Din indignation intresserar mig inte. Vill du att jag ska förklara?
Meta utav grekiskan för efter, och
phusika, alltså: "det som kommer efter fysiken". Syftade ursprungligen på ordningen utav Aristoteles böcker, men det har fått långt vidare betydelse genom åren. När jag säger att du talar om metafysik avses i detta sammanhang följande: du talar inte om reella, fysiska, objekt, utan uteslutande om abstraktioner. Det var också i den meningen jag trodde du avsåg att du talade om metafysik, då det verkar framgå av sammanhanget i vilket du först drog in metafysiken i samtalet. Om du nu vill tala om den som en litterär genre, istället för på vilket sätt den skiljer sig från fysiken själv, så går det lika bra, men vi måste trots allt klargöra att du här skiftar betydelse. Alltså, först talade du om metafysik i en ontologisk mening, medan du nu talar om den som en filosofisk litterär genre. Exempel: i
ontologisk mening existerar logiken som
tecken, som vi i våra alldagliga bestyr använder på lite olika sätt, som
litterär genre uppvisar den emellertid några kännetecken som, något slarvigt och grovt, kan täckas in med "frågor om verklighetens grundläggande natur". Så vi noterar den här betydelseglidningen.
Identitetssatsen stammar från Aristoteles. Det är det gängse sättet att referera till den nu för tiden. Men du kan ju testa googla? Att du inte uppdaterat dig på 2500 år (!) är inget som kastar någon skugga över mitt språkbruk. Finns en hel del i Aristoteles metafysik (här används termen i dubbelbemärkelse, emedan han ju också har ett verk med samma namn) som jag alls inte instämmer i. Förvisso kan det tyckas axiomatiskt och riktigt att, som han säger, "all verkan har en orsak" (fri parafras här), men skulle det vara så, ja då hamnar vi ju också med honom i den oundvikliga slutsatsen att där måste finnas en "orörd rörare" som satte igång universum utifrån. Och det är ju inte på enda stället där Aristoteles går i strid med modern vetenskap. "Metafysiken" (med avseende på boken utav Aristoteles) är ju förövrigt mest ett försvar för gudsföreställningen. Det idékomplex i "Metafysiken" (fortfarande med avseende på Aristoteles bok med det namnet) som mest kritiserats på senare tid är väl essenserna - att det skulle finnas nån viss "zebrahet" hos en zebra t.ex.
Lägervall skrev:Varför skulle den "räkna med förändring"? Är det då inte fullkomligt logiskt att då någonting förändras så förändras det? Vad begriper du inte? Jag blir rentav irriterad - jag har redan förklarat allt detta.
Av just det skäl att vi inte vill tala om metafysik (i ontologisk mening) utan om
verkligheten. Om det som
är. En annan, mycket känd, formulering i Aristoteles "Metafysik" lyder, som bekant, "att säga om det som är att det är, det är sant... men att säga om det som inte är att det är, det är falskt", fritt ur minnet, och jag har för mig att han gör ett par upprepningar däri för tydlighetens skull, men de har vi ingen nytta av här, poängen begriper du nog ändå. I verkligheten har vi, som bekant, att göra med just ständig förändring, och därför bör en logik ta hänsyn till detta. Det gör dialektiken (som ju också är en logik), men inte en logik som bygger på identitetssatsen. Med andra ord: identitetssatsen, tagen som lag, är bara tillämplig i en värld som saknar existens och som alltså inte finns (det vill säga en helt och hållet metafysisk skapelse, med lika lite substans som Gud fader själv). Att då hävda att "A = A", i verkligheten, tycks leda till problem. För att hävda det måste man tillgripa en essentialistisk metafysik. Man måste med andra ord tro att där finns oföränderliga substanser som döljer sig bakom verkligheten. För många av oss är det en direkt filosofiskt vulgär tanke, och synes vara ett helt onödigt antagande. Verkligheten bör diktera vår logik, inte logiken vår verklighet. Riktigt så enkelt är det förstås inte, men det är tillräckligt i detta sammanhang. Jag anser vidare att varje förklaringsmodell bör utgå från verkligheten, och inte att verkligheten skall anpassa sig till förklaringsmodellen. Den som hävdar logiken som överordnad verkligheten, det är en spekulerande metafysiker, eller, som de var kända som förut, en
skolastiker.
Lägervall skrev:Låt oss för all del inte avvika på ännu ett stickspår och lämna dialektiken därhän. All logik grundar sig dock på identitetslagarna, och förkastar man dem förkastar man logiken och kan heller inte gärna komma dragandes med dialektiken.
Varför skulle dialektiken vara "ett stickspår"? Finns det flera identitetslagar nu, helt plötsligt? Hur lyder de andra? De är alltså inte identiska med identitetslagen? Eller? Fan nu blir jag verklig förvirrad...
Lägervall skrev:Vi lever i en tragisk värld där folk tycks ta biggj på allvar. I mina tidigare, och tack och lov få, diskussioner med denne har han flitigt ägnat sig åt att missförstå, misstolka, ljuga och i allmänhet föra resonemang befriade från all logik.
Som sagt, din indignation intresserar mig inte. Jag struntar väl i jbig, hade jag intresserat mig för honom hade jag sökt upp honom och studerat honom. Vad som intresserar mig, och som borde intressera dig, är det han skrev härovan, som faktiskt var en lysande utläggning om identitetssatsens brister (med hjälp av dialektiken). Att man använder logik (inte en förmåga som en metafysiker som du söker göra gällande, utan en diskurs - det följer alltså inte att den som avfärdar logiken skulle vara irrationell, det följer i själva verket inget annat av det än att han eller hon avfärdat en viss litterär genre, för att det skulle följa så måste vi, som sagt, svälja en rätt motbjudande metafysik, en essentialism, och till råga på det tro att avfärdandet av en litterär genre säger något väsentligt om personen i fråga, vilket i sig synes väldigt långsökt) för att kritisera (den hegemoniska institutionaliserade) Logiken är på inget sätt en självmotsägelse, eller "intelligensbefriat" eller vad du nu vill kalla det. Det finns till och med de som går längre och som sysslar med det som kallas immanent kritik, och faktiskt riktigt framgångsrikt och fruktbart har det varit.
Lägervall skrev:Tillåt mig att svara med en motfråga: Vem har påstått detta?
Du påstod det. Du sade att om man förkastar identitetssatsen så kan man inte förstå vad något är. En intressant motfråga är här förstås vad du överhuvudtaget menar med "förstå"? Jag vill nog påstå att man inte förstått något alls bara genom att haspla ur sig en tavtologi. Det är ju faktiskt en utsaga helt i avsaknad av ett innehåll. Så är det ens rimligt att tala om att man
vet vem eller vad någon eller något är genom att tro på identitetssatsen? Vet man vad något är genom att kunna dess namn? Mig förefaller det åtminstone underligt.
Lägervall skrev:Om du tycker det kan jag bara beklaga, men ärligt talat är jag inte förvånad över att en person som inte tror på logik finner ett logiskt resonemang rörigt.
Samma sak här. Jag vet inte riktigt vad det är för innehåll som du menar att man
kan tro på när det gäller logiken. Om du menar att det rör sig om ett metafysiskt system som kan tillämpas på lite olika sätt, så visst, det tror jag absolut, men om du menar att jag måste svälja att identitetssatsen skulle uttala sig om verkligheten så tror jag inte alls. Identitetssatsen uttalar sig om en formaliserad, rent abstrakt, värld, som inte har några beröringspunkter med den värld vi lever i. Att allting förändras är förövrigt ett minst lika gott axiom som identitetssatsen, och olyckligt nog så är de ju ömsesidigt uteslutande. Personligen vidhåller jag, som framgår, att identitetssatsen inte rör verkligheten, medan dialektiken faktiskt gör det. Och på så sätt frångår jag eventuella självmotsägelser.
Lägervall skrev:Jag nämnde inledningsvis identitetslagarna mest i förbigående, för att illustrera att en människa inte är detsamma som en gris, men tydligen hemsöks tråden av galningar (för den som inte är rationell är irrationell, det vill säga från sina sinnen) vilka hellre ägnar sig åt att ifråga sätta något såpass fundamentalt och lättbegripligt som identitetslagen (!) istället för att hålla sig till ämnet.
Det är ingen här som har haft problem att förstå identitetssatsen, vad jag kan se. Och ser man till vad som skrivits så uttrycker de flesta skribenterna här snarast en djupgående förståelse för identitetssatsen och den problematik som kommer med den. Lite trist att du avfärdar oss allihop, och möjligheten att fördjupa din kunskap i ett filosofiskt problem. Men vill du vara dogmatiskt troende istället för filosofiskt kritisk, ja, då är väl det din ensak. Låt oss testa din identitetssats i relation till det du själv säger: exakt vilket är ämnet? Är det ens avgjort innan tråden är färdigskriven, och när är den det? Hur avgör man vad som hör till den och vad som inte gör det? Är det verkligen så enkelt som du vill påskina?
Lägervall skrev:Tja, den frågan borde du förmodligen besvara själv då det var du som drog upp den, och då jag inte begriper vad den har med saken att göra. Min gissning är att du missförstått såväl mig som identitetslagen.
Var väl inte jag som drog upp den, det var du. Du verkar identitetsförvirrad. Jag citerar: "Och om du inte ens vet vem du själv är, varför bemöda dig med att argumentera alls - du vet ju heller inte vilka dina meddebattörer är!"
Min fråga som följde på detta uttalande var: "Varför skulle jag t.ex. behöva veta vem någon är för att diskutera med den?" Och jag undrar fortfarande. Hur resonerar du här? Jag förstod ju nämligen heller inte vad det hade med saken att göra, men eftersom du tycktes mena det vara relevant så var jag ju tvungen fråga. Grep du fel så är det väl inget med det.
Lägervall skrev:Du svamlar. Detta är fullkomligt irrelevant i sammanhanget, och tycks mest vara dravel. Menar du att en person inte är den personen, eller vad?
Nu var det ju, som sagt, du som kom in på det här med personlig identitet. Jag ställde bara några frågor för att se om du ens själv var på det klara med vad du menade.
Vad menar du t.ex. med att
veta vem någon är?
Lägervall skrev:Vad har detta med saken att göra? Detta är ett fullständigt icke-argument, och vad argumenterar du egentligen emot? Försöker du motbevisa identitetslagen? Om du är orolig för att inte veta vem du själv är kan jag, förslagsvis, anvisa till identitetslagen: Du är du, jag är jag, Carl Bildt är Carl Bildt.
Försökte, som sagt, bara utröna om du alls visste vad du pratade om. Men du verkar onekligen lite ovillig att avslöja dina kunskaper i de saker du själv förfäktar, vilket jag finner besynnerligt med tanke på de stora anspråk du gör. Vad jag gjorde var att problematisera, jag argumenterade inte. Men visst, jag hävdar att personlig identitet alls inte är en fråga om att "sammanfalla med sig själv" utan snarare en process där självrefererande är ett framträdande drag.