Jag tar ett exempel: Mammas tvillingsyster blev sjuk/isolerade sig som 16 år, och bodde med sin mamma i en lägenhet tills hon dog som 53 för några år sen, några månader innan mitt uppvaknande, och jag drabbades av en hysterisk sorg i hennes dödsögonblick synkront utan att veta om det.. vilket gjorde mig uppmärksam om min MISSTÄNKSAMHET: jag sökte "freudiansk filosofisk" förstelse för arvsynden/verkligheten.. och förstod här genom en "uträkning" jag gjort i mitt huvud att jag aldrig skulle kunna FÅ ETT LIV.
Mamma höll på jätte mycket vid denna tidpunkten om hennes systers Aspergers, BDD, osv... hjälpar/skuldbeläggande/offer-handlingar, sentimentalt. Min moster tog på sig hennes skuld och projicerade det på mig. Det här var "svaret" på varför jag lyckade dåligt i skolan mådde dåligt (hade en alternativ livsstil).
Alltså.. min familj är en freakshow och det säger jag inte elakt, utan jag vet inte vad jag ska säga..
Jag är väl samma freakshow, och vågar inte inse det och dö från det. Mitt flum är en romantik som kan uppstå till det här, en religiös desillusion.
Min mamma var väldigt obalanserad för några år sen det är när hennes barn börjat växa upp och visa känsligare exempel som hon börjat tysta. För några år sen brukade hon säga om man "sa imot" henne.. skrikande: "-Du är GRAVT psykiskt sjuk"
Jag tycker synd om mina föräldrar, det är därför jag tar på mig saker. Jag har ett förlängt självintresse för att dissikera deras fröflutna synteser och beteenden, för att lösa mina egna problem, men detta tänker jag inte ens på, men det är min "kreativitet".
Så, vad ser ni?
Alltså jag skrattar åt det här.... (min mamma brukade skratta åt oss för att skapa förlåtelse av sig själv och kontexen, typ "jag var övertröttad").. och känner alltid skuld när jag gör det, känner mig iof manipulerad.
Haha. Jag har fan NOLL sunt förnuft -samtidigt som jag rent fysiskt har det, men är dold.
Annat exempel (tycker detta är roligt, jag kommer inte ifrån det, det är typ min sexualitet.. en holistisk flykt): Mamma sa när jag testade henne som typ 10 år att hon skulle ta oss till en psykolog om vi var homosexuella.
Jag går runt med en extrem "övermaktmedvetenhet" -man var tvungen att tillfredställa sig själv, leka och vara kreativ, för det fanns inget annat sätt att ni konfrontation.
Menn lägg märke till att jag registrerar min HUMOR, min flykiga orgiemedvetenhet i det här som något "sjukt"... varför? Är det för att "någon annan" fick belöningen och ljuset?
Estetiken i människors förnekelse
Moderator: Moderatorgruppen
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Jag tyckte även synd om mina föräldrar först, sen när jag insåg att det var omöjligt att få kontakt med dem så började jag ta avstånd och förakta dem. Nu har jag fått distans till mitt förakt och är mer neutral. Att separera från sina föräldrar är startskottet för att själv bli en mogen vuxen människa, precis som försoningen är viktigt för att kunna återförenas med mänskligheten.Anna Sara skrev:Jag tycker synd om mina föräldrar, det är därför jag tar på mig saker. Jag har ett förlängt självintresse för att dissikera deras fröflutna synteser och beteenden, för att lösa mina egna problem, men detta tänker jag inte ens på, men det är min "kreativitet".
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
JimmyAberg skrev:Jag tyckte även synd om mina föräldrar först, sen när jag insåg att det var omöjligt att få kontakt med dem så började jag ta avstånd och förakta dem. Nu har jag fått distans till mitt förakt och är mer neutral. Att separera från sina föräldrar är startskottet för att själv bli en mogen vuxen människa, precis som försoningen är viktigt för att kunna återförenas med mänskligheten.Anna Sara skrev:Jag tycker synd om mina föräldrar, det är därför jag tar på mig saker. Jag har ett förlängt självintresse för att dissikera deras fröflutna synteser och beteenden, för att lösa mina egna problem, men detta tänker jag inte ens på, men det är min "kreativitet".
Okej. Min syster (16 år snart) som är väldigt hårt präglad av min mamma, och idealisk, verkar väldigt influerad av mamma.. smsar mig med konstiga meningslösa frågar.. jag har aldrig riktigt delat ut kärlek till mina syskon, det känns "onaturligt" att göra det, nästan incestuöst eftersom vi på en mental nivå har en moralisk extremt nära relation.. de är likadana, även om jag har försökt nå dem... ser att dem också skaffat konstiga dolda traumatiserade relationer till PERSONLIG kärlek.. min syster har blivit utmobbad pga av hennes sexualitet på skolan t ex.. de sa att hon hade dyslexi förut, i den kristna skolan hon gick i.. pratade med henne på msn igår och hon uttrycker sig som jag, när hon inte tänker på det.. Jag vet inte om jag övervärderar dem, jag försöker kanske det på ett meningslöst sätt.. för att kompensera min brist på ohämmad kärlek till familjära svärer... jag upplever min INTEGRITET extremt central i familjenärvaron.... men det är också min egen alienation, så jag är någon annan stans..
(Vet inte hur jag ska "ta ner" min kärlek på jorden).
Alltså min barndom är världens jävla dröm och världens jävla mardröm, det är en tårta i ansiktet..
Moral och idealism och integritet är föresten Jupiter, som jag lagt märke till i mina syskons horoskop i liknande teman som jag.. Min syster har den i konjunktion med Månen (hem, trygghet, moder osv) som jag.. och min bror med Venus som styr hans Måne..
Mina föräldrar försöker äga sanningen.. SOM oss, om ni fattar vad jag menar.. och detta känns vulgärt... man är "utkastad" i något man tvingas ta ansvar för OCH samtidigt generera det privata inom.
Jag känner att min barndoms "sanning" gjort mig till en trollkonstnär, men jag vet inte hur jag ska komma ifrån tron på dualismen som världsbilden. Min far är ett barn/psykopat. JAg har aldrig fått ett löfte realiserat på hemmaplan någonsin; som du säger -man kan inte överföra intimitet.
Det roliga är också, att mina föräldrar som fortfarande är gifta har sex en gång varannat år. Mamma samlar på lappar från tidiningar om att sex är hälsosamt, men säger att hon gillar att leva utan sex och inte behöver det ..ligger i soffan och "skryter" om att analsex är något "sinnessjukt". Hör när hon pratar med hennes väninnor, hon lever i förnekelse.. hon är som en 15åring. Totalt pryd. Något har hänt henne men jag vet inte vad.. alla i min familj har ett extremt barnsligt hjärta, en idealism och konturlöshet.. vacklande osv.. de är ärligare än de flesta men fastnade i en oärlighet. Alla har blivit inkastade i kulturella trauman, och försökt hitta sin moral.
Jag förstår djupet av vad familjer är, vad hem och trygghet och "släktskap" är -vilket påminner om kultur, men har höjt mig över sexualiteten och är radikal, men håller allting hemligt.
Jag vet inte var/hur osv.. vilka som är redo för att öppna för den stora mänskliga gemenskapen, utan att imitera samma gamla konturer som du fötts in i.
Jag har varit VÄLDIGT avundsjuk när det gäller andras "insikt", deras val, att utesluta helheten.. eller avund, hmm.. jag vet inte var jag känner det. Jag är sårad, av vad som helst, konstnärliga manifestationer som fortfarande använder seperationen och makten för att bekräfta sig själva..
Jag är så van vid att INTE tro. Jag kan inte föreställa mig mina egna stora föreställningar, jag står inte för mitt ideal. Det är min bitterhet, min "privata" självupptagenhet. Jag vill att allt ska gå sofistikerat till, bli så öppet och kreativt som möjligt.. och vill "kontrollera" öppningar.
Vår relation till ideal handlar om vår relation till "belöningar".. det är lite tragiskt.
Jag vet inte var/hur osv.. vilka som är redo för att öppna för den stora mänskliga gemenskapen, utan att imitera samma gamla konturer som du fötts in i.
