Rädsla, Längtan, Kärlek

[JimmyAberg]

Min längtan att leva som kärleksfull varelse är så stark just nu, min sjukdom gör att jag känner mig för otillräcklig för att våga söka möten med andra.

Mina relationer ger mig inte den kärlek och bekräftelse jag längtar efter, varken andligt eller jordligt sexuellt, känner mig besviken och samfylld och tafflig i mina försök till initiativ. Jag har ingen lust eller aptit att ta mig för någonting alls. Jag vill ta del av världen men min starka rädsla gör att jag stänger den ute och min starka längtan gör att jag aldrig riktigt kan förankra mig.

Jag känner mig genuint olycklig, att alla mina försök att spela stark gör att jag bara täcker över min underliggande rädsla.

Jag känner att jag vill lämna denna "gemeskap" jag inte får ta del av, att jag hatar den, att den är ful, äcklig och otillräcklig, precis som jag. Inte för att den är ond utan endast för att den är äcklig.

Jag önskar att jag vågade ta mitt liv och slutas upp i den stora tomheten. Jag längtar efter döden, då ingenting av detta fula, äckliga, otrillräcklga, kan existera.

Jag inser att jag blivit det jag såg och hatade mest i människorna jag föraktade högst, denna rädsla för det intima och ärliga, modet att våga öppna upp sig och erbjuda något vackert i en värld av fulhet.

Jag har blivit detta äckel och därför vill jag dö.

[Anna Sara]

Du är rädd för att erkänna för dig själv att du prostituerar dig. Det är en vanity.


Jag är likadan. Har antingen akut ånger över "allt" jag gjort och försöker dämpa mitt rus i andlig romantik under förklädnader, eftersom jag ser ner på alla mina dagliga vanor som "grav destruktion", eller bortträngd i stundens dumdistriga skingring av relativiteten när jag torskar på mig själv.

Men egentligen gör jag inget fel.

[JimmyAberg]

Gud ge mig styrkan att förlåta och älska andra människor igen, att förlåra mig själv igen för vad jag gjort, jag har syndat då jag ej kunnat undnslippa arvsynden, den prägling av mina frånvarande föräldrar till missbrukade ej kunnat ge mig, förut trodde jag de släppte de mig för att de älskade mig, men nu känner jag att du övergav mig för att du inte älskade dig själv Gud.

Varför gör du detta mot mig? Jag har i hela mitt liv försökt nå kontakt för att jag inte är rädd för min egen intimitet men jag hittar aldrig någon som kan ge mig någon bekräftelse.

I vissa stunder känner jag din kreativitet genom mig, då jag har glömt allt de äckliga som jag tvingats ta del av och traumatiserat mig.

Jag känner att det har gått för långt nu, jag har skadat mig själv för mycket och orkar inte leva med detta sorgminne, denna smärta jag känner.

Jag hatar den "kultur" "jag" "lever i", med total avsaknad insikt i gemenskapens helande kraft, total avsaknad av känsla för själens subtila längtan, total avsaknad av förankring, rättvisa och balans.

Jag önskar jag fick modet att ta mitt eget liv, idag, i natt. Denna "jordliga existens" har inget mer att erbjuda "mig".

Det enda jag har är min förnekande sanningsenlighet och hela mitt liv har varit ett missbruk.

[Anna Sara]

Du kan och ska inte GÅ TILLBAKA. Du behöver och vill åt -NYA PERSPEKTIV, har du glömt?

Vad har du gjort att att nå dit, för att trancendera ur estetiken och finna ett ideal som spränger sig ur din egen relaterande relativitet?

[Avantgardet]

Varför ska det vara så förbannat svårt för vissa att bara slappna av och ta det piano? Varför dessa övermänskliga ideal, detta fascistiska överjag vars maningar man aldrig kan leva upp till och därför alltid gå omkring och känna sig otillräcklig?

[Anna Sara]

Du letar efter gruppens godkännande "där du en gång var". Du förstår inte ditt värde eftersom det är dina egna värderingar.

Gör du något annat än att leta efter glaumörsa ägodelar du kan experimentera med utan att säga till som du gjorde när du började?


Du tycker synd om ett dolt subjekt och fejkar din egen upplevelse istället för att LYSSNA -viket du tror skulle plocka sönder din "kreativtet".


Du fejkar "egentligen" inte om man räknar i rymder över dig själv -dit du bör återvända. Förflytta din inlevelse utanför hindret. När du börjar flyta, vad gör du för att börja KÄNNA?

[Anna Sara]

It's tricky when
You feel someone
Has done something
On your behalf
It's slippery when
Your sense of justice
Murmurs underneath
And is asking you:

How am I going to make it right?

With a palm full of stars
I throw them like dice
Repeatedly
I shake them like dice
And throw them on the table
Repeatedly
Repeatedly
Until the desired constellation appears
And I ask myself:

How am I going to make it right?
How am I going to make it right?
How am I going to make it right?
And you hear
How am I going to make it right?

[JimmyAberg]

Tack för eras svar, de har varit tröstande.

Nu ska jag koka en kopp té och ringa min bror.

Vi hörs senare.

[Anna Sara]

Erfarenheten av alla roller man inte fick spela fördunklade det verkliga behovet av ROLLEN. "Ett flyktigt klister". Hopp hopp, stamp.

Det finns ingen förväg, det är en efterkonstruktion.

[Anna Sara]

Låt oss anta att Jimmy just nu dricker te.


http://www.youtube.com/watch?v=ivml9whdKx4

[Anna Sara]

Del 2 som jag kallar "ingetdera" -

[Anna Sara]

Frågan är bara VARFÖR: Du inte är mer som jag


Jag inreder med skratthallucinationer.

[Anna Sara]

Har själv väldigt ont i halsen och skule vilja kräkas.

Vi ses snart!

[JimmyAberg]

Erfarenheten av alla roller man inte fick spela fördunklade det verkliga behovet av ROLLEN. "Ett flyktigt klister". Hopp hopp, stamp.

Det finns ingen förväg, det är en efterkonstruktion.

Du har fattat precis, kunde inte sammanfattat det bättre, skulle jag försöka förklara vad du sagt så är detta endast för att "bevisa" att jag förstått vad du sagt - och detta är en våldförelse på din genialiteten.

[Anna Sara]

Det där är någonting som alla hela tiden vet. Vår feminina sida frågar oftare "vem vi egentligen är", eftersom det är vårt transformerande element och känner faserna.

Låt 2 syftade på VERKLIGHET, den verkliga verkliga verkligheten och rationaliteten.


För DET VAR aldrig så som det var. Det var -såhär.

3: Intensiteten. Waiting in the cutting edge.