Hejsan!
Nya uppgifter har framkommit där nazionisternas armé har fångat in unga palestinska pojkar och män. Syftet har varit att ta organ som senare har sålts till hugade spekulanter i USA, Europa och annorstädes. Offren har avlidit och sedan lämnats i sina hemnbyar. Det finns tydligen bildbevis på detta enligt en svensk journalist.
Vi noterar att denna nazioniststat har allt mer klara likheter med statens ideologiska förebild - den tyska nazistaten som skulle hålla i tusen år! Allt mer av det som världen förfasades över år 1945 verkar upprepas i nazioniststaten och dess ockuperade delar av Palestina.
För att få en faktaöverbild av denna stats historia skall en analytisk genomgång göras. Så häng med och lär er lite om hur denna sentida koloniala stat upprättades och hur den sedan har agerat. Det är en skrämmande historia!
MVH
bigj
Nazioniststaten...
Moderator: Moderatorgruppen
Nazioniststaten...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi gör en genomkörare vad gäller den nazionistiska statens uppbyggnad och dess senare historia som en fascistisk utpost för västvärlden i Mellanöstern.
Konflikten i Palestina – en historisk genomgång
1. Den turkiska tiden
De ottomanska turkarna lade under sig det historiska Palestina år 1517 då mameluckerna slutligen besegrades. De hade då styrt Palestina sedan 1300-talet då de sista korsfararstaterna besegrats av muslimska arméer. Mameluckerna hade varit välvilliga till judisk invandring, inte minst då judar fördrevs från de västeuropeiska staterna under 1300-1400-talen. När Spanien skapades 1492, började en utvandring av judar från den Iberiska halvön, och en del av dem sökte sig till Palestina där de fick slå sig ned i de små städerna samt Jerusalem. Ofta var dessa judar skickliga yrkesmän inom båtbyggeri och vapentillverkning varför deras inflyttning mer än välkomnades av de muslimska furstarna eftersom de kunde bidra med en bättre vapenteknologi, bättre skepp och på alla sätt öka slagkraften i de muslimska staterna runt Medelhavet. De muslimska staterna hade sedan århundraden hamnat på efterkälken i utvecklingen tack vare de förödande korstågen från Europa och all förstörelse som kom i dess spår. Den muslimska Medelhavsvärlden hade i praktiken hemsökts av europeiska krigsföretag sedan slutet av 1000-talet. I 400 år hade denna del av världen förhärjats av strider och en allmän tillbakagång.
I och med ottomanernas erövring blev det faktiskt lugnare tider i Palestina. Folkmängden hade förmodligen legat still då de ständiga krigen mellan kristna och muslimer under korstågsepoken skördade sina ständiga offer. Befolkningen bör gissningsvis ha legat och pendlat mellan 250 000 och 350 000 under 1100-1200-talen, medan 1500-talets turkiska styre sakta tillät befolkningen att öka. År 1700 hade området förmodligen en befolkning strax under 400 000 individer. Flertalet var muslimer men troligen fanns det 7000-9 000 judar och cirka 15 000 kristna i området. Men det innebar dock inte att det kom till någon reell utveckling, tvärtom. Det turkiska imperiet var en tillbakablickande, religiöst och konservativt präglad statsbildning som inte tillät några förändringar på djupet Den ottomanska tiden var en konservativ period där inte mycket förändrades.
Den judiska befolkningen bodde främst i städer som Jerusalem, Jaffa och andra mindre kustsamhällen. Den övervägande majoriteten, omkring 90 procent av befolkningen, var muslimer. En annan minoritet var de kristna, främst ortodoxa, men även armenier och andra, uppgick till cirka 5 procent av befolkningen. Under det turkiska styret hade området styrts av paschor och turkiska administratörer vilka periodvis var välvilliga till judisk invandring. Under det ottomanska väldets första århundrade välkomnade man judar som fördrivits från Spanien, Portugal och Italien. De tilläts slå sig ned i Palestina. Men denna immigration var inte av någon större omfattning. Under en hundraårsperiod, 1525-1625, kanske uppemot 10 000 judar invandrade. Efter en del uppror mot de turkiska skatteindrivarna under 1600-1700-talen ökades periodvis spänningarna mellan arabiska jordbrukare och turkiska administratörer. Under Napoleons försök att lägga under sig Egypten, 1798, flydde en del egyptier till Palestina. Både judar och arabisktalande muslimer bosatte sig i området. Under loppet av 1700-talet hade det ottomanska imperiet gradvis förfallit och försvagats, vilket innebar att styret slappnade och därmed letade sig olika tidigare undertryckta tankar och företeelser upp till ytan.
Under 1800-talets första decennier var tiden fylld av oro när det turkiska imperiet skakades av självständighetsförsök bland slaver och greker på Balkan, araber i Mesopotamien och Maghrib, och inte minst i Egypten. I praktiken frigjorde sig Egypten från ottomanskt styre under 1820-talet under den karismatiske ledaren Muhammed Ali och hans son Ibrahim Pascha. Muhammed Ali hade tidigare varit en ottomansk vasall men gjort uppror mot sin överherre, Sultanen, och gjort Egypten självständigt. År 1831-1841 dominerades Palestina av egyptierna under Muhammed Ali och Ibrahim Paschas Egypten. Egypten frigjorde sig då reellt men inte nominellt från Höga Porten. Därefter tog turkarna åter över området. Men snart hotade en ny fara, denna gång åter från Europa där olika judiska rörelser började predika en messiansk dröm om ett eget hemland i Palestina, att återuppliva det gamla Israel. Redan under 1850-talet märktes en, visserligen försiktig, europeisk invandring, ofta illegal, vilket föranledde ottomanerna att efterhand skärpa styret och hindra vidare europeisk judisk invandring. Tvärtom försökte turkarna uppmuntra kaukasisk invandring till Palestina, men den var knappt märkbar i det stora hela.
Under 1840-1850-talen kan man även märka en slags palestinsk försiktig nationell identitet växa fram. Ännu omfattade den även judar, kristna och muslimer och betecknade folk som bodde i Palestina. Själva begreppet ”palestinier” var dock inte uppfunnet ännu. När man besvarade frågan vem man var så angav man alltid den stad, eller by, man bodde i, ”jag är en man från Nablus” om man var från staden Nablus, eller ”jag är en muslim från Jaffa” om man bodde i staden Jaffa. Men man kallade sig sällan för palestinier, eftersom detta var en fiktion mer än en reell begränsning. Alla såg sig främst varandes efter religiös härstamning. Efterhand som det växte fram en arabisk-muslimsk opposition i det vacklande ottomanska imperiet, började en del arabiska palestinier föra en aktiv politisk kamp där man begränsade sig till sin region. Länge kallade man sig för syrier eller muslimer, men omkring år 1900 hade det vuxit fram en slags palestinsk identitet hos de grupper som började drömma om en självständig palestinsk stat. Men ännu så länge hägrade ett nytt muslimskt kalifat som borde avlösa det ottomanska sultanatet hos majoriteten av de intellektuella arabisktalande i Mellanöstern.
År 1880 beboddes det historiska Palestina av cirka en halv miljon palestinska araber, omkring 20 000 judar och 25 000 kristna. Exaktare siffror är svåra att återge då reella källor saknas.
Mot slutet av 1800-talet, då det turkiska väldet började förfalla, tilltog även en utvandring till främst Latinamerika i regionen. Främst var det libaneser som emigrerade, men med tiden gav sig även en del palestinier och kristna från Palestina iväg till Amerika. Samtidigt fortgick en försiktig inflyttning i motsatt riktning av judar från Europa, flyende undan de pogromer mot judarna som företogs i Ryssland, Rumänien och Österrike-Ungern. Varför denna aversion mot judarna i Europa? Det är en lång historia, men under 1800-talets sista fjärdedel ser vi hur händelserna slag i slag följde på varandra. Judarna beskylldes inte minst i Östeuropa för att anta mer liberala och marknadsvänliga tankesätt som på alla sätt och vis stred mot de gamla feodala principerna i det ryska tsardömet, Donaumonarkin och de nya Balkanstaterna som väste fram i det turkiska sultanatets ruiner. Även i Tyskland var judarna av det nya kejsardömets ledare illa sedda eftersom de antogs stödja arbetarrörelsen och diverse socialistiska åsikter. Inom den tyska staten växte det bland tjänstemän inom statsapparaten och krigsmakten fram en våldsam aversion mot de judar som ansågs företräda en antikejserlig politik. Även Frankrike drabbades av detta rasistiska synsätt mot slutet av 1800-talet.
Källor finnes i överflöd på bibliotek och på nätet.
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
Vi gör en genomkörare vad gäller den nazionistiska statens uppbyggnad och dess senare historia som en fascistisk utpost för västvärlden i Mellanöstern.
Konflikten i Palestina – en historisk genomgång
1. Den turkiska tiden
De ottomanska turkarna lade under sig det historiska Palestina år 1517 då mameluckerna slutligen besegrades. De hade då styrt Palestina sedan 1300-talet då de sista korsfararstaterna besegrats av muslimska arméer. Mameluckerna hade varit välvilliga till judisk invandring, inte minst då judar fördrevs från de västeuropeiska staterna under 1300-1400-talen. När Spanien skapades 1492, började en utvandring av judar från den Iberiska halvön, och en del av dem sökte sig till Palestina där de fick slå sig ned i de små städerna samt Jerusalem. Ofta var dessa judar skickliga yrkesmän inom båtbyggeri och vapentillverkning varför deras inflyttning mer än välkomnades av de muslimska furstarna eftersom de kunde bidra med en bättre vapenteknologi, bättre skepp och på alla sätt öka slagkraften i de muslimska staterna runt Medelhavet. De muslimska staterna hade sedan århundraden hamnat på efterkälken i utvecklingen tack vare de förödande korstågen från Europa och all förstörelse som kom i dess spår. Den muslimska Medelhavsvärlden hade i praktiken hemsökts av europeiska krigsföretag sedan slutet av 1000-talet. I 400 år hade denna del av världen förhärjats av strider och en allmän tillbakagång.
I och med ottomanernas erövring blev det faktiskt lugnare tider i Palestina. Folkmängden hade förmodligen legat still då de ständiga krigen mellan kristna och muslimer under korstågsepoken skördade sina ständiga offer. Befolkningen bör gissningsvis ha legat och pendlat mellan 250 000 och 350 000 under 1100-1200-talen, medan 1500-talets turkiska styre sakta tillät befolkningen att öka. År 1700 hade området förmodligen en befolkning strax under 400 000 individer. Flertalet var muslimer men troligen fanns det 7000-9 000 judar och cirka 15 000 kristna i området. Men det innebar dock inte att det kom till någon reell utveckling, tvärtom. Det turkiska imperiet var en tillbakablickande, religiöst och konservativt präglad statsbildning som inte tillät några förändringar på djupet Den ottomanska tiden var en konservativ period där inte mycket förändrades.
Den judiska befolkningen bodde främst i städer som Jerusalem, Jaffa och andra mindre kustsamhällen. Den övervägande majoriteten, omkring 90 procent av befolkningen, var muslimer. En annan minoritet var de kristna, främst ortodoxa, men även armenier och andra, uppgick till cirka 5 procent av befolkningen. Under det turkiska styret hade området styrts av paschor och turkiska administratörer vilka periodvis var välvilliga till judisk invandring. Under det ottomanska väldets första århundrade välkomnade man judar som fördrivits från Spanien, Portugal och Italien. De tilläts slå sig ned i Palestina. Men denna immigration var inte av någon större omfattning. Under en hundraårsperiod, 1525-1625, kanske uppemot 10 000 judar invandrade. Efter en del uppror mot de turkiska skatteindrivarna under 1600-1700-talen ökades periodvis spänningarna mellan arabiska jordbrukare och turkiska administratörer. Under Napoleons försök att lägga under sig Egypten, 1798, flydde en del egyptier till Palestina. Både judar och arabisktalande muslimer bosatte sig i området. Under loppet av 1700-talet hade det ottomanska imperiet gradvis förfallit och försvagats, vilket innebar att styret slappnade och därmed letade sig olika tidigare undertryckta tankar och företeelser upp till ytan.
Under 1800-talets första decennier var tiden fylld av oro när det turkiska imperiet skakades av självständighetsförsök bland slaver och greker på Balkan, araber i Mesopotamien och Maghrib, och inte minst i Egypten. I praktiken frigjorde sig Egypten från ottomanskt styre under 1820-talet under den karismatiske ledaren Muhammed Ali och hans son Ibrahim Pascha. Muhammed Ali hade tidigare varit en ottomansk vasall men gjort uppror mot sin överherre, Sultanen, och gjort Egypten självständigt. År 1831-1841 dominerades Palestina av egyptierna under Muhammed Ali och Ibrahim Paschas Egypten. Egypten frigjorde sig då reellt men inte nominellt från Höga Porten. Därefter tog turkarna åter över området. Men snart hotade en ny fara, denna gång åter från Europa där olika judiska rörelser började predika en messiansk dröm om ett eget hemland i Palestina, att återuppliva det gamla Israel. Redan under 1850-talet märktes en, visserligen försiktig, europeisk invandring, ofta illegal, vilket föranledde ottomanerna att efterhand skärpa styret och hindra vidare europeisk judisk invandring. Tvärtom försökte turkarna uppmuntra kaukasisk invandring till Palestina, men den var knappt märkbar i det stora hela.
Under 1840-1850-talen kan man även märka en slags palestinsk försiktig nationell identitet växa fram. Ännu omfattade den även judar, kristna och muslimer och betecknade folk som bodde i Palestina. Själva begreppet ”palestinier” var dock inte uppfunnet ännu. När man besvarade frågan vem man var så angav man alltid den stad, eller by, man bodde i, ”jag är en man från Nablus” om man var från staden Nablus, eller ”jag är en muslim från Jaffa” om man bodde i staden Jaffa. Men man kallade sig sällan för palestinier, eftersom detta var en fiktion mer än en reell begränsning. Alla såg sig främst varandes efter religiös härstamning. Efterhand som det växte fram en arabisk-muslimsk opposition i det vacklande ottomanska imperiet, började en del arabiska palestinier föra en aktiv politisk kamp där man begränsade sig till sin region. Länge kallade man sig för syrier eller muslimer, men omkring år 1900 hade det vuxit fram en slags palestinsk identitet hos de grupper som började drömma om en självständig palestinsk stat. Men ännu så länge hägrade ett nytt muslimskt kalifat som borde avlösa det ottomanska sultanatet hos majoriteten av de intellektuella arabisktalande i Mellanöstern.
År 1880 beboddes det historiska Palestina av cirka en halv miljon palestinska araber, omkring 20 000 judar och 25 000 kristna. Exaktare siffror är svåra att återge då reella källor saknas.
Mot slutet av 1800-talet, då det turkiska väldet började förfalla, tilltog även en utvandring till främst Latinamerika i regionen. Främst var det libaneser som emigrerade, men med tiden gav sig även en del palestinier och kristna från Palestina iväg till Amerika. Samtidigt fortgick en försiktig inflyttning i motsatt riktning av judar från Europa, flyende undan de pogromer mot judarna som företogs i Ryssland, Rumänien och Österrike-Ungern. Varför denna aversion mot judarna i Europa? Det är en lång historia, men under 1800-talets sista fjärdedel ser vi hur händelserna slag i slag följde på varandra. Judarna beskylldes inte minst i Östeuropa för att anta mer liberala och marknadsvänliga tankesätt som på alla sätt och vis stred mot de gamla feodala principerna i det ryska tsardömet, Donaumonarkin och de nya Balkanstaterna som väste fram i det turkiska sultanatets ruiner. Även i Tyskland var judarna av det nya kejsardömets ledare illa sedda eftersom de antogs stödja arbetarrörelsen och diverse socialistiska åsikter. Inom den tyska staten växte det bland tjänstemän inom statsapparaten och krigsmakten fram en våldsam aversion mot de judar som ansågs företräda en antikejserlig politik. Även Frankrike drabbades av detta rasistiska synsätt mot slutet av 1800-talet.
Källor finnes i överflöd på bibliotek och på nätet.
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi fortsätter vår historiska soaré över den nazionistiska statens uppkomst!
2.Den judiska nationalismen växer fram
År 1840 bodde 12 000 judar i Palestina och år 1882 utvandrade ett stort antal ryska judar till Palestina och antalet judar ökade till 24 000. 14 år senare, 1896, publicerade den ungerska juden Theodor Herzl boken ”Judestaten” som beskrev varför judarna behövde skapa en egen stat. Året efter organiserade han den första sionistiska kongressen i Schweiz. Sionism är en form av judisk nationalism som menar att det judiska folket har rätt till staten Israel. Kongressen ledde till att europeiska judar, med hjälp av bidrag från judiska finansiärer, började migrera till Palestina redan under 1900-talets första år.
Många judar hade till viss del allierat sig med den franska revolutionens idéer om jämlikhet, men även internationalismen som sådan. Detta kan lättast förklaras med att de ville komma ifrån de olika restriktioner som band dem vid vissa yrken och sysslor. I början av 1800-talet började både judar och romer i öster och på Balkan röra på sig eftersom Napoleonkrigen rörde om både den politiska, sociala och nationella kartan i Europa under flera år. Efter Napoleons nederlag anklagades många judar av de segrande makternas ledare och styrande grupper för att ha lierat sig med fienden, något som till viss del gav judarna dåligt rykte såsom varandes osäkra element i de ofta mångnationella staterna som fanns i dåtidens Europa. Judarna började efter polackernas uppror mot tsarväldet åren 1830-1831 att uppgå i den talrika polska adeln, och på samma sätt kunde judar ta sig in i den ungerska, lika talrika, adeln efter år 1867 då Ungern blev en jämställd del av det habsburgska väldet. De flesta judar hamnade dock utanför och bildade en växande underklass i de stora städerna och också i de mindre städerna, i s.k. shtetl.
Många judar förlorade i det framväxande kapitalistiska samhället sina forna traditionella ekonomiska näringar inom detaljhandel, hantverk och bykrogar – samtidigt som det tack vare emancipationen blev möjligt för andra judar att gå in i bankverksamhet i stor skala, eller att investera i industriproduktion. Nu blev det tillåtet för dem att äga jord och annat, och många, men knappast alla, blev förmögna. De kunde inte hamna inom aristokratin, men de kunde bli mycket välbärgade kapitalister. Många judar som kom upp sig såg till att deras barn hamnade i olika lärosäten eftersom deras aktning för kunskap och lärdom var i växande. Därför började judar i den andra generationens rika familjer, åren efter 1860, att göra karriär inom vetenskapen, som advokater eller läkare.
Andra judar, främst politiska på vänsterkanten upplevde at deras möjligheter kringskars åren kring 1900, flyttade också till det Ottomanska Palestina. Judar som företrädde den nyorientering och politiska radikalism som blev särskilt påtaglig kring sekelskiftet 1900 skrämde den gamla ordningens män. Män som Ludwig Wittgenstein, Albert Einstein, Sigmund Freud och andra framförde nya teorier som höll på att skjuta det gamla samhället helt i sank. Även kvinnorna framträdde allt mer, inte minst efter att man passerat sekelskiftet 1900. Särskilt i Ungern förknippades judarna med allt som var modernt och radikalt efter år 1900. Judarna var på alla sätt inriktade på att upphäva de sociala diskrimineringarna för att både vinna politisk makt, men även ekonomiskt likaberättigande. På så vis kunde de antisemitiska krafterna som fanns i Central- och Östeuropa definiera judarna med hänvisning till både religionen – och rasbegreppet. De antisemitiska strömningarna försvagades dock under denna tid av andra strömningar av nationalism, socialism och konservatism bland de olika folkgrupperna i östra Europa. Judar blev inte bara framgångsrika kapitalister och vetenskapsmän utan även framträdande teoretiker och aktörer i den radikala socialistiska rörelsen. Exempelvis var ju Karl Marx jude från Tyskland. Hotet mot judarna som kategori eller grupp kom främst från olika småborgerliga skikt och de borgare som upplevde dem som ett socioekonomiskt hot. Dessa grupper tog sin tillflykt till en rasistiskt präglad nationalism och de blev allt mer antiliberala, och antidemokratiska, efter sekelskiftet 1900.
De radikala judarna hamnade med tiden i tre olika politiska riktningar åren före 1900, nämligen i den internationalistiska socialismen, i bundismen och i zionismen. Bundismen var en radikal socialistisk rörelse i det nya Polen som uppstod år 1917, och man arbetade för att organisera judiska arbetare och förmå statsledningen att acceptera både jiddisch, en medeltidsvariant av tyskan skriven med ett hebreiskt alfabet. Zionismen växte fram på samma sätt som så många andra nationella rörelser efter år 1830. Till en början hade judarna, i motsats till andra minoriteter i Europa, bortsett från romerna, ingen egen stat att kämpa för i Europa. Deras talesman mot slutet av 1800-talet blev Teodor Herzl, och han försökte få den tyske kejsaren och den osmanske sultanen att gå med på att skapa en judisk stat i Palestina med Jerusalem som huvudstad. Judarna ansågs ju komma från detta område ursprungligen, menade Herzl.
Sekulariserade judar kom att spela en framträdande roll i den revolutionära socialistiska rörelsen vilket gav kristna och konservativa vatten på deras antisemitiska kvarn – man spred hela tiden rykten och texter om judiska konspirationer runt om i Europa. Dessa antisemiter var redan då inte alls främmande för en fysisk likvidering av judarna, alltså långt före år 1914, eller 1940-talets utrotningspolitik. Judarnas roll i de olika vänsterrörelserna som växte fram, och som blev lagliga efter första världskriget i flera länder, ledde till att ”judefrågan” fick en framträdande roll i samhället under mellankrigstiden. Inte minst i Ungern, där de radikala under Béla Kun, som egentligen hette Aaron Cohen, under våren 1919 påbörjade en politik som syftade till en socialistisk samhällsomvandling på revolutionär väg. Överallt såg de styrande och konservativa krafterna i Tyskland, Österrike, Frankrike, Polen, Ungern det nya bolsjevikiska Ryssland som ett hot, liksom Béla Kuns kommunister i Ungern – och överallt var det, enligt de konservativa och totalitära, judar som ledde angreppet mot den sociala konservativa och kapitalistiska ordningen. Judarna sågs som en fientligt sinnad aktör, och antisemitismen växte i takt med de socialistiska framgångarna.
Källor nedan:
MVH
bigj
Vi fortsätter vår historiska soaré över den nazionistiska statens uppkomst!
2.Den judiska nationalismen växer fram
År 1840 bodde 12 000 judar i Palestina och år 1882 utvandrade ett stort antal ryska judar till Palestina och antalet judar ökade till 24 000. 14 år senare, 1896, publicerade den ungerska juden Theodor Herzl boken ”Judestaten” som beskrev varför judarna behövde skapa en egen stat. Året efter organiserade han den första sionistiska kongressen i Schweiz. Sionism är en form av judisk nationalism som menar att det judiska folket har rätt till staten Israel. Kongressen ledde till att europeiska judar, med hjälp av bidrag från judiska finansiärer, började migrera till Palestina redan under 1900-talets första år.
Många judar hade till viss del allierat sig med den franska revolutionens idéer om jämlikhet, men även internationalismen som sådan. Detta kan lättast förklaras med att de ville komma ifrån de olika restriktioner som band dem vid vissa yrken och sysslor. I början av 1800-talet började både judar och romer i öster och på Balkan röra på sig eftersom Napoleonkrigen rörde om både den politiska, sociala och nationella kartan i Europa under flera år. Efter Napoleons nederlag anklagades många judar av de segrande makternas ledare och styrande grupper för att ha lierat sig med fienden, något som till viss del gav judarna dåligt rykte såsom varandes osäkra element i de ofta mångnationella staterna som fanns i dåtidens Europa. Judarna började efter polackernas uppror mot tsarväldet åren 1830-1831 att uppgå i den talrika polska adeln, och på samma sätt kunde judar ta sig in i den ungerska, lika talrika, adeln efter år 1867 då Ungern blev en jämställd del av det habsburgska väldet. De flesta judar hamnade dock utanför och bildade en växande underklass i de stora städerna och också i de mindre städerna, i s.k. shtetl.
Många judar förlorade i det framväxande kapitalistiska samhället sina forna traditionella ekonomiska näringar inom detaljhandel, hantverk och bykrogar – samtidigt som det tack vare emancipationen blev möjligt för andra judar att gå in i bankverksamhet i stor skala, eller att investera i industriproduktion. Nu blev det tillåtet för dem att äga jord och annat, och många, men knappast alla, blev förmögna. De kunde inte hamna inom aristokratin, men de kunde bli mycket välbärgade kapitalister. Många judar som kom upp sig såg till att deras barn hamnade i olika lärosäten eftersom deras aktning för kunskap och lärdom var i växande. Därför började judar i den andra generationens rika familjer, åren efter 1860, att göra karriär inom vetenskapen, som advokater eller läkare.
Andra judar, främst politiska på vänsterkanten upplevde at deras möjligheter kringskars åren kring 1900, flyttade också till det Ottomanska Palestina. Judar som företrädde den nyorientering och politiska radikalism som blev särskilt påtaglig kring sekelskiftet 1900 skrämde den gamla ordningens män. Män som Ludwig Wittgenstein, Albert Einstein, Sigmund Freud och andra framförde nya teorier som höll på att skjuta det gamla samhället helt i sank. Även kvinnorna framträdde allt mer, inte minst efter att man passerat sekelskiftet 1900. Särskilt i Ungern förknippades judarna med allt som var modernt och radikalt efter år 1900. Judarna var på alla sätt inriktade på att upphäva de sociala diskrimineringarna för att både vinna politisk makt, men även ekonomiskt likaberättigande. På så vis kunde de antisemitiska krafterna som fanns i Central- och Östeuropa definiera judarna med hänvisning till både religionen – och rasbegreppet. De antisemitiska strömningarna försvagades dock under denna tid av andra strömningar av nationalism, socialism och konservatism bland de olika folkgrupperna i östra Europa. Judar blev inte bara framgångsrika kapitalister och vetenskapsmän utan även framträdande teoretiker och aktörer i den radikala socialistiska rörelsen. Exempelvis var ju Karl Marx jude från Tyskland. Hotet mot judarna som kategori eller grupp kom främst från olika småborgerliga skikt och de borgare som upplevde dem som ett socioekonomiskt hot. Dessa grupper tog sin tillflykt till en rasistiskt präglad nationalism och de blev allt mer antiliberala, och antidemokratiska, efter sekelskiftet 1900.
De radikala judarna hamnade med tiden i tre olika politiska riktningar åren före 1900, nämligen i den internationalistiska socialismen, i bundismen och i zionismen. Bundismen var en radikal socialistisk rörelse i det nya Polen som uppstod år 1917, och man arbetade för att organisera judiska arbetare och förmå statsledningen att acceptera både jiddisch, en medeltidsvariant av tyskan skriven med ett hebreiskt alfabet. Zionismen växte fram på samma sätt som så många andra nationella rörelser efter år 1830. Till en början hade judarna, i motsats till andra minoriteter i Europa, bortsett från romerna, ingen egen stat att kämpa för i Europa. Deras talesman mot slutet av 1800-talet blev Teodor Herzl, och han försökte få den tyske kejsaren och den osmanske sultanen att gå med på att skapa en judisk stat i Palestina med Jerusalem som huvudstad. Judarna ansågs ju komma från detta område ursprungligen, menade Herzl.
Sekulariserade judar kom att spela en framträdande roll i den revolutionära socialistiska rörelsen vilket gav kristna och konservativa vatten på deras antisemitiska kvarn – man spred hela tiden rykten och texter om judiska konspirationer runt om i Europa. Dessa antisemiter var redan då inte alls främmande för en fysisk likvidering av judarna, alltså långt före år 1914, eller 1940-talets utrotningspolitik. Judarnas roll i de olika vänsterrörelserna som växte fram, och som blev lagliga efter första världskriget i flera länder, ledde till att ”judefrågan” fick en framträdande roll i samhället under mellankrigstiden. Inte minst i Ungern, där de radikala under Béla Kun, som egentligen hette Aaron Cohen, under våren 1919 påbörjade en politik som syftade till en socialistisk samhällsomvandling på revolutionär väg. Överallt såg de styrande och konservativa krafterna i Tyskland, Österrike, Frankrike, Polen, Ungern det nya bolsjevikiska Ryssland som ett hot, liksom Béla Kuns kommunister i Ungern – och överallt var det, enligt de konservativa och totalitära, judar som ledde angreppet mot den sociala konservativa och kapitalistiska ordningen. Judarna sågs som en fientligt sinnad aktör, och antisemitismen växte i takt med de socialistiska framgångarna.
Källor nedan:
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Hejsan!
3. Palestinierna drabbas av det brittiska mandatet efter första världskriget
En rörelse som växte var alltså zionismen, och dess mål var Yishuv – ett eget land i Palestina. Zionisterna skulle under de kommande åren allt mer ta till sig nationalistiska tankegångar och rasistiska teorier från de centraleuropeiska nationalistiska grupperna vilka började vinna gehör under första världskrigets sista år. Zionisternas mål var från åren kring 1919 ett helt judiskt land – Eretz Israel. Efter att Palestina blivit ett brittiskt mandat, i praktiken var området redan brittiskt år 1917 då turkarna fördrevs, ökade chanserna för en judisk inflyttning till Palestina. Många europeiska stater och politiker gillade idén eftersom de trodde att det judiska problemet då kunde ”exporteras” bort från deras länder. Inte sällan utgjorde judarna den radikala elit som drev på mot ett socialistiskt samhälle i Tyskland, Ryssland, Ungern, Polen och annorstädes i främst östra Europa. Således sågs de av de nationalistiska nya regimernas ledande grupper som orosmoment, och som sådana borde de avlägsnas. Fick de ett eget land i Mellanöstern, så mycket bättre, ansåg de nationalistiska politikerna i Europa. Därmed ökade strömmen av judiska invandrare som slog sig ned i Palestina, ofta tog de mark och jordar som britterna tilldelat dem efter det att de turkiska ägarna drivits bort. Britterna förklarade sådan mark för ”kronojord” – och ansåg att man hade rätt att dela ut den till invandrarna. Palestinierna protesterade eftersom de ansåg denna jord egentligen tillhörde dem men blivit stulen av dem under det turkiska styret. Vilket även torde vara helt sanningsenligt.
De palestinska araberna hade med stigande farhågor sett den judiska invandringen till Palestina och judarnas systematiska uppbyggnad av Yishuv. De hade protesterat från första början. Invandringen och problemen växte snabbt och konflikter mellan invandrande européer och palestinier bröt ut redan 1919. Men britterna skyddade invandrarna och såg de arabisktalande muslimerna som sina fiender, därför fortsatte invandringen från Europa. Från att judarna år 1918 hade utgjort kanske 7 procent, varav omkring två procentenheter hade invandrat från Europa sedan år 1900, ökade antalet till cirka 9 procent år 1920. År 1922, före den stora invandringen, utgjorde judarna bara 11 procent av Palestinas befolkning. Bråken mellan folkgrupperna fortsatte hela 1920-talet igenom, men var föga uppmärksammat i Europa eller Nordamerika. De fåtaliga som var intresserade, stöttade i allmänhet judarna och invandrarna, främst på religiösa premisser. Få brydde sig i Europa eller Nordamerika om att efterfråga vad majoritetsbefolkningen i Palestina ansåg om den europeiska inflyttningen och markockupationerna. Vi ser tydligt hur marken stals från palestinierna redan under det brittiska mandatets första tid.
Palestinierna hade 1922 utgjort 88 procent av befolkningen, varav de kristna palestinierna utgjorde omkring 10 %, men då hade invandringen av europeiska ockupanter redan börjat. Därefter började deras andel av Palestinas folkmängd sjunka, även om de i reella tal ökade.
År 1931 hade judarna redan uppgått till 17 procent av befolkningen, flertalet europeiska invandrare ditkomna efter 1922. Därefter fortsatte invandringen, och den etniska och religiösa strukturen förändrades i Palestinierna. De arabiska palestiniernas andel av Palestinas befolkning i slutet av 1945 var nu nere 60 procent, eller 1,06 miljoner. Judarnas andel var då 31 procent av befolkningen, eller 550 000. Bara det andra halvåret 1945 anlände närmare 150 000 européer till Palestina. Antalet kristna var samma tid cirka 135 000, eller 8 procent, deras andel hade också minskat. Övriga grupper utgjorde cirka 1 procent, eller 14 000 personer av en samlad palestinsk befolkning omkring 1,76 miljoner själar.
Den brittiska ockupationen av Palestina och Trans Jordan innebar inte att britterna satt säkert i sina nya kolonier, ständiga resningar från de arabisktalande tvingade fram en idag okänd men reell brittisk terror mot de upproriska och redan åren 1919-1922 flygbombades palestinska och arabiska grupper och byar av brittiskt flyg. Denna terror drabbade många palestinier och bidrog till deras misstro mot det brittiska styret redan från början. Flygbombningarna fortsatte under hela 1920-talet och drabbade ökenbyar och nomader som misstänktes för att vara upproriska. Denna terror gjorde palestinierna allt mer fientliga även mot de inflyttade europeiska judarna som stal deras land under brittiskt vapenskydd. Redan efter något år började revolter skaka de nyblivna brittiska kolonierna, särskilt Mesopotamien men även Palestina.
Redan från början stod det klart att det palestinska mandatet var ett första steg för att skapa en judisk stat – det framgår av den text, särskilt artikel 2, som utgavs ut av regeringen i London den 24 juli 1922. Det var från början frågan om att skapa en judisk stat, med land stulet från den stora arabisktalande och muslimska majoriteten. Så här stod det i “The Palestine Mandate” The Council of the League of Nations, July 24, 1922:
ART. 2. The Mandatory shall be responsible for placing the country under such political, administrative and economic conditions as will secure the establishment of the Jewish national home, as laid down in the preamble, and the development of self-governing institutions, and also for safeguarding the civil and religious rights of all the inhabitants of Palestine, irrespective of race and religion.
Svart på vitt således, britterna var redan från början inställda på att judarna i Europa skulle få ett eget land i Palestina. Detta stod klart från början, därmed var de delaktiga i den etniska rensning som nu startades. Den skulle gå ut över de olika grupper som bodde i det dåtida Palestina som sedan 1917 varit under brittisk ockupation när turkarna fördrevs av britter och arabiska krigare under slutet av första världskriget.
Källor kommer nedan
MVH
bigj
3. Palestinierna drabbas av det brittiska mandatet efter första världskriget
En rörelse som växte var alltså zionismen, och dess mål var Yishuv – ett eget land i Palestina. Zionisterna skulle under de kommande åren allt mer ta till sig nationalistiska tankegångar och rasistiska teorier från de centraleuropeiska nationalistiska grupperna vilka började vinna gehör under första världskrigets sista år. Zionisternas mål var från åren kring 1919 ett helt judiskt land – Eretz Israel. Efter att Palestina blivit ett brittiskt mandat, i praktiken var området redan brittiskt år 1917 då turkarna fördrevs, ökade chanserna för en judisk inflyttning till Palestina. Många europeiska stater och politiker gillade idén eftersom de trodde att det judiska problemet då kunde ”exporteras” bort från deras länder. Inte sällan utgjorde judarna den radikala elit som drev på mot ett socialistiskt samhälle i Tyskland, Ryssland, Ungern, Polen och annorstädes i främst östra Europa. Således sågs de av de nationalistiska nya regimernas ledande grupper som orosmoment, och som sådana borde de avlägsnas. Fick de ett eget land i Mellanöstern, så mycket bättre, ansåg de nationalistiska politikerna i Europa. Därmed ökade strömmen av judiska invandrare som slog sig ned i Palestina, ofta tog de mark och jordar som britterna tilldelat dem efter det att de turkiska ägarna drivits bort. Britterna förklarade sådan mark för ”kronojord” – och ansåg att man hade rätt att dela ut den till invandrarna. Palestinierna protesterade eftersom de ansåg denna jord egentligen tillhörde dem men blivit stulen av dem under det turkiska styret. Vilket även torde vara helt sanningsenligt.
De palestinska araberna hade med stigande farhågor sett den judiska invandringen till Palestina och judarnas systematiska uppbyggnad av Yishuv. De hade protesterat från första början. Invandringen och problemen växte snabbt och konflikter mellan invandrande européer och palestinier bröt ut redan 1919. Men britterna skyddade invandrarna och såg de arabisktalande muslimerna som sina fiender, därför fortsatte invandringen från Europa. Från att judarna år 1918 hade utgjort kanske 7 procent, varav omkring två procentenheter hade invandrat från Europa sedan år 1900, ökade antalet till cirka 9 procent år 1920. År 1922, före den stora invandringen, utgjorde judarna bara 11 procent av Palestinas befolkning. Bråken mellan folkgrupperna fortsatte hela 1920-talet igenom, men var föga uppmärksammat i Europa eller Nordamerika. De fåtaliga som var intresserade, stöttade i allmänhet judarna och invandrarna, främst på religiösa premisser. Få brydde sig i Europa eller Nordamerika om att efterfråga vad majoritetsbefolkningen i Palestina ansåg om den europeiska inflyttningen och markockupationerna. Vi ser tydligt hur marken stals från palestinierna redan under det brittiska mandatets första tid.
Palestinierna hade 1922 utgjort 88 procent av befolkningen, varav de kristna palestinierna utgjorde omkring 10 %, men då hade invandringen av europeiska ockupanter redan börjat. Därefter började deras andel av Palestinas folkmängd sjunka, även om de i reella tal ökade.
År 1931 hade judarna redan uppgått till 17 procent av befolkningen, flertalet europeiska invandrare ditkomna efter 1922. Därefter fortsatte invandringen, och den etniska och religiösa strukturen förändrades i Palestinierna. De arabiska palestiniernas andel av Palestinas befolkning i slutet av 1945 var nu nere 60 procent, eller 1,06 miljoner. Judarnas andel var då 31 procent av befolkningen, eller 550 000. Bara det andra halvåret 1945 anlände närmare 150 000 européer till Palestina. Antalet kristna var samma tid cirka 135 000, eller 8 procent, deras andel hade också minskat. Övriga grupper utgjorde cirka 1 procent, eller 14 000 personer av en samlad palestinsk befolkning omkring 1,76 miljoner själar.
Den brittiska ockupationen av Palestina och Trans Jordan innebar inte att britterna satt säkert i sina nya kolonier, ständiga resningar från de arabisktalande tvingade fram en idag okänd men reell brittisk terror mot de upproriska och redan åren 1919-1922 flygbombades palestinska och arabiska grupper och byar av brittiskt flyg. Denna terror drabbade många palestinier och bidrog till deras misstro mot det brittiska styret redan från början. Flygbombningarna fortsatte under hela 1920-talet och drabbade ökenbyar och nomader som misstänktes för att vara upproriska. Denna terror gjorde palestinierna allt mer fientliga även mot de inflyttade europeiska judarna som stal deras land under brittiskt vapenskydd. Redan efter något år började revolter skaka de nyblivna brittiska kolonierna, särskilt Mesopotamien men även Palestina.
Redan från början stod det klart att det palestinska mandatet var ett första steg för att skapa en judisk stat – det framgår av den text, särskilt artikel 2, som utgavs ut av regeringen i London den 24 juli 1922. Det var från början frågan om att skapa en judisk stat, med land stulet från den stora arabisktalande och muslimska majoriteten. Så här stod det i “The Palestine Mandate” The Council of the League of Nations, July 24, 1922:
ART. 2. The Mandatory shall be responsible for placing the country under such political, administrative and economic conditions as will secure the establishment of the Jewish national home, as laid down in the preamble, and the development of self-governing institutions, and also for safeguarding the civil and religious rights of all the inhabitants of Palestine, irrespective of race and religion.
Svart på vitt således, britterna var redan från början inställda på att judarna i Europa skulle få ett eget land i Palestina. Detta stod klart från början, därmed var de delaktiga i den etniska rensning som nu startades. Den skulle gå ut över de olika grupper som bodde i det dåtida Palestina som sedan 1917 varit under brittisk ockupation när turkarna fördrevs av britter och arabiska krigare under slutet av första världskriget.
Källor kommer nedan
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
4. Brittiskt bombkrig i Mesopotamien och Palestina under 1920-talet
Efter första världskriget var den brittiska regeringen under stark press att minska kostnaderna för att administrera sina nyförvärvade kolonier Irak och Palestina. Följaktligen, i början av 1920-talet, blev den brittiska regeringen intresserad av förslagen att ersätta marktrupperna med det relativt billiga stridsflyget. Förslaget stöddes entusiastiskt av Winston Churchill, som i fem år efter första världskriget verkade för att förbilliga krigskassan med olika, för den tiden, nya idéer. Problemen hopade sig i Mesopotamien där ett uppror satts igång av olika krigsherrar och befrielsegrupper med syfte att slänga ut britterna och skapa en egen stat.
Storbritanniens tidigare sätt att hantera koloniala uppror hade skett på ett traditionellt genom att skicka trupper till de drabbade områdena på straffexpeditioner med order om att döda eller fånga de störande ledarna och allmänt förhindra och motverka befolkningarna från ytterligare revolter mot den brittiska myndigheten. Sådana expeditioner tog tid, ofta saknade inslag av överraskning och krävde stora kostnader i form av män och materiel. Motståndet mot nya militära äventyr var stort i efterkrigstidens Storbritannien, och ett långvarigt krig kunde sluta illa för både regering och den styrande militäreliten.
Därför blev användningen av flygplan för sådana disciplinära åtgärder väl mottagna, eftersom bombningarna kunde leverera snabba resultat med minimala utgifter för de brittiska skattebetalarna. Dessutom hade arabstammarnas krigsherrar ingen motkraft mot flygplanen.
Därför, efter att visat sig effektiva i några mindre flygräder i brittiska Somaliland åren1919-1920, kunde Marshall Hugh Trenchard, RAF stabschef föreslå att RAF gavs fullt ansvar för att utföra militära operationer i det oroliga Mesopotamien och det angränsande Palestina. I oktober 1922, fick RAF jobbet, först genomförs med åtta flottiljer av soldater och lätta bombplan, de sk DH-9:orna, göra jobbet i det allt mer upproriska Mesopotamien. Stora sänkningar av truppstyrkorna i regionen sågs med glädje av de brittiska skattebetalarna.
Direkt började RAF en flygterror genom att släppa bomber på fientliga arabiska byborna utan förvarning, man dödade kvinnor och barn urskillningslöst, förmodligen tillsammans med anstiftarna av upproret. Attacker med bomber och kulsprutor bedrevs kontinuerligt dagar och nätter, man angrep hus, invånare, grödor och boskap. Syftet var enligt befälhavare JA Chamier att skapa "chock och fruktan". Från några tusen meters höjd och utan moderna navigationshjälpmedel kunde en pilot inte urskilja en ökenby från en annan, och därför bombades ”vänliga” byar av misstag. Den brittiska även lånat företeelser från slagfälten i Europa, och med Winston Churchill välsignelse blev Storbritannien det första landet med att inleda fullskaliga flygbombningar med senapsgas mot män, kvinnor och barn. "Vi ska inte stoppas av fördomar om dem som inte kan tänka klart”, sa Churchill, och fortsatte "Jag är starkt för att använda förgiftad gas mot ociviliserade stammar." Detta i ett område som kallades för civilisationens vagga. Dessa bombningar förekom även i Palestina, eller det som blev Trans-Jordanien och Palestina.
När rapporter om sådana incidenter började florera i brittisk press, kom offentliga protester mot "inhumana vapen" som föranledde en förändring av taktiken. Därefter varnades byarna inför hotande straffbombningar, så att byborna hann fly. Den brittiska militären försökte få det att se ut som om flygplan nästan hade ersatt trupperna på marken. Men vanligen kombinerades operationer där mark- och luftkrafter samordnade sina attacker. Följaktligen syftade flygbombningarna till att störa det dagliga livet, medan mer reella skador på människorna åstadkoms av främst indiska trupper i brittisk tjänst. Men under 1920-talet innebar denna luftterror att makten och den politiska kontrollen säkrades av brittiska imperiet ännu en tid. Storbritannien var kvar i Irak tills 1932, då landet formellt blev ett självständigt kungarike och en självständig medlem i Nationernas förbund. Men Storbritannien behöll en stark delvis militär närvaro i Irak tills spänningarna exploderade 1958 och de slutligen kördes ut.
MVH
bigj
4. Brittiskt bombkrig i Mesopotamien och Palestina under 1920-talet
Efter första världskriget var den brittiska regeringen under stark press att minska kostnaderna för att administrera sina nyförvärvade kolonier Irak och Palestina. Följaktligen, i början av 1920-talet, blev den brittiska regeringen intresserad av förslagen att ersätta marktrupperna med det relativt billiga stridsflyget. Förslaget stöddes entusiastiskt av Winston Churchill, som i fem år efter första världskriget verkade för att förbilliga krigskassan med olika, för den tiden, nya idéer. Problemen hopade sig i Mesopotamien där ett uppror satts igång av olika krigsherrar och befrielsegrupper med syfte att slänga ut britterna och skapa en egen stat.
Storbritanniens tidigare sätt att hantera koloniala uppror hade skett på ett traditionellt genom att skicka trupper till de drabbade områdena på straffexpeditioner med order om att döda eller fånga de störande ledarna och allmänt förhindra och motverka befolkningarna från ytterligare revolter mot den brittiska myndigheten. Sådana expeditioner tog tid, ofta saknade inslag av överraskning och krävde stora kostnader i form av män och materiel. Motståndet mot nya militära äventyr var stort i efterkrigstidens Storbritannien, och ett långvarigt krig kunde sluta illa för både regering och den styrande militäreliten.
Därför blev användningen av flygplan för sådana disciplinära åtgärder väl mottagna, eftersom bombningarna kunde leverera snabba resultat med minimala utgifter för de brittiska skattebetalarna. Dessutom hade arabstammarnas krigsherrar ingen motkraft mot flygplanen.
Därför, efter att visat sig effektiva i några mindre flygräder i brittiska Somaliland åren1919-1920, kunde Marshall Hugh Trenchard, RAF stabschef föreslå att RAF gavs fullt ansvar för att utföra militära operationer i det oroliga Mesopotamien och det angränsande Palestina. I oktober 1922, fick RAF jobbet, först genomförs med åtta flottiljer av soldater och lätta bombplan, de sk DH-9:orna, göra jobbet i det allt mer upproriska Mesopotamien. Stora sänkningar av truppstyrkorna i regionen sågs med glädje av de brittiska skattebetalarna.
Direkt började RAF en flygterror genom att släppa bomber på fientliga arabiska byborna utan förvarning, man dödade kvinnor och barn urskillningslöst, förmodligen tillsammans med anstiftarna av upproret. Attacker med bomber och kulsprutor bedrevs kontinuerligt dagar och nätter, man angrep hus, invånare, grödor och boskap. Syftet var enligt befälhavare JA Chamier att skapa "chock och fruktan". Från några tusen meters höjd och utan moderna navigationshjälpmedel kunde en pilot inte urskilja en ökenby från en annan, och därför bombades ”vänliga” byar av misstag. Den brittiska även lånat företeelser från slagfälten i Europa, och med Winston Churchill välsignelse blev Storbritannien det första landet med att inleda fullskaliga flygbombningar med senapsgas mot män, kvinnor och barn. "Vi ska inte stoppas av fördomar om dem som inte kan tänka klart”, sa Churchill, och fortsatte "Jag är starkt för att använda förgiftad gas mot ociviliserade stammar." Detta i ett område som kallades för civilisationens vagga. Dessa bombningar förekom även i Palestina, eller det som blev Trans-Jordanien och Palestina.
När rapporter om sådana incidenter började florera i brittisk press, kom offentliga protester mot "inhumana vapen" som föranledde en förändring av taktiken. Därefter varnades byarna inför hotande straffbombningar, så att byborna hann fly. Den brittiska militären försökte få det att se ut som om flygplan nästan hade ersatt trupperna på marken. Men vanligen kombinerades operationer där mark- och luftkrafter samordnade sina attacker. Följaktligen syftade flygbombningarna till att störa det dagliga livet, medan mer reella skador på människorna åstadkoms av främst indiska trupper i brittisk tjänst. Men under 1920-talet innebar denna luftterror att makten och den politiska kontrollen säkrades av brittiska imperiet ännu en tid. Storbritannien var kvar i Irak tills 1932, då landet formellt blev ett självständigt kungarike och en självständig medlem i Nationernas förbund. Men Storbritannien behöll en stark delvis militär närvaro i Irak tills spänningarna exploderade 1958 och de slutligen kördes ut.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi går vidare i vår faktabaserade analys av den nazionistiska statens framväxt under 1900-talets första halva!
Utvecklingen i Palestina efter 1920
Britterna delade snart Palestina i en arabisk östlig del, kallad Trans-Jordanien där härskaren blev kung Abdullah. Detta område skulle vara arabisktalande medan den västra delen, fortfarande kallad Palestina, skulle bli ett framtid hem för judarna. Mandatet delades men formellt var det bara frågan om ett mandat. Det stod alltså redan år 1920 klart att de arabisktalande palestinierna skulle fördrivas från den västra delen av Palestina mandatet. Gränsen gick längs Jordan-floden och Döda havet och söderut in i Negevöknen bort till Akaba vid Röda havet. År 1922 drevs detta igenom och året därpå växte det fram två administrationer, en transjordansk och en palestinsk. Det blev nu känt i Europa och Nordamerika och snart började de första européerna som betraktade sig som judar strömma in i det palestinska mandatet och därmed påbörjades markstölderna med den brittiska administrationens och militärens kännedom. Palestinierna protesterade men slogs ned av brittisk militär och zionistiska terrorgrupper som i hemlighet samarbetade med britterna om än inte officiellt.
Enligt historikern Rashid Khalidi, ignorerades arabernas politiska rättigheter från början. De arabiska ledarna upprepade flera gånger att britterna vägrade bevilja dem nationella och politiska rättigheter, såsom en representativ regering, medan de judiska nationella och politiska rättigheterna i de återstående 23 procenten av mandatet Palestina av britterna hade avsatts till ett judiskt hemland. Araberna påminde under de kommande åren från och med 1919 britterna om president Wilsons fjorton punkter och brittiska löften under första världskriget. Den brittiska regeringen vägrade dock att ändra villkoren för araberna. Det lagstiftande rådet föreslog en ny ordning i Palestina år 1922, men man ville inte ändra på sina tidigare bestämmelser och löften till judiska grupper såsom zionisterna och andra redan verksamma i området. För araberna var detta oacceptabelt, eftersom de ansåg att detta skulle vara närmast ett ”självmord”. Under hela den följande mellankrigsperioden höll britterna fast vid de villkor de själva hade utformat, samtidigt som de förkastade principen om majoritetstyre eller annan åtgärd som skulle ge den arabiska majoriteten kontroll över regeringen i Palestina.
Detta ledde till en allt stridare ström av européer in i Palestina de kommande åren, och konflikterna tilltog. De europeiska kolonisterna kallade sig gärna för judar och ansåg att det bara var att ta för sig. Genom att delvis erhålla en del vapen, och inte minst militär assistans, från britterna kunde de fortsätta sina stölder av arabisk-palestinsk egendom. Britterna spelade ett smutsigt spel och efter att fokus åren 1921-1922 flyttades till Mesopotamien och revolterna där, glömdes de stora orden från president Wilson och folkens självbestämmande bort i det allmänna bruset. Palestinierna blev ett av många problem för britterna att söka lösa på sitt eget sätt. De prioriterade Indien och andra kolonier som gav mer i vinst och var i hemlighet bara glada över att de europeiska judarna skötte deras politik i mandatet Palestina väster om Jordan.
Källor nedan
MVH
bigj
Vi går vidare i vår faktabaserade analys av den nazionistiska statens framväxt under 1900-talets första halva!
Utvecklingen i Palestina efter 1920
Britterna delade snart Palestina i en arabisk östlig del, kallad Trans-Jordanien där härskaren blev kung Abdullah. Detta område skulle vara arabisktalande medan den västra delen, fortfarande kallad Palestina, skulle bli ett framtid hem för judarna. Mandatet delades men formellt var det bara frågan om ett mandat. Det stod alltså redan år 1920 klart att de arabisktalande palestinierna skulle fördrivas från den västra delen av Palestina mandatet. Gränsen gick längs Jordan-floden och Döda havet och söderut in i Negevöknen bort till Akaba vid Röda havet. År 1922 drevs detta igenom och året därpå växte det fram två administrationer, en transjordansk och en palestinsk. Det blev nu känt i Europa och Nordamerika och snart började de första européerna som betraktade sig som judar strömma in i det palestinska mandatet och därmed påbörjades markstölderna med den brittiska administrationens och militärens kännedom. Palestinierna protesterade men slogs ned av brittisk militär och zionistiska terrorgrupper som i hemlighet samarbetade med britterna om än inte officiellt.
Enligt historikern Rashid Khalidi, ignorerades arabernas politiska rättigheter från början. De arabiska ledarna upprepade flera gånger att britterna vägrade bevilja dem nationella och politiska rättigheter, såsom en representativ regering, medan de judiska nationella och politiska rättigheterna i de återstående 23 procenten av mandatet Palestina av britterna hade avsatts till ett judiskt hemland. Araberna påminde under de kommande åren från och med 1919 britterna om president Wilsons fjorton punkter och brittiska löften under första världskriget. Den brittiska regeringen vägrade dock att ändra villkoren för araberna. Det lagstiftande rådet föreslog en ny ordning i Palestina år 1922, men man ville inte ändra på sina tidigare bestämmelser och löften till judiska grupper såsom zionisterna och andra redan verksamma i området. För araberna var detta oacceptabelt, eftersom de ansåg att detta skulle vara närmast ett ”självmord”. Under hela den följande mellankrigsperioden höll britterna fast vid de villkor de själva hade utformat, samtidigt som de förkastade principen om majoritetstyre eller annan åtgärd som skulle ge den arabiska majoriteten kontroll över regeringen i Palestina.
Detta ledde till en allt stridare ström av européer in i Palestina de kommande åren, och konflikterna tilltog. De europeiska kolonisterna kallade sig gärna för judar och ansåg att det bara var att ta för sig. Genom att delvis erhålla en del vapen, och inte minst militär assistans, från britterna kunde de fortsätta sina stölder av arabisk-palestinsk egendom. Britterna spelade ett smutsigt spel och efter att fokus åren 1921-1922 flyttades till Mesopotamien och revolterna där, glömdes de stora orden från president Wilson och folkens självbestämmande bort i det allmänna bruset. Palestinierna blev ett av många problem för britterna att söka lösa på sitt eget sätt. De prioriterade Indien och andra kolonier som gav mer i vinst och var i hemlighet bara glada över att de europeiska judarna skötte deras politik i mandatet Palestina väster om Jordan.
Källor nedan
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi går vidare i faktaredovisningen av den nazionistiska statens framväxt...
Revolten 1936-1939 och utvecklingen till år 1947
År 1936 bröt en palestinsk strejk ut, den vände sig mot det brittiska styret och den ökande judiska inflyttningen och ockupationerna av palestiniernas mark i det brittiska mandatet Palestina. Trots att 20 000 nyanlända brittiska trupper och flera tusen judiska Haganah-terrorister hjälpte britterna, varade revolten i över två år. I mars 1939 kvästes upproret till slut, då hade mer än 5000 palestinska araber, 400 judar, och 200 britter dödats och drygt 15 000 palestinska araber skadats. Upproret krossades inte minst tack vare att de franska myndigheterna i Damaskus inledde en klappjakt på arabiska och palestinska aktivister och upprorsmän under 1938 och fram till februari 1939. Efter detta avrättades flera palestinska aktivister och självständighetskämpar av de brittiska och franska mandatmyndigheterna i Palestina, Trans-Jordanien och Damaskus.
Revolten nådde inte sina mål, även om det innebar födelsen av den arabisk-palestinska identiteten. Men man lyckade inte förhindra Storbritanniens avsikter att skapa en judisk nationalstat i Palestina, vilket redan hade tillkännagetts i 1917 års Balfour-deklaration.
Ett annat resultat av fientligheterna under slutet av 1930-talet var att de judiska och arabiska ekonomierna i Palestina, tidigare sammanflätade, nu började delas upp efter religiösa och etniska gränser. Ett sådant exempel är då den alltmer av europeiska judar befolkade staden Tel Aviv-Jaffa, länge förlitat sig på den närliggande arabiska kusthamnen i Jaffa, nu inte längre ville ha med palestinierna att göra. Efter fientligheterna 1936-1937 påbörjade byggandet av en strikt judisk kusthamn för Tel-Avivs, från Europa anlända, judiska befolkning. Historiker insatta i ämnet har även pekat på att upproret utgjorde en vändpunkt då den europeiska judiska befolkningen i Palestina blev självständig och självförsörjande tack vare ett enormt finansiellt stöd från judar i både USA och Europa.
Under upproret konfiskerade de brittiska myndigheterna alla vapen från den arabiska befolkningen. Medan israelerna i stort sett fick behålla sina vapen. Detta, liksom den fysiska elimineringen av de främsta arabiska politiska ledarna för upproret, hindrade i hög grad palestiniernas militära insatser att bli framgångsrika under inbördeskriget och revolten som startade i december 1947, och som fortsatta fram till slutet av 1948. Då den israeliska staten utropades och nazionisterna med allierade vapen kunde driva bort över 725 000 palestinier från sina hem började den palestinska flyktingtragedin.
Under andra världskriget övervakades palestinierna noga och försökte de ta kontakt med tyskar och italienare utsattes de för kraftiga brittiska motåtgärder. Palestinierna kunde inte göra så mycket under kriget, medan allt fler judar tog sig till Palestina under de olika räddningsoperationerna som under hela kriget stöttades av de brittiska myndigheterna i mandatet Palestina. När de direkta hoten från axelmakterna mot regionen försvann under hösten 1943, lättades trycket inne i Palestina, men detta gynnade bara invandringen av ännu fler judar från Europa. Palestinierna sågs ännu med misstänksamhet fram till sommaren 1945, då attityderna snabbt förändrades hos britterna. Då hade den brittiska myndigheten redan bestämt sig för att lämna området samtidigt som man lämnade Indien, troligen skulle detta ske inom några få år. Därmed struntade britterna i att söka stoppa invandringen av europeiska judar som från hösten 1945 strömmade in i Palestina, många av dem hade moderna handeldvapen med sig.
Problemen mellan de etniska och religiösa folkgrupperna tilltog under våren 1946 och britterna fick allt svårare att sära på våldsverkarna på bägge sidor. Palestinierna ansåg att deras land höll på att tas ifrån dem, medan judarna ansåg att de enligt en religiös bok bestående av gamla myter hade rätt till området. I den allmänna avskyn mot vad som hänt judarna under kriget, och en delvis spelad ånger hos de nya europeiska ledarna, liksom en massiv judisk propagandaoffensiv, stod den västerländskt influerade världsopinionen på judarnas sida under dessa år. Många ansåg att judarna hade rätt till en egen stat i det område deras religiösa skrifter påstod att de härstammade från. Även den kristna Bibeln påstod ju samma sak. Under hela 1946 strömmade det in folk till Palestina och på sina håll jagades de arabisktalande palestinierna bort. Något som ledde till att våldet trappas upp på bägge sidor mot slutet av 1946. Under våren 1947 försökte britterna och det nybildade FN lösa problematiken, men det förhindrade inte våldet. Nu bildades olika terrorgrupper på den judiska sidan liksom olika försvarsgrupper på den palestinska sidan. Snart började de beväpnade grupperna på bägge sidor angripa civila på motståndarsidan, något som skapade ett klimat av rädsla och ånger hos nästan alla i det brittiska Palestina. Ännu i början av år 1947 ägdes bara cirka 8 % av allt land i Palestina av judarna, medan nästan hälften ägdes av arabiska palestinier och knappt hälften benämndes för kronojord, eller statlig mark. Men under det kommande året skulle det ske dramatiska förändringar av dessa förhållanden.
FN: s särskilda kommission för Palestina (UNSCOP) rekommenderade år 1947 att Palestina delas i en arabisk stat och en judisk stat. Kommissionen föreslog att Jerusalem skulle stå under internationell förvaltning. FN:s generalförsamling antog planen i 29 november, 1947, såsom som FN:s resolution (GA 181), tack vare stöd från både USA och Sovjetunionen, och i synnerhet det personliga stöd som USA:s dåvarande president, Harry S. Truman, gav. Många faktorer bidrog till Trumans beslut att stödja förslaget, inklusive inrikespolitiska hänsyn och en intensiv zionistisk lobbning i Washington. Judarna accepterade FN:s beslut, men de arabiska palestinierna förkastade det. Resolutionen gick ut på att dela landet i två ungefär lika stora delar i ett komplicerat system av gränser. Avsikten var att skapa en ekonomisk union mellan två stater med öppna gränser. Vid tidpunkten för förslaget, var något mindre än hälften av marken i Palestina ägd av arabiska palestinier, något mindre än hälften var "kronans mark” tillhörande staten, och ungefär 8 % ägdes av judar eller den judiska byrån.
Det fanns då c:a 600 000 judar i Palestina, nästan alla boende i områden som avsatts för den judiska staten, eller i den internationaliserade zon i Jerusalem. Cirka 1,2 miljoner arabiska palestinier bodde i de övriga delarna av Palestina, men även insprängda i de till judarna givna områdena. Fördelningen av mark genom resolution 181 var avsedd att skapa två områden med judiska och arabiska majoriteter. Jerusalem med omgivningar skulle internationaliseras. Den relativt stora judiska befolkningen i Jerusalem och omgivningarna, ca 100 000, var geografiskt avskurna från resten av den judiska staten, åtskilda av ett relativt stort område, kallat "korridoren", som tilldelas den palestinska staten. Korridoren inkluderade de folkrikaste arabiska städerna Lod och Ramla och de mindre städerna Qoloniyeh, Emaus, Qastel och andra som låg på vägen till Jerusalem.
MVH
bigj
Vi går vidare i faktaredovisningen av den nazionistiska statens framväxt...
Revolten 1936-1939 och utvecklingen till år 1947
År 1936 bröt en palestinsk strejk ut, den vände sig mot det brittiska styret och den ökande judiska inflyttningen och ockupationerna av palestiniernas mark i det brittiska mandatet Palestina. Trots att 20 000 nyanlända brittiska trupper och flera tusen judiska Haganah-terrorister hjälpte britterna, varade revolten i över två år. I mars 1939 kvästes upproret till slut, då hade mer än 5000 palestinska araber, 400 judar, och 200 britter dödats och drygt 15 000 palestinska araber skadats. Upproret krossades inte minst tack vare att de franska myndigheterna i Damaskus inledde en klappjakt på arabiska och palestinska aktivister och upprorsmän under 1938 och fram till februari 1939. Efter detta avrättades flera palestinska aktivister och självständighetskämpar av de brittiska och franska mandatmyndigheterna i Palestina, Trans-Jordanien och Damaskus.
Revolten nådde inte sina mål, även om det innebar födelsen av den arabisk-palestinska identiteten. Men man lyckade inte förhindra Storbritanniens avsikter att skapa en judisk nationalstat i Palestina, vilket redan hade tillkännagetts i 1917 års Balfour-deklaration.
Ett annat resultat av fientligheterna under slutet av 1930-talet var att de judiska och arabiska ekonomierna i Palestina, tidigare sammanflätade, nu började delas upp efter religiösa och etniska gränser. Ett sådant exempel är då den alltmer av europeiska judar befolkade staden Tel Aviv-Jaffa, länge förlitat sig på den närliggande arabiska kusthamnen i Jaffa, nu inte längre ville ha med palestinierna att göra. Efter fientligheterna 1936-1937 påbörjade byggandet av en strikt judisk kusthamn för Tel-Avivs, från Europa anlända, judiska befolkning. Historiker insatta i ämnet har även pekat på att upproret utgjorde en vändpunkt då den europeiska judiska befolkningen i Palestina blev självständig och självförsörjande tack vare ett enormt finansiellt stöd från judar i både USA och Europa.
Under upproret konfiskerade de brittiska myndigheterna alla vapen från den arabiska befolkningen. Medan israelerna i stort sett fick behålla sina vapen. Detta, liksom den fysiska elimineringen av de främsta arabiska politiska ledarna för upproret, hindrade i hög grad palestiniernas militära insatser att bli framgångsrika under inbördeskriget och revolten som startade i december 1947, och som fortsatta fram till slutet av 1948. Då den israeliska staten utropades och nazionisterna med allierade vapen kunde driva bort över 725 000 palestinier från sina hem började den palestinska flyktingtragedin.
Under andra världskriget övervakades palestinierna noga och försökte de ta kontakt med tyskar och italienare utsattes de för kraftiga brittiska motåtgärder. Palestinierna kunde inte göra så mycket under kriget, medan allt fler judar tog sig till Palestina under de olika räddningsoperationerna som under hela kriget stöttades av de brittiska myndigheterna i mandatet Palestina. När de direkta hoten från axelmakterna mot regionen försvann under hösten 1943, lättades trycket inne i Palestina, men detta gynnade bara invandringen av ännu fler judar från Europa. Palestinierna sågs ännu med misstänksamhet fram till sommaren 1945, då attityderna snabbt förändrades hos britterna. Då hade den brittiska myndigheten redan bestämt sig för att lämna området samtidigt som man lämnade Indien, troligen skulle detta ske inom några få år. Därmed struntade britterna i att söka stoppa invandringen av europeiska judar som från hösten 1945 strömmade in i Palestina, många av dem hade moderna handeldvapen med sig.
Problemen mellan de etniska och religiösa folkgrupperna tilltog under våren 1946 och britterna fick allt svårare att sära på våldsverkarna på bägge sidor. Palestinierna ansåg att deras land höll på att tas ifrån dem, medan judarna ansåg att de enligt en religiös bok bestående av gamla myter hade rätt till området. I den allmänna avskyn mot vad som hänt judarna under kriget, och en delvis spelad ånger hos de nya europeiska ledarna, liksom en massiv judisk propagandaoffensiv, stod den västerländskt influerade världsopinionen på judarnas sida under dessa år. Många ansåg att judarna hade rätt till en egen stat i det område deras religiösa skrifter påstod att de härstammade från. Även den kristna Bibeln påstod ju samma sak. Under hela 1946 strömmade det in folk till Palestina och på sina håll jagades de arabisktalande palestinierna bort. Något som ledde till att våldet trappas upp på bägge sidor mot slutet av 1946. Under våren 1947 försökte britterna och det nybildade FN lösa problematiken, men det förhindrade inte våldet. Nu bildades olika terrorgrupper på den judiska sidan liksom olika försvarsgrupper på den palestinska sidan. Snart började de beväpnade grupperna på bägge sidor angripa civila på motståndarsidan, något som skapade ett klimat av rädsla och ånger hos nästan alla i det brittiska Palestina. Ännu i början av år 1947 ägdes bara cirka 8 % av allt land i Palestina av judarna, medan nästan hälften ägdes av arabiska palestinier och knappt hälften benämndes för kronojord, eller statlig mark. Men under det kommande året skulle det ske dramatiska förändringar av dessa förhållanden.
FN: s särskilda kommission för Palestina (UNSCOP) rekommenderade år 1947 att Palestina delas i en arabisk stat och en judisk stat. Kommissionen föreslog att Jerusalem skulle stå under internationell förvaltning. FN:s generalförsamling antog planen i 29 november, 1947, såsom som FN:s resolution (GA 181), tack vare stöd från både USA och Sovjetunionen, och i synnerhet det personliga stöd som USA:s dåvarande president, Harry S. Truman, gav. Många faktorer bidrog till Trumans beslut att stödja förslaget, inklusive inrikespolitiska hänsyn och en intensiv zionistisk lobbning i Washington. Judarna accepterade FN:s beslut, men de arabiska palestinierna förkastade det. Resolutionen gick ut på att dela landet i två ungefär lika stora delar i ett komplicerat system av gränser. Avsikten var att skapa en ekonomisk union mellan två stater med öppna gränser. Vid tidpunkten för förslaget, var något mindre än hälften av marken i Palestina ägd av arabiska palestinier, något mindre än hälften var "kronans mark” tillhörande staten, och ungefär 8 % ägdes av judar eller den judiska byrån.
Det fanns då c:a 600 000 judar i Palestina, nästan alla boende i områden som avsatts för den judiska staten, eller i den internationaliserade zon i Jerusalem. Cirka 1,2 miljoner arabiska palestinier bodde i de övriga delarna av Palestina, men även insprängda i de till judarna givna områdena. Fördelningen av mark genom resolution 181 var avsedd att skapa två områden med judiska och arabiska majoriteter. Jerusalem med omgivningar skulle internationaliseras. Den relativt stora judiska befolkningen i Jerusalem och omgivningarna, ca 100 000, var geografiskt avskurna från resten av den judiska staten, åtskilda av ett relativt stort område, kallat "korridoren", som tilldelas den palestinska staten. Korridoren inkluderade de folkrikaste arabiska städerna Lod och Ramla och de mindre städerna Qoloniyeh, Emaus, Qastel och andra som låg på vägen till Jerusalem.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vidare i vår analysering...
Den etniska rensningen i Palestina – uppror och krig 1947-1948
Under perioden före utropandet av Israels självständighet, fanns det två grupper av arabisk-palestinska frivilliga motståndsmän, och en del kvinnor, som var beredda att angripa de judiska ockupanterna. En grupp leddes av Haj Amin El Husseini med bas i Jerusalem, och en annan ledd av Fawzi El Kaukji med verksamhet i Galiléen. Dessa grupper angrep då och då judiska invandrare i de städer som dominerades av palestinsk befolkning. El Kaukji och hans grupp, med bas i Syrien, hade under år 1947 avtalat med britterna att inte angripa judarna, men snart bröts avtalet och snart angrep man judiska mål i hela Galiléen. Deras angrepp besvarades av den nazionistiskt inspirerade terrorgruppen, Haganah, och det judiska våldet mot palestinier utövades även av de båda underjordiska terrorgrupperna Irgun och Lehi.
I Jerusalem utbröt palestinsk-arabiska upplopp den 30 november 1947. Palestinska grupper avbröt leverans av mat, vatten och bränsle till Jerusalem under en lång belägring som inleddes i slutet av december 1947. Våldet spred sig på bara några dagar till hela Palestina, judiska transporter till Jerusalem utsattes för bakhåll, palestinska upplopp i Haifa slogs ned av judiska terrorister, massakrer på palestinier ägde rum vid Gush Etzion, och i Deir Yassin mördades judar. Bofasta palestinierna började lämna sina städer och byar när judiska terrorgrupper anföll. Noterbart är att merparten av den arabiska befolkningen i Haifa lämnade staden i mars och april 1948, trots invändningar från en del judiska och brittiska tjänstemän vilka uppmanade dem att stanna.
Britterna gjorde lite för att stoppa striderna, samtidigt som omfattningen av fientligheterna var begränsade på grund av brist på vapen och utbildade soldater på båda sidor. Men många inom den brittiska militären i Palestina hade sympatier för judarna och såg mellan fingrarna när judarna smugglade in moderna vapen till sina terrorgrupper. Samtidigt som samma brittiska militärer och myndighetspersoner var mycket mer striktare och ihärdigare att stoppa arabiska vapensmugglare. Palestinierna hade framgångar de första månaderna, och en Hagannah-rapport från mars 1948 visade att situationen var kritisk för judarna, särskilt i Jerusalem-området. April 1948 markerade dock en vändpunkt i striderna, bara någon månad före invasionen av de arabiska grannstaternas arméer. För att bryta belägringen av Jerusalem, hade terrorgruppen Hagannah i förtid aktiverat "Plan Dalet" - en strategi som utarbetats för allmänt försvar av judarna som skulle ha genomförts om brittiska lämnade området i förtid. Nu började de judiska terrorgrupperna använda en reguljär armétaktik, striderna övergick till öppna slag, snarare än nattliga räder. Samtidigt inleddes en "tillfällig evakuering” av den arabisk-palestinska civilbefolkningen från städer i ”vissa strategiska områden”, såsom längs den sk Jerusalem-korridoren. Denna planering av fördrivning av palestinier har nämnts som ett bevis för att nazionisterna planerade en etnisk rensning av arabiska civila långt före staten Israels födelse 1948.
I april 1948 utlöste terrororganisationen Haganah sin första fullskaliga operation, ”Operation Nahshon”, med 1500 välbeväpnade miliser. Dessa miliser attackerade de arabiska byarna Qoloniyah och Qastel, då endast bebodda av arabiska stridskrafter efter att byborna hade flytt. Byarna låg på vägen till Jerusalem, och tillfälligt bröts belägringen, så att konvojer med förnödenheter kom in till staden. Qastel föll den 8 april, och den viktigaste palestinska militära befälhavaren, Abdel Khader Al-Husseini, dödades. Qoloniyeh föll den 11 april. I norr slogs Fawzi al-Kaukji's "Frälsningsarmé" tillbaks i slaget vid Mishmar Haemeq den 12 april 1948. Dessa framgångar övertygade USA:s president Truman att judarna inte skulle besegras av arabiska styrkor, och han övergav det sk förvaltingsavtalet som USA hade lagt fram för FN tidigare. USA hade i smyg försett judarna med en del moderna vapen sedan 1947. Efter nya attacker från arabiska motståndsgrupper, gick den judiska terrorgruppen Irgun till attack mot den arabiska staden Jaffa, strax söder om Tel Aviv. Palestinierna flydde efter några dagar i massor, trots garantier från britterna om att skydd skulle ges befolkningen i staden. Redan i mars stod det klart att palestiniernas brist på moderna vapen och ammunition, beslagtagen av britterna redan åren 1939-1945, innebar att de stod maktlösa när de judiska terrorgrupperna intensifierade striderna med moderna vapen från USA och Tjeckoslovakien.
MVH
bigj
Vidare i vår analysering...
Den etniska rensningen i Palestina – uppror och krig 1947-1948
Under perioden före utropandet av Israels självständighet, fanns det två grupper av arabisk-palestinska frivilliga motståndsmän, och en del kvinnor, som var beredda att angripa de judiska ockupanterna. En grupp leddes av Haj Amin El Husseini med bas i Jerusalem, och en annan ledd av Fawzi El Kaukji med verksamhet i Galiléen. Dessa grupper angrep då och då judiska invandrare i de städer som dominerades av palestinsk befolkning. El Kaukji och hans grupp, med bas i Syrien, hade under år 1947 avtalat med britterna att inte angripa judarna, men snart bröts avtalet och snart angrep man judiska mål i hela Galiléen. Deras angrepp besvarades av den nazionistiskt inspirerade terrorgruppen, Haganah, och det judiska våldet mot palestinier utövades även av de båda underjordiska terrorgrupperna Irgun och Lehi.
I Jerusalem utbröt palestinsk-arabiska upplopp den 30 november 1947. Palestinska grupper avbröt leverans av mat, vatten och bränsle till Jerusalem under en lång belägring som inleddes i slutet av december 1947. Våldet spred sig på bara några dagar till hela Palestina, judiska transporter till Jerusalem utsattes för bakhåll, palestinska upplopp i Haifa slogs ned av judiska terrorister, massakrer på palestinier ägde rum vid Gush Etzion, och i Deir Yassin mördades judar. Bofasta palestinierna började lämna sina städer och byar när judiska terrorgrupper anföll. Noterbart är att merparten av den arabiska befolkningen i Haifa lämnade staden i mars och april 1948, trots invändningar från en del judiska och brittiska tjänstemän vilka uppmanade dem att stanna.
Britterna gjorde lite för att stoppa striderna, samtidigt som omfattningen av fientligheterna var begränsade på grund av brist på vapen och utbildade soldater på båda sidor. Men många inom den brittiska militären i Palestina hade sympatier för judarna och såg mellan fingrarna när judarna smugglade in moderna vapen till sina terrorgrupper. Samtidigt som samma brittiska militärer och myndighetspersoner var mycket mer striktare och ihärdigare att stoppa arabiska vapensmugglare. Palestinierna hade framgångar de första månaderna, och en Hagannah-rapport från mars 1948 visade att situationen var kritisk för judarna, särskilt i Jerusalem-området. April 1948 markerade dock en vändpunkt i striderna, bara någon månad före invasionen av de arabiska grannstaternas arméer. För att bryta belägringen av Jerusalem, hade terrorgruppen Hagannah i förtid aktiverat "Plan Dalet" - en strategi som utarbetats för allmänt försvar av judarna som skulle ha genomförts om brittiska lämnade området i förtid. Nu började de judiska terrorgrupperna använda en reguljär armétaktik, striderna övergick till öppna slag, snarare än nattliga räder. Samtidigt inleddes en "tillfällig evakuering” av den arabisk-palestinska civilbefolkningen från städer i ”vissa strategiska områden”, såsom längs den sk Jerusalem-korridoren. Denna planering av fördrivning av palestinier har nämnts som ett bevis för att nazionisterna planerade en etnisk rensning av arabiska civila långt före staten Israels födelse 1948.
I april 1948 utlöste terrororganisationen Haganah sin första fullskaliga operation, ”Operation Nahshon”, med 1500 välbeväpnade miliser. Dessa miliser attackerade de arabiska byarna Qoloniyah och Qastel, då endast bebodda av arabiska stridskrafter efter att byborna hade flytt. Byarna låg på vägen till Jerusalem, och tillfälligt bröts belägringen, så att konvojer med förnödenheter kom in till staden. Qastel föll den 8 april, och den viktigaste palestinska militära befälhavaren, Abdel Khader Al-Husseini, dödades. Qoloniyeh föll den 11 april. I norr slogs Fawzi al-Kaukji's "Frälsningsarmé" tillbaks i slaget vid Mishmar Haemeq den 12 april 1948. Dessa framgångar övertygade USA:s president Truman att judarna inte skulle besegras av arabiska styrkor, och han övergav det sk förvaltingsavtalet som USA hade lagt fram för FN tidigare. USA hade i smyg försett judarna med en del moderna vapen sedan 1947. Efter nya attacker från arabiska motståndsgrupper, gick den judiska terrorgruppen Irgun till attack mot den arabiska staden Jaffa, strax söder om Tel Aviv. Palestinierna flydde efter några dagar i massor, trots garantier från britterna om att skydd skulle ges befolkningen i staden. Redan i mars stod det klart att palestiniernas brist på moderna vapen och ammunition, beslagtagen av britterna redan åren 1939-1945, innebar att de stod maktlösa när de judiska terrorgrupperna intensifierade striderna med moderna vapen från USA och Tjeckoslovakien.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi fortsätter vår faktavandring kring den nazionistiska statens uppkomst och dess folkrättsvidriga politik därefter...
De arabiska grannarnas försvar av palestiniernas rättigheter
Regeringarna i de nyss självständiga angränsande arabstaterna var ovilliga att blanda sig i kriget, trots vad folk i allmänhet tycks tro, och trots de under våren 1948 krigiska uttalandena från deras statsledningar. Men rädslan för den folkliga ilskan i sina länder, som var helt pro-palestinsk, och i kombination med rädslan för att andra arabstater skulle få fördelar gentemot dem som inte kämpade för palestinierna, hjälpte ledarna Syrien, Jordanien och Egypten att gå ut krig. Även om de officiellt kämpade enligt en i förtid gjord plan, fanns det ytterst lite samordning mellan deras stridskrafter. Stridskrafter som var gammalmodiga och knappast funktionsdugliga. Endast Egypten hade en del överblivna stridsvagnar och flygplan från ökenkrigets dagar 1940-1943. Syriern och jordanier hade ännu sämre beväpning, och införseln av vapen stoppades effektivt av britter, amerikaner och fransmän vilka patrullerade vatten utanför kusterna i regionen.
Den 14 maj 1948 utropade judarna den staten Israel, och britterna drog sig snabbt tillbaka från Palestina. Under de följande dagarna och veckorna, invaderade de närliggande arabiska länder Palestina och Israel. Striderna ägde rum i korta perioder, präglade av eldupphöravtal mellan den 11 juni till den 8 juli 1948, och 19 juli till den 15 oktober 1948.
I det inledande skedet hade de egyptiska och syriska arméerna anmärkningsvärda framgångar. I synnerhet egyptierna, som med stöd av en del stridsvagnar, artilleri och några flygplan, hindrade judarna att lägga under sig Negevöknen. Den egyptiska armén försökte sig på en ”pansarattack” mot Tel Aviv under sommaren 1948, men den rann snart ut i sanden. Nazionisterna slog tillbaka den egyptiska pansarattacken mot Tel Aviv med några nyanlända Messerschmitt flygplan, köpta i Tjeckoslovakien. Palestinska försök att inrätta en verklig stat blockerades i praktiken av Egypten och Jordanien. Inte minst sedan Jordanien kommit överens med Israel att inte inkräkta på områden som avsatts för den judiska staten, medan Syrien och Egypten vägrade. Syrierna gjorde vissa framsteg i det område som hade avsatts för den palestinska staten i norr och lade under sig de södra Golanhöjderna.
Även om Jordanien inte längre invaderade judiskt territorium efter september 1948, fortsatte den arabiska blockaden av det judiska Jerusalem där jordanierna höll sina positioner i Latroun. Jerusalem skulle ha internationaliserats enligt FN:s generalförsamlings resolution GA 181 och resolution 303. Nu övergav judarna dessa tankar och ansåg att Jerusalem skulle tillhöra dem i sin helhet, eftersom jordanierna struntade i att avsluta blockaden av Jerusalem. Den jordanska positionen i Latroun kunde inte besegras av de judiska styrkorna, trots flera blodiga attentat mot jordanierna under maj-juni1948. För att komma förbi denna passage, tvingades nazionisterna slutligen byggt en ny väg till Jerusalem, som stod klar i juni 1948 och slutgiltigt bröt den arabisk-palestinska belägringen av staden. I centrum av Palestina lyckades nazionisternas nya armé öppna en "korridor" mellan Jerusalem och resten av Israel. Under en tio dagar lång period under juni månad, stred ockupanterna med de kvarvarande egyptier och palestinier, och till lyckades ockupanterna invadera de arabiska städerna Lod och Ramla vilka i några månader hade blockerat vägen till Jerusalem. Judarna rensade städerna etniskt och de flesta palestinier som bor där fördrevs, många mördades också. Judarna förstörde även de många små palestinska byarna kring Tel-Aviv, så att nästan ingen palestinier fanns kvar i centrala Israel. Palestiniernas hus och ägor gavs genast till inflyttade judiska ockupanter från Europa.
Ett första eldupphör i juni 1948 gav alla sidor att samla krafter och organisera om trupperna. Detta innebar ett avgörande moment i striderna. Den arabiska sidan gjorde i själva verket ett avgörande strategiskt misstag genom att acceptera vapenvilan. Israelerna drog fördel av eldupphöret genom att organisera och rekrytera - och utbilda nya soldater. De fick nu ostört möjlighet att ta in stora försändelser av vapen, trots att eldupphörfördraget förbjöd detta, och man utbildade och organiserade snabbt en verklig armé på 60 000 soldater, beväpnade med moderna vapen. Vapenvilan räddade förmodligen Jerusalem, vars judiska befolkning länge hotades av svält. Under vapenvilan slogs de underjordiska terrorgrupperna Haganah, Palmah, Irgun och Lehi samman till en enda nationell armé, Israel Defense Force (IDF).
Terrorgruppen Irgun försökte självmant landsätta en skeppslast vapen från fartyget Altalena, för att behålla en egen eldkraft. Israels premiärminister Ben Gurion vägrade godta detta och lät IDF sänka Altalena när Irguns ledare Menahem Begin vägrade att ge upp sin last av vapen. Samtidigt blockerades en stor leverans av vapen avsedda för palestinierna, av IDF/Hagannah och tilläts aldrig nå Syrien som var destinationen. Troligen hade judarna hjälp av USA i detta. Arabstaterna var därefter tveksamma till att engagera fler män i kriget, eller att spendera mer pengar på förnyade strider efter nyår 1948. Men Egypten gjorde trots allt ett försök till.
Kriget med egyptierna hade varit statiskt, eftersom egyptierna varit isolerade i ”fickor” inne i centrala Israel sedan det första eldupphöret. Efter att det andra eldupphöret passerade, 8 juli 1948, förde judarna kriget närmare egyptiernas eget territorium och föll in i Sinai-halvön. Därmed lockades den egyptiska armén att lämna centrala Israel för att försvara det egyptiska Sinai. Nazionisterna var dock själva tvungna att dra sig tillbaks efter att brittiska flygplan bombat dem i Negevöknen. Därmed blev det åter vapenvila från den 19 juli till 15 oktober. Därefter bröt striderna ut igen, och nu fördrevs de sista palestinierna ut ur de områden som nazionisterna höll. Egyptierna drog sig tillbaks efter några dagar och syrierna höll sina erövrade områden i norr. Men nu tog de direkta striderna slut. Efter detta fördes kriget vidare genom sporadiska angrepp och enskilda räder mot fiendebaser och befolkningscentra. Nazionisterna igångsatte dock en slags offensiv söderut och intog efterhand en del av Negevöknen. De stoppades dock av egyptierna vid Gaza och av jordanierna i de östra delarna av Negev. Men till slut införlivades en del av Negev öster om Sinai i den israeliska staten under våren 1949. Då hade de egyptiska och syriska krigsmakterna redan dragit sig ur kriget.
Källor nedan
MVH
bigj
Vi fortsätter vår faktavandring kring den nazionistiska statens uppkomst och dess folkrättsvidriga politik därefter...
De arabiska grannarnas försvar av palestiniernas rättigheter
Regeringarna i de nyss självständiga angränsande arabstaterna var ovilliga att blanda sig i kriget, trots vad folk i allmänhet tycks tro, och trots de under våren 1948 krigiska uttalandena från deras statsledningar. Men rädslan för den folkliga ilskan i sina länder, som var helt pro-palestinsk, och i kombination med rädslan för att andra arabstater skulle få fördelar gentemot dem som inte kämpade för palestinierna, hjälpte ledarna Syrien, Jordanien och Egypten att gå ut krig. Även om de officiellt kämpade enligt en i förtid gjord plan, fanns det ytterst lite samordning mellan deras stridskrafter. Stridskrafter som var gammalmodiga och knappast funktionsdugliga. Endast Egypten hade en del överblivna stridsvagnar och flygplan från ökenkrigets dagar 1940-1943. Syriern och jordanier hade ännu sämre beväpning, och införseln av vapen stoppades effektivt av britter, amerikaner och fransmän vilka patrullerade vatten utanför kusterna i regionen.
Den 14 maj 1948 utropade judarna den staten Israel, och britterna drog sig snabbt tillbaka från Palestina. Under de följande dagarna och veckorna, invaderade de närliggande arabiska länder Palestina och Israel. Striderna ägde rum i korta perioder, präglade av eldupphöravtal mellan den 11 juni till den 8 juli 1948, och 19 juli till den 15 oktober 1948.
I det inledande skedet hade de egyptiska och syriska arméerna anmärkningsvärda framgångar. I synnerhet egyptierna, som med stöd av en del stridsvagnar, artilleri och några flygplan, hindrade judarna att lägga under sig Negevöknen. Den egyptiska armén försökte sig på en ”pansarattack” mot Tel Aviv under sommaren 1948, men den rann snart ut i sanden. Nazionisterna slog tillbaka den egyptiska pansarattacken mot Tel Aviv med några nyanlända Messerschmitt flygplan, köpta i Tjeckoslovakien. Palestinska försök att inrätta en verklig stat blockerades i praktiken av Egypten och Jordanien. Inte minst sedan Jordanien kommit överens med Israel att inte inkräkta på områden som avsatts för den judiska staten, medan Syrien och Egypten vägrade. Syrierna gjorde vissa framsteg i det område som hade avsatts för den palestinska staten i norr och lade under sig de södra Golanhöjderna.
Även om Jordanien inte längre invaderade judiskt territorium efter september 1948, fortsatte den arabiska blockaden av det judiska Jerusalem där jordanierna höll sina positioner i Latroun. Jerusalem skulle ha internationaliserats enligt FN:s generalförsamlings resolution GA 181 och resolution 303. Nu övergav judarna dessa tankar och ansåg att Jerusalem skulle tillhöra dem i sin helhet, eftersom jordanierna struntade i att avsluta blockaden av Jerusalem. Den jordanska positionen i Latroun kunde inte besegras av de judiska styrkorna, trots flera blodiga attentat mot jordanierna under maj-juni1948. För att komma förbi denna passage, tvingades nazionisterna slutligen byggt en ny väg till Jerusalem, som stod klar i juni 1948 och slutgiltigt bröt den arabisk-palestinska belägringen av staden. I centrum av Palestina lyckades nazionisternas nya armé öppna en "korridor" mellan Jerusalem och resten av Israel. Under en tio dagar lång period under juni månad, stred ockupanterna med de kvarvarande egyptier och palestinier, och till lyckades ockupanterna invadera de arabiska städerna Lod och Ramla vilka i några månader hade blockerat vägen till Jerusalem. Judarna rensade städerna etniskt och de flesta palestinier som bor där fördrevs, många mördades också. Judarna förstörde även de många små palestinska byarna kring Tel-Aviv, så att nästan ingen palestinier fanns kvar i centrala Israel. Palestiniernas hus och ägor gavs genast till inflyttade judiska ockupanter från Europa.
Ett första eldupphör i juni 1948 gav alla sidor att samla krafter och organisera om trupperna. Detta innebar ett avgörande moment i striderna. Den arabiska sidan gjorde i själva verket ett avgörande strategiskt misstag genom att acceptera vapenvilan. Israelerna drog fördel av eldupphöret genom att organisera och rekrytera - och utbilda nya soldater. De fick nu ostört möjlighet att ta in stora försändelser av vapen, trots att eldupphörfördraget förbjöd detta, och man utbildade och organiserade snabbt en verklig armé på 60 000 soldater, beväpnade med moderna vapen. Vapenvilan räddade förmodligen Jerusalem, vars judiska befolkning länge hotades av svält. Under vapenvilan slogs de underjordiska terrorgrupperna Haganah, Palmah, Irgun och Lehi samman till en enda nationell armé, Israel Defense Force (IDF).
Terrorgruppen Irgun försökte självmant landsätta en skeppslast vapen från fartyget Altalena, för att behålla en egen eldkraft. Israels premiärminister Ben Gurion vägrade godta detta och lät IDF sänka Altalena när Irguns ledare Menahem Begin vägrade att ge upp sin last av vapen. Samtidigt blockerades en stor leverans av vapen avsedda för palestinierna, av IDF/Hagannah och tilläts aldrig nå Syrien som var destinationen. Troligen hade judarna hjälp av USA i detta. Arabstaterna var därefter tveksamma till att engagera fler män i kriget, eller att spendera mer pengar på förnyade strider efter nyår 1948. Men Egypten gjorde trots allt ett försök till.
Kriget med egyptierna hade varit statiskt, eftersom egyptierna varit isolerade i ”fickor” inne i centrala Israel sedan det första eldupphöret. Efter att det andra eldupphöret passerade, 8 juli 1948, förde judarna kriget närmare egyptiernas eget territorium och föll in i Sinai-halvön. Därmed lockades den egyptiska armén att lämna centrala Israel för att försvara det egyptiska Sinai. Nazionisterna var dock själva tvungna att dra sig tillbaks efter att brittiska flygplan bombat dem i Negevöknen. Därmed blev det åter vapenvila från den 19 juli till 15 oktober. Därefter bröt striderna ut igen, och nu fördrevs de sista palestinierna ut ur de områden som nazionisterna höll. Egyptierna drog sig tillbaks efter några dagar och syrierna höll sina erövrade områden i norr. Men nu tog de direkta striderna slut. Efter detta fördes kriget vidare genom sporadiska angrepp och enskilda räder mot fiendebaser och befolkningscentra. Nazionisterna igångsatte dock en slags offensiv söderut och intog efterhand en del av Negevöknen. De stoppades dock av egyptierna vid Gaza och av jordanierna i de östra delarna av Negev. Men till slut införlivades en del av Negev öster om Sinai i den israeliska staten under våren 1949. Då hade de egyptiska och syriska krigsmakterna redan dragit sig ur kriget.
Källor nedan
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Därmed är vi framme vid år 1948, detta tragiska år för palestinierna.
Det arabiska nederlaget och uppkomsten av flyktingproblemet
Trots inledande motgångar, innebar bättre organisation och planering, liksom omfattande illegala vapenleveranser, att judarna kunde vinna en avgörande seger. Araberna och palestinierna förlorade sina inledande fördelar när de misslyckades med att organisera och samordna sina stridskrafter. Men frånvaron av moderna vapen och ammunition innebar troligen en ännu större konsekvens till nederlaget. När striderna upphörde i början av 1949, höll Israel totalt 78 % av området väster om Jordan-floden. I strid mot FN:s plan. FN gjorde därefter några allvarliga försök att genomdriva en internationalisering av staden Jerusalem, som hade delas mellan Jordanien och Israel, och separeras med taggtrådsbestängslat ingenmansland. Istället för FN:s internationalisering av staden delades den. Resterna av Palestina överfördes till Egypten och Jordanien. Egypten höll Gazaremsan och Jordanien erhöll Västbanken. Mellan 720 000 och 750 000 arabiska palestinier hade flytt, eller drivits ut, från Israel och blev nu flyktingar i närliggande arabiska länder. Arabländerna vägrade dock att underteckna ett permanent fredsavtal med Israel. Följaktligen fick Israels gränser efter vapenstillestånden aldrig de jure (juridisk) internationellt erkännande.
FN arrangerade en rad vapenvilor mellan araber och judar under åren 1948 och 1949. FN:s Resolution 194 uppmanade till upphörande av fientligheterna och tillät återvändande av flyktingar som ville leva i fred. Säkerhetsrådets resolution 62 kallas för ett genomförande av vapenstilleståndsavtalet som skulle leda till en permanent framtida fred. De gränser Israel etablerade längs "gröna linjen" efter vapenstilleståndsavtalet från 1949 har inte erkänts av arabstaterna, vilka därefter fortsatte att vägra erkänna Israel. Trots att fientligheterna upphört, var flyktingproblemet inte löst. Förhandlingarna bröt samman eftersom Israel vägrat att återta mer än ett litet antal palestinska flyktingar. Sovjetunionen, först gynnsamt inställd till den nazionistiska staten Israel, ställde sig bakom de arabiska länderna efter 1949. Trots fortsatt amerikanskt stöd för existensen av Israel, var USA:s stöd till den judisk-europeiska enklaven länge minimalt och omfattade inte militärt stöd under presidenterna Truman och Eisenhowers förvaltningar. Israel krigsmakt var de första åren utrustad med överskottsvapen köpta i tredje hand, samt med franska flygplan och lätt militär utrustning från Frankrike. De arabiska länderna, framför allt Syrien och Egypten, började ta emot stora mängder av sovjetiska militärt stöd efter 1956. Arabförbundet inrättade under 1950-talets slut en ekonomisk bojkott mot Israel, som delvis delades av de flesta europeiska industriländer och fortsatte att gälla fram till början 1990-talet. Men då hade Israel sedan tre årtionden erhållit massiv ekonomisk och militär hjälp från USA.
Post skriptum: Sedan 1948 har nazionisterna indirekt och direkt förkortat livet på omkring en miljon palestinier. Ett av många folkmord som skett i det fördolda, och där världsopinionen länge var både overksam och tyst. Senaste gången den nazionistiska terrorn var igång var kring årsskiftet 2008-2009. Där bombades civila bland annat med vit fosfor…1200-1300 dödsoffer och tio gånger fler skadade palestinier blev facit denna gång. En liten handfull nazionister dödades också, ehuru de befann sig på stulet territorium och hade sig själva att skylla...
Källor:
Sergio I Minerbi, The Vatican and Zionism - Conflict in the Holy Land, 1895-1925, 1990
Nicholas Bethell, The Palestine Triangle - the Struggle between the British, the Jews and the Arabs, 1935–1948, 1979
Ilan Pappé, The Making of the Arab-Israeli Conflict, 1947–1951, 1994
Khalidi, Rashid, The Iron Cage: The Story of the Palestinian Struggle for Statehood, 2006
Rashid Khalidi, Palestinian Identity - The Construction of Modern National Consciousness, 1997
Gerner & Karlsson, Folkmordens historia, 2005
David L. Smith, i Cassandra Chronicle, april 2004, davidlsmith@iname.com
http://www.mideastweb.org/briefhistory.htm (osäker källa eftersom den är från Israel, och därmed kan osanna uppgifter ha placerats in)
http://en.wikipedia.org/wiki/British_Ma ... _Palestine
http://www.palestineremembered.com/MissionStatement.htm
http://globalavoidablemortality.blogspo ... eaths.html
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
Därmed är vi framme vid år 1948, detta tragiska år för palestinierna.
Det arabiska nederlaget och uppkomsten av flyktingproblemet
Trots inledande motgångar, innebar bättre organisation och planering, liksom omfattande illegala vapenleveranser, att judarna kunde vinna en avgörande seger. Araberna och palestinierna förlorade sina inledande fördelar när de misslyckades med att organisera och samordna sina stridskrafter. Men frånvaron av moderna vapen och ammunition innebar troligen en ännu större konsekvens till nederlaget. När striderna upphörde i början av 1949, höll Israel totalt 78 % av området väster om Jordan-floden. I strid mot FN:s plan. FN gjorde därefter några allvarliga försök att genomdriva en internationalisering av staden Jerusalem, som hade delas mellan Jordanien och Israel, och separeras med taggtrådsbestängslat ingenmansland. Istället för FN:s internationalisering av staden delades den. Resterna av Palestina överfördes till Egypten och Jordanien. Egypten höll Gazaremsan och Jordanien erhöll Västbanken. Mellan 720 000 och 750 000 arabiska palestinier hade flytt, eller drivits ut, från Israel och blev nu flyktingar i närliggande arabiska länder. Arabländerna vägrade dock att underteckna ett permanent fredsavtal med Israel. Följaktligen fick Israels gränser efter vapenstillestånden aldrig de jure (juridisk) internationellt erkännande.
FN arrangerade en rad vapenvilor mellan araber och judar under åren 1948 och 1949. FN:s Resolution 194 uppmanade till upphörande av fientligheterna och tillät återvändande av flyktingar som ville leva i fred. Säkerhetsrådets resolution 62 kallas för ett genomförande av vapenstilleståndsavtalet som skulle leda till en permanent framtida fred. De gränser Israel etablerade längs "gröna linjen" efter vapenstilleståndsavtalet från 1949 har inte erkänts av arabstaterna, vilka därefter fortsatte att vägra erkänna Israel. Trots att fientligheterna upphört, var flyktingproblemet inte löst. Förhandlingarna bröt samman eftersom Israel vägrat att återta mer än ett litet antal palestinska flyktingar. Sovjetunionen, först gynnsamt inställd till den nazionistiska staten Israel, ställde sig bakom de arabiska länderna efter 1949. Trots fortsatt amerikanskt stöd för existensen av Israel, var USA:s stöd till den judisk-europeiska enklaven länge minimalt och omfattade inte militärt stöd under presidenterna Truman och Eisenhowers förvaltningar. Israel krigsmakt var de första åren utrustad med överskottsvapen köpta i tredje hand, samt med franska flygplan och lätt militär utrustning från Frankrike. De arabiska länderna, framför allt Syrien och Egypten, började ta emot stora mängder av sovjetiska militärt stöd efter 1956. Arabförbundet inrättade under 1950-talets slut en ekonomisk bojkott mot Israel, som delvis delades av de flesta europeiska industriländer och fortsatte att gälla fram till början 1990-talet. Men då hade Israel sedan tre årtionden erhållit massiv ekonomisk och militär hjälp från USA.
Post skriptum: Sedan 1948 har nazionisterna indirekt och direkt förkortat livet på omkring en miljon palestinier. Ett av många folkmord som skett i det fördolda, och där världsopinionen länge var både overksam och tyst. Senaste gången den nazionistiska terrorn var igång var kring årsskiftet 2008-2009. Där bombades civila bland annat med vit fosfor…1200-1300 dödsoffer och tio gånger fler skadade palestinier blev facit denna gång. En liten handfull nazionister dödades också, ehuru de befann sig på stulet territorium och hade sig själva att skylla...
Källor:
Sergio I Minerbi, The Vatican and Zionism - Conflict in the Holy Land, 1895-1925, 1990
Nicholas Bethell, The Palestine Triangle - the Struggle between the British, the Jews and the Arabs, 1935–1948, 1979
Ilan Pappé, The Making of the Arab-Israeli Conflict, 1947–1951, 1994
Khalidi, Rashid, The Iron Cage: The Story of the Palestinian Struggle for Statehood, 2006
Rashid Khalidi, Palestinian Identity - The Construction of Modern National Consciousness, 1997
Gerner & Karlsson, Folkmordens historia, 2005
David L. Smith, i Cassandra Chronicle, april 2004, davidlsmith@iname.com
http://www.mideastweb.org/briefhistory.htm (osäker källa eftersom den är från Israel, och därmed kan osanna uppgifter ha placerats in)
http://en.wikipedia.org/wiki/British_Ma ... _Palestine
http://www.palestineremembered.com/MissionStatement.htm
http://globalavoidablemortality.blogspo ... eaths.html
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
Den goda sidans försvarare
Re: Nazioniststaten Israel - en fascistisk koloni...
biggj skrev:Hejsan!
Nya uppgifter har framkommit där nazionisternas armé har fångat in unga palestinska pojkar och män. Syftet har varit att ta organ som senare har sålts till hugade spekulanter i USA, Europa och annorstädes. Offren har avlidit och sedan lämnats i sina hemnbyar. Det finns tydligen bildbevis på detta enligt en svensk journalist.
Det där har du inga belägg för och inte Aftonhoran heller!
Du blir oseriös som Kalle med Epan om du inte har vedimerade
underlag för påståendena.
Hejsan!
Jodå matahari, beläggen för att nazionistdyngan säljer organdelar har framkommit i flera rapporter, bl a i USA nyligen. Finns gott om uppgifter på bl a nätet om detta. Att nazionistdyngan inte utreder det tyder på att det är sant! Sorry vännen, bättre tur med dina förnekanden näste gång!
MVH
bigj
Jodå matahari, beläggen för att nazionistdyngan säljer organdelar har framkommit i flera rapporter, bl a i USA nyligen. Finns gott om uppgifter på bl a nätet om detta. Att nazionistdyngan inte utreder det tyder på att det är sant! Sorry vännen, bättre tur med dina förnekanden näste gång!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi analyserar vidare....
Israelernas tysta folkmord på palestinier – närmare en miljon offer efter 1948
a/
År 1947-1948 fördrevs omkring 720 000-750 000 palestinier från sina hem i det dåvarande Palestina sedan judarna i den nya staten Israel hamnade i krig med sina arabiska grannländer. Israel anser man blev angripet, vilket säkert är sant, men eftersom de själva stal arabiskt territorium, så anser sig araberna vara de angripna – en smaksak var man vill lägga skulden! Flertalet hamnade i flyktingläger, där förhållandena var svåra och följden blev att dödstalen steg. Dessa palestinier bor, efter två generationer, fortfarande kvar i flyktinglägren, även om många har sökt sig till andra arabiska länder liksom till Afrika, Europa och Amerika.
Dödstalen i dessa flyktingläger steg, liksom födelsetalen också steg – ännu mer efter hand. Både födelse- och dödstal brukar stiga när människor lever under press, och inte har trygghet och ordentlig försörjning att leva utav! Åtminstone sedan de direkta farorna för livet är undanskuffade, det visar all historisk demografi! Genom tillämpad demografi kan man nå en sannolik dödssiffra för den palestinska befolkningen under
Vi kan på ganska goda grunder räkna med att dödstalen i flyktinglägren ökade med omkring 10 promille de första åren efter flykten. Därefter, tack vare FN:s hjälpinsatser har den med tiden pressats nedåt och är idag kanske 1-2 promille, ovan den för regionen naturliga mortaliteten. Samtidigt ökade även födelsetalen med tiden, särskilt efter de första fem-sex årens trauman. Födelsetalen ligger i regionen på närmare 40 promille, ja på sina håll 50-60 promille, det är höga tal, mycket höga tal. Periodvis de högsta i världen! I Västeuropa ligger de kring 7-9 promille, i USA kanske 9-12 promille.
Nu är det bara att räkna! Från låt oss säga 700 000 individer med ett födelsetal på 30 promille de första åren steg den snart till 35 och snart 50 promille, ja rent av 60 promille. Samtidigt tvingades fler lämna sina hem så att flyktingarna efter några år troligen var närmare 800 000 personer omkring år 1956 – efter det andra kriget i området. Idag, år 2009, finns det omkring 4,5 miljoner flyktingar i regionen!
Inne i det egentliga Israel fanns det ytterligare cirka 200 000 palestinier, samt omkring en miljon på Västbanken och Gaza sedan tidigare (1948). Idag, år 2009, är de israeliska palestinierna cirka 1,3 miljoner individer, av omkring 7 miljoner i hela Israel.
Ett födelsetal på 40-50 promille ur en indexsumma kring 720 000 personer av flyktingstatus i 60 år blir följande: 720 000 människor år 1948 har år 2009 blivit 4,5 miljoner. Palestinierna har haft bland de högsta födelsetalen i världen sedan de fördrevs till sina flyktingläger runt omkring det forna Palestina – eller till Västbanken och Gaza. Samtidigt har det på Västbanken och Gaza förekommit en liknande befolkningsutveckling, med ett födelsetal kring 35-45 promille. På Västbanken och i Gaza fanns cirka en miljon människor år 1948. Dessa är flyktingar i ”eget land”, eller fram till 1967, Jordanien, dit Västbanken fram till dess hörde som en slags kompromiss efter krigen 1947-1948. Det ger en sammantagen befolkningsökning från 1,9 miljoner palestinier år 1948 till omkring 4,5 miljoner år 2009.
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
Vi analyserar vidare....
Israelernas tysta folkmord på palestinier – närmare en miljon offer efter 1948
a/
År 1947-1948 fördrevs omkring 720 000-750 000 palestinier från sina hem i det dåvarande Palestina sedan judarna i den nya staten Israel hamnade i krig med sina arabiska grannländer. Israel anser man blev angripet, vilket säkert är sant, men eftersom de själva stal arabiskt territorium, så anser sig araberna vara de angripna – en smaksak var man vill lägga skulden! Flertalet hamnade i flyktingläger, där förhållandena var svåra och följden blev att dödstalen steg. Dessa palestinier bor, efter två generationer, fortfarande kvar i flyktinglägren, även om många har sökt sig till andra arabiska länder liksom till Afrika, Europa och Amerika.
Dödstalen i dessa flyktingläger steg, liksom födelsetalen också steg – ännu mer efter hand. Både födelse- och dödstal brukar stiga när människor lever under press, och inte har trygghet och ordentlig försörjning att leva utav! Åtminstone sedan de direkta farorna för livet är undanskuffade, det visar all historisk demografi! Genom tillämpad demografi kan man nå en sannolik dödssiffra för den palestinska befolkningen under
Vi kan på ganska goda grunder räkna med att dödstalen i flyktinglägren ökade med omkring 10 promille de första åren efter flykten. Därefter, tack vare FN:s hjälpinsatser har den med tiden pressats nedåt och är idag kanske 1-2 promille, ovan den för regionen naturliga mortaliteten. Samtidigt ökade även födelsetalen med tiden, särskilt efter de första fem-sex årens trauman. Födelsetalen ligger i regionen på närmare 40 promille, ja på sina håll 50-60 promille, det är höga tal, mycket höga tal. Periodvis de högsta i världen! I Västeuropa ligger de kring 7-9 promille, i USA kanske 9-12 promille.
Nu är det bara att räkna! Från låt oss säga 700 000 individer med ett födelsetal på 30 promille de första åren steg den snart till 35 och snart 50 promille, ja rent av 60 promille. Samtidigt tvingades fler lämna sina hem så att flyktingarna efter några år troligen var närmare 800 000 personer omkring år 1956 – efter det andra kriget i området. Idag, år 2009, finns det omkring 4,5 miljoner flyktingar i regionen!
Inne i det egentliga Israel fanns det ytterligare cirka 200 000 palestinier, samt omkring en miljon på Västbanken och Gaza sedan tidigare (1948). Idag, år 2009, är de israeliska palestinierna cirka 1,3 miljoner individer, av omkring 7 miljoner i hela Israel.
Ett födelsetal på 40-50 promille ur en indexsumma kring 720 000 personer av flyktingstatus i 60 år blir följande: 720 000 människor år 1948 har år 2009 blivit 4,5 miljoner. Palestinierna har haft bland de högsta födelsetalen i världen sedan de fördrevs till sina flyktingläger runt omkring det forna Palestina – eller till Västbanken och Gaza. Samtidigt har det på Västbanken och Gaza förekommit en liknande befolkningsutveckling, med ett födelsetal kring 35-45 promille. På Västbanken och i Gaza fanns cirka en miljon människor år 1948. Dessa är flyktingar i ”eget land”, eller fram till 1967, Jordanien, dit Västbanken fram till dess hörde som en slags kompromiss efter krigen 1947-1948. Det ger en sammantagen befolkningsökning från 1,9 miljoner palestinier år 1948 till omkring 4,5 miljoner år 2009.
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Israelernas tysta folkmord på palestinier – närmare en miljon offer efter 1948
b/
Enligt beräkningar gjorda år 1945 fanns det cirka 1,2 miljoner palestinier i det brittiska protektoratet Palestina år 1945. Öster om Jordan-floden, alltså protektoratet Trans-Jordanien, fanns troligen ytterligare närmare en halv miljon palestinier. Många av dem hade redan trängts bort av den judiska inflyttningen under 1920-1930-talen fram till 1945. Således fanns det ett palestinskt flyktingproblem redan från mitten av 1920-talet. Tillsammans är palestinierna, grovt räknat, drygt 9 miljoner år 2009 (de i Israel boende inräknade). Det fanns, och finns, även palestinska flyktingar i Jordanien, Libanon, Egypten och Syrien liksom i andra arabstater. Alla har de lidit under den israeliska statsterrorn allt sedan 1948. Sedan 1967 är resterande delar av Palestina ockuperade, därmed får vi räkna samtliga palestinier inom Israel som flyktingar, åtminstone de som ej har israeliskt medborgarskap. Dessa palestinska medborgare i staten Israel har däremot inte erhållit alla de mänskliga rättigheter som man som medborgare i en stat självklart skall ha. Staten Israel tillämpar etnisk särbehandling av sina medborgare, något som enligt FN:s stadgar är förbjudet.
Det intressanta är emellertid dödstalen, de var troligen höga (säkra siffror är svåra att erhålla), och den allmänna trenden i Mellanöstern under 1940-talets andra halva var cirka 25-30 promille. Dödstalen har alltid varit högre i flyktingläger, det gäller över hela världen. Orsaken är ganska självklar, sämre hälsovård, psykisk press och osäkerhet inför framtiden leder till problem som i slutändan leder till högre dödstal än annars. För palestiniernas del, med alla de umbäranden som flyktinglivet framtvingade, får vi räkna med att dödstalen de första åren låg kring 40 promille, för att sedan sjunka till cirka 30 och snart 25 promille. I de palestinska flyktinglägren ligger dödstalen fram till 1960-talets början kring 30 promille per år, sedan sjunker de successivt till 25 promille och under 1990-talet till 15-20 promille.
Av en genomsnittlig flyktingbefolkning kring 1,2 miljon ger en överdödlighet på omkring 7 promille (i genomsnitt, under 60 år) ett dödstal under 60 år närmare 500 000 för tidigt döda människor. Vanligen dukar de svagaste under först – barn och gamlingar liksom de redan sjuka! Ändå ökar befolkningen! Det gör den därför att beräkningarna är mer komplicerade är så, men för att undvika onödig sifferexercis, så nöjer jag med dessa enkla faktorer. Ett råd är att i slutändan lägga till tio procent, både vad gäller födelse- och dödstalen. Då är vi uppe i närmare 500 000 för tidigt döda och närmare 2,5 miljoner flyktingar – allt efter 60 år.
Det är dock inte allt, efter 1967 förpassades ytterligare omkring 1,5 miljoner palestinier på Västbanken och Gaza in under israelisk ockupation. Här får vi räkna med sammanlagt cirka 2,5 miljoner människor hamnade i flyktingliknande förhållanden, i sina egna hem. Dödstalen bör här ha ökat med omkring 2, kanske 3 promille, vilket på 30 år ger ytterligare offer för den israeliska politiken. En befolkning på 2,5, sedan 4,5 miljoner människor, ger ett befolkningsgenomsnitt på 3 miljoner under de 40 år som ockupationen av Västbanken och Gaza har varat. En genomsnittlig överdödlighet på ytterligare en promille på 3 miljoner under 35 år ger faktiskt – drygt 100 000 dödsfall under perioden. Därmed är vi uppe i 600 000 för tidigt döda människor.
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
Israelernas tysta folkmord på palestinier – närmare en miljon offer efter 1948
b/
Enligt beräkningar gjorda år 1945 fanns det cirka 1,2 miljoner palestinier i det brittiska protektoratet Palestina år 1945. Öster om Jordan-floden, alltså protektoratet Trans-Jordanien, fanns troligen ytterligare närmare en halv miljon palestinier. Många av dem hade redan trängts bort av den judiska inflyttningen under 1920-1930-talen fram till 1945. Således fanns det ett palestinskt flyktingproblem redan från mitten av 1920-talet. Tillsammans är palestinierna, grovt räknat, drygt 9 miljoner år 2009 (de i Israel boende inräknade). Det fanns, och finns, även palestinska flyktingar i Jordanien, Libanon, Egypten och Syrien liksom i andra arabstater. Alla har de lidit under den israeliska statsterrorn allt sedan 1948. Sedan 1967 är resterande delar av Palestina ockuperade, därmed får vi räkna samtliga palestinier inom Israel som flyktingar, åtminstone de som ej har israeliskt medborgarskap. Dessa palestinska medborgare i staten Israel har däremot inte erhållit alla de mänskliga rättigheter som man som medborgare i en stat självklart skall ha. Staten Israel tillämpar etnisk särbehandling av sina medborgare, något som enligt FN:s stadgar är förbjudet.
Det intressanta är emellertid dödstalen, de var troligen höga (säkra siffror är svåra att erhålla), och den allmänna trenden i Mellanöstern under 1940-talets andra halva var cirka 25-30 promille. Dödstalen har alltid varit högre i flyktingläger, det gäller över hela världen. Orsaken är ganska självklar, sämre hälsovård, psykisk press och osäkerhet inför framtiden leder till problem som i slutändan leder till högre dödstal än annars. För palestiniernas del, med alla de umbäranden som flyktinglivet framtvingade, får vi räkna med att dödstalen de första åren låg kring 40 promille, för att sedan sjunka till cirka 30 och snart 25 promille. I de palestinska flyktinglägren ligger dödstalen fram till 1960-talets början kring 30 promille per år, sedan sjunker de successivt till 25 promille och under 1990-talet till 15-20 promille.
Av en genomsnittlig flyktingbefolkning kring 1,2 miljon ger en överdödlighet på omkring 7 promille (i genomsnitt, under 60 år) ett dödstal under 60 år närmare 500 000 för tidigt döda människor. Vanligen dukar de svagaste under först – barn och gamlingar liksom de redan sjuka! Ändå ökar befolkningen! Det gör den därför att beräkningarna är mer komplicerade är så, men för att undvika onödig sifferexercis, så nöjer jag med dessa enkla faktorer. Ett råd är att i slutändan lägga till tio procent, både vad gäller födelse- och dödstalen. Då är vi uppe i närmare 500 000 för tidigt döda och närmare 2,5 miljoner flyktingar – allt efter 60 år.
Det är dock inte allt, efter 1967 förpassades ytterligare omkring 1,5 miljoner palestinier på Västbanken och Gaza in under israelisk ockupation. Här får vi räkna med sammanlagt cirka 2,5 miljoner människor hamnade i flyktingliknande förhållanden, i sina egna hem. Dödstalen bör här ha ökat med omkring 2, kanske 3 promille, vilket på 30 år ger ytterligare offer för den israeliska politiken. En befolkning på 2,5, sedan 4,5 miljoner människor, ger ett befolkningsgenomsnitt på 3 miljoner under de 40 år som ockupationen av Västbanken och Gaza har varat. En genomsnittlig överdödlighet på ytterligare en promille på 3 miljoner under 35 år ger faktiskt – drygt 100 000 dödsfall under perioden. Därmed är vi uppe i 600 000 för tidigt döda människor.
MVH
bigj - om sanningen skall fram...
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster