Jag är förlorad, förlorad i inuti en dröm i intelligensen, utan själ -för själ är UTVECKLING/död och återskapande.
Jag lever distinkt i galenskapen och är en illusion. Tycker synd om mig själv utan att veta om det, eftersom allt blev förvridet från början.
Min smärta är att jag bär en OFÖRENAD polaritet mellan manlig identitet och kvinnlig. Ser denna klyvning (Venus i tredje huset) i mitt utseende, ansikte -alltså det har jag gjort länge. Har ett asymetriskt drag där ena sidan är söt och kvinnlig, och den andra maskulin och avvisande. Jag ska egentligen vara lätt underviktig för att jag ska se bra ut och inte småmullig som jag är nu för att försöka balansera min jord men blir otillfredställd i lögnen, som söt OCH ful i en total formlöshet, eftersom jag mår dåligt över att försöka dölja brist på skönhet. Fattar aldrig varför jag aldrig har kunnat ta tag i det här, mina "köttets lustar" är skrivande, mental acceleration och filosofi, och gör därför att jag glömmer naturens harmoni, och är obalanserad (naiv).
Det gör alltså ONT och är ofärdigt, ett kreativt exempel som jag är fäst vid mitt hem/inre i -det är en total potential/förändring. All denna upplevelse är den kärlek jag försöker bevara såhär, men det är ansvarslöst.
Skrider från och med nu in i behandling, med mitt stora feta ego.
Åker till Stockholm om två timmar, lång bussresa.
Ska nu gå till posten och hämta kolliodalt silver, Pau d'Arco-te m.m...
Jag tänkte skriva att jag har väldigt svårt att älska människans svaghet.. att jag skulle varit helt oförmögen och trögt romantisk om jag inte hade denna förändring osv, det skulle blotta min självbild och ironi men totala förakt.. man säger inte riktigt så.. Jag älskar att jag är självisk, men ändå. "Jag är inte färdig än".
Rädsla, Längtan, Kärlek
Moderator: Moderatorgruppen
Jag har VARIT en man, alltså "dött" omedvetet, och försöker fortfarande ha kvar min manlighet eftersom jag fastnat i mina känslor. Jag vill formlöst s.a.s "vinna". Samtidigt "är" detta reflektionen på jag varit en KVINNA i HELA MITT LIV, och därför tvingas trycka ner det i dessa förflutna former, och integrera förändrande mentaliserande friare genom anpassning och känslor.
Jag undanhåller hela min personliga potential av upplevelser.
Har väldigt svårt att uttrycka känslorna (det handlar bara om intellektuell provokation hittils), kanalisera ursprungsfälten eftersom jag står fri i mig själv -saken är att jag är del av sanningen, jag är bara en rörelse. Jag är inte imponerad av något, och folk skulle gärna få styra över mina val, eftersom man inte borde tillåta det här att vila eftersom det är att stå tillbaka inför att föra in medvetenhet i samhället.
Funderade förut på att skaffa barn för att manifestera min galenskap och verkligen förstå att samhället är onaturligt och upplysa om det. T ex så skulle den mänskliga gemenskapen vara perfekt om vänner istället hade barn med varandra och kärlekspar var för sig själva, det är på något sätt egoistisk att i kärleksförhållanden försöka leva upp till mänsklighetens behov eftersom förälskelseestetiken som är osynlig för andra, vaggar in medvetanden i SKIT. Skulle jag ha barn skulle jag inte vilja äga det utan låta det växa upp självständigt "utan föräldrar".. alla skulle vara mycket mer lyckliga om det såg ut såhär, eftersom de inte fick överdrivna ideal invävda i huvudet och därför extrema beteendestörningar och inget att luta sig på i en trög ointelligent värld. Dessutom leder familjer till grava sexuella hämningar, eller för en del incest -som måste alltså den perversaste närhetsintentionen/bekräftelseimplosionen som finns.
Alltså jag kan inte uttrycka min kärlek naturligt, och larvar mig därför. Har bestämt mig för att endast låta umgänge med mina intierade vänner att vara växande, genom drogsessioner, eftersom det annars är meningslöst. Funderar lite på att prostituera mig säkert också, för att tjäna pengar och även för att förstå den här grundläggande tillitsarkeypen. Jag hatar att leva skenbart kärlekslöst. Men jag har kommit över den värsta pubertala idéverksamheten nu, eftersom jag nu nyligen faktiskt FÖRSTÅR att det sanna syftet med denna formen inte kan klä sig i död utan är menad att regenereras totalt i ett nytt sammahang, det här är gud som jag kontrollerar med min fria vilja.
Jag har känt mig våldtagen i hela mitt liv, och "tror" på det genom projiceringarna som världen -jag kanaliserar ett slags MIRAKULÖST UPPBROTT.
Jag undanhåller hela min personliga potential av upplevelser.
Har väldigt svårt att uttrycka känslorna (det handlar bara om intellektuell provokation hittils), kanalisera ursprungsfälten eftersom jag står fri i mig själv -saken är att jag är del av sanningen, jag är bara en rörelse. Jag är inte imponerad av något, och folk skulle gärna få styra över mina val, eftersom man inte borde tillåta det här att vila eftersom det är att stå tillbaka inför att föra in medvetenhet i samhället.
Funderade förut på att skaffa barn för att manifestera min galenskap och verkligen förstå att samhället är onaturligt och upplysa om det. T ex så skulle den mänskliga gemenskapen vara perfekt om vänner istället hade barn med varandra och kärlekspar var för sig själva, det är på något sätt egoistisk att i kärleksförhållanden försöka leva upp till mänsklighetens behov eftersom förälskelseestetiken som är osynlig för andra, vaggar in medvetanden i SKIT. Skulle jag ha barn skulle jag inte vilja äga det utan låta det växa upp självständigt "utan föräldrar".. alla skulle vara mycket mer lyckliga om det såg ut såhär, eftersom de inte fick överdrivna ideal invävda i huvudet och därför extrema beteendestörningar och inget att luta sig på i en trög ointelligent värld. Dessutom leder familjer till grava sexuella hämningar, eller för en del incest -som måste alltså den perversaste närhetsintentionen/bekräftelseimplosionen som finns.
Alltså jag kan inte uttrycka min kärlek naturligt, och larvar mig därför. Har bestämt mig för att endast låta umgänge med mina intierade vänner att vara växande, genom drogsessioner, eftersom det annars är meningslöst. Funderar lite på att prostituera mig säkert också, för att tjäna pengar och även för att förstå den här grundläggande tillitsarkeypen. Jag hatar att leva skenbart kärlekslöst. Men jag har kommit över den värsta pubertala idéverksamheten nu, eftersom jag nu nyligen faktiskt FÖRSTÅR att det sanna syftet med denna formen inte kan klä sig i död utan är menad att regenereras totalt i ett nytt sammahang, det här är gud som jag kontrollerar med min fria vilja.
Jag har känt mig våldtagen i hela mitt liv, och "tror" på det genom projiceringarna som världen -jag kanaliserar ett slags MIRAKULÖST UPPBROTT.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 40 och 0 gäster