Anna Sara skrev:Du svarade inte riktigt på min fråga.
Okej, jag ska försöka ta mig tid att svara. Jag svarar i den mån jag förstår dig.
Jag behöver hjälp att se verkligehetens orena renhet, min "saknad" är att jag har hål i huvudet, jag förstår verkligheten just för att jag INTE har kontakt med den. Jag borde be om att BLI NEDROGAD av det jag allra mest respekterar. Jag är ett isolerat mentalt ett med strukturen, som är min saga. Jag är cement och tror på mirakel jag INTE vill ha.
Förstår inte riktigt det här.
Jag är transcendental, jag plockar in gruppen genom inlevelse vilket i min omedvetenhet kan bli småpsykotiskt. Men jag älskar precis så som du -det narcissistiska experimentet, jag vet på något sätt att de "andra" inte vet sanningen. Jag sviker mig själv.
Jag upplever att sanning inte är något man kan "veta" - detta är att lura sig själv. Sanning är bara något man kan vara synkron med, är man inte synkron med sanning så håller man fast i det förfluta (tidigare Sanning, som ej är lika aktuell längre).
Sen visst är det ett narcisstiskt expriment även från min sida, men just nu hyser jag förhoppningen att jag kommer att mogna med tiden. Just nu njuter jag bara av hur det är att VARA Jimmy, dvs. jag accepterar både han goda och sämre sidor. Jag har tillit i att pendeln kommer att svinga tillbaka förr eller senare och att jag då lämnar mitt narcissistika projekt, om inte tidigare så på min dödsbädd då ingen kommer på min begravning. Nej men det är sant, jag är verkligen asocial, klassiskt missbrukarbeteende.
Jag är alltid låg pga av min ofärdiga/orena kapacitet att återfödas, jag vet att är för obalanserad, att jag gör något fel.
När du säger detta så upplever jag att det enda felet du gör är att klandra sig själv.
Jag har en fördig struktur -men min verklighetsbild är fel som i en androgyn form av transsexualitet. Jag vill inte "descendera" i denna kropp -det är min jordiska alienation, jag är HELT förvirrad. Söker det totala på andra sidan målmedvetenheten. Men jag har samtidigt något unikt i det här som måste raffineras.
Jag önskar jag kunde hjälpa dig, men samtidigt så är jag bara en människa - varken mer eller mindre. Jag försöker ge dig det stöd jag kan, kanske inte är mycket till stöd men jag försöker så gott jag kan, är fast i någon typ av narcissiskt låsning, men för tillfället så orsakar den inte lidande, jag hoppas på att jag ska kunna ta mig ur denna när jag fullt tillåtit mig själv att uppleva detta utan att känna skuld. Att jag då kan lämna mig detta bakom mig, det är därför jag är så noga med att säga att jag inte tillåter mig rubbas av vad andra säger just nu.
Jag känner mig som Bert Karlsson just nu. :D
