Önskar jag kunde ta mitt liv
Moderator: Moderatorgruppen
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
JimmyAberg skrev:Okej, sätt inte på en bra låt, lägg dig inte ner och vila.
VARFÖR?
Varför vill ni ha mig kvar? Vad vill ni mig?
-
Möjligen -är det detta jag kan spegla i dig Jimmy, varför jag fortfarande tror på dig och respekterar dig..
Vad har hänt med drömmen? Idealet.. Broders och systers-aggressiviteten... Det naiva pånyttfödande trotset som bara kan kallas ödet eller perfekt vilja? Jag säger detta seriöst.. Jag trodde på något.. jag tror det..
Hjälp mig gudhelvetet.. hjälp mig att bryta ner mig så fullständigt att jag når min primitiva sorg så jag kan ställa mig upp inför mig själv..
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
JimmyAberg skrev:Det låter som du är inne i en slags "nojja".
Du "skippade" uppmärksamheten i det här?
Här uttrycker jag mitt dialog/relations-problem:
JAG ÄR ALLTID SÅHÄR -denna människa eller denna roll. Behöver inte ens analyseras -det är kreativt.
Allt annat är bara min förmåga att dölja. Jag bevarar inte något värde mer än i några sekunder.
I det här fallet manifesterar/gestaltar DU detta problem. Du ger mig en känsla av att jag inte är jag -då hela verkligheten bygger på andra människor. Då känner man sig väldigt "svag" och hjälplös, men också irriterad, och tar i uttrycket ännu mer nästa gång.
Jag menar det -jag har en PLAN/autistisk kontroll av mig själv. Statisk. Strukturmedvetet skuld-defininerande.
Allting jag säger skulle jag hela tiden kunnat sagt. Men utvecklingen är energi -man behöver bli modigare för att våga övergå från krypstadiet till gåstadiet.
Helt seriöst -och det är förstås väldigt snobbigt att säga det, men i alla fall -på ett överdrivet sätt är detta min känsla av närvaro. Jag har alltid samma beslutsamhet - känner alltid lika dant, jag bara lutar mig på olika konstruktiuoner/spegelskärvor, i flödet; extremt mycket är det så.. Jag försöker inte med min mentala känslokropp "beskriva mina känslor" egentligen, jag är luftburen -jag vill få tillbaka mitt liv genom ett ohämmat uttryck av verklighetens struktur; andligt bearbetad genom spontan mogenhet, omedvetet. Det akuta.
Jag ser denna kapning eller dualistiska överjag lite som en verklighetsförgiftning eller "fysisk surrealism" förstås, det är en djup desorientering. Det handlar om att jag i min ytliga flyktiga kärlek ska kunna "minnas" alla mina delar av mitt jag igen, då jag inte har möjlighet att leva ut det i nuets experiment/sökande. Min ambivalensrelativitet är extrem, men den har ingen direkt filosofisk sanning eller värde i sig, då handlar det bara om tvivlandet.
Problemet verkar istället vara andra människors problem med att balansera identifikation och personlighet. En ständig misstänksamhet.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Upplever att jag "fastnat i ett tvång", och har väldigt svårt att "bli av med min skuld" eller deklarera mitt vetande/avikter -trasslat in mig mycket genom genom förvirringen i vilken bild omvärlden har av mig. Upplever att de antingen ser makt/förtryck, eller galenskap/idiot, eller någon annan förståelse för någon kärlek jag har, men utan att kunna hjälpa.
Har ett "sista tvivel" i mig eftersom jag levt mitt liv i lidande och förstått en del, det är något som i sin penetrerande säkerhet, "alltid" skulle kunnats levas ut, och det känns som om jag därför har en skyldighet mot mig själv.
Jag till t.ex. bli av med min stolhet -mitt anspråk på verkligheten som utnyttjas för att spegla en emotionell bild man fortfarande får ut något av och kan ta sig fram med.
Tycker det är tragiskt och jag är arg på mig själv men vet varken ut eller inte.. när det gäller alla min inbillade behov i den materiella trögheten som skadar mig själv eftersom de upptar mitt minne och hackar hål på varje närvarande möjlighet då de sliter mig in i framtiden och dåtiden.
På riktigt handlar allt detta om en slags historia, en gemensam evolution, att ha något att bidra med. Människokärlek -för det är mitt syfte eller den hösta formuleringen av strävandet/kärlek. En hämmad orealiserad kreativitet. Har alltid senast resonerat så att det finns inget skönhet i världen, allt är omedvetet och det jag kräver finns inte ens skapat. Men nu ahr jag börjar förstå/erkänna att allting är ens egen ondska -och då pratar vi om något man måste ta ansvar för, det är där man kan utgå för förändring genom kollektivt inflytande osv osv...
Men jag "vet" egentligen att alla mina "fantasier" och "försök" är fruktlösa.. Det är inte nog. Det kan inte rubba mig. Min identitet är så stark att det känns som om jag rent fysiskt bortom min egen kontroll gör ett sinnesförvirrat motstånd mot fysisk död bara för att vilja vara unik. Jag "stänger av" och har gjort -jag skulle vilja experimentera med döden. Jag velat länge men tvingats bli vuxen först. Det skiter i om jag misslyckas för det är att komma ur cyklerna av misslyckanden/självbilden.
Det är som en handlingsförlamning som gör att jag tappar minnet. Jag vill rädda mig ifrån lidandet så starkt att jag sitter kvar i det bara för att inte misslyckas. Jag söker säkerhet -men måste lära mig att sluta tro, att utgå ifrån mitt eget mogna skapande och strukturförståelse, och detta kräver transcendens -för att jag ska sluta spegla en gudsbild i luftslott. Jag kan bara transcenderas genom döden; det är överhuvudtaget det ändå jag vill: leva fullt ut. Jag har en bra verklighetsuppfattning -penetrationen om lidnadet; jag hade detta för 3 år sen sen när jag medicinerades förlorade jag det, men det kom åter (i sin tröstlöshet/upprepning av jordelivsbevarande romantisering) när jag trippade för ca 10 dagar sen -verklighetsuppfattningen; vad menar jag med det -det egna arbetet utifrån isoleringen; när de filosofiska perspektivens principer är i ett -sig själva -med jorden/materian, och världen/mänskligheten. Jag har inom mig "tänkt ut det hela" och därför -vunnit mig själv- Jag måste ge upp för att vara värd mig själv. Jag vet inte varför jag håller på. Jag vill bara vara en kompis -väcka er. I grund och botten vet jag inte skillnad mellan mig själv och andra även fast jag gör det, och aldrig kan uppnå ett naturligt tillstånd av kontakt i det verkliga livet då jag försvarar en helt annat nivå av kravtivt ljus -vilket jag hela tiden glömmer och förnekar.
Har ett "sista tvivel" i mig eftersom jag levt mitt liv i lidande och förstått en del, det är något som i sin penetrerande säkerhet, "alltid" skulle kunnats levas ut, och det känns som om jag därför har en skyldighet mot mig själv.
Jag till t.ex. bli av med min stolhet -mitt anspråk på verkligheten som utnyttjas för att spegla en emotionell bild man fortfarande får ut något av och kan ta sig fram med.
Tycker det är tragiskt och jag är arg på mig själv men vet varken ut eller inte.. när det gäller alla min inbillade behov i den materiella trögheten som skadar mig själv eftersom de upptar mitt minne och hackar hål på varje närvarande möjlighet då de sliter mig in i framtiden och dåtiden.
På riktigt handlar allt detta om en slags historia, en gemensam evolution, att ha något att bidra med. Människokärlek -för det är mitt syfte eller den hösta formuleringen av strävandet/kärlek. En hämmad orealiserad kreativitet. Har alltid senast resonerat så att det finns inget skönhet i världen, allt är omedvetet och det jag kräver finns inte ens skapat. Men nu ahr jag börjar förstå/erkänna att allting är ens egen ondska -och då pratar vi om något man måste ta ansvar för, det är där man kan utgå för förändring genom kollektivt inflytande osv osv...
Men jag "vet" egentligen att alla mina "fantasier" och "försök" är fruktlösa.. Det är inte nog. Det kan inte rubba mig. Min identitet är så stark att det känns som om jag rent fysiskt bortom min egen kontroll gör ett sinnesförvirrat motstånd mot fysisk död bara för att vilja vara unik. Jag "stänger av" och har gjort -jag skulle vilja experimentera med döden. Jag velat länge men tvingats bli vuxen först. Det skiter i om jag misslyckas för det är att komma ur cyklerna av misslyckanden/självbilden.
Det är som en handlingsförlamning som gör att jag tappar minnet. Jag vill rädda mig ifrån lidandet så starkt att jag sitter kvar i det bara för att inte misslyckas. Jag söker säkerhet -men måste lära mig att sluta tro, att utgå ifrån mitt eget mogna skapande och strukturförståelse, och detta kräver transcendens -för att jag ska sluta spegla en gudsbild i luftslott. Jag kan bara transcenderas genom döden; det är överhuvudtaget det ändå jag vill: leva fullt ut. Jag har en bra verklighetsuppfattning -penetrationen om lidnadet; jag hade detta för 3 år sen sen när jag medicinerades förlorade jag det, men det kom åter (i sin tröstlöshet/upprepning av jordelivsbevarande romantisering) när jag trippade för ca 10 dagar sen -verklighetsuppfattningen; vad menar jag med det -det egna arbetet utifrån isoleringen; när de filosofiska perspektivens principer är i ett -sig själva -med jorden/materian, och världen/mänskligheten. Jag har inom mig "tänkt ut det hela" och därför -vunnit mig själv- Jag måste ge upp för att vara värd mig själv. Jag vet inte varför jag håller på. Jag vill bara vara en kompis -väcka er. I grund och botten vet jag inte skillnad mellan mig själv och andra även fast jag gör det, och aldrig kan uppnå ett naturligt tillstånd av kontakt i det verkliga livet då jag försvarar en helt annat nivå av kravtivt ljus -vilket jag hela tiden glömmer och förnekar.
Hatar dagar, man är så naiv och tjänar sina materiella undanflykter man bara bär på för att folk ska låta en vara ifred.. Man försöker manipulera, börjar om, hela tiden. På nätterna sitter man fast och lovar sig hela tiden att eftersom allt är akut, måste man göra något. Man får liksom dålig självkänsla när man vaknar, ingen jävel verkar bry sig.
Hur som helst. Igår och idag. Jag har begripit att jag är galen. Det är lite sorgligt att säga det eftersom det är att svika den intelligens jag har och som uttrycker den här profilen, men det är inte det.. Det handlar om mitt liv eller denna irrelevnas det är att leva såhär när man sett igenom sig själv emotionellt. Det här med astrologi -i och för sig hade jag hittat andra kostymer för mina förflutet präglade fördommar i relation till mänskligheten och mänskliga kontakter, det handlar mer om en slags imploderar social fobi.. men nu känns det kört. Jag är mentalt våldtagen av mig själv, känner väldigt stor skuld för det. Det är för ståss inte mindre än andras "seperationsillusioner", det här är konkret och så illa som det kan bli -för det speglar en dubbelmoral, en absurditet. Kommer aldrig komma förbi det, levande, men det är ju bara för att jag är allt jag identiferat mig med hittils, men utöver det.. jag har helt andra ideal, jag svarar inte på reaktioner. Känslan av frånkoppling och att bära på en unik kreativitet -det är inte bara den djupa kärleken och desperata behovet av kollektivets sammansmälting, det är även motsatsen till detta -i alla fall uttrycker det sig så för mig eftersom jag vill vara ifred, också -så det handlar om att behöva en slags orkan omkring sig bara för att generera en egen zon, man har något värde, man har sett något andra inte sett och dör hellre än att inte försvara det. Alltså.. det är liksom.. herregud. Jag älskar mänskligheten, eller liksom, mitt eget ljus, där, men helst genom att glömma mig själv. Det här med astrologi genom den mentala inriktningen jag har och attackerar mig själv med.. vet inte, kanske vill jag ha sympati... Jag ville nog bli galen och tappa minnet och koncentrationen bara för att.. det var helt enkelt inte vackert längre, om jag inte erkännde lidandet med det -naturligt, och på så sätt få en känsla av riktighet och nåd/seger. Astrologiska beräkningar och hur de arbetsskadat mig -genom mitt sinne även på alla andra nivåer av erfarenheter, faktiskt, genom min självbild.. det är "jag".. men det känns omöjligt.. att jag ska få förståelse för denna "känsla".. eftersom min seriösitet, behovet av närhet, struktur/verklighet/så som det är.. är helt ren, och desperat.. Jag har gett upp eftersom jag begriper det för mycket.. Så sen.. nu vet jag inte vad jag gör, längre.. Alltså, har försökt bryta ner mig (även alltså medvetet, lite tidigare) för att "komma ur" mina mentala föreställningar... genom patetiska åsiktstrender om verklighetsuppfattningen som jag hört och sett andra laborera med.. Har velat glömma/tvätta mig/luckra upp mig.. bara för att komma förbi mig själv, det här är "irrelevanta reaktioner"/självsvåldighet..
Det är så sjukt. Så smärtsamt! Meningen är liksom att denna alienation ska ge förståelse -ifrån mig. Men jag är blockerad av skulden av arbetsskadan.. men varför fattar jag inte att detta är SAMMA SAK?! Min personliga självbild -säkerhetssökande, den förträngda sorgen över att ha "förlorat" sin moder och fader.. och då drar jag in själen/gud i en implosion och kommer med detta taffliga dunkel som svar..
Är det någon som fattar? Någon som kan hjälpa mig -med att jag bara vet det. Att det GÅR att förstå. Annars är ju allt meningslöst, och då jag vet att det är så men ändå fortsätter -det är galenskap.
Varför känner jag skuld egentligen? Det är "någon annan" hämning/dold/något jag INTE räknat ut.. Om jag vet genom mina automatiska minnesverktyg, att mina känslor "är" en aspekt av mina Venus-aspekter i tredje huset t.ex.. Varför är det så svårt för mig att STANNA där..? Det handlar ju bara om att jag blivit sann mot mig själv.. försökt vara rättvis.. sökt mitt samvete.. Det är exakt jämförbart med att jag skulle bli förvirrad när jag tittar mig i spegeln och ser mina former -eftersom jag "redan vet" att jag är en tjej.. Jag bara beskriver hur denna hämning, mystiska handlingsförlamning i sin isolering då andra inte vet att jag vet.. hur den känns...
Anledningen till mitt galenskap -är min envishet att lova mig själv överlevnad i varje läge.. Baserat på den inre uppgivenheten, när jag automatiseras ifrån paniken. Jag är hämmad -eftersom jag inte vågar göra anspråk. Allt annat är ju mest "oärlighet".. ett försök att se lite tydligare, vilka resten av gruppen är.. Jag är pessimist, jag tror inte andra, eller någon, faktiskt kan eller vill sätta sig in i min problematik -som ÄR mitt känsloliv, så som det faktiskt ser ut, utifrån mina kriser, en "otranscendenderad" bild/förfall av konstruktion -tidigt utifrån föräldrabilderna och uppväxten... mitt jag, min intensitet och mina hämningar som kan lura vem som helst i det kroniska skådespelande överjaget -inget, då menar jag inget, kan detta skapa som är rent.
Det handlar om en kris. Det är vad detta är. Att stå upp fast ingen vet vem man är, och uttrycka sin mission.
-
Skrev precis om att jag fattat att Avantgardet är så envist tråkig pga ett martyrskap. Egentligen är vi väl alla det.. svårt att erkänna. Tror det är det jag försökt med (problemet jag skriver om i inlägget här) -jag var kanske plötsligt för vuxen och allvarlig, och vill nå behovet bakom bilden genom manipulativa lekar med mig själv.. känner att jag inte har kontroll över det förstås utan det är präglat av min känslonatur. Känner hela tiden att allting är i beroende till omgivingen och de andra människornas rytm/fas.. egentligen har jag inget eget jag eftersom jag är flexibel, vilket jag tror skapar personlig irritation.. Har aldrig liksom blivit -manifesterat helheten att vara riktigt kreativt befriad med substans och gränser. Jag är redan det andra tror att jag behöver bli -det här handlar om själen, att veta och ta ansvar för vem man är, vilket inte är seperationen utan tvärtom.
Hur som helst. Igår och idag. Jag har begripit att jag är galen. Det är lite sorgligt att säga det eftersom det är att svika den intelligens jag har och som uttrycker den här profilen, men det är inte det.. Det handlar om mitt liv eller denna irrelevnas det är att leva såhär när man sett igenom sig själv emotionellt. Det här med astrologi -i och för sig hade jag hittat andra kostymer för mina förflutet präglade fördommar i relation till mänskligheten och mänskliga kontakter, det handlar mer om en slags imploderar social fobi.. men nu känns det kört. Jag är mentalt våldtagen av mig själv, känner väldigt stor skuld för det. Det är för ståss inte mindre än andras "seperationsillusioner", det här är konkret och så illa som det kan bli -för det speglar en dubbelmoral, en absurditet. Kommer aldrig komma förbi det, levande, men det är ju bara för att jag är allt jag identiferat mig med hittils, men utöver det.. jag har helt andra ideal, jag svarar inte på reaktioner. Känslan av frånkoppling och att bära på en unik kreativitet -det är inte bara den djupa kärleken och desperata behovet av kollektivets sammansmälting, det är även motsatsen till detta -i alla fall uttrycker det sig så för mig eftersom jag vill vara ifred, också -så det handlar om att behöva en slags orkan omkring sig bara för att generera en egen zon, man har något värde, man har sett något andra inte sett och dör hellre än att inte försvara det. Alltså.. det är liksom.. herregud. Jag älskar mänskligheten, eller liksom, mitt eget ljus, där, men helst genom att glömma mig själv. Det här med astrologi genom den mentala inriktningen jag har och attackerar mig själv med.. vet inte, kanske vill jag ha sympati... Jag ville nog bli galen och tappa minnet och koncentrationen bara för att.. det var helt enkelt inte vackert längre, om jag inte erkännde lidandet med det -naturligt, och på så sätt få en känsla av riktighet och nåd/seger. Astrologiska beräkningar och hur de arbetsskadat mig -genom mitt sinne även på alla andra nivåer av erfarenheter, faktiskt, genom min självbild.. det är "jag".. men det känns omöjligt.. att jag ska få förståelse för denna "känsla".. eftersom min seriösitet, behovet av närhet, struktur/verklighet/så som det är.. är helt ren, och desperat.. Jag har gett upp eftersom jag begriper det för mycket.. Så sen.. nu vet jag inte vad jag gör, längre.. Alltså, har försökt bryta ner mig (även alltså medvetet, lite tidigare) för att "komma ur" mina mentala föreställningar... genom patetiska åsiktstrender om verklighetsuppfattningen som jag hört och sett andra laborera med.. Har velat glömma/tvätta mig/luckra upp mig.. bara för att komma förbi mig själv, det här är "irrelevanta reaktioner"/självsvåldighet..
Det är så sjukt. Så smärtsamt! Meningen är liksom att denna alienation ska ge förståelse -ifrån mig. Men jag är blockerad av skulden av arbetsskadan.. men varför fattar jag inte att detta är SAMMA SAK?! Min personliga självbild -säkerhetssökande, den förträngda sorgen över att ha "förlorat" sin moder och fader.. och då drar jag in själen/gud i en implosion och kommer med detta taffliga dunkel som svar..
Är det någon som fattar? Någon som kan hjälpa mig -med att jag bara vet det. Att det GÅR att förstå. Annars är ju allt meningslöst, och då jag vet att det är så men ändå fortsätter -det är galenskap.
Varför känner jag skuld egentligen? Det är "någon annan" hämning/dold/något jag INTE räknat ut.. Om jag vet genom mina automatiska minnesverktyg, att mina känslor "är" en aspekt av mina Venus-aspekter i tredje huset t.ex.. Varför är det så svårt för mig att STANNA där..? Det handlar ju bara om att jag blivit sann mot mig själv.. försökt vara rättvis.. sökt mitt samvete.. Det är exakt jämförbart med att jag skulle bli förvirrad när jag tittar mig i spegeln och ser mina former -eftersom jag "redan vet" att jag är en tjej.. Jag bara beskriver hur denna hämning, mystiska handlingsförlamning i sin isolering då andra inte vet att jag vet.. hur den känns...
Anledningen till mitt galenskap -är min envishet att lova mig själv överlevnad i varje läge.. Baserat på den inre uppgivenheten, när jag automatiseras ifrån paniken. Jag är hämmad -eftersom jag inte vågar göra anspråk. Allt annat är ju mest "oärlighet".. ett försök att se lite tydligare, vilka resten av gruppen är.. Jag är pessimist, jag tror inte andra, eller någon, faktiskt kan eller vill sätta sig in i min problematik -som ÄR mitt känsloliv, så som det faktiskt ser ut, utifrån mina kriser, en "otranscendenderad" bild/förfall av konstruktion -tidigt utifrån föräldrabilderna och uppväxten... mitt jag, min intensitet och mina hämningar som kan lura vem som helst i det kroniska skådespelande överjaget -inget, då menar jag inget, kan detta skapa som är rent.
Det handlar om en kris. Det är vad detta är. Att stå upp fast ingen vet vem man är, och uttrycka sin mission.
-
Skrev precis om att jag fattat att Avantgardet är så envist tråkig pga ett martyrskap. Egentligen är vi väl alla det.. svårt att erkänna. Tror det är det jag försökt med (problemet jag skriver om i inlägget här) -jag var kanske plötsligt för vuxen och allvarlig, och vill nå behovet bakom bilden genom manipulativa lekar med mig själv.. känner att jag inte har kontroll över det förstås utan det är präglat av min känslonatur. Känner hela tiden att allting är i beroende till omgivingen och de andra människornas rytm/fas.. egentligen har jag inget eget jag eftersom jag är flexibel, vilket jag tror skapar personlig irritation.. Har aldrig liksom blivit -manifesterat helheten att vara riktigt kreativt befriad med substans och gränser. Jag är redan det andra tror att jag behöver bli -det här handlar om själen, att veta och ta ansvar för vem man är, vilket inte är seperationen utan tvärtom.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
JimmyAberg skrev:Det känns som du börjar få insikt i din problematik. Ett lugnare, mer moget och mer vardagligt språk.
Vad försöker du uttrycka till mig eller "meddela" till mig -bekräftelse?
Postar om 1 minut en inlägg om språket och hur vi kan komma kontakt med det i oss sjävla. Eftersom detta är något vi diskuterat, du vet.
Anna Sara skrev:Liam skrev:Vad tror du händer när man dör?
Ja det ni inte tror antar jag.
?
Jag är aetist och eftersom alla funktioner kommer med hjärnan så är det logiskt att funktionerna slutar att fungera utan hjärnan.
Har dock svårt att tro att någon som tror att döden är slutet på allt skulle vilja ta självmord och därför undrar jag vad du hoppas på, eller varför du längtar efter det?
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster