Att förheliga svaga och starka - samtidigt?

[Anna Sara]

Jag tror kärlek handlar om att man vill veta vilket intryck andra får av en ("exakt"), det är privat men måste "delas ut" i gemenskapen, jag söker gruppkärlek utifrån själviska behov väldigt mycket, och det är för att jag är så desillusionerad all min jordiska varaktiga identitet och behöver det -BLI dem, och detta är mitt förflutna, min karma av min brist på förståelse och rädsla, tillbakaprojicerat. Detta visar behovet av individualitet GENOM att kollektiveras på djupare nivåer vilket är att man MÅSTE inse kärleken som vi alla uttrycker till varandra I SIG SJÄLV utan den mänskliga formers själviska behov av uppmärksamhet -det är därför jag sökt självmord, det är skönheten av uppoffringar vi förstår när vi upplever världsjälen. Men jag menar att det finns en annan kärlek som all kärlek bygger på OCKSÅ, och denna kreativitet är så så känslig att den ser igenom "religiösa bilder" osv, det är hjärtat, meningen att vi ens lever.. Jag avgudar detta självförtroende som en del är mer integrerade i och som har injicerat denna "happiness"/behov av uppmärksamhet, i all annnan kärlek -även om allt bara ligger i en mellanfas i den stora processen av fri vilja och ljus -och det måste vi påminna om.

Jag försöker beskriva "extacy" som är föreningen av alla behov. Undehållningsindustrin äger oss i vår längtan efter det här -egentligen handlar det om att vi ska SE oss själva, det är svaghetens medium, som "genuiniseras" eftersom vi tar ansvar, och vi behöver påminna massan om vad det verkligen är, och det är implicit och bildas. Samhället är en väldigt sexuell fas, vi är lojala mot resultatet av oss sjävla, det finns ingenstans vi kan ta vägen och därför bevarar vi strukturer och bryter ner dem. Exempel: Det vi personligen INTE identiferar oss med är det är vårt samhälles identitet som vi fortsätter att ge sken av att vi identiferar oss med och kan inte riktigt besvara våra frågor.




Inget kan tas ifrån oss. Vi är "guds" hjälpmedel.

[Anders]

Jag tror kärlek handlar om att man vill veta vilket intryck andra får av en ("exakt"), det är privat men måste "delas ut" i gemenskapen, jag söker gruppkärlek utifrån själviska behov väldigt mycket, och det är för att jag är så desillusionerad all min jordiska varaktiga identitet och behöver det -BLI dem, och detta är mitt förflutna, min karma av min brist på förståelse och rädsla, tillbakaprojicerat. Detta visar behovet av individualitet GENOM att kollektiveras på djupare nivåer vilket är att man MÅSTE inse kärleken som vi alla uttrycker till varandra I SIG SJÄLV utan den mänskliga formers själviska behov av uppmärksamhet -det är därför jag sökt självmord, det är skönheten av uppoffringar vi förstår när vi upplever världsjälen. Men jag menar att det finns en annan kärlek som all kärlek bygger på OCKSÅ, och denna kreativitet är så så känslig att den ser igenom "religiösa bilder" osv, det är hjärtat, meningen att vi ens lever.. Jag avgudar detta självförtroende som en del är mer integrerade i och som har injicerat denna "happiness"/behov av uppmärksamhet, i all annnan kärlek -även om allt bara ligger i en mellanfas i den stora processen av fri vilja och ljus -och det måste vi påminna om.

Jag försöker beskriva "extacy" som är föreningen av alla behov. Undehållningsindustrin äger oss i vår längtan efter det här -egentligen handlar det om att vi ska SE oss själva, det är svaghetens medium, som "genuiniseras" eftersom vi tar ansvar, och vi behöver påminna massan om vad det verkligen är, och det är implicit och bildas. Samhället är en väldigt sexuell fas, vi är lojala mot resultatet av oss sjävla, det finns ingenstans vi kan ta vägen och därför bevarar vi strukturer och bryter ner dem. Exempel: Det vi personligen INTE identiferar oss med är det är vårt samhälles identitet som vi fortsätter att ge sken av att vi identiferar oss med och kan inte riktigt besvara våra frågor.


Inget kan tas ifrån oss. Vi är "guds" hjälpmedel.

Det här med behov av individualitet genom att kollektiviseras...
Är det nåt som förheligas, och som dessutom är starkt så är det väl just det - kollektivismen. Och det står för något svagt samtidigt. Lite som individualismen.

[Anna Sara]

Jag tror kärlek handlar om att man vill veta vilket intryck andra får av en ("exakt"), det är privat men måste "delas ut" i gemenskapen, jag söker gruppkärlek utifrån själviska behov väldigt mycket, och det är för att jag är så desillusionerad all min jordiska varaktiga identitet och behöver det -BLI dem, och detta är mitt förflutna, min karma av min brist på förståelse och rädsla, tillbakaprojicerat. Detta visar behovet av individualitet GENOM att kollektiveras på djupare nivåer vilket är att man MÅSTE inse kärleken som vi alla uttrycker till varandra I SIG SJÄLV utan den mänskliga formers själviska behov av uppmärksamhet -det är därför jag sökt självmord, det är skönheten av uppoffringar vi förstår när vi upplever världsjälen. Men jag menar att det finns en annan kärlek som all kärlek bygger på OCKSÅ, och denna kreativitet är så så känslig att den ser igenom "religiösa bilder" osv, det är hjärtat, meningen att vi ens lever.. Jag avgudar detta självförtroende som en del är mer integrerade i och som har injicerat denna "happiness"/behov av uppmärksamhet, i all annnan kärlek -även om allt bara ligger i en mellanfas i den stora processen av fri vilja och ljus -och det måste vi påminna om.

Jag försöker beskriva "extacy" som är föreningen av alla behov. Undehållningsindustrin äger oss i vår längtan efter det här -egentligen handlar det om att vi ska SE oss själva, det är svaghetens medium, som "genuiniseras" eftersom vi tar ansvar, och vi behöver påminna massan om vad det verkligen är, och det är implicit och bildas. Samhället är en väldigt sexuell fas, vi är lojala mot resultatet av oss sjävla, det finns ingenstans vi kan ta vägen och därför bevarar vi strukturer och bryter ner dem. Exempel: Det vi personligen INTE identiferar oss med är det är vårt samhälles identitet som vi fortsätter att ge sken av att vi identiferar oss med och kan inte riktigt besvara våra frågor.


Inget kan tas ifrån oss. Vi är "guds" hjälpmedel.

Det här med behov av individualitet genom att kollektiviseras...
Är det nåt som förheligas, och som dessutom är starkt så är det väl just det - kollektivismen. Och det står för något svagt samtidigt. Lite som individualismen.

Det är inte det jag menar, jag pratar om något som inte är distanserat från något utan är det i oss själva i vår granskning av, vilket "kollektiverar" själen så att vi kan "dra ut" vetenskap/insikt och göra mänskligheten till en ny miljö....

Varför missförsår alla mig jämt? Varför vågar människor inte vara "urspårade" för att komma närmare sin kreativa insikt? Ser bara massa besatthet av strukturhistoria som inte har någon jävla essens i sina poänger/roller/bollar -en historia som vi samtidigt skuldbelägger, och det handlar om att vi inte fattar att detta handlar om OSS SJÄLVA, att upptäcka var vi står!


Jag använder individualisering som ord ofta, jag hoppas ni förstår att det jag INTE pratar om är en död/meningslös tillvaro av distans från oss själva då vi är som mest borta från vår personlighet, vilket är att egocentriskt INTE använda sin potential för att stärka sin kärna (vilket bidrar till världens styrka/helhet) utan tro på kollektivets karma. Det som folk ofta kallar kollektivism/individualism eftersom det har med varadnra att göra.. alltså för det första är det att vara totalt omedveten om vårt syfte/e v o l u t i o n, och därför förvrida och försökta äga det gemensamma meningssökandet för att känna makt, det är att vara själsligt död, att inte se relationen till det vita pappret.

Och "kärleken" (som är livet och sanningen) är personlig, då menar jag en beslutsam insikt.



Undra varför vi lägger så mycket energi i vår aggressivitet inför teorier och mentala bollar, när detta upphöjda är eller kommer från männniskan, allting är ett möte -"åsikter" är bara att undvika att se hur detta ser ut; varför riktar vi oss inte rakt och känslomässigt till varandra i mötena istället? Allting är ett enda möte, en enda åsikt om allt, om friheten. Vi ÄR en "mental fråga" och det verkar som om många är jätterädda för att upptäcka sin identitet! Man måste utgå från att både älska och hata och inte vara naiv för att begripa dualiteten och HELA. Vi kränker varandra för att komma närmare alltet och eftersom vi egentligen "vet" detta blir vi galna. Vi är INNEBÖRDEN i varje ideal och åsikt men vi vet inte om det.

Vad vet vi om vad andra behöver?


Hur ska vi annars skulle SLÄPPA orden?







Det här är inte kärlek -det andra är kärlek och vi gör vad vi måste men är helt "saknade" eftersom vi kommit bort från naturen.



http://www.youtube.com/watch?v=3lm1SoYmd-o

[Logos]

Undra varför vi lägger så mycket energi i vår aggressivitet inför teorier och mentala bollar, när detta upphöjda är eller kommer från männniskan, allting är ett möte -"åsikter" är bara att undvika att se hur detta ser ut; varför riktar vi oss inte rakt och känslomässigt till varandra i mötena istället? Allting är ett enda möte, en enda åsikt om allt, om friheten. Vi ÄR en "mental fråga" och det verkar som om många är jätterädda för att upptäcka sin identitet! Man måste utgå från att både älska och hata och inte vara naiv för att begripa dualiteten och HELA. Vi kränker varandra för att komma närmare alltet och eftersom vi egentligen "vet" detta blir vi galna. Vi är INNEBÖRDEN i varje ideal och åsikt men vi vet inte om det.

Vad vet vi om vad andra behöver?


Hur ska vi annars skulle SLÄPPA orden?

Hej svejs.

Du vet nog det här svaret redan, men antagligen är det för att vi inte anser oss behöva det. Jag har redan "den andre" och så mycket av dennes tankar, åsikter och känslor som jag anser mig behöva veta klart för mig i själva mötet. "Du" blir en del av min inre process som jag ger objektiv relevans. I det sociala samspelet "bygger" jag dig, och det finns alltid ett element av maktanspråk med i processen. Därav problemet med att låta mötet vara helt fritt. Se på dig själv bara som blir helfrustrerad när du känner dig missförstådd. Även i det ligger det ett maktanspråk gentemot "den andre"

Jag är inte ens säker på att vi har medlen för att mötas "helt öppet", även om jag håller med om att det är ett mål att sträva efter. Vilken plattform hade du tänkt dig?

[Anna Sara]

Jag vet inte. Det som befriar oss från det vi håller på med då i att ingen kan fly från sin identitet.

[Logos]

Vad är identiteten? Någon form av essens som det bara är för oss att ta reda på? Jag vill snarare hävda att identiteten är vår egen bild av oss, skapad av minnet från ett förmodat förflutet och en förmodad syntes av andras och vår egen bild av oss. Något som we make up as we go along, typ.

[Anna Sara]

Vår identitet är syftet med livet. Vad är konst och spår? Tänk att inse att alla har samma i d e n t i t e t -vilket JÄVLA kärlek. Det här är det "stora löftet". Samtidigt är det detta vi intimt vet hela tiden, men vår sanna identitet ligger bortom oss som allt det vi lägger utanför andra utan att ännu nå -är det för att vi vill ha delade sanningar för att vara fria -då vi som sagt inte förstår att vi är frågan, där "dem" står?

[Logos]

Så du förutsätter något form av kollektivt medvetande, varifrån vi har blivit (eller alltid varit?) alienerade? Genom självinsikt kan vi alltså öppna dörrarna till paradiset? Eller missförstår jag dig?

[Anna Sara]

Jag ser det mer som en process som ligger både framför och bakom oss och alienation är en del i ädel mentalisering/frihetsprocess.. Jag vet inte riktigt vad din fråga är, jag vill inte prata så mycket om sanningen utan om vad vi har för relation till/behov av sanningen.

[Logos]

jag vill inte prata så mycket om sanningen utan om vad vi har för relation till/behov av sanningen.

Bra sagt! Det håller jag med om fullt ut. Jag tror att jag förstår dig lite mer nu, du bygger inte system utan söker plattformar? Eller?

[Anna Sara]

Jag söker att förstå vad plattformarna är. Jag tänker hela tiden i ett "vi" [detta är det som kan skapa VAD som helst] -jag anlayserar mig själv underliggande genom det. Det är så man "lyckas", osv -och jag vill bort från de besatta arketyperna. Men har inte tänkt på det så.. Jag VILL bli kränkt utanför spelet -inte förvirrad och blockerad.

[Anders]

Tror nog inte att det var så mycket missförstånd som att inte direkt svara på vad du sa.

Detta att du tänker i ett "vi" kan jag kanske respektera, men bara om det inte är ett erkännande av kollektivism-förheligandet. Jag säger inte att du ger uttryck för det, jag säger bara att det finns, och att det i mina ögon inte är ett skit bättre än egoism/individualism-förheligandet.

Syfte med livet, identitet för dej eller alla... jag kan inte säga "skit i det", men för min del lever jag här och nu, det är målet. Med andra och i mig själv.

Medvetandet är som jag ser det irriterande individuellt. Vi har bara de där förbaskade språken. Jag önskar också att man kunde liksom smälta ihop, men jag har aldrig sett det funka, även om man kan ha myspysigt ibland, men i princip är vi instängda. När vi dör kanske det blir annorlunda?

[Avantgardet]

Jag tycker rent av du ska köra på cancergrejen, transversal, för du har rätt hela vägen. Herrarna som efterfrågar exempel kan väl (eller kan de?) anstränga fantasin lite? Jag blir också avogt inställd om nån kommer och tjatar om Creedence som nåt djävla beställningsnummer. Deras bristande fantasi är nu likväl på inga sätt något som drabbar ditt resonemang.

Det är ju inte heller någon svårighet att föreställa sig inramningar inom vilka cancer skulle kunna vara en s.k. "styrka" (och det kommer an på just detta "skulle kunna vara", medges minsta möjlighet så faller deras ståndpunkt ihop av sig självt). Historieböckerna är till brädden fyllda utav exempel där vissa suspekta läggningar, "sjukdomar", och "karaktärsdefekter" de facto betraktats som "styrkor"; vi kan ju nöja oss med att nämna ett fåtal: siarnas blindhet i det antika Grekland, narcissismen, vansinnet, excentrismen, och de alltigenom asociala dragen hos konstnärer, filosofer, och framstående vetenskapsmän, megalomanin hos makthavare, schizofrenin hos schamaner och medicinmän o.s.v.. Det är typiskt etnocentriska fördomar herrarna företräder, och redan här borde de känna sig lite skamsna, men vi fortsätter likväl. Så låt gå för det då, vi fixar också en sån, västerländsk, inramning, emedan vi ju faktiskt har gjort våra erfarenheter här i livet. Det råkar ju vara så att cancersjuka faktiskt brukar få ut rätt sjyssta mediciner, och skulle man trots allt ha nåt emot att äta dem själv och må finfint så finns det en alltjämt utsvulten marknad på gatan där man kan ta ut fruktansvärda överpriser för preparaten. Så i förhandling med läkare så kan cancer utan vidare vara ett riktigt trumfkort att spela ut!

Men vi kan också anstränga vår fantasi, och ta steget utanför vår egen kultur. Herrarna tycks förutsätta att vår taxonomi är universell, och att den västerländska vetenskapen skulle vara likaså. Men behöver det verkligen vara så? Är det inte möjligt att tänka sig att man i andra kulturer kanske tolkar "cancer" som en smått magisk utväxt av en ny kroppsdel, och därför förärar en nåt slags helighetsstämpel (för att återknyta till trådstarten på ett litet lustigt sätt)? Här gör sig schizofrenin och schamanismen påmind än en gång. Kort sagt, felet man gör är att låsa problemställningen vid En inramning, och tro detta vara den enda, och givetvis är det då lätt hänt att det ser ut som att problemet är svart-vitt och bara har ett enda rimligt svar, men kruxet är ju just det. Det är förenklande och missvisande, och missar helt poängen med resonemanget. Som jag förstår transversals resonemang, och rätta mig gärna om jag har fel, så är det exakt den gesten (att låsa sig vid en enda kontext) som invändes emot. Att säga "cancer" är i sig alltid-redan att ha kontextualiserat fenomenet, att ha gett det en plats inom en medicinsk terminologi och med hela den implicita logik som finns i den begreppsapparaten ("sjukdomar", "skador", o.s.v., eller med andra ord: en massa saker som skall åtgärdas, [/i]avlägsnas[/i], och som saknar all form av (egen-)värde, ett slags parasiter på den ideala organismen Människan, där inget som helst utrymme ges för några avvikelser; vilket ju också är skälet till att vi i det här samhället har "sinnessjuka" istället för schamaner eller, som seden i Ryssland, "heliga dårar" and so on and so forth; vi har att göra med en diskurs som alltså upprättar sitt eget ideala objekt [Människan] både teoretiskt och praktiskt, som stympar alla utväxter (fast "missväxter" ligger förstås närmare det språkbruk som vi talar om), cancer eller andra, som kan uppträda, både teoretiskt och praktiskt - teoretiskt genom att klassa dem som "sjukdomar" och praktiskt genom att avlägsna dem). Att herrarna inte varit klyftiga nog att begripa poängen i resonemanget skall inte ligga henne [transversal] till last, utan det får herrarna ta på egna axlar.

Så snarare bör vi ställa en motfråga, som på en gång trasar sönder motståndarnas ståndpunkt. För det kommer an på om de kan eller inte kan besvara den utan minsta reservation. Allt annat än ett absolut svar är detsamma som ett nederlag för dem, och givetvis vinst för oss. Så låt oss se om de klarar av utmaningen! (Det är förstås bara retoriskt, för vi vet ju redan att de inte förmår det, men av pedagogiska skäl dristar vi oss ändå till att slutföra utläggningen, när vi nu en gång likväl påbörjat den.) Måste (låt säga) Quasimodos puckelrygg med nödvändighet alltid vara en s.k. "svaghet"? Är det strikt omöjligt att föreställa sig någon situation i vilken den skulle kunna utgöra en s.k. "styrka"?

Så, för att provocera lite också (om de inte redan snappat upp subtiliteterna): Är det alltjämt en "styrka", i alla inramningar och utan undantag, att vara vit, västerländsk, medelklass, och vid "god hälsa" (vad än nu det ska betyda)? Det finns ingen situation eller inramning där detta är en "svaghet"? (Oj vad jag tycker om den där självupptagenheten hos de ekonomiskt och kulturellt härskande! Och vad jag fullkomligt älskar att få smula sönder den!) Och, som en sidnot, inte behöver jag väl här påpeka att solen ingalunda är ensam faktor när vi beaktar de förmodade styrkorna och svagheterna i vår pigmentering, för om än den ingen hudcancer gav, och inte heller kunde avvärjas med d-vitaminer, så var den eld som Ku Kux Klan använde till att bränna svarta nog så djävlig ändå vill jag tro...

Tagga ner, Foucault. Det är klart att man kan tolka in fördelar i allt (vilken uppfinningsrikedom måste man inte utveckla för att kunna överleva i Calcuttas slum?), men vad säger det?  Att vi inte bör eftersträva någon form av ekonomisk jämlikhet? Eller i fallet med hudcancer, att vi inte bör göra vårt yttersta för att bota den?

Vissa fenomen producerar mer fysiskt (&psykiskt?) lidande än andra, så är det bara. Kanske är det fel att köra ett argumentum ad populum här, men jag gör det i alla fall och hävdar att de flesta nog skulle föredra att ha garanterad mat för dagen och slippa hudcancer. Om detta beror på överlevnadsinstinkt eller kulturell hegemoni låter jag vara osagt.

Men samtidigt: Om man väljer att bejaka sitt (eller andras) lidande och tolka det som en styrka, så visst, varför inte? Om inte annat så kan det ha en terapeutisk effekt. TV-kanalerna är fulla av jänkare som berättar om sina "livs-kriser" och hur dessa har stärkt dem som personer.

Vi har alla våra normativa tolkningssätt, både du och jag. Man kan ompröva sin symboliska tolkning för att "vidga sina vyer", för att överleva eller för att få igenom en retorisk poäng, men lik förbannat blir det ofta känslorna, och inte minst vad man har i bagaget (som du skriver) som avgör hur man ställer sig till ett visst givet fenomen. Givetvis är den som vill det fri att tolka sin och andras situation precis som denne vill, men man bör fundera på vilka grunder man gör det (vilket ju iofs verkar vara även din poäng).

Nu betraktar jag förvisso de normativa och de deskriptiva frågorna som åtskilda, åtminstone i någon mening. Men visst, den normativa nivån är ofrånkomlig. Jag funderar lite på vad Spinoza säger i "Etiken". Han jämställande av vilja och vetande. Vad vi vet om något är intimt hopbundet med ett visst förhållande till vetandets objekt. Och med ändrat vetande ändras också detta förhållande. Jag har absolut inget färdigt etiskt system att luta mig tillbaka på. Och jag vet inte ens om ett sånt skulle vara önskvärt. Däremot tror jag idén om rättvisa är riktig. Men då det gäller min moral är det lite annorlunda. Jag har svårt att sätta mig som domare över andra. Jag tror alls inte på bestraffning. Om jag skulle sätta min moral i ord är det civilkurage. Att ingripa - emedan vi ju alltid är inkastade i situationer, står aldrig utanför dem utan alltjämt inbegripna (det man vanligtvis kallar "neutralitet", eller nåt likvärdigt, är i mina ögon endast detsamma som ett passivt medgivande, och därmed ett "aktivt" förhållningssätt). Två fel gör inte ett rätt. Så det mesta jag kan åstadkomma är att förhindra något jag anser felaktigt och över vilket jag jag har möjlighet att utöva en påverkan på resultatet. Men det är inte tillräckligt med en enbart lokal praktik, utan vi måste också ha det övergripande systemet i beaktande. Och visst, jag anser nog att det finns en del självklarheter (alla bör ha mat för dagen och tak över huvudet, och innan alla har det så tar det mig emot att unna mig någon lyx alls och anser inte att nån bör ha någon nämnvärd lyx innan det är åtgärdat).

Vad gäller Jimmys ursprungsinlägg så måste jag, som alltid med honom, bara avfärda honom som fruktansvärt naiv. Att lösa problemen i världen handlar inte om att ändra förhållningssätt till dem, utan det handlar om strikt materiella förhållanden. Det handlar om att tillgodose materiella behov (mat och husrum). Svält löses inte med "universell kärlek", oavsett hur mycket de religiösa vill tro det. Sen tycker man ju Jimmy borde fråga sig själv varför han nu inte är nöjd med den världspolitiska situationen. Samma politiska linje som Wilber förespråkar är ju den rådande i hela västvärlden ("den (s.k.) tredje vägen"). Varför har inte problemen försvunnit? Och varför ser de överhuvudtaget inte ut att försvinna?

[mereologi]

Jag funderar lite på vad Spinoza säger i "Etiken". Han jämställande av vilja och vetande. Vad vi vet om något är intimt hopbundet med ett visst förhållande till vetandets objekt. Och med ändrat vetande ändras också detta förhållande.

Jag tror det stämmer. Det är ungefär som intuition och tro, betydelse och verklighet, symbol och förändring. Om man vill så tror jag att man kan byta ut "vilja" mot "uppfattning".

Att lösa problemen i världen handlar inte om att ändra förhållningssätt till dem, utan det handlar om strikt materiella förhållanden.

Ja det är sant, det är ungefär som när personer säger att man aldrig kan förändra någon annan utan bara sig själv.