du upplevt att du kan "gå in" i andra tider, t ex känna dramatiken i hur 70talet "känns" -och att du där får en enorm respekt för ikoner osv.. men är ändå frånkopplad eftersom du inte förstår din ROLL i detta, och därför försöker utveckla ditt "andliga ledarskap"..?

Jag tror inte att jag kan säga att jag kan gå in i andra tider, jag upplever bara ett nu. Och nej, jag försöker inte utveckla något andligt ledarskap här.

"Kontexer" har KÖTT OCH BLOD för dig och därför irriteras du Avantgardets "flummiga" inställning.

Oj, detta låter väldigt intressant, utveckla gärna detta, jag är jättesugen på att höra vad du har att säga om detta!

[Anna Sara]

Du svarade inte riktigt på min fråga.


Jag behöver hjälp att se verkligehetens orena renhet, min "saknad" är att jag har hål i huvudet, jag förstår verkligheten just för att jag INTE har kontakt med den. Jag borde be om att BLI NEDROGAD av det jag allra mest respekterar. Jag är ett isolerat mentalt ett med strukturen, som är min saga. Jag är cement och tror på mirakel jag INTE vill ha.


Jag är transcendental, jag plockar in gruppen genom inlevelse vilket i min omedvetenhet kan bli småpsykotiskt. Men jag älskar precis så som du -det narcissistiska experimentet, jag vet på något sätt att de "andra" inte vet sanningen. Jag sviker mig själv.

Jag är alltid låg pga av min ofärdiga/orena kapacitet att återfödas, jag vet att är för obalanserad, att jag gör något fel.


Jag har en fördig struktur -men min verklighetsbild är fel som i en androgyn form av transsexualitet. Jag vill inte "descendera" i denna "kropp" -det är min jordiska alienation, jag är HELT förvirrad. Söker det totala på andra sidan målmedvetenheten. Men jag har samtidigt något unikt i det här som måste raffineras. Det här är de "själsliga" planen av filosofin/personligeheten.. som jag utforskar mer genom psykadelika t ex. Det är liksom, detta varande. Man borde alltid vara i det istället för rollen bara, men jag känner mig så excentriskt. Trpr att det finns mycket att förstå, men jag vet inte vad.