Strävanden

[Marksa]

Strävanden

Om den enskildes strävan enkom är till för att berika sig själv med yttre ting, skulle jag vilja påstå att det är en väg mot ett själsligt fördärv.

Men om och är strävandet är mot större djup, alltså en strävan efter att berika människans nyfikenhet om naturen omkring sig, eller att göra livet enklare för det stora flertalet av människor. Då hör strävandet till det sanna, (det goda eller det sköna), och då berikar det även den inre människan som växer mot större höjd. Alltså den springande punkten här är hur man behandlar egot.

Den andra delen i ett resonemang kring yttre handlingars goda inflytande på den inre människan är sanningen kring en yttre sysslas meditativa påverkan. Alltså när du så går upp i ditt "arbete" vilket kan vara allt från partikelfysik till lokalvård eller varför inte bågskytte, kan du för en stund utestänga allt brus från yttervärlden och på så vis få en rening inombords. Vilket ger dig möjligheten att åter ge ut av dig själv, din kärlek.

Det finns ingen motsättning mellan det vetenskapliga utforskandet av världen. Och den personliga medvetandets utveckling. Allt kan ske fullt i full medvetenhet...och detta går hand i hand och bör göra så för att inte skapa en obalans i tillvaron.

De senaste 100 åren i väster landet har i mångt och mycket handlat om att använda vetenskapens landvinningar till att få det materiellt bättre, och inget fel i det! om vi också hade varit lite mer försiktiga med våran biosfär och vårat mentala välmående. Så nu vi vet var vi bör koncentrera vårt kunnande på framöver.

[Avantgardet]

Är inte också ett "mentalt välmående" ett yttre (materiellt) ting? Kan man må bra, mentalt, under vilka förutsättningar som helst, och är det rimligt att be någon om det? Borde vi inte istället för att fokusera på vårt "mentala välmående" se till så att alla har det de behöver och så att de klarar sig? Borde inte det komma i första hand. Jag menar jag kan lätt ta att må lite skit om jag vet att det hjälper någon eller några andra. Hela snacket om det här andliga är så självcentrerat, det är vad jag har att invända.

Exempel (lika krasst det). Två gubbar står och surrar, det har varit inbrott i ett tjugotal båtar under en natt (själv tänker jag för mig själv: "najs, har de råd att ha så fina djävla båtar och ändå knycka skattemedel för att ha mig heltidsanställd här gratis så är det bara rätt att nån fattig djävel får sig en del av kakan, dessutom ska de ha plusspoäng för hur snyggt de gått tillväga!"). Mycket snart kommer samtalet in på att vi har tagit in så mycket "skit" från andra ställen, att vissa av dem inte alls har här att göra och så vidare. Jag kan förstås inte hålla käften utan säger: "men är det bättre att de håller på och ställer till det där nere där det redan är djävligt, än här där vi har det bättre? Ska man inte dela på "skiten" också?". Gubbarna blev knäpptysta, och eftertänksamma, och jag tänkte att jag nog trots allt drev hem den där.

[suchanother]

Inte en jävla susning

[Fromm]

Är inte också ett "mentalt välmående" ett yttre (materiellt) ting? Kan man må bra, mentalt, under vilka förutsättningar som helst, och är det rimligt att be någon om det? Borde vi inte istället för att fokusera på vårt "mentala välmående" se till så att alla har det de behöver och så att de klarar sig? Borde inte det komma i första hand. Jag menar jag kan lätt ta att må lite skit om jag vet att det hjälper någon eller några andra. Hela snacket om det här andliga är så självcentrerat, det är vad jag har att invända.

Så du säger att vi skall lida för att komma ihåg att vi blir plågade. Resultatet blir då enbart en liten värnlös masochistisk själ?
Själv ser jag jagets utplåning som första steget i en pånyttfödelse till en bättre värld.  8)

Astronomy
Clock strikes twelve and moondrops burst
Out at you from their hiding place
Like acid and oil on a madmans face
His reason tends to fly away
Like lesser birds on the four winds
Like silver scrapes in may
And now the sands become a crust
Most of you have gone away
http://www.youtube.com/watch?v=5V7KPZtc ... re=related

[Avantgardet]

Är det vad jag säger? Tror inte man blir vare sig liten eller värnlös själsligen genom att vara solidarisk. Så länge det finns lidande så bör vi väl se till att dela på det?

[Marksa]

Är det vad jag säger? Tror inte man blir vare sig liten eller värnlös själsligen genom att vara solidarisk. Så länge det finns lidande så bör vi väl se till att dela på det?

I sak kan jag hålla med dig. Lider min kompis så lider jag.

Men i det stora spelet så finns ingen sådan automatik! Jag ser inte att man kan vara solidarisk med människorna i säg Somalia om jag minskar på mitt "mentala välmående", utan här handlar det om att vara så på tårna så att jag faktiskt handlar som en världsmedborgare jag har potential att kunna vara. och för att kunna göra detta bör mitt mentala välmående vara av sådan art att det tillåter detta. Och då kan solidariteten ta sig uttryck i materiellt delande eller vara av en  icke ego drivande intellektuell art. Och detta avantgardet fungerar inte om jag mår dåligt och tar "allt skit som mitt skit".

[Avantgardet]

Förstår att du menar väl men det där är samma gamla borgerliga blufflogik som man hör spelas överallt i samhället. Det säger egentligen sig självt: om alla först skall se till att må bra själva, för att därefter kunna hjälpa andra, så kommer inget annat än en massa självömkande bli av. Och synar man ditt resonemang närmre så finner man en liten men ack så väsentlig detalj, nämligen följande: förutsätter inte detta "att må dåligt" att man de facto har sig själv i åtanke? Det vill säga att dina ansträngningar är riktade på dig själv, och inte på din omvärld. Självuppoffring är ju just att åsidosätta sig själv, då är inte detta "att må dåligt" ens relevant - och man ligger i tills man stupar, annars har man inte gjort sitt bästa. Vad som fattas resonemanget är alltså detta väsentliga steg, att lämna egot som projekt (som att det skulle kunna upplösas eller what not genom att bara stärka det med sin praktik), och ersätta det med ett ansvar för omvärlden.

Och detta är det jag anser vara så förbannat hycklande i den moderna orientalistiska new-age pseudo-buddhismen. Den är bara den klassiska borgerliga individualismen i ny skrud. Det handlar om att själv bli bättre i förhållande till sin omvärld, inte att göra omvärlden bättre i förhållande till en själv. Missriktat helt enkelt.

Alltså, vi är med andra ord eniga i sak, men jag ser (samma) problem i den lösning du föreslår.

[Marksa]

Förstår att du menar väl men det där är samma gamla borgerliga blufflogik som man hör spelas överallt i samhället. Det säger egentligen sig självt: om alla först skall se till att må bra själva, för att därefter kunna hjälpa andra, så kommer inget annat än en massa självömkande bli av.

Om jag lider med min granne som är alkoholists, och samtidigt väldigt medveten problematiken kring detta. När har jag bäst förutsättningar att vara en hjälpande solidarisk medmänniska i detta fall. När jag delar "skiten" med honom, vilket kan vara "trevligt" i perioder eller när jag städar bort mina flaskor och kastar bort innehållet i hans flaskor?

Och synar man ditt resonemang närmre så finner man en liten men ack så väsentlig detalj, nämligen följande: förutsätter inte detta "att må dåligt" att man de facto har sig själv i åtanke? Det vill säga att dina ansträngningar är riktade på dig själv, och inte på din omvärld.

Självklart måste man arbeta med sig själv, detta åtminstone för att finna på vad som är drivkraften bakom ens handlingar och strävanden. Förtår fortfarande inte aversionen som finns på vissa håll för en utveckling av det egna medvetandet och medvetenheten kring hur världen förhåller sig.

Självuppoffring är ju just att åsidosätta sig själv, då är inte detta "att må dåligt" ens relevant - och man ligger i tills man stupar, annars har man inte gjort sitt bästa. Vad som fattas resonemanget är alltså detta väsentliga steg, att lämna egot som projekt (som att det skulle kunna upplösas eller what not genom att bara stärka det med sin praktik), och ersätta det med ett ansvar för omvärlden.

Att kunna åsidosätta sitt eget ego till förmån för omvärlden är ett projekt värt sin man/kvinna. Finner du det enkelt? ja då lyckönskar jag dig i dina strävanden.

Alltså, vi är med andra ord eniga i sak, men jag ser (samma) problem i den lösning du föreslår.

Förmodligen så mynnar båda våra resonemang i en typ av medmänsklig humanism.Men ur olika utgångspunkter. Och detta är en del av det sköna.

[Fromm]

Jag menar jag kan lätt ta att må lite skit om jag vet att det hjälper någon eller några andra.

Tolkade texten som att du önskar att alla skulle gå omkring med ett kors och må lite dåligt pga. världens elände. Påminner lite om Jesus död på korset.
Följande är kort vad jag mha neurologin tolkar som grundiden bakom Mors mystica.

Välgörenhetsgalor sjuder av solidaritet när vi ser lidandet på tv-skärmen. Känslorna försvinner dock lika fort som de uppstår.
Orsaken finner du i att nya känslor hela tiden kommer att ersätta de gamla. Känslans uppgift är att fokuserade hela kroppen på vad just känslan i sig pekar på.

Kan du däremot begränsa dina känslor kommer därför inga nya känslor att ta över medvetandet scen.

[Avantgardet]

Marksa, den springande punkten i vår meningsskiljaktighet är helt enkelt den att vi kanske i viss mån bör släppa våra föreställningar om vad som är en "lyckad" eller "upplyst" människa, och faktiskt dela några fulöl med A-laget. Där är i alla fall där man stöter på mig, och skulle det vara så djävla hemskt det? Behöver han ditt medlidande, eller behöver han nån som helt enkelt är där och delar med- och motgångar? Varför inte se att det är det berikar er båda. Det är inte frågan om nått missionerande, inget omvändande av den "syndige", utan att läsa känna denna "synd" inifrån och kanske förstå att den också har sina fullt förnuftiga skäl.

[Avantgardet]

Jag menar jag kan lätt ta att må lite skit om jag vet att det hjälper någon eller några andra.

Tolkade texten som att du önskar att alla skulle gå omkring med ett kors och må lite dåligt pga. världens elände. Påminner lite om Jesus död på korset.
Följande är kort vad jag mha neurologin tolkar som grundiden bakom Mors mystica.

Välgörenhetsgalor sjuder av solidaritet när vi ser lidandet på tv-skärmen. Känslorna försvinner dock lika fort som de uppstår.
Orsaken finner du i att nya känslor hela tiden kommer att ersätta de gamla. Känslans uppgift är att fokuserade hela kroppen på vad just känslan i sig pekar på.

Kan du däremot begränsa dina känslor kommer därför inga nya känslor att ta över medvetandet scen.

Jag talar inte om faddergalor, de är där enbart för att täcka över problemet utan att vi ska behöva gå och ha dåligt samvete. Att skicka en hundring är en sån djävla klen ursäkt för allt helvete vi indirekt åsamkar dem genom att betala dem blott för slavgöra. Jag säger att det vi kanske borde göra är att ta anställning mitt ibland dem, och göra vårt bästa för att uppegga dem och oss själva till motstånd mot makthavarna. Istället för att meditera och hoppas att mitt "harmoniska" själsliga tillstånd skall ställa allt till rätta, så kanske ditt själstillstånd av sig självt blir harmoniskt.

[Fromm]

Jag talar inte om faddergalor, de är där enbart för att täcka över problemet utan att vi ska behöva gå och ha dåligt samvete. Att skicka en hundring är en sån djävla klen ursäkt för allt helvete vi indirekt åsamkar dem genom att betala dem blott för slavgöra. Jag säger att det vi kanske borde göra är att ta anställning mitt ibland dem, och göra vårt bästa för att uppegga dem och oss själva till motstånd mot makthavarna. Istället för att meditera och hoppas att mitt "harmoniska" själsliga tillstånd skall ställa allt till rätta, så kanske ditt själstillstånd av sig självt blir harmoniskt.

Nej vem f-n gör det och texten handlar inte om någon j-vla meditation heller.
Det är inte bristen på känslor som gör oss okänsliga. Det är mindre och mer kontroll på våra känslor som gör oss mer mänskliga.

Det var det som var syftet med föregående text. Så vill du förstå saken eller bränner du bara av lite tid i mitt trevliga sällskap?  :)

[Avantgardet]

Hahahahaha, fan det här har jag inget djävla minne av. Damn! Well, jaja.. puss på er!

[Avantgardet]

Okej, gör ett försök. Jag talar inte om känslor, jag talar om konkreta grejer. Jag är inte så inne på det här med själsliga tillstånd eller neurala processer, eller shit, jag är inne på att saker ska ligga rätt till i verkligheten, och vår verklighet tar inte slut med vad vi känner och tänker. Är egentligen ganska abstrakt här i alla min concreteness, men jag tror inte jag är alldeles obegriplig heller, eller? Mitt problem just nu är att pussla ihop vad som hänt, varför jag har så förbannat mycket mat hemma, och hur mycket av det som jag inte betalat för... Vissa grejer borde jag inte stoppa i mig, men så var det ett par vänner som hade det riktigt tung och var i behov av hjälp.

[Liam]

Strävan är en bra anpassning som antagligen har givit oss en stor del av världen vi har idag.

Säkrare, bättre, snabbare. Man är aldrig nöjd utan strävar alltid efter ett bättre liv, och när man uppnår "målet" får man något nytt som man vill uppnå. En evig cirkel av förbättring som aldrig upphör.

Känns enbart positivt!