Från etisk absolutism till estetiskt relatvism

[JimmyAberg]

Jag har övergått från att vara en etisk absolutist till att vara en estetiskt relatvist. Allt är relativt, allt är estetisk emergens. Förklarat på ett annat sätt: världen är inte fylld med omoraliska djävlar utan sköna medskapare.

[J R Auk]

Jag har övergått från att vara en etisk absolutist till att vara en estetiskt relatvist. Allt är relativt, allt är estetisk emergens. Förklarat på ett annat sätt: världen är inte fylld med omoraliska djävlar utan sköna medskapare.

En härlig och sympatisk omvändelse vad det verkar. Och är inte det att mera erkänna det egna ansvaret också? Taget som "inför sig själv".

[Anna Sara]

Sidospårsfråga:

Jag avundas lite av att du verkar kunna "häfta" värden mentalt, medvetet styra dina bedömningar i relation till den du är. Det här är ett vital aspekt av ens personligt tycker jag för man känner att man har makt till förändring -många söker självglorifiering i det här estetiskt och därför har jag kanske avvisat konktreta kommunikationsplan i mig själv, försökt vara finare än mänskligheten. Har du någongång varit "helt uppluckad" -hur har du så fall kommit hit eller tillbaka?


Jag känner att jag inte kan stå för något, allt är en gyttja med vädligt känsliga dualistiska verkligheter, jag har sett igenom mig själv, men inte bekräftat att jag är sjuk, eftersom jag på samma gång håller på och försöka höja mig över miljöer och skydda min integritet.

Jag har varit REJÄLT mentalt borta och ansvarslös det sista åren, först ingås jag att mina tankars genuina "ansvar" av rätt/fel var hade infantila värden, vilket gjorde att jag släppte mitt tvång och började "lösas upp", vilket istället gav mer suddiga uttryck där kanske en mognad börjar växa men jag har fortfarande inte förändrat kontrolltvånget.

Jag vet inte. Jag tänker och försöker förstå mycket, jag kan hålla med, men inte vara delaktig, för jag ser ingenom mig själv. Min RELATIVITET är personiferad och konturlös, det är väldigt cynsikt. Jag förstår "sanningarna" andra sysslar med på transcendentala plan utanför mig själv, men samtidigt är det en del av mig och detta tvingar mig till utveckling/att ge upp.

Jag skulle inte vilja prata så mycket om mig själv, men jag känner mig lite som en bluff om jag inte gör det.

Kanske handlar det om att jag fått dåligt minne... förut tog jag mycket mer tid på att att sätta mig in i det verkliga, jag hade mer respekt för det. Jag har fått något missförstånd om mig själv, trott att jag befriats eller kommit någon annan stans även om jag bara distanserat mig från mina emotioner.

Det viktiga är att man förstår varandra, att man har en "levande tråd" dvs inutition/respekt och mening. Jag behöver nog utveckla mig känslomässigt istället och göra det till framförandet, föra in mer verklighet och sanning ("kreativt ljus") -språket har ingen intelligens i sig själv, det är "ingenting" och jag tror jag känner min sanna mission så starkt.

Jag hoppas att andra har hopp om människan kvar. Jag känner mig "utanför" av att andra kontrollerar/värderar språket ("identitetsmetodiken") så mycket, vilket gör att jag börjar "manipulera" för att försvara mig. Jag skulle vilja få en ny respekt av er, men jag måste också göra mig värd den, så att jag kan rulla ut den emotionella insikten ("resurser"/potential) -det måste finnas en gemenskap, en välkomnad insikt. Vi kan inte vara rädda för sanningen. Sökande efter tillfredställelse, och etisk/mental idealism eller "insikt" är inte fristående från varandra, de nya kollektiva formerna ska underordna sig livsformen/centraliseringen -ibland verkar det som om vi "byter plats" på det eftersom vi försökt skydda denna potential så väl, vi bryr oss alltså om varandra men ser det inte förutom i formerna av mänskligheten förnekelse, i vår egen narcissism och självreflektion -det som svider att övergå till är att förstå att vi är en HANDLING.


Jag har väldigt svårt att försvara min feminitet -rent ursprungligt primärt är det som gör mig så desorinterad i tillvaron, och gjort den relativ.



Jag kanske bara glaumoriserar er -skulle vara bra om ni berättade det i så fall.


Lyssna på låten Mad World.

[Anna Sara]

Det viktiga är att man förstår varandra, att man har en "levande tråd" dvs inutition/respekt och mening. Jag behöver nog utveckla mig känslomässigt istället och göra det till framförandet, föra in mer verklighet och sanning ("kreativt ljus") -språket har ingen intelligens i sig själv, det är "ingenting" och jag tror jag känner min sanna mission så starkt.

Jag hoppas att andra har hopp om människan kvar. Jag känner mig "utanför" av att andra kontrollerar/värderar språket ("identitetsmetodiken") så mycket, vilket gör att jag börjar "manipulera" för att försvara mig. Jag skulle vilja få en ny respekt av er, men jag måste också göra mig värd den, så att jag kan rulla ut den emotionella insikten ("resurser"/potential) -det måste finnas en gemenskap, en välkomnad insikt.

Jag har väldigt svårt att försvara min feminitet -rent ursprungligt primärt är det som gör mig så desorinterad i tillvaron, och gjort den relativ.

Det handlar om det här:

Antar att det handlar om våran liknande bakgrund av övergrepp & psykisk sjukdom inom familjen. Det har öppnat upp en slags känslighet, som gör att vi, i perioder, har en överkänslighet av att vi själva eller andra blir kränkta - i perioder då vi har flyt är det då motsatsen - vi är totalt okränkbara eftersom vi är totalt sanningsenliga mot oss själva på en nivå som få andra människor är kapabla till eftersom de förnekar sin "rena, intuitiva, subjektivitet".

Jag har svårt att stå för det här, jag behöver "trygghet" och ingen har sagt detta till mig, istället blir jag inbunden och jag tror jag dömmer mig själv, eftersom verkligheten tagit slut och allt är undersökt och relativt.

Så börjar man "söka" -men det kanske inte finns några fel, för det är relativt. Det enda felet som finns är "energi-felet", den kollektiva kortslutningen som gör att vi "skäms" för oss sjävla och uppdiktar massa saker.


Jag BEHÖVER vara intelligent för annars kan jag inte stå upp för mig själv, jag har då ingen anledningen till att försvara något. Det har väl blivit till ett självbilds-tvång, vilket blockerat djupet, eftersom jag vet att jag inte "är" det här. Men samtidigt är det för att jag i lathet är beroende av förväntade bilder, en tömd nivå -jag fortsätter alltså att försvara; DEM som jag tagit mig in i, utan att se skönheten, och det är därför det går såhär. Jag har en helt sjuk relation till människan.


Jag projicerar mig genom död eftersom jag har fler trauman än de flesta -många människor "bara är" kvinnor/tjejer för att de aldrig förlorat världen som talar om detta för dem, och är beroende av denna värld. Min "transparenta"/självklara kvinnliga identitet FINNS INTE förutom i den andliga insikten om form-syftet som inte finns där till att börja med, jag är alltså inte mer än andra människor. Jag är desorinterad eftersom jag inte lärt mig att gå ner på djupet -jag tror inte att jag är värd det.




Vill uttrycka det här, att VETA vad jordens själ är och tömma jaget: http://www.youtube.com/watch?v=JK9CESzTBHQ


Vi sitter i klistret. Vi kan inte rationalisera oss ur det! Vi kan bara älska det. Människan är invalid. Vi är inom oss själva men sovande, vi kan aldrig komma någon annanstans än in.

Jag vill KLIVA NER i känslans relaivitet från den abstrakta mentalisering i tankar och försjälsliga mina beteendemönsters ego/konst, jag vill vara galen. Jag vill SE mina vänner. Jag vill dö -inte leva i två verkligheter på samma gång. För detta behövs det ett hinder. Min mentala förnekelse av mitt känslojag och min kärlek är "Lucifer", det är den roll "de andra" gav mig på jorden, och ryktet om detta.


Människan vill höra att hon är fastbojjad i lidandet -det finns ingen större bekräftelse. Vi är auktoritära. Det här handlar om att någon upplyser om att man kan "byta roller".

Det kan inte bli värre än värre, återvändon är ingen myt utan LIV -jag vill veta vem jag är.


Jag tror jag är redo att släppa allting. Det spelar ingen roll vem jag ÄR vad som än händer, för dem är vem jag var, om man ändå inte är nöjd -då släpper man motståndet.




Det där låten påminner mig eller ger mig föreställningen av om att dö. Att glömma vem man är mitt i från kaosets kreativa cykler i den döda bubblan, när man spontant insåg ett nyare mer avancerat livsuttryck och "hittade på" -igen; den man var, färdas i skönheten av kontrollens abstinenssymptom, BYTA "kropp" och sköljas in i ett kliniskt inte, i relation till allt från a till ö, ett nytt liv. Jag är filantropsisk och förstår karmans lagar, jag måste smaka på tiden/döden. Konsten har i hela mitt liv tagit över livsuttrycket i mina speglingar, mitt växande är dolt och ruffigt, inte i denna världen.

[JimmyAberg]

Jag har övergått från att vara en etisk absolutist till att vara en estetiskt relatvist. Allt är relativt, allt är estetisk emergens. Förklarat på ett annat sätt: världen är inte fylld med omoraliska djävlar utan sköna medskapare.

En härlig och sympatisk omvändelse vad det verkar. Och är inte det att mera erkänna det egna ansvaret också? Taget som "inför sig själv".

Jo verkligen. Jag ser det som en "fördjupning" av erkännandet av det egna ansvaret. Min tidigare hållning var en slags "projicerad" "protoetik" - alltså en slags "ädel vision" om etiken som jag aldrig lyckades att implementera, och jag kan erkänna att jag fortfarande inte riktigt har bemästrat etiken och väljer därför att flytta om fokuset för min vision mot nya sätt att förhålla sig. Jag har "klivit in" i ett nytt rum och ser det som fascinerande, en vision om hur världen upplevs som estetik.

[Anna Sara]

Det här är alltså helande -du har förändrat ditt växande i en mer integrerad bild och får belöningen -och det var ditt mål, därför går det att kommunicera.

[JimmyAberg]

Det är som att jag har övergett mina studier i tragedin som mänskligheten skapar p.g.a. förnekelse - dvs. sitt outvecklade medvetande inför sin egen tillvaro och existens, för att istället studera mänskligheten som en uttrycksfull mångfacetterad farsartad komedi.

Det är som att uppleva människor lika ofarliga och statiska som om de vore karaktärer i en film. Att skratta när de uppreperar sig själva eller fascineras när de går bortom sig själva och utvecklas.

[Anna Sara]

Det är som att uppleva människor lika ofarliga och statiska som om de vore karaktärer i en film. Att skratta när de uppreperar sig själva eller fascineras när de går bortom sig själva och utvecklas.

Jag känner att jag är född såhär, mina känslor ser ut så vilket känns som en sorg. Jag mystificerar och drar på mig problem för att göra allt allvarligt.

[JimmyAberg]

If you leave the pool you have dug for yourself and go out into the river of life then life has an astonishing way of taking care of you, because then there is no taking care on your part.
   Krishnamurti

In the space which thought creates around itself there is no love. This space divides man from man, and in it is all the becoming, the battle of life, the agony and fear. Meditation is the ending of this space, the ending of the me.
   Krishnamurti

It is no measure of health to be well adjusted to a profoundly sick society.
   Krishnamurti

So when you are listening to somebody, completely, attentively, then you are listening not only to the words, but also to the feeling of what is being conveyed, to the whole of it, not part of it.
   Krishnamurti

The ending of sorrow is the beginning of wisdom. Knowledge is always within the shadow of ignorance. Meditation is freedom from thought and a movement in the ecstasy of truth. Meditation is explosion of intelligence.
   Krishnamurti

Truth is a pathless land.
   Krishnamurti

What is needed, rather than running away or controlling or suppressing or any other resistance, is understanding fear; that means, watch it, learn about it, come directly into contact with it. We are to learn about fear, not how to escape from it.
   Krishnamurti

When we talk about understanding, surely it takes place only when the mind listens completely-- the mind being your heart, your nerves, your ears- when you give your whole attention to it.
   Krishnamurti

Without freedom from the past, there is no freedom at all, because the mind is never new, fresh, innocent.
   Krishnamurti

In obedience there is always fear, and fear darkens the mind.
   Krishnamurti, Beginnings of Learning

When one loses the deep intimate relationship with nature, then temples, mosques and churches become important.
   Krishnamurti, Beginnings of Learning


“The moment you have in your heart this extraordinary thing called love and feel the depth, the delight, the ecstasy of it, you will discover that for you the world is transformed.”
Jiddu Krishnamurti

“Your belief in God is merely an escape from your monotonous, stupid and cruel life”
Jiddu Krishnamurti

“In oneself lies the whole world and if you know how to look and learn, the door is there and the key is in your hand. Nobody on earth can give you either the key or the door to open, except yourself.”
Jiddu Krishnamurti

“Freedom and love go together. Love is not a reaction. If I love you because you love me, that is mere trade, a thing to be bought in the market; it is not love. To love is not to ask anything in return, not even to feel that you are giving something- and it is only such love that can know freedom.”
Jiddu Krishnamurti

“A man who is not afraid is not aggressive, a man who has no sense of fear of any kind is really a free, a peaceful man.”
Jiddu Krishnamurti  

"The constant assertion of belief is an indication of fear”
Jiddu Krishnamurti

"If we can really understand the problem, the answer will come out of it, because the answer is not separate from the problem”
Jiddu Krishnamurti

[Anna Sara]

“Your belief in God is merely an escape from your monotonous, stupid and cruel life”
Jiddu Krishnamurti

Det här gillade jag, och de andra också..

[Anna Sara]

Nu har jag förstått vad meditation är -det är att koncentrera sig på att befrias från tankarna, observera verkligheten och göra tvärtom, och man acceptera allt först. Utan att prata om det.

Jag har som sagt ingen substans kvar i mitt intellekt, jag upprepar bara gamla intryck.

Mina idéer måste alltså vara totalitära om de ska vara riktiga.

[Anna Sara]

Jag äter valnötter och dricker kaffe, och det smakar så UNDERBART gott.


Döm inget som sker, det är mysteriumet.

[Anna Sara]

Jag vill hela tiden se saker, omge mig med saker eller testa att inte göra det, höra nya låtar, osv. Jag kan inte ens sköta mitt liv pga detta, jag har som ett "sinnligt missbruk", jag vill hela tiden stimuleras av nya intryck i mina aktiviteter och i och vardagen, det kommer före centrumet, det är centrumet och jag bryr mig inte om innehållet vilket ger en känsla av något helt skadat, jag mytologiserar dock innehållet och överbeskyddar det, men jag dödar det vilket handlar om att man skaffat en stark "överlevnadsroll", människor tar tagit ens val ifrån en och relationen till livet är motsägsfull.

Jag är som sailaways sa "fysiskt depersonaliserad".

Man återsmälts tillslut, på den ANDLIGA nivåen är fysiska former sanna, de är avbilder av system och mening. Det är därför man blir lycklig av att föra in andlighet i livet.

Det enda vi styrs av verklig vara "hopp"/drömmar och andlig identifikation. Det här är inte verkligheten som vi vet.

Hopp är faktiskt Vattumannens arbete, det näst sista livsområdet, inför Fiskarna och föreningen med de tidlösa systemen, det är så vi skapar en mänsklighet.

[Anna Sara]

Lustigt. Gjorde av "uttråkning" ett quiz på facebook för en kanske 1½ timma sen.

Anna Sara completed the quiz "Vilket slags kaffe är du?" with the result Irish coffee.

Du är en stark och exklusiv personer som gillar vardagslyx och det där lilla extra. Hela ditt väsen ska signalera stil och klass. Du har dragning åt det exceptionella och kan av vissa uppfattas som väl äventyrssökande. Du är en nattmänniska som njuter av långa djupa samtal och sobra konversationer. Kvällen ska avslutas med något minnesvärt och du ser ner på folk som istället avslutar den med en korv med bröd i kiosken. Av vissa kan du uppfattas som ignorant och uppblåst, så du gör rätt i att emellanåt ta en korv med bröd för syns skull - man måste ju vårda sina kontakter och inte skrämma bort allt för många..

Jag äter valnötter och dricker kaffe, och det smakar så UNDERBART gott.


Döm inget som sker, det är mysteriumet.

Jag vill hela tiden se saker, omge mig med saker eller testa att inte göra det, höra nya låtar, osv. Jag kan inte ens sköta mitt liv pga detta, jag har som ett "sinnligt missbruk", jag vill hela tiden stimuleras av nya intryck i mina aktiviteter och i och vardagen

Jag har en slags metafysiskt förvirring i kombination med min barnslighet.

[JimmyAberg]

Kvällen ska avslutas med något minnesvärt och du ser ner på folk som istället avslutar den med en korv med bröd i kiosken. Av vissa kan du uppfattas som ignorant och uppblåst, så du gör rätt i att emellanåt ta en korv med bröd för syns skull - man måste ju vårda sina kontakter och inte skrämma bort allt för många..

HAHA!