Estetiken i människors förnekelse

[JimmyAberg]

När man når denna kontrollerade kollaps -det är då någongång man inser att denna kontroll är ens egen brist på kontroll. Det är här man kan bryta gränser och göra det oerfarna, det slumpmässiga det intelligenta -detta är estetik för mig. Då menar jag; verkligeheten -inte bara en jävla idé, och därför är jag så fäst vid min snobbism att schablonartat avbilda verkligeheten i mig själv... DET SOM UTTRYCKER idéen; är det jag facineras av; därför sitter jag fast... jag vill hitta ett ännu större exempel på min kreativitet.. det är nog detta du menar med att se människors egos anspråk..

"det slumpmässiga det intelligenta -detta är estetik för mig." gillade jag väldigt mycket.

Du har säkert försått vad jag menade. Om jag omformulerar mig utifrån vad du sagt så menar jag följande: Jag ser människors projektioner och jag tycker de är väldigt vackra. Jag uppskattar det andra ser. Jag uppskattar andras begränsing, det ger dem en karaktär. Att se dessa berikar mig. Jag tar avstamp i deras förnekelse och ser därför deras "litenhet" och "svaghet" vilket gör att jag inte fruktar dem. Samtidgit så inser jag att det är just detta som gör dem så unika - hela deras existens är ett extremt softistikerat "försvarssystem". Alltså en system för att hantera problem som de upplever uppstå, men eftersom de är systematiska så gör de ständigt samma misstag, vilket gör att de får en karaktär. Det som gör en varelse unik är deras system för att hantera problem och detta system är i sig själv fyllt av problem som de själva inte ser - jag kan alltså "för-ana"/"i någon mån förutsäga" deras mekaniska svar, det fascinerar mig att jag kan förutse deras handligar, när de själva inte kan det - jag känner mig större än dem (och expanderar därför) när får mina förväntingar infriade, dvs då jag ser deras problem som de själva inte ser - jag känner mig fascinerat förvånand när de avviker från det jag förväntade mig - de överträffade helt enkelt mina förväntingr på ett sätt som gör att jag även expanderar av detta - jag expanderar alltså oavsett vad människor gör och är aldrig rädd för dem vilket gör att jag befinner mig i ett tillstånd av "enorm rikedom". Jag menar inte detta i nedsättande mening vilket jag gjorde förut eftersom jag då hade ett etiskt perspektiv, jag fördömmer dem inte utan inser att jag själv har mitt eget problem mina egna mönster, och dessa mönster är högst självdestruktiva - vilket jag upplever kommer att leda till min oundvikliga undergång vilket jag själv ser som något otroligt vackert - antingen så dör jag på det sätt som jag själv förutsåg och överträffar därför döden, eller så överträffar döden mig genom att vara något helt annat än jag förväntade mig - vilket fascinerar mig något otroligt eftersom det är en rikedom bordom all föreställelse eftersom allt jag kan föreställa är min egen existens, som utgörs av mina förnekande försvarsmekansismer för att skydda mig från döden - jag upphör alltså eftersom det jag inte kunde föreställa mig inträffade.


Detta fascinerar mig. Förnekelsen är egot som är självbevarelsedriften. Detta är det som gör att vi förstör för varandra och oss själva. Jag hade förut ett etiskt perspektiv på detta - vilket gjorde att jag blev väldigt ledsen eftersom jag tyckte det jag såg var så fult, nu har jag istället ett estetiskt perspektiv - jag inser att min etik egentligen byggnde på att jag inte hade en uttalad estetik. Och nu när jag har det, så tycker jag att förnekelsen som något otroligt vackert. Det är något jag inte rår på, något jag aldrig kan laga, förstöra, eller ens röra. Det är det mest heliga människor värnar om, det är t.o.m. viktigare att värna om än deras inre samvete och deras inneboende kärlek.

Den inneboende kärleken är en opersonlig essens som föregår existensen. Essensen är kärlek. Existensen är förnekelse. Existenens är alltså det "essentiella människan" som essentiellt bygger på kärlek och existentiellt handlar i förnekelse.



