En drogteori

[Minded]

Att man drabbas av vissa associationer i vissa tillstånd är kanske inte så konstigt. Inte konstigare än att en viss smak kan få oss att minnas andra gånger vi känt samma smak, när denna nya ("upprepade") smakupplevelse inskriver sig själv i samma "kedja som den substituerar" (för att tala samtida filosofiskt fackspråk).

Relaterar på fundamental nivå till vad Sceptisk skriver om i sin nya tråd 'Creepschool och barnprogrammering'. Och på sätt och vis ännu mer till vad BigJ skriver däri (som fakticitet och faktiskt medveten och visst kontrollerad programmering av sina läsare):
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6329

Undrar förresten var gränsen ligger för medvetenhet om påverkan och inte, om intentionen är irrelevant i sammanhanget - då inte en objektiv fakticitet. Är själva mitt pekande på BigJ lika irrelevant som jag hävdar hans görande vara?

Kultur och erfarenhet som rättesnöre för vad som är korrekt..

Dessa tidigare erfarelser liknar den innevarande men skiljer sig också från denna just därigenom (annars hade de ju inte varit "objekt" för reflektionen, utan varit oskiljaktiga från, eller i själva verket, densamma som den innevarande). Så vad jag säger är kort och gott att vissa saker är aktuella och relevanta för reflektionen i vissa sammanhang, och triggas utav vissa stimuli, medan andra är mindre aktuella och relevanta. Vad som är just aktuellt och relevant i ett enskilt tillfälle finns det förstås inget sätt att uttömmande ange, utan beror på en massa saker som varierar från person till person.

Om vi vill lära känna världen, förstå den, visst kontrollera den - om än bara genom att benämna den - så ser vi på nya upplevelser genom våra gamla erfarenheter. Var stolthet kommer in i bilden, viljan, öppenheten till att faktiskt lära sig något nytt - eller inte. Saker som liknar stolar, bedömer jag via överslagsräkning/generalisering som stolar. Men om det inte liknar något jag tidigare känner, så vill jag (även om bara av vana och fart) kategorisera det, benämna det, för att kunna relatera relevant till det, visst kunna styra det. Också på tal om association eller dissociation. Den varande förhåller sig inte reellt till, annat än genom fakticitet - eller om det uppfattade inte verkar vara anledande till, så lämnar uppmärksamheten detta, fäster sig liksom inte vid, utan tillåter uppmärksamheten att vandra vidare för att hitta något annat att fästa sig vid, något av relativ betydelse.

Annorlunda uttryckt kan vi säga att medvetandetillståndet är en faktor i vad vi kallar kontext, en mycket avgörande sådan till och med. Det [medvetandetillståndet] sätter ramarna för vad som är just aktuellt och relevant i en viss situation. På sätt och vis dikterar medvetandetillståndet vad vi skall lägga märke till, hur vi ska associera och tänka.

Jag är lite osäker på vad vi alls menar med "drog" dock. För Heidegger finns t.ex. en "beroendestruktur", där Dasein ständigt står vid-sidan-av-sig-själv i jakt på nästa "fix". Därigenom blir Dasein låst på så sätt att Dasein inte kommer i kontakt med sin egen framtid på ett autentiskt sätt. Men det kan ju gälla vad som helst. Vad som helst kan spela huvudrollen i denna beroendestruktur (som är fundamental och föregår varje "drog"). Inte minst konsumtionshetsen t.ex.

En intressant tanke snubblar Walter Benjamin på till följd av haschrus. Han tycks ha velat säga att "medvetandet" (som något eget) kollapsar inför världen, och blir ett med världen, under haschpåverkan. Alltså inte så mycket att haschet på något sätt skulle ge honom en upplevelse av ett visst slag som att allting runt omkring honom närde haschruset. Att medvetandet som just medvetande fick stå tillbaka för att vara uppfylld av världen...

Varför meningen med livet är att leva detsamma. Eller kan sägas inte finnas. Eller det ögonblickliga, det enda som faktiskt Är (det är sagt att 'Buddha is dried shit on a stick'). Medvetandet sas gör, där frånvaro av just uppmärksamhet är att vara. Det relaterar till Tao te Chings 'Den vise gör ingenting, och lämnar därför ingenting ogjort'.
Också, värt att poängtera är att medvetandet fick stå tillbaks, för att istället kunna vara uppfylld av världen. Det handlar alltså just inte om en ansträngning, ett görande - av reell medvetenhet (i den bemärkelsen). Snarare ett tillåtande av ett något annat uppenbarligen relativt obekant, eller faktiskt något som av vana är hållet (i sig av medveten ansträning) på avstånd.
Dvs feminint, och accepterande, emottagande (varande). Inte i essens ett penetrerande (görande). Ju mer man försöker göra, desto längre ifrån ögonblicket är man. Nakaima, från det japanska språket, betyder 'här och nu', och som en möjlig tolkning (synonym?) också 'paradiset'.
Någonstans däri skrev jag förresten om att låta något annat ta över istället för medvetandet. Någon som vid det kom att tänka på gud?

[J R Auk]

Som drogfri märker jag att mitt minne fungerar, riktigt bra (för att vara jag), och detta är jag benägen tolka som att det tidsliga rum jag bebor fått större utsträckning, och att jag kan röra mig mer obehindrat i det. ....

Är det här främst en teori om droger? Menar du idén om att vi själva bygger vår värld vara så befäst?

Jag instämmer med dig, men menar inte det bero på drogen, utan på hur tanken formerar sig. Jag har märkt nästan alla effekter som droger ger utan att tillföra substansen. En oregerlig tanke, eller tanke hos vissa, beter sig som ett barn som inte vill gå med på ett resonemang eftersom det är låst i en konflikt med den som ger resonemanget. Det är inte drogen, den låter oss bara acceptera den formen för tänkandet, vilket förklarar varför vissa tänker som fyllon livet igenom.

Så jag förklarar ju detta fenomen du pekar på med att tiden inte finns och att vi därigenom alltid representerar tiden varpå hur vi representerar den avgör dess kvaliteter. Drogen gör inte skillnaden som ger ett annat tidsperspektiv den förändrar bara hur du tänker (taget i vid mening då tanken inkluderar återkopplingar av kroppen i det den reflekterar över kroppen osv tex).

Vid meditation, eller kontemplation, blir det uppenbart. Tiden sträcks och krymps oerhört när tanken tillåts vila förvissad om att den direkta världen inte måste vakas över.

[transversal]

Talar du inte egentligen om associerande som process nu, transversal? Att man drabbas av vissa associationer i vissa tillstånd är kanske inte så konstigt. Inte konstigare än att en viss smak kan få oss att minnas andra gånger vi känt samma smak, när denna nya ("upprepade") smakupplevelse inskriver sig själv i samma "kedja som den substituerar" (för att tala samtida filosofiskt fackspråk). Dessa tidigare erfarelser liknar den innevarande men skiljer sig också från denna just därigenom (annars hade de ju inte varit "objekt" för reflektionen, utan varit oskiljaktiga från, eller i själva verket, densamma som den innevarande). Så vad jag säger är kort och gott att vissa saker är aktuella och relevanta för reflektionen i vissa sammanhang, och triggas utav vissa stimuli, medan andra är mindre aktuella och relevanta. Vad som är just aktuellt och relevant i ett enskilt tillfälle finns det förstås inget sätt att uttömmande ange, utan beror på en massa saker som varierar från person till person.

Annorlunda uttryckt kan vi säga att medvetandetillståndet är en faktor i vad vi kallar kontext, en mycket avgörande sådan till och med. Det [medvetandetillståndet] sätter ramarna för vad som är just aktuellt och relevant i en viss situation. På sätt och vis dikterar medvetandetillståndet vad vi skall lägga märke till, hur vi ska associera och tänka.

Jag är lite osäker på vad vi alls menar med "drog" dock. För Heidegger finns t.ex. en "beroendestruktur", där Dasein ständigt står vid-sidan-av-sig-själv i jakt på nästa "fix". Därigenom blir Dasein låst på så sätt att Dasein inte kommer i kontakt med sin egen framtid på ett autentiskt sätt. Men det kan ju gälla vad som helst. Vad som helst kan spela huvudrollen i denna beroendestruktur (som är fundamental och föregår varje "drog"). Inte minst konsumtionshetsen t.ex.

Associerande som process ... Både ja och nej egentligen ... Jag menar inte bara den "positiva" effekten dvs förmågan att minnas, utan även om den "negativa" effekten, (+ och - i betydelse av närvaro respektive frånvaro), dvs oförmågan att med inlevelse minnas, även om man logiskt kan erinra sig upplevelsen. Tycker på något sätt att det är mer uppseendeväckande att visst material (känslomässigt) blir otillgängligt även när man i förnuftsmässig bemärkelse minns och kan redogöra för händelser.

Exempel. Kommer precis ur en migränattack - någonting som innebär en medvetandeglidning eftersom kroppen upplever kraftig utmattning. Fortfarande är jag inte fullständigt tillbaka i "normaltillståndet", men på väg tillbaka till normal status. Jag har fortfarande minnet av smärtan hyfsat intakt, även om den successivt bleknar som ett slags dröm, och jag minns också andra migränattacker som jag haft tidigare, men jag vet att när jag fullständigt är tillbaka i mitt vanliga medvetandetillstånd så kommer jag inte att kunna erinra mig smärtan. Jag kommer att veta att jag låg och vred mig i sängen med en våt trasa på huvudet, men jag har inget känslomässigt minne av det fysiska obehaget. Varför minns man inte smärtan?

Skulle kunna nämna andra exempel minne kontra känslomässig upplevelse, så jag har inte den upplevelsen att det bara gäller smärtförnimmelser, utan även andra upplevelser.

Men håller i övrigt med dig om att det inte är konstigt att vissa associationer väcks av vissa sinnestillstånd.

"Drog" är för övrigt ett svårdefinierat begrepp. Kanske skulle man kunna säga att de flesta saker (substanser - även sådant som traditionellt räknas som "mat", upplevelser etc) har drog-egenskaper i varierande grad? Dvs allt omkring oss (och inne i oss) förändrar vårt medvetande kontinuerligt, men vissa saker har en extraordinär förmåga att förskjuta medvetandet ...?

[Niya]

Det blev visst väldigt sent nu märkte jag och har därför inte läst klart tråden från början till slut. Jag tycker i alla fall att originalfrågan är värd en bump. Jag vill slinka in några rader och kanske få igång diskussionen igen innan sömnen tar tankarna ifrån mig.

Jag känner verkligen igen mig i teorin om att tiden på något sätt skulle krympa vid berusning, i vilket fall uppfattar jag det så på svamp och syra. Och precis som Avantgardet säger så är tjusningen med dessa droger för mig att tappa kontrollen. Inte att bli full och dansa på bord, men det känns som att vara 5 år igen och se på sitt "mogna" jag från de nyfikna ögonen. Det knyts samman, självkontroll och kontroll över sin egen (fram)tid. Framtiden, om jag ens reflekterar över den, tycks oviktig. Just därför att framtiden känns oviktig så blir nuet glasklart. Som att den blinde utvecklar närpå övernaturligt bra hörsel.

Jag har, trippad på LSD, suttit i en bil och skrattat så tårarna sprutat och försökt uttrycka just allt detta, hur vackra saker blir när man tar sig tid att se på dem ordentligt. Att släppa kontrollen och låta tankarna sväva fritt. Det kom ut i ett så vackert uttalande som jag kan inte hålla min hjärna still.
Kan översättas grovt till: I vanliga fall koncentrerar jag mig, det kan jag inte nu, och det är jävligt skönt.
Jag upplever inte ruset som en flykt från verkligheten, men däremot som att vara på semester i verkligheten, att beskåda den utifrån, som att jag inte var en del av den. Det gör att jag kan uppskatta saker på ett helt annat sätt. Ett konstant flöde av nya, vackra intryck, på en plats som egentligen är mig bekant och som jag annars inte hade reflekterat över. Det kan ge de mest bisarra upplevelser, som att inse att man uppskattar och vill tacka sol och skugga för att de gör ett så bra jobb.

[Anna Sara]

Man bara imploderas och imploderas.


Allting är som det ska.

[Justin Case]

Jag känner verkligen igen mig i teorin om att tiden på något sätt skulle krympa vid berusning, i vilket fall uppfattar jag det så på svamp och syra. Och precis som Avantgardet säger så är tjusningen med dessa droger för mig att tappa kontrollen. Inte att bli full och dansa på bord, men det känns som att vara 5 år igen och se på sitt "mogna" jag från de nyfikna ögonen. Det knyts samman, självkontroll och kontroll över sin egen (fram)tid. Framtiden, om jag ens reflekterar över den, tycks oviktig. Just därför att framtiden känns oviktig så blir nuet glasklart. Som att den blinde utvecklar närpå övernaturligt bra hörsel.

Jag har, trippad på LSD, suttit i en bil och skrattat så tårarna sprutat och försökt uttrycka just allt detta, hur vackra saker blir när man tar sig tid att se på dem ordentligt. Att släppa kontrollen och låta tankarna sväva fritt. Det kom ut i ett så vackert uttalande som jag kan inte hålla min hjärna still.

De intellektuella förtjänsterna av de droger du tagit tycks mig obefintliga, men den extraordinära lyckonivå de tycks alstra är något som fler människor borde tänka till kring. Om man kunde uppfinna en drog som både alstrade samma lyckonivåhöjning som den du ger uttryck för, men ändå bevarade vår normala rationalitet, skulle oerhört mycket vara vunnet. Det borde vara möjligt.

När du säger att framtiden känns oviktig medan nuet känns glasklart, undrar jag om du inte egentligen pratar om olika långsiktig/kortsiktig framtidsplanering, snarare än "nuet". Hur långt är "nuet"? Om det du kallar "nuet" vore infinitesimalt kort eller upptog noll tid, skulle du aldrig hinna uppleva det. Alltså måste det vara längre än så. Jag skulle tro att det du kallar "nuet" även innefattar en del av en anticiperad framtid (vi förutser saker och ting även undermedvetet, även när vi inte upplever det som att vi gör det; en mycket stor och viktig del av vår hjärnas arbete går ut på att anticipera saker och ting, till största delen omedvetet). Alltså pratar du bara om att du blir mer kortsiktig när du drogar än när du inte drogar. Det är jag inte säker på att mänskligheten skulle må så bra av att ta efter, en masse, på lång sikt. Däremot vore det bra om man kunde utvinna lyckan som sådana här lyckoalstrande droger skapar, men utan att förlora långsiktigheten och rationaliteten. Det borde redan idag, tycker jag, vara möjligt att skapa en drog med de egenskaperna. Sedan gäller det att skapa den på ett sådant sätt att den inte heller förstör kroppen och/eller hjärnan på sikt heller.