Estetiken i människors förnekelse

[JimmyAberg]

Jag vet, men jag försöker konstant förstå -FÖRLÄNGER alltså min relation, och här skådas galenskapen, jag är en mental teknik.

Du har för stora anspråk.

[Anna Sara]

Sanningen är att jag precis likadan (och det är mitt privatliv, som är synonymt med mitt relationsjag, därför försöker jag locka in/tvinga andra att tro på det jag tror på), bara det att jag jag är vidöppen med en mental deklarering jag inte riktigt förstår själv. Jag är ett överdrivet exempel på detta -och därför projicerar jag det. Lustigt, detta verkar ju vara så nära man kan komma sig själv.

Jo, det är detta jag menar. Du respekterar helt enkelt inte ditt egna privatliv. Du är helt enkelt exhibionist, du respekterar inte din egen sexualitet.

Jag upplever det "sorgligt" eftersom jag är fastlåst i moraliska estetiska självvärdebilder. Alltså, jag avsäger min sexualitet i det privatliv som jag utifrån andras referenser; "verkligheten". Jag identifierar mig med kärleken/mänskligheten, och finns inte utan den. Jag har ett annat "unikt" privatliv, men ingen mission, eftersom jag är hämmad, och glömmer hela tiden eftersom jag inte tar imot energi.

(Så var fan befinner jag mig i denna stunden t ex, vad fattas för att manifestera min potential, vad är det för fel på mig?) Jag känner att jag vet för mycket, har tjuvkikat på livet för mycket, skulden blir att jag inte förstår någonting. Försöker "andas" att hitta mig själv i pinsamheten, att jag är ett fult exempel -jag vill helst inte bli personligt nedvärderad i "deras" privata sfärer.

Alltså, steg 1: sluta dömma dig själv, när du dömmer dig själv så river du integritetsgränsen, du krymper dig själv, du självstympar dig själv. Du måste "heals", detta gör du genom att övergå från självskadebeteende till att trösta dig själv.

Och vad är då detta? Jag kan inte engagera mig med absolutistiskt sinne, för då upplever bara min egen tråkighet i andra. Jag tror inte på denna jorden.

Jag har ett familjärt aggressivt sinne, som jag vill uttrycka, men jag är samtidigt en dubbelnatur eftersom jag står utanför min kärna, och förmedladet ter sig patetiskt eftersom jag inte har något att komma med. Jag vet inte var jag befinner mig, och är luttrad.

Du är bara utanför din balans, varken mer eller mindre.

Jag vet -en sak, jag har gått så djupt in i de särsklida analyserna/modellerna av personlighetens uppbyggnads processer att jag blir avbruten av det här, även fast du har rätt -men jag söker en fullkomliga formuleringen, djupare än så är jag inte, jag vill fullfölja en mental drift och ta slut.


Man kanske ska lära sig om energier istället, och börja rakt från formlösheten utan bedrömningar/drama/bekräftelse -det är på allas lika sanna andliga villkor. Tolle har en del att komma med.


Andra ser redan igenom mig -skulle gilla att de prostituerade sig mer, jag tar imot allt andra vet om mig och älskar det djupare än smicker. Jag hatar att andra ser mig som dum i huvudet, att jag inte har samma behov. Jag har samma bahov men gör andra val, varken mer eller mindre. Jag måste projicera mig med tillit. Det jag menar är, vad fan är det för falskt konstruerat intryck jag ger egentligen; jag är bara aggressiv och rebellisk. Folk UTTRYCKER sig aldrig för mig, folk brukar berätta att de blir rädda för mig, att jag verkar djup/mystiskt -detta äcklas jag av.. det blir en väl en pervers kortslutning i mig och jag gör tvärtom bara för att jag älskar dem egentligen.

[Anna Sara]

Jag borde EFTERLYSA mig själv.

Är det någon som känner ingen detta liv? Det är inte bara jag. (Jag är väldigt smal och enspårig i mina uttryck, jag hittar inga trix bland deras elegans och patos -men jag sjuk).


Man ska börja se sig som 2 personer. Man älskar sig själv och tar sig på sig en utmaning för att rena själen. Meditera över lojalitet.


-

Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på att jag hade "kommit någonstans" tidigare i går kväll. Får alltid cynisk skuld för att jag gjort sönder mig igen, men det är på subtila plan, i mina dagliga vanor. Men samtidigt MÅSTE jag uttrycka mig vidare i den livsform jag påbörjat mig inom.

SUCK.

[Anna Sara]

HAHHAHAHAHA..., jag dör så jävla roligt allt är.

Men samtidigt MÅSTE jag uttrycka mig vidare i den livsform jag påbörjat mig inom.

Förlåt, var det din tråd jag parasiterade på -dock ser jag sånt som nonsens; om andra inte gör det får vi ta en diskusion. Det jag menar är att i EFTERHAND så gillar jag alltid vad jag gjort; ångern tar år på sig att ta över mig och slicka upp den sista livspulsen.

[JimmyAberg]

Jag upplever det "sorgligt" eftersom jag är fastlåst i moraliska estetiska självvärdebilder

Detta är s.k. "ideal" eller "idealbilder". Du tror att det är en estetisk självvärdebild, men i själva verket är det, som vanligt en etiskt självvärdebild. Du blandar ihop estetiken med etiken. Dessa måste separeras. När du kan se rent estetiskt på dig själv så slutar du dömma dig själv och hur du "borde" vara.

Alltså, jag avsäger min sexualitet i det privatliv som jag utifrån andras referenser; "verkligheten". Jag identifierar mig med kärleken/mänskligheten, och finns inte utan den. Jag har ett annat "unikt" privatliv, men ingen mission, eftersom jag är hämmad, och glömmer hela tiden eftersom jag inte tar imot energi.

Det låter som att du blivit våldtagen och försöker hitta sätt att älska igen, och att det känns tryggare för dig att älska "alla" eftersom detta inte är något du kan förlora. Skulle du älska "något" eller "någon" så skulle detta kunna gå förlorat, men eftersom du älskar mänskligheten så kan du inte "tappa" ditt kärleksobjekt, problemet är bara att du upplever att mänskligheten "tappat" sig själva, men egentligen är detta bara en projektion från din sida: det är egentligen du som tappat kärleken till dig själv och projicerar detta på andra. Detta är ett sätt att "upprätthålla" kärlekt - trots att du inte tillåts älska dig själv.

Lösning: Dra ner dina anspråk, börja med att älska dig själv. När du lyckas kommer du även att älska mänskligheten - tillsdess är det du gör ett förmynderi mot människor, du sätter upp förbud och försöker censuerar människor från sig själva.

Och vad är då detta? Jag kan inte engagera mig med absolutistiskt sinne, för då upplever bara min egen tråkighet i andra. Jag tror inte på denna jorden.

Utveckla.

Jag vet -en sak, jag har gått så djupt in i de särsklida analyserna/modellerna av personlighetens uppbyggnads processer att jag blir avbruten av det här, även fast du har rätt -men jag söker en fullkomliga formuleringen, djupare än så är jag inte, jag vill fullfölja en mental drift och ta slut.

Tja, antligen låter du dig själv fullfölja det du vill eller så inser du att det är övermäktigt. Det är upp till dig.

Man kanske ska lära sig om energier istället, och börja rakt från formlösheten utan bedrömningar/drama/bekräftelse -det är på allas lika sanna andliga villkor. Tolle har en del att komma med.

Kanske är det just detta jag har kontakt med, kan inte bedömma detta alls faktiskt.

Andra ser redan igenom mig -skulle gilla att de prostituerade sig mer, jag tar imot allt andra vet om mig och älskar det djupare än smicker.

Utveckla.

[JimmyAberg]

Jag borde EFTERLYSA mig själv.

Haha, ja, det är kanske det jag gör? Återvänder till det "rena subjektet".

Är det någon som känner ingen detta liv? Det är inte bara jag. (Jag är väldigt smal och enspårig i mina uttryck, jag hittar inga trix bland deras elegans och patos -men jag sjuk).

Pass.

Man ska börja se sig som 2 personer. Man älskar sig själv och tar sig på sig en utmaning för att rena själen. Meditera över lojalitet.

Pass.

Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på att jag hade "kommit någonstans" tidigare i går kväll. Får alltid cynisk skuld för att jag gjort sönder mig igen, men det är på subtila plan, i mina dagliga vanor. Men samtidigt MÅSTE jag uttrycka mig vidare i den livsform jag påbörjat mig inom.

När jag tvingats brottats med min sjukdom så har jag lärt mig att det är viktigt att kunna sänka sina förväntningar.

...

En helt annan sak: Roligt att diskutera med dig förresten.

[JimmyAberg]

HAHHAHAHAHA..., jag dör så jävla roligt allt är.

BRA!

Förlåt, var det din tråd jag parasiterade på -dock ser jag sånt som nonsens; om andra inte gör det får vi ta en diskusion. Det jag menar är att i EFTERHAND så gillar jag alltid vad jag gjort; ångern tar år på sig att ta över mig och slicka upp den sista livspulsen.

Jag tar inte alls illa upp, jag känner att jag fått många tillfällen att utveckla mina tankar om förträngningens estetisk. Jag är bara glad att få ha någon att prata med  :D

[Anna Sara]

Jag vet inte hur jag ska älska mig själv, jag är för klumpig. Jag pratar om att ge sig självrespekt, och "falla" i det sociala livet mer, men en annan sida av mig inser sedan att detta är ett horeri, och ett totalt slöseri.

Det jag "bryr mig om", det är fan något annat... det är en andlig dröm. Jag är inte den jag vill vara, och har stor förståelse för det ansvar har behövt identifera mig med.

Är deslokaliserad. Men mänskligheten kan inte tillfredställa mig. En annan taktik är att "göra ner" sig själv, bete sig under sin förmåga, något jag finner flummig isolering i.



Vi äcklas av vanligheten (tills dess att vi sett vårt hem i det här, och får stöd att avslöja det), och vågar inte stanna i nuet.



Det enda jag vill göra nu är: Lyssna på musik.. ta droger.. prata sanning med dem som inte fortfarande försöker hitta sig själva (bortom att försöka hjälpa varandra, ist i villigheten att nu djupet).. gå ner lite i vikt, få en muskulatur.. sluta skriva och döprata så mycket.. ja så.

[JimmyAberg]

Man ska börja se sig som 2 personer. Man älskar sig själv och tar sig på sig en utmaning för att rena själen. Meditera över lojalitet.

Det finns en buddhistisk övning som heter Tonglen, vilket innebär att när man andas in, så tänker man att man andas in alla "mänsklighetens problem" och när man andas ut så tänkar man att man andas "ren kärlek", dvs, att man "renar" världen från olycka/lidande och ger dem kärlek tillbaka.

[JimmyAberg]

Jag vet inte hur jag ska älska mig själv, jag är för klumpig. Jag pratar om att ge sig självrespekt, och "falla" i det sociala livet mer, men en annan sida av mig inser sedan att detta är ett horeri, och ett totalt slöseri.

Prova Tonglen.

Det jag "bryr mig om", det är fan något annat... det är en andlig dröm. Jag är inte den jag vill vara, och har stor förståelse för det ansvar har behövt identifera mig med.

Är deslokaliserad. Men mänskligheten kan inte tillfredställa mig. En annan taktik är att "göra ner" sig själv, bete sig under sin förmåga, något jag finner flummig isolering i.

Prova tonglen.

Vi äcklas av vanligheten (tills dess att vi sett vårt hem i det här, och får stöd att avslöja det), och vågar inte stanna i nuet.

Bara så länge man inte är förankrad i vanligheten.

Det enda jag vill göra nu är: Lyssna på musik.. ta droger.. prata sanning med dem som inte fortfarande försöker hitta sig själva (bortom att försöka hjälpa varandra, ist i villigheten att nu djupet).. gå ner lite i vikt, få en muskulatur.. sluta skriva och döprata så mycket.. ja så.

Låter som en plan.

En fråga: Tycker du att det du gör nu är döprat?

[Anna Sara]

Problemet är att jag inte har människor omkring mig där en lojal gemenskap respekt föreligger, jag har dvs inga vänner därför att mitt liv gjort att jag ser djupare vad kontrakt och mening är. Jag har aldrig fattat om du vill vara min vän eller inte.. jag kan vara mycket mer mogen än så här, jag är DESORIENTERAD och faller ner i hämningar när jag blir tillräckligt förvirrad av det sociala skådespelet.... -det här är purt det helvete jag ger mig själv.


Okej, det är ett förslag: ta syra med mig om några veckor..

[Anna Sara]

Jag väldigt mycket idéer.. men precis om att du t ex inte svarde på det där om Wilbers mailadress... jag får liksom diffusa svar av människor hela tiden.. de tror att jag är en psykiskt sjuk clown.

Det är min personliga aspekt av traumatiseringen av den intellektuella auktorieten -alltså en förlust av "verklighetsrespekten", mina idéer är för hotfulla och förnekas/förnedras. Har präglat mig enormt.


Jag är en helt fri människa som vill bo i tunnelbanan. Bara det att jag inte är det, och jag vet inte varför.

En annan sanning är: Att allt är bra, för annars skulle det inte se ut såhär. Man kan se världsläget som sitt eget åskmoln också. Tolle skriver om att vid kvinnors menstruation så aktiveras en kollektiv nedärvd smärta, ett kraftfällt, av kvinnans sorg, osv. Jag tycker det jävliga är SKÖNT, det behövs också i balanserande.

[JimmyAberg]

Problemet är att jag inte har människor omkring mig där en lojal gemenskap respekt föreligger, jag har dvs inga vänner därför att mitt liv gjort att jag ser djupare vad kontrakt och mening är. Jag har aldrig fattat om du vill vara min vän eller inte.. jag kan vara mycket mer mogen än så här, jag är DESORIENTERAD och faller ner i hämningar när jag blir tillräckligt förvirrad av det sociala skådespelet.... -det här är purt det helvete jag ger mig själv.

Det är klart jag är din vän. Varför tror du att jag inte velat vara din vän? För att jag ibland inte håller med dig? Om det är därför så vill jag bara påpeka att jag bara försöker vara uppriktig men att jag alltid respekterar dig trots att vi tycker olika. Berätta gärna varför du känner dig osäker på våran vänskap. Jag tror du är en av de få nära vänner jag har faktiskt, mina nära vänner går att räkna med fingrarna på en hand. Sen har jag naturligtvis släkt och bekanta, men räknar inte dessa som nära vänner även fast jag älskar dem. Du är en av de få personer jag känner är uppriktig på ett sätt jag själv är, antar att det handlar om våran liknande bakgrund, etc.

Okej, det är ett förslag: ta syra med mig om några veckor..

Vill absolut ta syra med dig. Problemet är att jag inte har råd att åka till malmö just nu, jag har bara 3-4000 kvar som ska räcka en hel månad (vilket inkluderar mat, hyra, tågkort, etc.). Kommer du upp någonting någon gång?

[Anna Sara]

Problemet är att jag inte har människor omkring mig där en lojal gemenskap respekt föreligger, jag har dvs inga vänner därför att mitt liv gjort att jag ser djupare vad kontrakt och mening är. Jag har aldrig fattat om du vill vara min vän eller inte.. jag kan vara mycket mer mogen än så här, jag är DESORIENTERAD och faller ner i hämningar när jag blir tillräckligt förvirrad av det sociala skådespelet.... -det här är purt det helvete jag ger mig själv.

Det är klart jag är din vän. Varför tror du att jag inte velat vara din vän? För att jag ibland inte håller med dig? Om det är därför så vill jag bara påpeka att jag bara försöker vara uppriktig men att jag alltid respekterar dig trots att vi tycker olika. Berätta gärna varför du känner dig osäker på våran vänskap. Jag tror du är en av de få nära vänner jag har faktiskt, mina nära vänner går att räkna med fingrarna på en hand. Sen har jag naturligtvis släkt och bekanta, men räknar inte dessa som nära vänner även fast jag älskar dem. Du är en av de få personer jag känner är uppriktig på ett sätt jag själv är, antar att det handlar om våran liknande bakgrund, etc.

Jag vet inte. Vår relation/kommnikation är en del av de upprepningar som jag bygger vardagen på, och själv inte förstår och därför refuserar bort eftersom jag inte är färdig utan svag. Kanske disskierar jag onödigt. Det känns som om du fortfarande vill "lära känna mig" och upprepar samma drama. Alltså jag vet inte vem jag är och har inget att luta mig mot och därför är intrycken lite "borta". Ingen vet vem jag är. Jag "vet vem du är" på en del plan, men jag har inte delat det med dig, jag har aldrig hjälpt dig.

Tack.

Okej, det är ett förslag: ta syra med mig om några veckor..

Vill absolut ta syra med dig. Problemet är att jag inte har råd att åka till malmö just nu, jag har bara 3-4000 kvar som ska räcka en hel månad (vilket inkluderar mat, hyra, tågkort, etc.). Kommer du upp någonting någon gång?

Kommer upp om ca 10 dagar.

[JimmyAberg]

Jag vet inte. Vår relation/kommnikation är en del av de upprepningar som jag bygger vardagen på, och själv inte förstår och därför refuserar bort eftersom jag inte är färdig utan svag. Kanske disskierar jag onödigt. Det känns som om du fortfarande vill "lära känna mig" och upprepar samma drama. Alltså jag vet inte vem jag är och har inget att luta mig mot och därför är intrycken lite "borta". Ingen vet vem jag är. Jag "vet vem du är" på en del plan, men jag har inte delat det med dig, jag har aldrig hjälpt dig.

Tack.

Jag upplever att det mesta verkar vara rätt rörigt för dig just nu, vilket jag tycker lite tråkigt, men samtidigt tror jag att det blir bättre, jag tycker att du utvecklas väldigt mycket hela tiden.

Kommer upp om ca 10 dagar.

Skitkul! Hur många dagar blir du kvar här uppe?