Detta är fan upplysning om egots natur om någon sådan upplysning någonsin existerat. Detta är se "buddhanaturen" i allt.

EDIT:
Jag är ett geni. Jag har sett så långt det går att se, jag är nu redo för det oväntade - jag är redo för döden.

[Anna Sara]

jag kan alltså "förana" deras mekaniska svar, det fascinerar mig att jag kan förutse deras handligar, när de själva inte kan det

Detta identiferar jag mig med helt, fast på en kanske ännu mer mental nivå så jag kan inte försvara mig lika maskulint.

Jag menar inte detta i en nedsättande mening vilket jag gjorde förut, jag fördömmer dem inte utan inser att jag själv har mitt eget problem mina egna mönster, och dessa mönster är högst självdestruktiva - vilket jag upplever kommer att leda till min oundvikliga undergång.


Detta fascinerar mig. Förnekelsen är egot som är självbevarelsedriften. Detta är det som gör att vi förstör för varandra och oss själva. Och detta är något otroligt vackert.

Det här med. Man är ju inte naiv, men jag undrar vad det är jag vill vara med om och ser man att de flesta har samma "tro" så börjar ett mysterium -men här någonstans mentaliserar vi mänsklighetens distanserade förhållningssätt till något abnormalt tror jag.

Jag har för spridda drömmar, söker både och. Det jag hoppas på, är kanske att känna min dualism, förstå något nästan vetenskapligt. Jag är en drömmare.

[Anna Sara]

Det här är en bra fråga:


1. Med vilket resonemang väljer du att fortsätta leva?

2. Varför BEHÖVER du detta resonemang?

[Anna Sara]

Det här är en bra fråga:


1. Med vilket resonemang väljer du att fortsätta leva?

2. Varför BEHÖVER du detta resonemang?

Jag kan svara: Kärlek (jag var tom när jag frågade). Existensen är alltså snarare estetiskt idealiskt, än kärleksidealisk.

Det VAL kärleken uppstår i informerar om en estetisk "kod" vilket vi defensivt skyddar och försäkrar oss odödlighet inom. Vi verkar inututivt veta att omständigheten förföljer oss, efter syftet är vårt ansvar.

Det är därför den stora skönheten är att IFRÅGASÄTTA detta; att TROTSA detta -och här uppstår behovet, föreningen. Man förstår att man varit "både och"; alltså behovet och sig själv.


Kan man omformulera detta, och gå djupare?


En utökad fråga: Vad INNEBÄR ett privatliv -"vem" är privat? Det verkar vara en bubbla vi är fångade i och kontrollerar i slummer så länge vi inte samlar ihop en tillräcklig värld att börja om i "igen", men är det för att jag har Pluto-Asc och bara ser mig själv här, vet jag inte. Just nu när jag säger detta, drabbas jag av cynism, jag känner att jag ställer alla frågor jag överhuvudtaget kan ställa och alltid har gjort. Att jag går miste om något, att det inte riktigt handlar om det här, att tänka, utan att vara -men hur skulle jag kunna födas så, med denna historia? Jag vill GÅ UPP i mänskligheten. Det vi gör är väl att identifiera oss med vår energidrift, vi vet att vi är galna.

Det känns som om jag har förstått hela evolutionen, det är därför jag är spänd på vad som blir nästan cykel, exakt så.

[JimmyAberg]

jag kan alltså "förana" deras mekaniska svar, det fascinerar mig att jag kan förutse deras handligar, när de själva inte kan det

Detta identiferar jag mig med helt, fast på en kanske ännu mer mental nivå så jag kan inte försvara mig lika maskulint.

Alltså hos mig finns inget "försvar" eftersom jag älskar mitt ego.

Det här med. Man är ju inte naiv, men jag undrar vad det är jag vill vara med om och ser man att de flesta har samma "tro" så börjar ett mysterium -men här någonstans mentaliserar vi mänsklighetens distanserade förhållningssätt till något abnormalt tror jag.

Jag förstår inte riktigt vad du försöker säga här. Själv har jag inte "etisk tro" kvar. Den etiska tron dvs. att försöka ändra "det som är" mot "det som bör" - och detta är förnekelse av det estetiska, det estetiska har inte samma anspråk, det försöker inte ändra på andra människor utan är något privat. Och nu inser jag att jag hela mitt liv blandat ihop etisk tro med estetisk tro. Det är alltså en fråga om det handlar om en etisk eller en estetisk tro. Jag har ingen etisk tro kvar.

Jag har för spridda drömmar, söker både och. Det jag hoppas på, är kanske att känna min dualism, förstå något nästan vetenskapligt. Jag är en drömmare.

Problemet i detta är nog inte "både och" utan att du söker, sökandet är per definition ett "antingen eller" beteende. När sökandet upphör så tillåts "både och" att ta plats.

[JimmyAberg]

Det här är en bra fråga:


1. Med vilket resonemang väljer du att fortsätta leva?

2. Varför BEHÖVER du detta resonemang?

Jag kan svara: Kärlek (jag var tom när jag frågade). Existensen är alltså snarare estetiskt idealiskt, än kärleksidealisk.

Det VAL kärleken uppstår i informerar om en estetisk "kod" vilket vi defensivt skyddar och försäkrar oss odödlighet inom. Vi verkar inututivt veta att omständigheten förföljer oss, efter syftet är vårt ansvar.

Det är därför den stora skönheten är att IFRÅGASÄTTA detta; att TROTSA detta -och här uppstår behovet, föreningen. Man förstår att man varit "både och"; alltså behovet och sig själv.


Kan man omformulera detta, och gå djupare?

Utveckla gärna, jag förstår inte.

En utökad fråga: Vad INNEBÄR ett privatliv -"vem" är privat?

Privat innebär att det finns en sfär som inte uttalas, dvs. något som hålls inom en för att inte kränka/såra andra. Så tolkar jag det.

[Anna Sara]

Jag förstår inte riktigt vad du försöker säga här. Själv har jag inte "etisk tro" kvar. Den etiska tron dvs. att försöka ändra "det som är" mot "det som bör" - och detta är förnekelse av det estetiska, det estetiska har inte samma anspråk, det försöker inte ändra på andra människor utan är något privat. Och nu inser jag att jag hela mitt liv blandat ihop etisk tro med estetisk tro. Det är alltså en fråga om det handlar om en etisk eller en estetisk tro. Jag har ingen etisk tro kvar.

Nej, i det sammanhang du såg bort från -vilket du ofta gör, du har ett missbildat nu, lite för många kroppsdelar. Menade, känslan, förväntan.. vi verkar tro på mänsklighetens hopp om oss själva just nu. Även om ditt svar tar sig in ändå, och därför konfronteras du inte.

Syftade på det sunda förnuftet -alla vet hur människan lever och lär (och därför undrar jag vad det är vi ser framimot). Det här blev jag väldigt irriterad på förut, där det framställs idealistiskt i t ex rockmusik, osv. "Alla verkar bara bry sig om sig själva".

[Anna Sara]

Privat innebär att det finns en sfär som inte uttalas, dvs. något som hålls inom en för att inte kränka/såra andra. Så tolkar jag det.

Ja, men i sammanhanget -vad ÄR detta? Vad tjänar det i den stora syntesen?

Det är förstås själen. Men frågan var egentligen; privatlivet existerar det egentligen, och vill vi ha det? Är inte det "seperationen"..

osv

[Anna Sara]

"Alla verkar bara bry sig om sig själva".

Sanningen är att jag precis likadan (och det är mitt privatliv, som är synonymt med mitt relationsjag, därför försöker jag locka in/tvinga andra att tro på det jag tror på), bara det att jag jag är vidöppen med en mental deklarering jag inte riktigt förstår själv. Jag är ett överdrivet exempel på detta -och därför projicerar jag det. Lustigt, detta verkar ju vara så nära man kan komma sig själv.

(Så var fan befinner jag mig i denna stunden t ex, vad fattas för att manifestera min potential, vad är det för fel på mig?) Jag känner att jag vet för mycket, har tjuvkikat på livet för mycket, skulden blir att jag inte förstår någonting. Försöker "andas" att hitta mig själv i pinsamheten, att jag är ett fult exempel -jag vill helst inte bli personligt nedvärderad i "deras" privata sfärer.

Jag har ett familjärt aggressivt sinne, som jag vill uttrycka, men jag är samtidigt en dubbelnatur eftersom jag står utanför min kärna, och förmedladet ter sig patetiskt eftersom jag inte har något att komma med. Jag vet inte var jag befinner mig, och är luttrad.

[JimmyAberg]

Nej, i det sammanhang du såg bort från -vilket du ofta gör, du har ett missbildat nu, lite för många kroppsdelar. Menade, känslan, förväntan.. vi verkar tro på mänsklighetens hopp om oss själva just nu. Även om ditt svar tar sig in ändå, och därför konfronteras du inte.

Jag behöver ingen konfrontation, det finns inget att möta eller förändra.

Syftade på det sunda förnuftet -alla vet hur människan lever och lär (och därför undrar jag vad det är vi ser framimot). Det här blev jag väldigt irriterad på förut, där det framställs idealistiskt i t ex rockmusik, osv. "Alla verkar bara bry sig om sig själva".

Fattar ingenting av vad du försöker förmedla här.

Det här förstod jag dock: "Alla verkar bara bry sig om sig själva", återigen ett etisk perspektiv.

[Anna Sara]

Jag kan svara: Kärlek (jag var tom när jag frågade). Existensen är alltså snarare estetiskt idealiskt, än kärleksidealisk.

Det VAL kärleken uppstår i informerar om en estetisk "kod" vilket vi defensivt skyddar och försäkrar oss odödlighet inom. Vi verkar inututivt veta att omständigheten förföljer oss, efter syftet är vårt ansvar.

Det är därför den stora skönheten är att IFRÅGASÄTTA detta; att TROTSA detta -och här uppstår behovet, föreningen. Man förstår att man varit "både och"; alltså behovet och sig själv.


Kan man omformulera detta, och gå djupare?


En utökad fråga: Vad INNEBÄR ett privatliv -"vem" är privat? Det verkar vara en bubbla vi är fångade i och kontrollerar i slummer så länge vi inte samlar ihop en tillräcklig värld att börja om i "igen", men är det för att jag har Pluto-Asc och bara ser mig själv här, vet jag inte. Just nu när jag säger detta, drabbas jag av cynism, jag känner att jag ställer alla frågor jag överhuvudtaget kan ställa och alltid har gjort. Att jag går miste om något, att det inte riktigt handlar om det här, att tänka, utan att vara -men hur skulle jag kunna födas så, med denna historia? Jag vill GÅ UPP i mänskligheten. Det vi gör är väl att identifiera oss med vår energidrift, vi vet att vi är galna.

Det känns som om jag har förstått hela evolutionen, det är därför jag är spänd på vad som blir nästan cykel, exakt så.

Är det inte TVÄRTOM -det vi följer av ett "esoteriskt ansvar" är vårt tvång, det vi inte vill, bara för att vi identiferar mig med det och inte vågar bryta gränsen. Den fria viljan är återfödelsen, att bli av med den emotionella smärtkroppens prasiterande på det "rena subjekt" vi är.


Jag inser ju t ex att min vanerelation till livet är ett jävla oresonligt TROTS, jag bjuder inte in andra människor med värdighet, jag "spelar dum" bokstavligen, eftersom jag förnekar min rädsla och hur förvirrad och uppluckrad den gjort mig.

[JimmyAberg]

Privat innebär att det finns en sfär som inte uttalas, dvs. något som hålls inom en för att inte kränka/såra andra. Så tolkar jag det.

Ja, men i sammanhanget -vad ÄR detta? Vad tjänar det i den stora syntesen?

Det handlar om tajming, den man möter är inte "i fas" att ta emot syntesen, försöker man vara publik med något som bör vara privat så lägger man bara fram en felaktig antites, som tar uppmärksamheten från den tes som människan man möter försöker lösa. Man lägger alltså en börda på en människa som redan har en börda - istället för hjälper människan med att lätta på bördan.

Det är förstås själen. Men frågan var egentligen; privatlivet existerar det egentligen, och vill vi ha det? Är inte det "seperationen"..

Se mitt tidigare svar: Att hålla något privat handlar om att respektera att man inte är maktfullkomlig, att man respekterar att man f.t. inte kan hjälpa den man möter, och att man bör hålla sina egna problem för sig själv, inte blanda sig i andras angelägenheter som inte angår en - inte för att man försöker agera oetiskt - utan för att man agerar etiskt.

[Anna Sara]

Privat innebär att det finns en sfär som inte uttalas, dvs. något som hålls inom en för att inte kränka/såra andra. Så tolkar jag det.

Ja, men i sammanhanget -vad ÄR detta? Vad tjänar det i den stora syntesen?

Det handlar om tajming, den man möter är inte "i fas" att ta emot syntesen, försöker man vara publik med något som bör vara privat så lägger man bara fram en felaktig antites, som tar uppmärksamheten från den tes som människan man möter försöker lösa. Man lägger alltså en börda på en människa som redan har en börda - istället för hjälper människan med att lätta på bördan.

Jag vet, men jag försöker konstant förstå -FÖRLÄNGER alltså min relation, och här skådas galenskapen, jag är en mental teknik.

[JimmyAberg]

Sanningen är att jag precis likadan (och det är mitt privatliv, som är synonymt med mitt relationsjag, därför försöker jag locka in/tvinga andra att tro på det jag tror på), bara det att jag jag är vidöppen med en mental deklarering jag inte riktigt förstår själv. Jag är ett överdrivet exempel på detta -och därför projicerar jag det. Lustigt, detta verkar ju vara så nära man kan komma sig själv.

Jo, det är detta jag menar. Du respekterar helt enkelt inte ditt egna privatliv. Du är helt enkelt exhibionist, du respekterar inte din egen sexualitet.

(Så var fan befinner jag mig i denna stunden t ex, vad fattas för att manifestera min potential, vad är det för fel på mig?) Jag känner att jag vet för mycket, har tjuvkikat på livet för mycket, skulden blir att jag inte förstår någonting. Försöker "andas" att hitta mig själv i pinsamheten, att jag är ett fult exempel -jag vill helst inte bli personligt nedvärderad i "deras" privata sfärer.

Alltså, steg 1: sluta dömma dig själv, när du dömmer dig själv så river du integritetsgränsen, du krymper dig själv, du självstympar dig själv. Du måste "heals", detta gör du genom att övergå från självskadebeteende till att trösta dig själv.

Jag har ett familjärt aggressivt sinne, som jag vill uttrycka, men jag är samtidigt en dubbelnatur eftersom jag står utanför min kärna, och förmedladet ter sig patetiskt eftersom jag inte har något att komma med. Jag vet inte var jag befinner mig, och är luttrad.

Du är bara utanför din balans, varken mer eller mindre.

[JimmyAberg]

Är det inte TVÄRTOM -det vi följer av ett "esoteriskt ansvar" är vårt tvång, det vi inte vill, bara för att vi identiferar mig med det och inte vågar bryta gränsen. Den fria viljan är återfödelsen, att bli av med den emotionella smärtkroppens prasiterande på det "rena subjekt" vi är.

Jo så är det:
"det vi följer av ett "esoteriskt ansvar" är vårt tvång"
det är vårat etiska kall, och om vi tar detta på allvar - med HELA vårat samvete - så märker vi tillslut att det blir en övermäktig uppgift, att vi inte är så maktfullkomliga som vi tidigare trodde. Detta gör att vi får distans till det etiska projektet - det etiska projektet är nu avslutat.

Jag inser ju t ex att min vanerelation till livet är ett jävla oresonligt TROTS, jag bjuder inte in andra människor med värdighet, jag "spelar dum" bokstavligen, eftersom jag förnekar min rädsla och hur förvirrad och uppluckrad den gjort mig.

Här igen: du behöver balans.