Jag har varit VÄLDIGT avundsjuk när det gäller andras "insikt", deras val, att utesluta helheten.. eller avund, hmm.. jag vet inte var jag känner det. Jag är sårad, av vad som helst, konstnärliga manifestationer som fortfarande använder seperationen och makten för att bekräfta sig själva..
Jag är så van vid att INTE tro. Jag kan inte föreställa mig mina egna stora föreställningar, jag står inte för mitt ideal. Det är min bitterhet, min "privata" självupptagenhet. Jag vill att allt ska gå sofistikerat till, bli så öppet och kreativt som möjligt.. och vill "kontrollera" öppningar.
Vår relation till ideal handlar om vår relation till "belöningar".. det är lite tragiskt.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Mm...
Det känns som om jag har fått för många perspektiv, som tagit över mig och tvinagar mig hitta en högre väg. Det är därför jag är "galen", och blir impopulär för att jag inte rörs av förslag som inte besvarar helheten, har ett enormt förakt i mig för "små sanningar" och "små världar".. Kände nyligen när jag såg på film att jag hatade författare som skriver skönlitteratur, för det är totalt patetiskt att kanalisera jaget i fantasin som något "viktigt" och "stort".. men sen tänkte jag att det är en projektion eftersom det jag gör är samma sak, min sanning.
Behöver nog lite droger.. ödmjukhet.
Jag klarar inte av verkligheten -den värsta skräcken är den kollektiva relationen till ARBETE/YRKE. Jag kanske romanserar att ser sanningen, i mentala former. Jag är livrädd för att "kastas ner på jorden" om man säger så.. att upplevahur forlorade och ointelligenta vi är.
Det känns som om jag har fått för många perspektiv, som tagit över mig och tvinagar mig hitta en högre väg. Det är därför jag är "galen", och blir impopulär för att jag inte rörs av förslag som inte besvarar helheten, har ett enormt förakt i mig för "små sanningar" och "små världar".. Kände nyligen när jag såg på film att jag hatade författare som skriver skönlitteratur, för det är totalt patetiskt att kanalisera jaget i fantasin som något "viktigt" och "stort".. men sen tänkte jag att det är en projektion eftersom det jag gör är samma sak, min sanning.
Behöver nog lite droger.. ödmjukhet.
Jag klarar inte av verkligheten -den värsta skräcken är den kollektiva relationen till ARBETE/YRKE. Jag kanske romanserar att ser sanningen, i mentala former. Jag är livrädd för att "kastas ner på jorden" om man säger så.. att upplevahur forlorade och ointelligenta vi är.
Min syster hade precis blivit "jätteorolig" på facebook eftersom jag skrivit att jag "ville dö" i en mening.. Googlade sedan på "återfödas" för att ge henne någon länk eller något, och såg endast exempel på den reinkarnerade sorten. Är det så här primitivt?
Vi kan bara hitta oss sjävla bortom oss själva där vår verkliga identitet ligger och förflyttar oss, vi hittar kärleken genom att gå bortom alla kärlekens signaturer.
Att skriva om det här, det är att "romantisera" sig själv och tillvaron.
Vi kan bara hitta oss sjävla bortom oss själva där vår verkliga identitet ligger och förflyttar oss, vi hittar kärleken genom att gå bortom alla kärlekens signaturer.
Min syster hade precis blivit "jätteorolig" på facebook eftersom jag skrivit att jag "ville dö" i en mening.. Googlade sedan på "återfödas" för att ge henne någon länk eller något, och såg endast exempel på den reinkarnerade sorten. Är det så här primitivt?
Att skriva om det här, det är att "romantisera" sig själv och tillvaron.
Jag har varit väldigt dragen till ord -det är ju därför jag är här, och något måste inses & konfronteras för att transformera den goda men helt blinda råa leken. Jag älskar att tänka för att jag egentligen "vet" att jag känner.
Jag hade ingen vision förut för några år sen, ville deklarera andligheten inom formen av att sitta och stirra i väggen hela sitt liv för att nå kunskap, av estetiska skäl. Jag hade fått för mig att mitt språk skulle "sälja sanningen" och bortsåg från den "intelligenta formen" i sin egen stillhet, eftersom jag inte hade bekantat mig med vanan tillräckligt. Saken är att vi är helt blinda för att se att vi är ett med mänsklighetens mest distinkta exempel på detta planet, vi har samma historia. Jag har alltså en väldigt subjektivt förvrängd objektivitet, jag vill tillbaka till känslorna på avancerade plan av möjligheter, "det andra", det alltid lite oförstådda.
Den mångfacetterade orienteringen i relativitetens objektiva roller, är min kollaps. Det finns inget att hantera utanför hanteringen. Det är enkel råhet, som jag har en väldigt stark kärlek för, men det är kanske just för att jag inte har det för något annat och bara försöker ta itu med alienation.
Status/struktur i tidens sandlåda är ett hypnotiskt skådespel, det är en kultur som i helheten av åsikt och perspektiv upplyser om sanningen, jordiskt överjordiskt. Mitt intresse av att förstå strukturer i konst och tillvaro som substitut för verkliga känsloengamang vill jag manifestera i föreningen, jag vill ta med mig sinnesbilden av min projektion (döden i finstilt) i en ny bubbla som det rena självet, utan torra statusformer/skådespel och ofrivilliga mål. Ren KÄNSLOSUBSTANS. Jag har aldrig varit där och är därför helt förlorad i de kulturella sinnesvarven -det är klart alla exemplel ÄR sanningen, det är ju jag, det handlar bara om sökandet efter moral, eftersom det tvingar mig att komma i kontakt med det personliga -i våra språk, dvs hemma, och då återgår vi till den kompromisslösa råheten, denna modell är vad som behövs för att befrias från relationen till mina EGNA känslor som bara handlar om förnedring ("illusionsförståelse" + verklighet + självvärde) som jag har lite svårt att ge upp. Kärlek är estetisk perfektion och därför är jag så "exbisihionistisk" eftersom jag aldrig varit utan krav bortom skulden och orden, uttrycker allting på en gång utan kontext för att försvara mig -pga en autism, min "kontext" är för nära den romantiska sanningen för att jag ska ha kunnat INDIVIDUALISERA den, för den är "psykotiskt" maskulin och avvisande i min ängslan för att "dö". Jag BEHÖVER alltså uttrycka extrem/distanserad exbihisionism för att identifieras med auktoritet och samhällets natur som speglar min ton, för att komma i kontakt med rätt frekvens av det okända -påminner mig, naturligt, om min sabiska ascendent-symbolik:
KEYNOTE: The passionate search for new values which, at any level, promise a more abundant life.
The greatness of man is that he can always be greater; likewise, at a national level, man's "greed" can more easily be aroused by whatever promises more wealth, more power, and ever-greater achievements at all levels, spiritual as well as material. Beyond this arousal of greed is the deep-seated desire to play a more important or spectacular role in one's society or community. Greed is the perverse intensification of the social sense, just as lust is the perverse intensification of the longing for love. Always at this Scorpio level the yearning is for an ever more intense and all-absorbing union with a person or a community — a yearning which motivates a search for more effectual means to achieve as total a feeling experience as is possible.
This is the first stage of the forty-fourth sequence of symbolic phases in the cycle of existence. It dramatizes the capacity in man to tear himself away from the known and the familiar, gambling everything on a vision or dream. A Keyword could be AVIDITY.
Jag har alltid känt mig pervers, i min ensidiga "fetisch" för samhällsstrukturen som precis är känslan av att välja något annat än den grupp jag anses tillhöra.
Jag har förstått allting. Man kan inte dölja någonting. Min Måne (i sin "oppostionsomfamning") handlar om ÅTERFÖDELSE -vilket innebär att det inte finns något att göra utan att bara öka NÄRVARON, vilket gör att jag nu när jag inser det.. inte irriteras lika mycket av att jag kroniskt faller tillbaka som en speldocka, jag vet att det viktiga är att bli MEDVETEN om/inom sina döda beteendemönster, inte att "undivika" dem.
Jag hade ingen vision förut för några år sen, ville deklarera andligheten inom formen av att sitta och stirra i väggen hela sitt liv för att nå kunskap, av estetiska skäl. Jag hade fått för mig att mitt språk skulle "sälja sanningen" och bortsåg från den "intelligenta formen" i sin egen stillhet, eftersom jag inte hade bekantat mig med vanan tillräckligt. Saken är att vi är helt blinda för att se att vi är ett med mänsklighetens mest distinkta exempel på detta planet, vi har samma historia. Jag har alltså en väldigt subjektivt förvrängd objektivitet, jag vill tillbaka till känslorna på avancerade plan av möjligheter, "det andra", det alltid lite oförstådda.
Den mångfacetterade orienteringen i relativitetens objektiva roller, är min kollaps. Det finns inget att hantera utanför hanteringen. Det är enkel råhet, som jag har en väldigt stark kärlek för, men det är kanske just för att jag inte har det för något annat och bara försöker ta itu med alienation.
Status/struktur i tidens sandlåda är ett hypnotiskt skådespel, det är en kultur som i helheten av åsikt och perspektiv upplyser om sanningen, jordiskt överjordiskt. Mitt intresse av att förstå strukturer i konst och tillvaro som substitut för verkliga känsloengamang vill jag manifestera i föreningen, jag vill ta med mig sinnesbilden av min projektion (döden i finstilt) i en ny bubbla som det rena självet, utan torra statusformer/skådespel och ofrivilliga mål. Ren KÄNSLOSUBSTANS. Jag har aldrig varit där och är därför helt förlorad i de kulturella sinnesvarven -det är klart alla exemplel ÄR sanningen, det är ju jag, det handlar bara om sökandet efter moral, eftersom det tvingar mig att komma i kontakt med det personliga -i våra språk, dvs hemma, och då återgår vi till den kompromisslösa råheten, denna modell är vad som behövs för att befrias från relationen till mina EGNA känslor som bara handlar om förnedring ("illusionsförståelse" + verklighet + självvärde) som jag har lite svårt att ge upp. Kärlek är estetisk perfektion och därför är jag så "exbisihionistisk" eftersom jag aldrig varit utan krav bortom skulden och orden, uttrycker allting på en gång utan kontext för att försvara mig -pga en autism, min "kontext" är för nära den romantiska sanningen för att jag ska ha kunnat INDIVIDUALISERA den, för den är "psykotiskt" maskulin och avvisande i min ängslan för att "dö". Jag BEHÖVER alltså uttrycka extrem/distanserad exbihisionism för att identifieras med auktoritet och samhällets natur som speglar min ton, för att komma i kontakt med rätt frekvens av det okända -påminner mig, naturligt, om min sabiska ascendent-symbolik:
KEYNOTE: The passionate search for new values which, at any level, promise a more abundant life.
The greatness of man is that he can always be greater; likewise, at a national level, man's "greed" can more easily be aroused by whatever promises more wealth, more power, and ever-greater achievements at all levels, spiritual as well as material. Beyond this arousal of greed is the deep-seated desire to play a more important or spectacular role in one's society or community. Greed is the perverse intensification of the social sense, just as lust is the perverse intensification of the longing for love. Always at this Scorpio level the yearning is for an ever more intense and all-absorbing union with a person or a community — a yearning which motivates a search for more effectual means to achieve as total a feeling experience as is possible.
This is the first stage of the forty-fourth sequence of symbolic phases in the cycle of existence. It dramatizes the capacity in man to tear himself away from the known and the familiar, gambling everything on a vision or dream. A Keyword could be AVIDITY.
Jag har alltid känt mig pervers, i min ensidiga "fetisch" för samhällsstrukturen som precis är känslan av att välja något annat än den grupp jag anses tillhöra.
Jag har förstått allting. Man kan inte dölja någonting. Min Måne (i sin "oppostionsomfamning") handlar om ÅTERFÖDELSE -vilket innebär att det inte finns något att göra utan att bara öka NÄRVARON, vilket gör att jag nu när jag inser det.. inte irriteras lika mycket av att jag kroniskt faller tillbaka som en speldocka, jag vet att det viktiga är att bli MEDVETEN om/inom sina döda beteendemönster, inte att "undivika" dem.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster