Besinnad. Sen då?
Här var jag när jag växte upp, om jag relaterar till mig själv, även om jag aldrig fick det bekräftat. Det är mitt ansvar. Mitt liv.
Det blir sista låten: Brother -Ms Dynamite
Holism + struktur = rum. Var är jag?
Du behöver förnya dina relationer genom din relation och låta dem ge dig svaret.
Rädsla, Längtan, Kärlek
Moderator: Moderatorgruppen
Du vet inte vad kärlek är Jimmy. Det är penetrera sig själv med VÅRT LIDANDE och hela tiden bry sig om hur den andre -ALLA, mår och känner sig.
Det är det enda verkliga. L I V E T. Råder dig att inte ha någon annan verklighetsbild, och nu vill jag att du lyssnar på riktigt för jag vet att du kan.
Är det inte lustigt att ju risigare man mår desto sämre tror man att man ligger till -man ser DÖDEN som en svaghet; men vad är vi på väg?
Jag har kommit på att jag lever i ständig relativistisk förväntansångest och kronisk besvikelse eftersom jag inte kommer ihåg att man HANDLAR HÄR OCH NU -jag kanliserar mig själv genom "slutgiltiga" passionerade idéer pga en transparent idealism för att ta mig till framtiden.
VISSA VET DET HÄR -inte du, inte jag heller: Upplevs det som en kollaps; då SER MAN FEL. Det är därför vissa andra är nöjda, de har till viss del rätt -för vi kommer ingentans. Vad förväntar vi oss egentligen?
Som sagt. Splittra dig inte nu.
Det är det enda verkliga. L I V E T. Råder dig att inte ha någon annan verklighetsbild, och nu vill jag att du lyssnar på riktigt för jag vet att du kan.
Är det inte lustigt att ju risigare man mår desto sämre tror man att man ligger till -man ser DÖDEN som en svaghet; men vad är vi på väg?
Jag har kommit på att jag lever i ständig relativistisk förväntansångest och kronisk besvikelse eftersom jag inte kommer ihåg att man HANDLAR HÄR OCH NU -jag kanliserar mig själv genom "slutgiltiga" passionerade idéer pga en transparent idealism för att ta mig till framtiden.
VISSA VET DET HÄR -inte du, inte jag heller: Upplevs det som en kollaps; då SER MAN FEL. Det är därför vissa andra är nöjda, de har till viss del rätt -för vi kommer ingentans. Vad förväntar vi oss egentligen?
Som sagt. Splittra dig inte nu.
Vi "lever" -> "samma liv", och vill skapa ett nytt genom döden.
Jag är helt förvirrad. Jag hänger fast vid fantomer. När jag drogades ner med neuroleptikainjektion på min 20års dag :) ..jag hade gömt 2 Ritalin som jag tog samtidigt vilket urkristallierade min persona/relationbild och jag kände/såg ett komplex av mitt "medvetna jag" och det yttre jaget (dvs descendenten), av denna myt jag går efter och peronerna föresällande samma människa löstes upp. Vid sådana här tillfällen inträffar DÖDEN. När jag drogades för snart 3 år sen; alltså jag upplevde himlen och helvetet -och jag tom romantiserar dessa personliga behov, men jag är förstås riktigt förvirrad över vad det är jag vill presentera eller nå och stör mig på kollektivismens minnen. Jag överdriver inte, men förut gick jag och trodde att jag "laborerade" med en estetisk plan för relationsformers avancerade luftskönhet. Jag kan inte uttrycka min sexuailitet i denna "världen" det är som ett skämt, min sexualitet är arbetet, döden. Alltså jag gick ofta förut utifrån filosofisk esoterisk estetisk och föreställde mig extrema känslouttryck som jag samtidigt VET finns INUT världen -det är människans ädla sanning som aldrig kan tas ifrån henne, det skapas i det extrema. Att verkligen RESPEKTERA människan OCH skita i "vem man är". Jag har ett trygghetsbehov och en felvrängd självbild som hindrar detta om jag inte skulle göra en av världens största terapeutiska experiment med droger för att hitta mig själv -det är är mitt helhjärtade HOPP.
Jag befrias aldrig av sådana exempel, tar det som ingenting eftersom jag har en extremt stark identitet och är jordisk/praktisk på samma gång, och tänker jämt.
DROGER är den enda ursäkten jag har för vara i formen för att jag kommer ur den på samma gång, det är precis min nivå och detta tänker jag uttrycka passionerat innan jag ev tar livet av mig. Helt ärligt så har jag hoppats på att Jimmy återgå till frekvensen så han kan hjälpa mig eftersom jag har problem med att ta livet av mig själv eftersom jag har sådant kontaktbehov -gemenskapen/folket; men jag har ytliga vanföreställningar ungefär som om jag skulle försvinna från denna centralrelation istället för att BLI den -jag bara känner mig mer kreativ än så, förut ville jag återuppstå och jag tror det helt är möjligt -det är detta jag menar, jag har tappat tilliten, jag "frågar" fast jag vet bara för att exponera mig.
Jag vill inte förlora mina outtalade världsjälshopp. Jag vill ta kommunikationen en nivå högre/djupare och MER intim -individuellt/personligt, jag respekterar människor oerhört men ingen förstår min stil, skulle väl själv inte gjort det om jag stod i omvärlden, jag förstår just nu faktiskt att andra måste ha väldigt svårt att komma in i min värld, jag tror ju precis som alla råbarkade egoister att dem upplever samma makt som jag -jag är helt lojal mot andra och känner dem, eftersom allt är så uppluckrat, jag har inget eget jag och det vill jag bli medveten om.
Jag skulle tycka det var ganska äckligt om andra uttryckte samma detaljistiska esoteriskla mål som jag utifrån ett mentalt dubbeljag. Men jag är väldigt jordisk och samlad. Det är bara VÄLDIGT svårt att komma i kontakt med mig själv -min asc; jag VET att jag måste ta livet av mig; jag är död och utplånad på många system utanför mig dvs "mina projektioner"..
Jag är helt förvirrad. Jag hänger fast vid fantomer. När jag drogades ner med neuroleptikainjektion på min 20års dag :) ..jag hade gömt 2 Ritalin som jag tog samtidigt vilket urkristallierade min persona/relationbild och jag kände/såg ett komplex av mitt "medvetna jag" och det yttre jaget (dvs descendenten), av denna myt jag går efter och peronerna föresällande samma människa löstes upp. Vid sådana här tillfällen inträffar DÖDEN. När jag drogades för snart 3 år sen; alltså jag upplevde himlen och helvetet -och jag tom romantiserar dessa personliga behov, men jag är förstås riktigt förvirrad över vad det är jag vill presentera eller nå och stör mig på kollektivismens minnen. Jag överdriver inte, men förut gick jag och trodde att jag "laborerade" med en estetisk plan för relationsformers avancerade luftskönhet. Jag kan inte uttrycka min sexuailitet i denna "världen" det är som ett skämt, min sexualitet är arbetet, döden. Alltså jag gick ofta förut utifrån filosofisk esoterisk estetisk och föreställde mig extrema känslouttryck som jag samtidigt VET finns INUT världen -det är människans ädla sanning som aldrig kan tas ifrån henne, det skapas i det extrema. Att verkligen RESPEKTERA människan OCH skita i "vem man är". Jag har ett trygghetsbehov och en felvrängd självbild som hindrar detta om jag inte skulle göra en av världens största terapeutiska experiment med droger för att hitta mig själv -det är är mitt helhjärtade HOPP.
Jag befrias aldrig av sådana exempel, tar det som ingenting eftersom jag har en extremt stark identitet och är jordisk/praktisk på samma gång, och tänker jämt.
DROGER är den enda ursäkten jag har för vara i formen för att jag kommer ur den på samma gång, det är precis min nivå och detta tänker jag uttrycka passionerat innan jag ev tar livet av mig. Helt ärligt så har jag hoppats på att Jimmy återgå till frekvensen så han kan hjälpa mig eftersom jag har problem med att ta livet av mig själv eftersom jag har sådant kontaktbehov -gemenskapen/folket; men jag har ytliga vanföreställningar ungefär som om jag skulle försvinna från denna centralrelation istället för att BLI den -jag bara känner mig mer kreativ än så, förut ville jag återuppstå och jag tror det helt är möjligt -det är detta jag menar, jag har tappat tilliten, jag "frågar" fast jag vet bara för att exponera mig.
Jag vill inte förlora mina outtalade världsjälshopp. Jag vill ta kommunikationen en nivå högre/djupare och MER intim -individuellt/personligt, jag respekterar människor oerhört men ingen förstår min stil, skulle väl själv inte gjort det om jag stod i omvärlden, jag förstår just nu faktiskt att andra måste ha väldigt svårt att komma in i min värld, jag tror ju precis som alla råbarkade egoister att dem upplever samma makt som jag -jag är helt lojal mot andra och känner dem, eftersom allt är så uppluckrat, jag har inget eget jag och det vill jag bli medveten om.
Jag skulle tycka det var ganska äckligt om andra uttryckte samma detaljistiska esoteriskla mål som jag utifrån ett mentalt dubbeljag. Men jag är väldigt jordisk och samlad. Det är bara VÄLDIGT svårt att komma i kontakt med mig själv -min asc; jag VET att jag måste ta livet av mig; jag är död och utplånad på många system utanför mig dvs "mina projektioner"..
Det enda jag vill åt är -RESPEKT; detta är den födande döden och religiösa potentialen, som säkert mognat när det grott, förut var jag tvungen att uttrycka manifestationen som en del i undersökningen bara för att förstå dess former, meningen, mer.
Jag har som den ultimata insikten om att människan är samma sak/ett. Det går inte att leva med det.
Jag vill vara ALLT.
Jag vill inte "använda" mig för att förstå min respekt, förstå var jag är och vad jag gör och behöver.
Jag uttrycker det genom det UNIKA i mig som är överrepresenterat, det är alltså religiöst men nästan ofrivilligt, ja.. shit.. det är budskapet jag går med i händerna och försöker förstå -men jag vill alltså KOMMA BORT från det; och VÄLJA vad jag vill göra med det.
Föreställningar jag tidigare haft hotar mig eftersom jag söker ett STÖRRE livsuttryck, och känner mig diffus utav mina gamla kvaliteters sanning -det är en oro i sig, "blir det bättre om jag väntar?"
Jag tycker det känns lite pinsamt att slumpmässigt exponera min sexualitet på det här sättet för det är inget jag identiferar mig med och gör verklgheten bara mer akut därför men det är säkert bra.
Alltså jag är översexuell (sinnlig/harmonisk kontroll) i LUFT-jord. Om jag inte vore det, skulle jag varit en tantralärare eller något och jag dör hellre -sex i sin egen "jordiska"/känsliga amibitonsforms cyklicitet blir jag sjuk av att ens titta på mentalt, jag vill vara en människa -dvs obehindad och kreativ och nå mina känslor, det känns som en förnedring att försöka "göra sig sådan", det är en ILLUSION. Men alla är såhär, på en nivå i alla fall, i deras intressen, men jag har ingen behövande relation till jorden, det är ett SPEL upplever jag. Jag är inte totalt sexuell oerfaren ..bara så jag slipper studeras av er, men jag vill inte prata om det eftersom min identitet är dold.. men det är väl bara för att det känns som en kränkning för dem som identifierar sig med en jordisk pervers sexdrift, men det där är ockå en inbillning.. det jag menar är att jag vet att vi är begåvade med en mycket högre lycka i oss som vi inte tar ansvar för...
Jag är för smart och har inget att göra, experiment är bara en trygghet inget hopp.
Det är att INTE VILJA UTVECKLAS. Jag förstår tror jag att detta är min stora bitterhet som är sexuellt rå i sig -jag känner mig helt begränsad av mänskligheten, de förstår inte vad jag säger ens och man KAN INTE strida med det för den mänskliga evolutionen är oantastlig -konstigt att jag ser detta så klart på denna nivå, det här var alltså det som astrologen beskrev om min Venus sabiska symbol, men han trodde inte att jag redan sett igenom dualiteten. När jag manifesteras kommer rötterna dras upp öppet och naket och göra mig till en bra människa.
Det är därför jag vill överleva också, jag känner till det som står närmast. Min personliga frihets fortsatta experiment när jag återfått min sexuella vitalitet och är själshel och absorberat min respekt.
Jag har egentligen i hela mitt liv i min närvaro levt i denna ambivalens mellan att dö eller leva.
Jag vill bara säga att det upplevs som jag ljuger bara för att ni inte känner mig. Jag undersökte min själ/smärta för att känna min kropp som mig själv genom att onanera flera gånger idag vilket accelererade restkontroll som stark fysisk smärta för att försöka identifiera MIG SJÄLV med den fysiska smärta av imploderat KÄNSLOLIV i mitt kön. Jag har haft sex med andra också men totalt meningslöst eftersom världen är en lögn men orkar inte gå in så djupt just för sakens skull, jag har inte intresset så det känns inte som just min kreativa manifestation, annars är jag som alla andra men bara i kris.
Vem fan skulle säga något sånt här, vi har en väldigt kontig relation till sexuell aktivitet eftersom vi tror att det handlar om att vi bara tänker på oss själva. Nu tyckte jag att jag kunde bidra till att få ER att må bra I ER SJÄLVA så småningom..jag är ju en väldigt faderlig människa, vad det inte det jag pratade om...att ta in respekten. Jag är ju för fan en människa, bara inte upptäckt vad jag behöver göra. Jag förstår att mina genuina stationer kretsar kring att höja modet och jag är ganska avslappnad, så det känns perverst att inte öppna den här relationen -om jag bara kunde se livet som en relation mer skulle jag kunna ge mycket.. men jag vet inte vem jag pratar till, på riktigt, privat förståelse. Jag är ingen naiv idealist som öppnar sin själ i fikarummet utifrån en narcisstiskt redan innan skapad bild av mina sociala resurser. Jimmy -VI SER DIG.
Jag gör bara saker allt eller inget. Jag har alltid känt mig mer sofistikerad än andra, vilket skapar min svårighet att kanalisera mig sexuellt OCH individualiseras för att inte stanna på ett ensidigt plan vilket relaterar till religion, alltså det är helt förvirrat. Jag får en liten skuld eller vilket ord jag ska välja -jag vill vara en del av gemenskapen, och tvingas oftas utanför av privata skäl att inte glömma mig själv.. jag förstår det som Avantgardet ofta säger till Jimmy när man inte vet hur han ska återskapa sin livslust.. att man kan sluta se i svart/vit-cyklisk polaritet -nja, delvis eftersom Pluto bara ÄR det, men förstås handlar livet om att utveckla motpolen som ÄR att vilja BEVARA en känslig jordisk handlingsplan.
Jag vill VERKLIGEN vara en del av gemenskapen -upplys mig om vem jag är. Jag har ett kompext tankeliv, och jag tror ni kan möta mig bara jag blir förstådd -jag är helt ärlig, men varför måste jag säga det? Om vi TÄNKTE PÅ VARANDRA skulle det vara självklart. Det lät perverst, jag är fan överkänslig, men mänskligheten är så barnslig. Jag klatar inte av att bli nedvärderad, för jag vet att det handlar om "missförstånd" -bara det att jag inte uttrycker denna mission i omgivningen, jag har helt "tappat kontakten" med "mänsklighetens närvaro" när jag tappade kontakten med min "Måne i Oxen" bara för att tala om hur traumatiserad jag är, som jag liksom vill vara, jag vill inte fastna.
JAg vet inte vad en relation är för jag har alltid blivit bokstavligen oälskad pga missförstånd rörande min ålder, jag känner mig äldre än jag är. Blev väldigt sårad och deprimerad när jag växte upp i skolan eftersom jag älskade människor.. och började hata "de vuxna". Jag identiferar mig inte som en "vuxen".
Alltså, jag upplever könspolariten utan kultur i varje möte -bara det att jag inte gör det, för det slits ständigt bort från mig vilket leder till en GROTESK VERKLIGHETSBILD -och dömmer istället mig själv i ett avsägande av VAL. Så jag har "stannat" och börjat transcendera i helvetet. Jag har en stark genomskinlig sinnlighet som uttrycker kärlek men jag dramatiserar den mest när jag lyssnar på musik, och jag slår på och av den.. missbruksprialer. Det här är ingen unik arketyp, det är något kollektivt, det är det som lyckats övervinna seperationens former. Jag vet inte vad jag vill, jag står utanför "dolda agendor". Läste idag i boken Pscyhedelic Reader av T Leary om en asexuell kvinna som gjorde LSD-sessioner med Ritalin för att aktivera acceptansen av djupa förträngda minnen.. Hon mindes att hon som 6 månader ville bli bekräftad av sin far, som såg henne som en "klump" när hon upplevde sin första medvetenhet om sin kvinnliga formlösa identitet, vilket "lett" till ENORMA BETEENDEPROBLEM i hela hennes vuxna liv.
För bara några år sen brukade jag "gilla" att ställa till dramatiska våldsamma scener utifrån uppdiktade åsiktsprofileringar om "relationer".. bara för att omgivningen skulle "älska" mig. Jag upplevde i slutet av min barndom att VARJE människa tagit något från mig och jag har fortfarande samma brist på förlåtelse i mig jag undflyr det och tänker att jag är psyksjuk istället. Min verklighetsbild är alltså samma källa av decendering, som varit väldigt förvrängd, efter alla uppleverlser jag försökt röna ut sanningen ur. När jag blev drogad innan jag fyllde 18 i samband med en fysisk identifikation med Jesus/Gud så slängdes mitt förflutna på mig och jag fortsatte OMEDVETET att höja upp det i mig själv.. för jag såg att varje relation var en BILD, där jag var fri och attackerad som centret, utelsluten -vem fan skulle jag tro att jag VAR här; jag upplevde helvete/djävulen bokstavligt.. men alltså, vafan.. folk som trippar gör det också bara det att varje upplevelse var inom en väldigt infantil och peronlig/viktig kärna då. Man känner sig galen tillslut eftersom man inte kan hantera perspektiven och förstå vad det är man går igenom egentligen.
Jag är "utesluten" från allt det jag vill nå utan att förstå varför, det är därför jag är en upplöst hippe för jag vill inte gå igenom "genuin" omedvetenhet igen.
Jag pratar inte om att djävueln och helvetet finns som mystiska variabler i verkligheten som någon sadist, utan att det är formulor/myter -vilket vi dock fortsätter att tjäna inför nedärvd kollektiv tro -alltså INGEN kommer ifrån det här.
Jag tycker det här med uppriktighet och agenor är sjuka begrepp. Istället skulle jag uppmuntra er att KÄNNA PÅ ER det omedvetna spelet. Jag anklagar ingen -det är att KÄNNA IGEN SIG SJÄLV, och jag hoppas ni hänger med vad jag säger nu.. Jag vill kommunicera själsligt inte äga pedagogik som jag känner att jag tvingas till och har dött i, det är smärtsamt, en identifikation med intellektet (a.k.a egot). Det här med rättvisa är också bara en dröm, det är bara själen som kan UPPLYSA om var man står.
Livet är ett helvete. Vi kan höja oss över det här.
Jag har som den ultimata insikten om att människan är samma sak/ett. Det går inte att leva med det.
Jag vill vara ALLT.
Jag vill inte "använda" mig för att förstå min respekt, förstå var jag är och vad jag gör och behöver.
Jag uttrycker det genom det UNIKA i mig som är överrepresenterat, det är alltså religiöst men nästan ofrivilligt, ja.. shit.. det är budskapet jag går med i händerna och försöker förstå -men jag vill alltså KOMMA BORT från det; och VÄLJA vad jag vill göra med det.
Föreställningar jag tidigare haft hotar mig eftersom jag söker ett STÖRRE livsuttryck, och känner mig diffus utav mina gamla kvaliteters sanning -det är en oro i sig, "blir det bättre om jag väntar?"
Jag tycker det känns lite pinsamt att slumpmässigt exponera min sexualitet på det här sättet för det är inget jag identiferar mig med och gör verklgheten bara mer akut därför men det är säkert bra.
Alltså jag är översexuell (sinnlig/harmonisk kontroll) i LUFT-jord. Om jag inte vore det, skulle jag varit en tantralärare eller något och jag dör hellre -sex i sin egen "jordiska"/känsliga amibitonsforms cyklicitet blir jag sjuk av att ens titta på mentalt, jag vill vara en människa -dvs obehindad och kreativ och nå mina känslor, det känns som en förnedring att försöka "göra sig sådan", det är en ILLUSION. Men alla är såhär, på en nivå i alla fall, i deras intressen, men jag har ingen behövande relation till jorden, det är ett SPEL upplever jag. Jag är inte totalt sexuell oerfaren ..bara så jag slipper studeras av er, men jag vill inte prata om det eftersom min identitet är dold.. men det är väl bara för att det känns som en kränkning för dem som identifierar sig med en jordisk pervers sexdrift, men det där är ockå en inbillning.. det jag menar är att jag vet att vi är begåvade med en mycket högre lycka i oss som vi inte tar ansvar för...
Jag är för smart och har inget att göra, experiment är bara en trygghet inget hopp.
Det är att INTE VILJA UTVECKLAS. Jag förstår tror jag att detta är min stora bitterhet som är sexuellt rå i sig -jag känner mig helt begränsad av mänskligheten, de förstår inte vad jag säger ens och man KAN INTE strida med det för den mänskliga evolutionen är oantastlig -konstigt att jag ser detta så klart på denna nivå, det här var alltså det som astrologen beskrev om min Venus sabiska symbol, men han trodde inte att jag redan sett igenom dualiteten. När jag manifesteras kommer rötterna dras upp öppet och naket och göra mig till en bra människa.
Det är därför jag vill överleva också, jag känner till det som står närmast. Min personliga frihets fortsatta experiment när jag återfått min sexuella vitalitet och är själshel och absorberat min respekt.
Jag har egentligen i hela mitt liv i min närvaro levt i denna ambivalens mellan att dö eller leva.
Jag vill bara säga att det upplevs som jag ljuger bara för att ni inte känner mig. Jag undersökte min själ/smärta för att känna min kropp som mig själv genom att onanera flera gånger idag vilket accelererade restkontroll som stark fysisk smärta för att försöka identifiera MIG SJÄLV med den fysiska smärta av imploderat KÄNSLOLIV i mitt kön. Jag har haft sex med andra också men totalt meningslöst eftersom världen är en lögn men orkar inte gå in så djupt just för sakens skull, jag har inte intresset så det känns inte som just min kreativa manifestation, annars är jag som alla andra men bara i kris.
Vem fan skulle säga något sånt här, vi har en väldigt kontig relation till sexuell aktivitet eftersom vi tror att det handlar om att vi bara tänker på oss själva. Nu tyckte jag att jag kunde bidra till att få ER att må bra I ER SJÄLVA så småningom..jag är ju en väldigt faderlig människa, vad det inte det jag pratade om...att ta in respekten. Jag är ju för fan en människa, bara inte upptäckt vad jag behöver göra. Jag förstår att mina genuina stationer kretsar kring att höja modet och jag är ganska avslappnad, så det känns perverst att inte öppna den här relationen -om jag bara kunde se livet som en relation mer skulle jag kunna ge mycket.. men jag vet inte vem jag pratar till, på riktigt, privat förståelse. Jag är ingen naiv idealist som öppnar sin själ i fikarummet utifrån en narcisstiskt redan innan skapad bild av mina sociala resurser. Jimmy -VI SER DIG.
Jag gör bara saker allt eller inget. Jag har alltid känt mig mer sofistikerad än andra, vilket skapar min svårighet att kanalisera mig sexuellt OCH individualiseras för att inte stanna på ett ensidigt plan vilket relaterar till religion, alltså det är helt förvirrat. Jag får en liten skuld eller vilket ord jag ska välja -jag vill vara en del av gemenskapen, och tvingas oftas utanför av privata skäl att inte glömma mig själv.. jag förstår det som Avantgardet ofta säger till Jimmy när man inte vet hur han ska återskapa sin livslust.. att man kan sluta se i svart/vit-cyklisk polaritet -nja, delvis eftersom Pluto bara ÄR det, men förstås handlar livet om att utveckla motpolen som ÄR att vilja BEVARA en känslig jordisk handlingsplan.
Jag vill VERKLIGEN vara en del av gemenskapen -upplys mig om vem jag är. Jag har ett kompext tankeliv, och jag tror ni kan möta mig bara jag blir förstådd -jag är helt ärlig, men varför måste jag säga det? Om vi TÄNKTE PÅ VARANDRA skulle det vara självklart. Det lät perverst, jag är fan överkänslig, men mänskligheten är så barnslig. Jag klatar inte av att bli nedvärderad, för jag vet att det handlar om "missförstånd" -bara det att jag inte uttrycker denna mission i omgivningen, jag har helt "tappat kontakten" med "mänsklighetens närvaro" när jag tappade kontakten med min "Måne i Oxen" bara för att tala om hur traumatiserad jag är, som jag liksom vill vara, jag vill inte fastna.
JAg vet inte vad en relation är för jag har alltid blivit bokstavligen oälskad pga missförstånd rörande min ålder, jag känner mig äldre än jag är. Blev väldigt sårad och deprimerad när jag växte upp i skolan eftersom jag älskade människor.. och började hata "de vuxna". Jag identiferar mig inte som en "vuxen".
Alltså, jag upplever könspolariten utan kultur i varje möte -bara det att jag inte gör det, för det slits ständigt bort från mig vilket leder till en GROTESK VERKLIGHETSBILD -och dömmer istället mig själv i ett avsägande av VAL. Så jag har "stannat" och börjat transcendera i helvetet. Jag har en stark genomskinlig sinnlighet som uttrycker kärlek men jag dramatiserar den mest när jag lyssnar på musik, och jag slår på och av den.. missbruksprialer. Det här är ingen unik arketyp, det är något kollektivt, det är det som lyckats övervinna seperationens former. Jag vet inte vad jag vill, jag står utanför "dolda agendor". Läste idag i boken Pscyhedelic Reader av T Leary om en asexuell kvinna som gjorde LSD-sessioner med Ritalin för att aktivera acceptansen av djupa förträngda minnen.. Hon mindes att hon som 6 månader ville bli bekräftad av sin far, som såg henne som en "klump" när hon upplevde sin första medvetenhet om sin kvinnliga formlösa identitet, vilket "lett" till ENORMA BETEENDEPROBLEM i hela hennes vuxna liv.
För bara några år sen brukade jag "gilla" att ställa till dramatiska våldsamma scener utifrån uppdiktade åsiktsprofileringar om "relationer".. bara för att omgivningen skulle "älska" mig. Jag upplevde i slutet av min barndom att VARJE människa tagit något från mig och jag har fortfarande samma brist på förlåtelse i mig jag undflyr det och tänker att jag är psyksjuk istället. Min verklighetsbild är alltså samma källa av decendering, som varit väldigt förvrängd, efter alla uppleverlser jag försökt röna ut sanningen ur. När jag blev drogad innan jag fyllde 18 i samband med en fysisk identifikation med Jesus/Gud så slängdes mitt förflutna på mig och jag fortsatte OMEDVETET att höja upp det i mig själv.. för jag såg att varje relation var en BILD, där jag var fri och attackerad som centret, utelsluten -vem fan skulle jag tro att jag VAR här; jag upplevde helvete/djävulen bokstavligt.. men alltså, vafan.. folk som trippar gör det också bara det att varje upplevelse var inom en väldigt infantil och peronlig/viktig kärna då. Man känner sig galen tillslut eftersom man inte kan hantera perspektiven och förstå vad det är man går igenom egentligen.
Jag är "utesluten" från allt det jag vill nå utan att förstå varför, det är därför jag är en upplöst hippe för jag vill inte gå igenom "genuin" omedvetenhet igen.
Jag pratar inte om att djävueln och helvetet finns som mystiska variabler i verkligheten som någon sadist, utan att det är formulor/myter -vilket vi dock fortsätter att tjäna inför nedärvd kollektiv tro -alltså INGEN kommer ifrån det här.
Jag tycker det här med uppriktighet och agenor är sjuka begrepp. Istället skulle jag uppmuntra er att KÄNNA PÅ ER det omedvetna spelet. Jag anklagar ingen -det är att KÄNNA IGEN SIG SJÄLV, och jag hoppas ni hänger med vad jag säger nu.. Jag vill kommunicera själsligt inte äga pedagogik som jag känner att jag tvingas till och har dött i, det är smärtsamt, en identifikation med intellektet (a.k.a egot). Det här med rättvisa är också bara en dröm, det är bara själen som kan UPPLYSA om var man står.
Jag är i ordets betydelse BESATT av "evolutionär död"; livstörstens fragment från avlidna själar som efter sin död ännu inte släppt taget, som tvångsmässigt utnyttjar det som ligger "utanför sig själv" omedvetet för att bevara sin identitet, genom att äga min sexualitet -vilket är summan av mina känslor vilket gör detta helvete är lika mycket intelligens/alturism, för det är allt det jag identifierat mig med.
Livet är ett helvete. Vi kan höja oss över det här.
Började plötsligt känna kundalinienergin i ryggslutet för 10 minuter sen, stickande svidande lite slingrande, vibrerande/varmt. Jag fick en blick av något men precis sen så började mina emotioner tömmas, och investeras, det blir helt rent och avskalat även om jag är väldigt dunkel.
Jag har förstås agendor med allting jag gör eftersom jag har ett kontrollbegär, jag ser min nattsdjursprototyp nu -är det jag som kontrollerar så här? Depression leder alltså till en snespårad verklighetsbild.
Man måste STANNA kvar i sin brist på perspektiv och förvirring och ta reda på vilka upprepningar man gör.
Jag har förstås agendor med allting jag gör eftersom jag har ett kontrollbegär, jag ser min nattsdjursprototyp nu -är det jag som kontrollerar så här? Depression leder alltså till en snespårad verklighetsbild.
Man måste STANNA kvar i sin brist på perspektiv och förvirring och ta reda på vilka upprepningar man gör.
-
transversal
- Inlägg: 1673
- Blev medlem: 24 nov 2008 22:21
- Ort: Göteborg
Fan, Anna Sara och Jimmy, ni skrämmer upp mig. Med era renhetsideal så påminner ni mig om fascismen. Enda skälet till att ni inte är totalt livsfarliga är att ni är så egocentriska att all den destruktiva kraften riktas inåt.
Den där destruktiva perfektionismen är som en bomb. Allt ont ska förgöras. Varför? Det enda som händer är att man förskjuter över det mörka på en syndabock eller en skuggsida hos sig själv. När man har tryckt ner tillräckligt mycket materia i det svarta hålet så exploderar det.
Jimmy, om du nu har insett att världen är futtig, liten, äcklig etc - varför i hela fridens namn försöker du älska fanskapet? Varför inte älska det som faktiskt är ok med världen istället - ja, det kanske inte alltid är så mycket, men en och annan människa lyckas man ju hitta ibland som inte är helt förtappad. Räcker det inte att älska det som är värt att älskas?
Jag förstår inte det här med att man ska älska allting. Där kan man snacka om att "förheliga det svaga". Att istället för att uppskatta det som faktiskt är fint försöka upphöja det som är gräsligt till ideal, kanske därför att det kristna idealet att vara kärleksfull på något sätt har tryckts ner i halsen på oss. Sånt gör mig skitförbannad.
Den där destruktiva perfektionismen är som en bomb. Allt ont ska förgöras. Varför? Det enda som händer är att man förskjuter över det mörka på en syndabock eller en skuggsida hos sig själv. När man har tryckt ner tillräckligt mycket materia i det svarta hålet så exploderar det.
Jimmy, om du nu har insett att världen är futtig, liten, äcklig etc - varför i hela fridens namn försöker du älska fanskapet? Varför inte älska det som faktiskt är ok med världen istället - ja, det kanske inte alltid är så mycket, men en och annan människa lyckas man ju hitta ibland som inte är helt förtappad. Räcker det inte att älska det som är värt att älskas?
Jag förstår inte det här med att man ska älska allting. Där kan man snacka om att "förheliga det svaga". Att istället för att uppskatta det som faktiskt är fint försöka upphöja det som är gräsligt till ideal, kanske därför att det kristna idealet att vara kärleksfull på något sätt har tryckts ner i halsen på oss. Sånt gör mig skitförbannad.
Fan, Anna Sara och Jimmy, ni skrämmer upp mig. Med era renhetsideal så påminner ni mig om fascismen. Enda skälet till att ni inte är totalt livsfarliga är att ni är så egocentriska att all den destruktiva kraften riktas inåt.
Jo det här stämmer. Jag har en anledning till det eftersom jag har ett privat behov av exponeringen för att jag ska begripa världens ondska genom att lösa upp mig och kollektivisera mina inre bilder. Så jag förvrider mina ideal helt och hållet, det är bara ett spel jag tvingas underordna mig men det blir också relativa sanningar eftersom andra känner samma sanningar men har inte insett sin högre utveckling, och då försvarar man dem.
Jag har alltid velat nå mitt möte med destruktiviteten, annars är inte sanningar äkta, jag vill se "vad det handlar om". Jag tror man måste börja bry sig om andra och förstå att förnedring och förlöjligande är den gemensamma elden och börja höja sig över det istället för att äga det för att idealisera sig själv i dualiteten. Jag är så jävla omogen och därför övervärderar jag ibland min insikt av "våra" perversa exempel för att undvika att förändras. Jag tror all min självdestruktivitet är ett bekräftelsebehov och det är det egocentriska för det är "förstorat" eftersom jag fått en väldigt stor kris av den dualitet vi lever i.
Började nyligen precis tänka på mina trauman av dagis där mitt "nuvarande centrum" eller identitet är sig själv. Jag måste upplevt min första "seperation från auktoriteten" där för jag minns starkt min egen känsla av att i isolering vara vuxen utan att kunna överföra det, vilket är samma känsla av att nu vara omogen, eftersom jag förnekat barnet i mig. Jag upplever min identitet och min potential mycket i mina första trauman som en första kärlek, och vill på ett omedvetet plan "tillbaka" men börjar skapa en mer imunitet eftersom jag inte kan "komma tillbaka" om jag ska fortsätta fram som mig själv. Jag upplevde t ex varje morgon en återskapad seperationspanik när min mamma skulle lämna mig på dagis eftersom jag trodde att hon aldrig skulle komma tillbaka, och började gå in i paranoida verkligheter. När min pappa sen hämtade mig så började jag att inte veta skillnad mellan dem. Har alltid kunna rekonstruera ett tillfälle starkt där jag är kanske 2 och gråter hysteriskt och speglar mig i en "ultimat existensiell seperation" (de vuxna stod "utanför" och levde i ett ont "spel") -alltså dualiteten i auktoritetsformerna har gjort mig väldigt mental eftersom jag är drabbad där, mental i min egen kärna eftersom jag har något hopp om att kaoset ska kunna lösa ut allting, och där skapas "stoltheten", allting man gör för att hitta ut vilket man sedan identiferar sig med, dvs sina prestationer.. som samtidigt är så rena, och det är ens ego -och därför ens potential till utveckling/återfödelse -formen och dramat är individualiseringen, och därför kan man inte deklarera en helhetsbild för alla, det är därför jag desperat försökt få andra att lyssna på astrologin.
Som sagt. Jag tror jag vet vad den där "maktfullkomliga humorn" jag PERSONLIGEN relaterar igenom och som blossar upp ibland. Det är att ha "tagit tillbaka" mannens identitet/roll för att ge en MENING till KAOSET när man försvarar sin intensitet/själ/ego INOM eller som det, utan att veta vad man gör, för att "ta över" och i sin sorg upprätthålla spelet, förvridet, och därför tror man allt det som gör så är en egen potential.
Den enda sanning som finns är kärlek - att alla är bekräftade och inte vet om trauma, ibland tror jag att jag spelar att det inte finns några problem för att jag är sympatisk och blivit mer "imun" mot skillnader. Jag pratar om den könspolaritet som finns bortom köttet och formens värld -men egot finns fortfarnade, och därför klänger man i sin rädsla fast vid urstationer för att hitta sig själv genom den identitet av kött/form som man ursprungligen förändrades i, man söker minnet av förändring/upplösning för att förändras "igen" på samma ställe, det är därför människor t ex lever i misshandel.
Den är formen är så ren att det skulle bli för intentensivt för mänsklighetens utveckling och mening/samvaro, och därför behövs INDIVIDUALISERING, för att hitta en mer fristående "förlöst bubbla" att "nå" samma formlösa möte med, genom den personliga genereringen av intensitet.
Jag tycker det är hänsynslöst att säg att något är fult och något är vackert, det gör jag förstås själv men jag försöker offra mig själv inom dualiteten, idealiserar kaos osv, bara för att jag är så traumatiserad och försöker LÖSA UPP ERA/DEM ANDRAS "låsta" bilder och förhoppningar! Men det kan nog bara göras genom kärlek, alltså en medveteten relation till livsformen och den sovande mötet. Alla försöker bara bli älskade hela tiden men vi vet egentligen inte vad vi gör utan är som radiostyrda dockor.
Jag drömde en dröm inatt om formens relativitet när det gäller sanningen; t ex sanningen som i naturvetenskapen, och biologin framför allt -mina personliga genomskinliga drömmar/förhoppningar handlar om att befrias från kravet på den "adekvata holismen" (som är ett kollektivt nedärvt minne från det lyckade, fina och goda) och därför är har det en NAIV natur, som också gör att man ser så mycket kärlek till det. T ex har jag "formlösa önskningar" om att världen skulle uppluckras och återgå till potential på samma gång -för det handlar inte om att "gå till ursprunget", det handlar lika mycket om att "gå framåt" genererat genom att gå till "helheten", osv, och därför är vår gemensamhet och våra samlade ideal så viktiga.
Jag pratar om att på en djupare nivå leder inget till varken ondska/fall eller godhet/lycka. Alla former är formlösa och flytande. Därför "ska" egentigen inte något specifikt leda till cancer.. Jag lider i min snobbism väldigt mycket över den här "vuxna sanningsplattformen" och det är väl också så att det som håller tillbaka på tryggheten "offras" i manifestionens "befruktning" av förändring.
Jag känner mig så omogen OCH mogen, eftersom jag är låst i det dolda/den starka viljan, och inte ser skillanden mellan formerna i tillvaron eftersom jag är så romantisk till essensen. Man kan inte konstruera saker.
Jag älskar destruktivitetens "öppna" ego eftersom det är ALLT. Det är mitt kärleksbehov, och mina dolda/sårade känslor som renas i varandra och i sin potential erkänner essensen i de internaliserade kollektiva bilderna, och får en egen kreativ form i den mänskliga föreningen, dvs att återfödas. Men jag tror inte man ska "fantisera" så mycket, för man "låser" sig i "dold miljö" genom sina förhoppningar som inte bara är, eftersom man tror att man har behov av saker, som man redan är fast man inte vet det. Det är en riktig kris.
transversal skrev:Jag förstår inte det här med att man ska älska allting
Jag älskar destruktivitetens "öppna" ego eftersom det är ALLT. Det är mitt kärleksbehov, och mina dolda/sårade känslor som renas i varandra och i sin potential erkänner essensen i de internaliserade kollektiva bilderna, och får en egen kreativ form i den mänskliga föreningen, dvs att återfödas. Men jag tror inte man ska "fantisera" så mycket, för man "låser" sig i "dold miljö" genom sina förhoppningar som inte bara är, eftersom man tror att man har behov av saker, som man redan är fast man inte vet det. Det är en riktig kris.
Känner mig så förtvivlad just nu.
Mitt BEHOV är allt det som "syns" men utan att kunna "ses". Jag identiferar mig med att förstå det jag inte ens kan förstå, för att inte bli galen -med det naturliga, helt opersonligt.
Det är som om jag lärt mig alltid vara stabil genom att vara instabil, för att synas för mig själv -och då tror jag att något är fel, och börjar sudda ut allt.
Jag känner mig lätt förnedrad eftersom människor inte förstår hur enkel jag är och passar därför inte in någonstans. Jag är en blandning av autism och fysisk transcendens, jag kan inte rikta mina känslor till något förutom mig själv, det jag är, vilket inte är det här utan "det här" som snarare är "där borta", det är mitt löfte för att en annan aspekt ska uppstå inom, och då kan jag känna världen utan att förlora minnet -när jag har lämnat "kropp och sinne" för orsaktsammanhanget som är behovet.
Jag kan inte veta någonting förutom i mina känslor för det är det enda som har kontakt. Inget spelar någon roll för jag har inte kontroll över dem för det är "jag" och man kan inte äga sig själv, bara genom en komplex process av att uppnå "ett", och komma tillbaka -som historian; död är alltså aldrig separerat från liv.
Jag orkar inte leva i denna värld för det hindrar mig från att möta mina högre värden och känna intrycket. Allting är "under allt" ren kärlek och svar på vår förmedling, människor behöver t ex varandra totalt genom ett förakt för att uppleva/navigera döden i varandra för att befrias, det är så sorgligt, jag är rädd för att världen ska förstöra allt jag byggt upp, eftersom jag ser alla sidor utanför mig och och har respekt för detta som i det andra, är liksom aldrig är "färdig", jag är som en kronisk förändringsprocess jag inte kan möta.
Mitt BEHOV är allt det som "syns" men utan att kunna "ses". Jag identiferar mig med att förstå det jag inte ens kan förstå, för att inte bli galen -med det naturliga, helt opersonligt.
Det är som om jag lärt mig alltid vara stabil genom att vara instabil, för att synas för mig själv -och då tror jag att något är fel, och börjar sudda ut allt.
Jag känner mig lätt förnedrad eftersom människor inte förstår hur enkel jag är och passar därför inte in någonstans. Jag är en blandning av autism och fysisk transcendens, jag kan inte rikta mina känslor till något förutom mig själv, det jag är, vilket inte är det här utan "det här" som snarare är "där borta", det är mitt löfte för att en annan aspekt ska uppstå inom, och då kan jag känna världen utan att förlora minnet -när jag har lämnat "kropp och sinne" för orsaktsammanhanget som är behovet.
Jag kan inte veta någonting förutom i mina känslor för det är det enda som har kontakt. Inget spelar någon roll för jag har inte kontroll över dem för det är "jag" och man kan inte äga sig själv, bara genom en komplex process av att uppnå "ett", och komma tillbaka -som historian; död är alltså aldrig separerat från liv.
Jag orkar inte leva i denna värld för det hindrar mig från att möta mina högre värden och känna intrycket. Allting är "under allt" ren kärlek och svar på vår förmedling, människor behöver t ex varandra totalt genom ett förakt för att uppleva/navigera döden i varandra för att befrias, det är så sorgligt, jag är rädd för att världen ska förstöra allt jag byggt upp, eftersom jag ser alla sidor utanför mig och och har respekt för detta som i det andra, är liksom aldrig är "färdig", jag är som en kronisk förändringsprocess jag inte kan möta.
Jag har precis ätit en 5-dels citron för att konfrontera min starka rädsla för bli okontrollerad och skada mig själv av ett tvång.
Jag är livrädd. Jag har alltid försökt skydda mig från mig själv.
Låt i sängen och stod inte ut med lidandet/SÖKANDET eller den starka "energin", tycker jag kommit till en gräns.
Jag har ett totalt trygghets och närhetsbehov men är precis lika aggressiv och värnade om mitt privata avstånd från hela mänskligheten och vill inte ha tvinga något till "former", därför kommer jag ingenstans.
Jag är livrädd. Jag har alltid försökt skydda mig från mig själv.
Låt i sängen och stod inte ut med lidandet/SÖKANDET eller den starka "energin", tycker jag kommit till en gräns.
Jag har ett totalt trygghets och närhetsbehov men är precis lika aggressiv och värnade om mitt privata avstånd från hela mänskligheten och vill inte ha tvinga något till "former", därför kommer jag ingenstans.
Är inte lika rädd nu, alltså inom kontexten.
Det här är hela mitt register, mina "rädslor", men det har jag aldrig kunnat överföra till andra, (är självdestruktiv och "låst" i det bara för att komma med exempel ser jag igenom nu):
Vill alltid "veta vad jag gör" och lever i ett minne av förväntan baserat på tidigare "resultat" eller brist på. Försöker ta ansvar för hela mänskligheten (detta är mitt kärnjag) -och detta är exakt samma helhet/rädsla.¨
Jag BEHÖVER samtidigt känslomässigt/instinktivt "det inlåsta sökandet"/tvånget, jag blir helt vilsen och olycklig när/om det löses upp -jag behöver istället komma till min helhet och föra in något, föra in vatten för att omdefinera definitionerna.
Jag känner mig förvirrad. Är rädd för att förlora något på riktigt vilket skulle blockera mig för att transcendera fram, är rädd för att mista det MASSIVA för det är grunden/förstadiet för min kvinnlighet.
04:01 Jag går tvångsmässigt hela tiden och söker en fel (upprepning) form för mig att "förlösa kontrollen" eftersom det är en krock med mig själv bara, jag har helt undertryckt omedvetet min kraftfullthet. Gillar inte att vara fast i mellanland utan möjligheter, känner så nu.. tankarna blir intelligentare men utan min upplevelse, det är utan behov/form, och därför renare, men jag måste ha det heliga FULLA mötet.
Börjar minnas när jag var i Täby C och köpte någon möbel med min familj för längesen. Stod vid kassan och väntade när de fyllde i papper osv jättelänge.
Erkännande: Jag är helt jävla besatt av mina formmässiga uttryck vilket gör att allt hela tiden klyvs eller alltid har varit klyvt, som om historien inte finns utan ANVÄNDS. Är i extremt tätt ägande-beroende med mig själv.
Jag blir INTE FÖRVIRRAD av att "gå igenom" mig själv -jag utvinner min logik/minnesintelligens och hela former där; och måste splittras för att nå ett kreativt selfexpression. Jag blir istället förvirrad av att vara "hel" i den konventionella formen -totalt, eftersom mitt liv hänger på det jag "själv" förstått utanför. När jag lever i deras stumma land, leker jag för att tillfredställa mig med atmosvären.
Jag är ultraobjektiv till karaktär till känslor och allt annat -för att jag måste transformera fram till framtiden av kvalitet, och därför har jag tvingast eller valt att gå utanför, frånkopplas för att inkopplas.
Eftersom jag är så sant envis och låst i min egen undersökning av min historia, i en autistisk vilja, och inte vill ha något på mig som jag inte vill integrera intimt i har kärleken aldrig kommit in i det här, jag är beroende av speglingen därför.
Min barnslighet är att jag blir helt aggressivt kortsluten om människor skulle "känna mig" fel på ett omvårdande sätt, eftersom de då blockerar mig med ett missförstånd om min vision inåt. Detta har i min egen upplevelse av mig själv gjort min kärlek till ett desillusoriskt kaos, och detta är min "uppväxt". De tror att det är något jag "inte har" -men som verkligen är mig själv, och därför bär jag något jag "aldrig verkar kunna identifiera" fast det redan är min identitet -det är inget som kan skapas eftersom det redan är mig, jag behöver bara "bevisa kärnan" i kärlek.
Ungefär som att en kort kille hämtar en stol och tar ner syltburken till en kille som är 2.10 lång, för att den korta tycker om sylt och drar slutsatsen att det är det den långe vill ha i välkomstpresent.
Det här är mer mitt naturliga/tidigare rena "minnestillstånd" men mina trauman har den senaste tiden traumatiserat mitt intellekt, bara för att det behövs en mer känslomässig primitiv utvägsprojektion. Jag känner mindre kärlek nu, skulle kunna välja att aldrig nå något, det finns liksom inget att kliva över, utan en svaghet i att förstå framför. Mig själv tjänande ett konkret luftslott ungefär.
Jag inser att mitt (frekventa) lyssnande på musik SAKNAR SUBSTANS, det är bara för att skapa en frekvens i ältandet av mina rotemotioner. Själen finns inte där, utan i min relation till, som ligger i IDÉEN.
Inget är ändrat eller KÄNNS ANNURLUNDA utom det som jag sa. Men jag flyter nu med mitt vetande -jag saknar nätet över min sociala delaktighet, jag skapar konst för att tillfredställa en uppblåst självbild av resurser annars, vilket är och leder till sökandet, att vilja bevara och komma bort från sig själv. Jag läser alltid annars igenom mina texter jag skriver i ett konstant behov av möte och reaktion, som en slags aktiverad sexuell distans, som jag slits från utan minne, och därför hela tiden försöker upprepa. Jag försöker äga mig själv (just den meningen kändes som något någon annan reagerade med just nu i tankar om mig -sådär håller jag ofta på och det är kanske negativt men en reflektion på något -och det ÄR jag annars en produkt av). Jag behöver min formtröghets känslobegär och seperation för att kunna vara distanserad och objektiv till bilden _OCH_ SAMTIDIGT i ETT med ursprunget till bilden -och behöver en RENING av KOLLEKTIVT SJÄLSOMFÅNG i mig själv; oss/kärlek. Det är är det "klassiska" KONSTNÄRLIGA PROBLEMET, som idealistiska människor med torgskräck nästan söker för att mejsla fram åsikter och förstå sina erfarenheter.
Jag vill bli av med alla "personliga upplevelser" som speglar er genom att bjuda in er till dem och förstå vad som ligger bakom dem, för det är en paranoia.
Mitt behov av musik handlar om att jag försöker hantera det SANNA behovet av SINNESISOLERING. Jag behöver verkligen vara döv från världen, alltså inte jämt -men det är ett behov i sanningsmanifestationens skapande, jag måste ta reda på vem jag är och ge ljus åt mina komplexa sammanlagda vinklar.
Jag känner dock fortfarande på "kyligt avstånd" min sanna natur av produktens offentliga värde, att ha koll på -en dödad relation. Skulle jag vara i det här jämt skulle jag aldrig kunna "nå" behovet eller älska, utan i min högt självständiga relation till mig själv och tankarnas verklighet, göra en dramatisk scen för att upplysa er om teatern i er själva, och dö i detta. Jag har gjort mig själv varmare för att vara sann och "se vad det handlar om" i en attack man inte kan fly ifrån.
Jag har en frukstansvärd, strikt disciplinerad och undanhållen STOLTHET: jag söker ande-själs-homogentik av VILJAN, och har därför tvingast finjustera relationsformen genom KRIS för att integrera mänskligt.
Jag är en målande objekform av er. Jag vill tillfredställa utan att vara billig.
Sexualiteten med "ego" är fult, det är bara hur vi kan ge förståelse till sexualiteten, och denna "verklighet" gör väldigt ont i mig och jag har velat skydda mig från dess statiska själlösa tänkande (att minnas en intentionsspegel i sig själv inom dedikerandet, som blir ofullkomligt) -detta är att inte hitta ut/hem.
Klockan har hunnit bli 04:51 -är väldigt kontrollerad.
Detta är subjektivitet och ego -varför för jag över denna bild på er när jag undanhåller mig för er, varför tror jag att jag älskar när jag inte gör det -det är bara VI som kan vara älskande, aldrig utanför varandra.
Jag bär på en enorm ånger och skuld, en verklig -det har vi alla i oss, för annars skulle inte verkligheten ha någon godhet, eller vårt inflytande.
Ni kallar egot för "transcendens" (som EGENTLIGEN är världssjälen som inte är samma sak som "själen") bara för att ni inte vet/ser/erkänner att ALLA ÄR DET HÄR -detta är exakt vad upplysning handlar om; att se igenom det -det är själen och ger upphov till världsjälens rymd, att bli ett där ingen förstår och för att förstå att den förståelsen är sanning.
Jag går in i mig själv (blir distanserad) för att min relationsformenhet FÖRSTÄRKS, för det djupare är mitt behov, men inte i en konstruktion som ska likna andligheten utan bata är en djupt kontrollerad intutiv beroendeform till som man prostituerar för att "stärka värdet", och tvingas till total kapitulering. Det finns inget vackert i det som nu är, ni måste förstå det, för då förstår ni världens lidande.
Är alltid arg på mig själv och jag känner att det kommer tillbaka nu och därför ser jag det. Detta gör att världen "krymps" för jag är frustrerad över att inte flyta och därför inte VETA om min skuld utan bara känna ett mystiskt beteendeproblem, att jag bara är inom egot -för det symboliserar alla mina uttryck, och det gör mig patetisk i mitt sökande efter gud som den yttersta motpolen i denna bubbla.
Jag bär på så total instabila intensiva känslor av det andliga kontrollproblemet bakom min mask. Eftersom det är andligt "identiferar" jag mig inte riktigt med "substansen" av det här, och det är mitt mysterium jag jagar -men jag behöver verkligen uttrycka verklig kärlek för er, som är det högaflytande erkännandet eftersom ondskan transformeras till skönhet men vill bevaras som den innersta relationen i sig, och kan bara i en enorm utmaning och säker kraftkanalisering förfina sin natur men behöver först det passionerade mötet med kunskapen om den mänskliga naturen emotionellt.
Jag FRAGMENTERAS annars mer i min kris, vilket ger upphov till mitt neurotiska ägandeberoende till mig själv, min RITUAL, jag försöker kontrollera splittringen.
Jag kan prata i vi nu för detta står vi alla i: Denna svär är DÅLIG SJÄLVKÄNSLA -det är att vara en bluff, och därför kontrollera sig själv och söka ett rum man kan dominera.
Det här är hela mitt register, mina "rädslor", men det har jag aldrig kunnat överföra till andra, (är självdestruktiv och "låst" i det bara för att komma med exempel ser jag igenom nu):
Jag är livrädd. Jag har alltid försökt skydda mig från mig själv.
Vill alltid "veta vad jag gör" och lever i ett minne av förväntan baserat på tidigare "resultat" eller brist på. Försöker ta ansvar för hela mänskligheten (detta är mitt kärnjag) -och detta är exakt samma helhet/rädsla.¨
Jag BEHÖVER samtidigt känslomässigt/instinktivt "det inlåsta sökandet"/tvånget, jag blir helt vilsen och olycklig när/om det löses upp -jag behöver istället komma till min helhet och föra in något, föra in vatten för att omdefinera definitionerna.
Jag känner mig förvirrad. Är rädd för att förlora något på riktigt vilket skulle blockera mig för att transcendera fram, är rädd för att mista det MASSIVA för det är grunden/förstadiet för min kvinnlighet.
04:01 Jag går tvångsmässigt hela tiden och söker en fel (upprepning) form för mig att "förlösa kontrollen" eftersom det är en krock med mig själv bara, jag har helt undertryckt omedvetet min kraftfullthet. Gillar inte att vara fast i mellanland utan möjligheter, känner så nu.. tankarna blir intelligentare men utan min upplevelse, det är utan behov/form, och därför renare, men jag måste ha det heliga FULLA mötet.
Börjar minnas när jag var i Täby C och köpte någon möbel med min familj för längesen. Stod vid kassan och väntade när de fyllde i papper osv jättelänge.
Erkännande: Jag är helt jävla besatt av mina formmässiga uttryck vilket gör att allt hela tiden klyvs eller alltid har varit klyvt, som om historien inte finns utan ANVÄNDS. Är i extremt tätt ägande-beroende med mig själv.
Jag blir INTE FÖRVIRRAD av att "gå igenom" mig själv -jag utvinner min logik/minnesintelligens och hela former där; och måste splittras för att nå ett kreativt selfexpression. Jag blir istället förvirrad av att vara "hel" i den konventionella formen -totalt, eftersom mitt liv hänger på det jag "själv" förstått utanför. När jag lever i deras stumma land, leker jag för att tillfredställa mig med atmosvären.
Jag är ultraobjektiv till karaktär till känslor och allt annat -för att jag måste transformera fram till framtiden av kvalitet, och därför har jag tvingast eller valt att gå utanför, frånkopplas för att inkopplas.
Eftersom jag är så sant envis och låst i min egen undersökning av min historia, i en autistisk vilja, och inte vill ha något på mig som jag inte vill integrera intimt i har kärleken aldrig kommit in i det här, jag är beroende av speglingen därför.
Min barnslighet är att jag blir helt aggressivt kortsluten om människor skulle "känna mig" fel på ett omvårdande sätt, eftersom de då blockerar mig med ett missförstånd om min vision inåt. Detta har i min egen upplevelse av mig själv gjort min kärlek till ett desillusoriskt kaos, och detta är min "uppväxt". De tror att det är något jag "inte har" -men som verkligen är mig själv, och därför bär jag något jag "aldrig verkar kunna identifiera" fast det redan är min identitet -det är inget som kan skapas eftersom det redan är mig, jag behöver bara "bevisa kärnan" i kärlek.
Ungefär som att en kort kille hämtar en stol och tar ner syltburken till en kille som är 2.10 lång, för att den korta tycker om sylt och drar slutsatsen att det är det den långe vill ha i välkomstpresent.
Det här är mer mitt naturliga/tidigare rena "minnestillstånd" men mina trauman har den senaste tiden traumatiserat mitt intellekt, bara för att det behövs en mer känslomässig primitiv utvägsprojektion. Jag känner mindre kärlek nu, skulle kunna välja att aldrig nå något, det finns liksom inget att kliva över, utan en svaghet i att förstå framför. Mig själv tjänande ett konkret luftslott ungefär.
Jag inser att mitt (frekventa) lyssnande på musik SAKNAR SUBSTANS, det är bara för att skapa en frekvens i ältandet av mina rotemotioner. Själen finns inte där, utan i min relation till, som ligger i IDÉEN.
Inget är ändrat eller KÄNNS ANNURLUNDA utom det som jag sa. Men jag flyter nu med mitt vetande -jag saknar nätet över min sociala delaktighet, jag skapar konst för att tillfredställa en uppblåst självbild av resurser annars, vilket är och leder till sökandet, att vilja bevara och komma bort från sig själv. Jag läser alltid annars igenom mina texter jag skriver i ett konstant behov av möte och reaktion, som en slags aktiverad sexuell distans, som jag slits från utan minne, och därför hela tiden försöker upprepa. Jag försöker äga mig själv (just den meningen kändes som något någon annan reagerade med just nu i tankar om mig -sådär håller jag ofta på och det är kanske negativt men en reflektion på något -och det ÄR jag annars en produkt av). Jag behöver min formtröghets känslobegär och seperation för att kunna vara distanserad och objektiv till bilden _OCH_ SAMTIDIGT i ETT med ursprunget till bilden -och behöver en RENING av KOLLEKTIVT SJÄLSOMFÅNG i mig själv; oss/kärlek. Det är är det "klassiska" KONSTNÄRLIGA PROBLEMET, som idealistiska människor med torgskräck nästan söker för att mejsla fram åsikter och förstå sina erfarenheter.
Jag vill bli av med alla "personliga upplevelser" som speglar er genom att bjuda in er till dem och förstå vad som ligger bakom dem, för det är en paranoia.
Mitt behov av musik handlar om att jag försöker hantera det SANNA behovet av SINNESISOLERING. Jag behöver verkligen vara döv från världen, alltså inte jämt -men det är ett behov i sanningsmanifestationens skapande, jag måste ta reda på vem jag är och ge ljus åt mina komplexa sammanlagda vinklar.
Jag känner dock fortfarande på "kyligt avstånd" min sanna natur av produktens offentliga värde, att ha koll på -en dödad relation. Skulle jag vara i det här jämt skulle jag aldrig kunna "nå" behovet eller älska, utan i min högt självständiga relation till mig själv och tankarnas verklighet, göra en dramatisk scen för att upplysa er om teatern i er själva, och dö i detta. Jag har gjort mig själv varmare för att vara sann och "se vad det handlar om" i en attack man inte kan fly ifrån.
Jag har en frukstansvärd, strikt disciplinerad och undanhållen STOLTHET: jag söker ande-själs-homogentik av VILJAN, och har därför tvingast finjustera relationsformen genom KRIS för att integrera mänskligt.
Jag är en målande objekform av er. Jag vill tillfredställa utan att vara billig.
Sexualiteten med "ego" är fult, det är bara hur vi kan ge förståelse till sexualiteten, och denna "verklighet" gör väldigt ont i mig och jag har velat skydda mig från dess statiska själlösa tänkande (att minnas en intentionsspegel i sig själv inom dedikerandet, som blir ofullkomligt) -detta är att inte hitta ut/hem.
Klockan har hunnit bli 04:51 -är väldigt kontrollerad.
Detta är subjektivitet och ego -varför för jag över denna bild på er när jag undanhåller mig för er, varför tror jag att jag älskar när jag inte gör det -det är bara VI som kan vara älskande, aldrig utanför varandra.
Jag bär på en enorm ånger och skuld, en verklig -det har vi alla i oss, för annars skulle inte verkligheten ha någon godhet, eller vårt inflytande.
Ni kallar egot för "transcendens" (som EGENTLIGEN är världssjälen som inte är samma sak som "själen") bara för att ni inte vet/ser/erkänner att ALLA ÄR DET HÄR -detta är exakt vad upplysning handlar om; att se igenom det -det är själen och ger upphov till världsjälens rymd, att bli ett där ingen förstår och för att förstå att den förståelsen är sanning.
Jag går in i mig själv (blir distanserad) för att min relationsformenhet FÖRSTÄRKS, för det djupare är mitt behov, men inte i en konstruktion som ska likna andligheten utan bata är en djupt kontrollerad intutiv beroendeform till som man prostituerar för att "stärka värdet", och tvingas till total kapitulering. Det finns inget vackert i det som nu är, ni måste förstå det, för då förstår ni världens lidande.
Är alltid arg på mig själv och jag känner att det kommer tillbaka nu och därför ser jag det. Detta gör att världen "krymps" för jag är frustrerad över att inte flyta och därför inte VETA om min skuld utan bara känna ett mystiskt beteendeproblem, att jag bara är inom egot -för det symboliserar alla mina uttryck, och det gör mig patetisk i mitt sökande efter gud som den yttersta motpolen i denna bubbla.
Jag bär på så total instabila intensiva känslor av det andliga kontrollproblemet bakom min mask. Eftersom det är andligt "identiferar" jag mig inte riktigt med "substansen" av det här, och det är mitt mysterium jag jagar -men jag behöver verkligen uttrycka verklig kärlek för er, som är det högaflytande erkännandet eftersom ondskan transformeras till skönhet men vill bevaras som den innersta relationen i sig, och kan bara i en enorm utmaning och säker kraftkanalisering förfina sin natur men behöver först det passionerade mötet med kunskapen om den mänskliga naturen emotionellt.
Jag FRAGMENTERAS annars mer i min kris, vilket ger upphov till mitt neurotiska ägandeberoende till mig själv, min RITUAL, jag försöker kontrollera splittringen.
Jag kan prata i vi nu för detta står vi alla i: Denna svär är DÅLIG SJÄLVKÄNSLA -det är att vara en bluff, och därför kontrollera sig själv och söka ett rum man kan dominera.
Jag är har verkligen en så förvillad självbild att jag inte ens accepterar att jag kommit närmare min natur nu i denna upplevelse -jag "säger till mig själv" att jag ungefär testar på en arketyp jag har insikt om. Det är sant. Det handlar om "tro" så tillslut kommer detta inte längre hålla, men det är fast i mina urdefinitioner av min känslovärld -som jag förstås försvarar, eftersom den besitter meningen med mitt liv.
Jag känner ingenting eftersom det ligger på en djupare nivå. Jag förstår att mina fysiska experiment aldrig kommer göra min närmare mina känslor eftersom det bara är valda synteser som aldrig är djupare än vad de i själva verket är. Men min distanserade aliention är att ha "den själsliga maskuliniteten" i mig men inte kunna hantera det pga relationen till mig själv där min kreativitet försvarars -som är otillfredställd i sig själv och behöver intensiteten för att skapa ljuset. Jag är alltså inte van vid att underordna mig, eftersom jag har en sådan stor människokärlek som jag är rädd för att andra inte ska se och förstå, därför exponerar jag mig genom att skapa kristillstånd som måste ut, för att ett ansvar ska genrera form/reslutat. Jag har aldrig riktigt följt mina behov utan lever som ett offer.
I vanliga fall och det som kommer tillbaka nu är en mental fragmenterad subjektivitet som uttrycker sig genom intelligens i frånvaro av själ (substans) och därför blir obegripligt. Nu har jag lämnat (ja vad ska jag kalla det -en förlorad sexualitet) och MINNS istället.
Jag är splittrad i min sensuella kärlek och och min sexualitet eftersom de inte kommunicerar genom varandra (Pluto opposition Mars, i T-kvadratur till Venus, som måste kanalisera och balansera oppostionsnaturen, genom en "konflikt").... Det rör utanförskapet (Vattumannen) som hanteras genom ett fullkomligt avägande av fysisk rotsexualitet, mental distansering och förvirringsproblem för att i ett patos som "ofrivlligt unik" locka till sig initiering.
Det här tillståndet (som är helt normalt jag svär, mitt förflutna är bara som sagt desorienterat) intensifierar minne och gör mig maximalt primitivt asexuell men allt detta ÄR sexualiteten och därför behöver jag allt det mitt liv är för att förstå att jag tillhör det som ligger bortom. Jag har alltid försökt känna inom det jag inte står för i min alienationskris, eftersom det känns så okänt och alienerat privat.. och något som mänskligheten i sin oförståelse trixar med och kallar "heligt område" istället för att dela ut kärlek.
Min identitet är så total att den inte har något namn och samtidigt är personlig -detta ÄR KRISEN själv, den är jag själv, den är också kärleken så därför pratar vi även om er här.
Den här starka kanaliseringen av det UNIKA handlar om att jag behvöver uttrycka min kreativitet, för att nå självrealiserandet och kärleken/mänskligheten.
Min sexuella attack/lust är det maximala genererandet av mental distans/intim frånvaro, för att förstå mig själv, men eftersom jag har en förbisedd sensuell godhet så ter jag mig irrelevant eftersom jag "tänker på mig själv" osynligt genom min verklighetsbild, och relaterar ytterst sentimentalt -men allting måste utgå från födelsebilden.
Jag känner att jag är värd mer, alltså exakt det jag känner och då menar jag TÄNKER eller blir medveten om mina intentioner -jag "förstår" att jag kan använda denna MYT; dvs mitt liv, till ett nytt liv -det är väldigt svårt att våga släppa taget i sin egen verklighetsbild.
Jag brukar använda musik som mina kompisar för att få uttryck för mina känslor, jag kan inte försätta på denna nivån, det är min skugga.
Jag får ont av musik, för min förståelse är djupare, det blir som en imitation av mig själv och Barbara ger mig ingen uppmärksamhet. Det är ett tragiskt liv. Det är som om hela mitt liv har gått ut på att söka fysisk tystnad -det inser jag nu. Jag har alltid reagerat "känslolöst" på fysisk konst, kultur och värld, aldrig intresserat mig för "saker" -och det kändes hela tiden som om min omgivning hatade mig för detta eller skulle gjort och därför har jag konstruerat en så konstig bild av mig själv och alltid trott att min långsamt döende känslomässiga jord har varit ett "sant problem".
Jag känner ingenting eftersom det ligger på en djupare nivå. Jag förstår att mina fysiska experiment aldrig kommer göra min närmare mina känslor eftersom det bara är valda synteser som aldrig är djupare än vad de i själva verket är. Men min distanserade aliention är att ha "den själsliga maskuliniteten" i mig men inte kunna hantera det pga relationen till mig själv där min kreativitet försvarars -som är otillfredställd i sig själv och behöver intensiteten för att skapa ljuset. Jag är alltså inte van vid att underordna mig, eftersom jag har en sådan stor människokärlek som jag är rädd för att andra inte ska se och förstå, därför exponerar jag mig genom att skapa kristillstånd som måste ut, för att ett ansvar ska genrera form/reslutat. Jag har aldrig riktigt följt mina behov utan lever som ett offer.
I vanliga fall och det som kommer tillbaka nu är en mental fragmenterad subjektivitet som uttrycker sig genom intelligens i frånvaro av själ (substans) och därför blir obegripligt. Nu har jag lämnat (ja vad ska jag kalla det -en förlorad sexualitet) och MINNS istället.
Jag är splittrad i min sensuella kärlek och och min sexualitet eftersom de inte kommunicerar genom varandra (Pluto opposition Mars, i T-kvadratur till Venus, som måste kanalisera och balansera oppostionsnaturen, genom en "konflikt").... Det rör utanförskapet (Vattumannen) som hanteras genom ett fullkomligt avägande av fysisk rotsexualitet, mental distansering och förvirringsproblem för att i ett patos som "ofrivlligt unik" locka till sig initiering.
Det här tillståndet (som är helt normalt jag svär, mitt förflutna är bara som sagt desorienterat) intensifierar minne och gör mig maximalt primitivt asexuell men allt detta ÄR sexualiteten och därför behöver jag allt det mitt liv är för att förstå att jag tillhör det som ligger bortom. Jag har alltid försökt känna inom det jag inte står för i min alienationskris, eftersom det känns så okänt och alienerat privat.. och något som mänskligheten i sin oförståelse trixar med och kallar "heligt område" istället för att dela ut kärlek.
Min identitet är så total att den inte har något namn och samtidigt är personlig -detta ÄR KRISEN själv, den är jag själv, den är också kärleken så därför pratar vi även om er här.
Den här starka kanaliseringen av det UNIKA handlar om att jag behvöver uttrycka min kreativitet, för att nå självrealiserandet och kärleken/mänskligheten.
Min sexuella attack/lust är det maximala genererandet av mental distans/intim frånvaro, för att förstå mig själv, men eftersom jag har en förbisedd sensuell godhet så ter jag mig irrelevant eftersom jag "tänker på mig själv" osynligt genom min verklighetsbild, och relaterar ytterst sentimentalt -men allting måste utgå från födelsebilden.
Jag känner att jag är värd mer, alltså exakt det jag känner och då menar jag TÄNKER eller blir medveten om mina intentioner -jag "förstår" att jag kan använda denna MYT; dvs mitt liv, till ett nytt liv -det är väldigt svårt att våga släppa taget i sin egen verklighetsbild.
Jag brukar använda musik som mina kompisar för att få uttryck för mina känslor, jag kan inte försätta på denna nivån, det är min skugga.
Jag får ont av musik, för min förståelse är djupare, det blir som en imitation av mig själv och Barbara ger mig ingen uppmärksamhet. Det är ett tragiskt liv. Det är som om hela mitt liv har gått ut på att söka fysisk tystnad -det inser jag nu. Jag har alltid reagerat "känslolöst" på fysisk konst, kultur och värld, aldrig intresserat mig för "saker" -och det kändes hela tiden som om min omgivning hatade mig för detta eller skulle gjort och därför har jag konstruerat en så konstig bild av mig själv och alltid trott att min långsamt döende känslomässiga jord har varit ett "sant problem".
Jag påminner väldigt mycket till känslolivet/identiteten om min pappa och vice versa. Jag har alltid haft honom starkt i mitt hjärta, i traumat och kunde aldrig nå mig själv genom honom som barn eftersom han inte var upplyst förstås.
Det är därför jag kommer ihåg att jag vill GE alla människor SIG SJÄLVA och låta dem vara fria att gå efter sin egen inre röst och unika kreativtet. Att fånga människan uttrycker inte den sanna kärlek som vi är och som helar oss från vår egen naturs småsinthet.
Jag tror mycket få människor vet vad det sanna oberoendet fritt från svartsjuka, begär och religiositet är.
Men under detta fristående distanserade kärleksfilter då jag slutar känna min RÖRELSE, så är mitt liv meningslöst -jag har hela tiden försökt hitta sanningen och utvägen här, men det är snarare det ni behöver för att vara välkomna av mig -och det jag ännu inte förstår är att jag maximalt uttrycker en objektiv spegling, och det är er natur.
Det är därför jag kommer ihåg att jag vill GE alla människor SIG SJÄLVA och låta dem vara fria att gå efter sin egen inre röst och unika kreativtet. Att fånga människan uttrycker inte den sanna kärlek som vi är och som helar oss från vår egen naturs småsinthet.
Jag tror mycket få människor vet vad det sanna oberoendet fritt från svartsjuka, begär och religiositet är.
Men under detta fristående distanserade kärleksfilter då jag slutar känna min RÖRELSE, så är mitt liv meningslöst -jag har hela tiden försökt hitta sanningen och utvägen här, men det är snarare det ni behöver för att vara välkomna av mig -och det jag ännu inte förstår är att jag maximalt uttrycker en objektiv spegling, och det är er natur.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster