:)
Moderator: Moderatorgruppen
Läst igenom tråden. Sitter nu och stirrar och är ambivalent över vad jag ska sysselsätta mig med. Tror jag ska duscha och sen planlöst gå om kring på övervåningen -om jag beslutar mig öppet kanske det är mindre risk att jag i min själviska isolering ändrar lite på modellen och t ex går till köket och tar ett glas vatten först och låter et gå ytterligare kanske 17 eller 40 minuter.
NÄRVARO -om vi ska diskutera det, dvs det här som pågår, och i övrigt: http://debatt.passagen.se/show.fcgi?cat ... 0003408371
NÄRVARO -om vi ska diskutera det, dvs det här som pågår, och i övrigt: http://debatt.passagen.se/show.fcgi?cat ... 0003408371
Lyckades överlista min OCD/borderline-störning (och denna mening skapade jag redan i duschen och även att jag sedan skulle säga detta) -är sentimentalt förlorad i min egen känsla av det egna tvånget.
Nu har jag en spontan tankeövning här till er som jag råder er att inte fly ifrån pga ängslighet....
Jag använder mig utav min manipulering för att göra det bästa av substansen i stunden. Kanske bör jag inte ens uttrycka mig såhär utan istället bevara en mystik? Men nej jag är ju så jävla ärlig och det är jag och det är en del i spelet -det spel som jag absolut inte på relaterande plan är medveten om själv. Jag är sjuk och behöver hjälp.
Jag upplever mig vara "överafallen" av mina egna tankar. Hur som helst. Att jag flera gånger pratat om Ascendenten som är vår närvaro -inget annat, och varken mer eller mindre, då "närvaron" som begrepp eller vad man ska kalla det ofta pratas om, framför allt Jimmy syftar hela tiden på det -så han kanske kan hjälpa mig. Jag drar inte upp det för att min närvaro är Skorpionen, som om jag var en liten förvirrad flicka som ville skryta lite -saken är att det jag kommit underfund med är det tröstlösa sökandet i den konstanta kritiken av egot. Det vill säga -den där texten om Ascendenten, är ett av de bästa saker jag hittils läst som rymmer substans och bearbetning/analys -jag IDENTIFERAR (Pluto) mig alltså med själva "Ascendent-teorin" vilket är lite förivirrat eftersom jag ställer det utanför mig själv, och samtidigt finns det inget annat. Jo, genom min mentala läggning (Vattumannen -Venus i tredje huset) så är det här verkligen verklighet för mig. Jag identifierar mig med det sofistikerade (Vattumannen) -linjer och begrepp/strukturer (Saturnus/Stenbocken), och tillsammans med Pluto/Skorpionen (själ/enkelhet) -genom idiot-Månen i Oxen konjunktion Jupiter (svaren/sanningen), och Oxen är "konst" eller "relatering till bild" -ingenting annat i sig själv, och det är verkligen vad Plutovisonen innebär -men varför (Jupiter + Solen)? Vilka är ni (Venus)?
Stark meningslösthet.
Jag är eller beskriver en mer eller mindre ULTIMAT sexuell förnekelse -som min Sol/Måne-kvadratur mellan Vattumannen och Oxen bl a "är" genom Pluto (själen) -som Ascendenten; närvaron -är eller skyddar som ego (hela horoskopet). Men denna förnekelse -för att inte snacka skit, ÄR mina mentala bilder och min världsbild, mitt sanningssökande i sig självt -där jag investerar energi och mening; i det "dubbelmoraliska" sökandet efter sig själv.
Jaha, så vad vet vi mer -och varför är det genuint för er att ta del av det här?
Min Ascendent är graden/punkten för vilken solen gick upp i öster när jag föddes, och moduleras av den planet som styr tecknet jag föddes i -och planetens vidare personliga influens.
Pluto i Skorpionen i 1a huset (som är Ascendenten) -i 180 grader till Mars (som är förknippat med första huset/Väduren) i Oxen i 7e (Descendenten), vilka båda står i 90 grader till Venus i Vattumannen i 3e huset. Venus styr eller är 7e och 12e huset -eftersom dem står i Oxen och Vågen som är Venus, och Mars styr 6e huset som står i Väduren -Pluto styrs av första huset som det står i och bidrar till maximal influens. 7e huset är "andra människor"/relation, och medveten relateringsnavigering -Ascenenten (hus 1) och Descendenten (hus 7) är i sin opposition medvetenhet, eller känsla av ursprunglig självständighet.
Vad är jaget?
Spegelbild:
Var kan jag hitta mig själv när det gått såhär långt?
Jag "ser" sexualiteten (Pluto, Mars, Venus) så tydligt/nära att jag inte ens identifierar mig med den eftersom jag vill förändras (kvadratur, och Pluto -som är svart/vit) -och sanningen (Jupiter) kan man inte "se" för det är sanningen som "ser" -som jag långsamt (Oxen) försökt identifiera med mig med för att få en ny avancerad (Vattumannen/Uranus) plattform som svarar på mina seriösa (Stenbocken) behov -tjänande Solen i Vattumannen (förslag för mänskligheten), genom organisation/ansvar (Stenbocken/Saturnus -som uttrycker/är min Vattumansubstans). Astrologi som jag fanatiskt dissikterat genom mig själv och mina känslomässiga engagemang/prioriteter -är försöket att "bli sanningen" eller en "fri själ" (bl a Vattumannen) genom att lägga ner dess maktanspråk som jag "utifrån" förgiftats av (genom lärare).
Självbild = 4e huset/Imun Coeli. 10e huset/Medium Coeli = "var jag är påväg" -i exakt 90 grader till den offentliga (7e huset) Månen i konjunktion till Jupiter (varför jag BEHÖVER detta; det är bara Månen som kan bygga upp Solens ljus och ge det substans -och allt står nu i konlikt, som är kvadraturen) -det är inget annat en födelse, som jag måste mogna (Satunus/Stenbocken) för.
Det här kan jag bara ge sken av att jag kan eller tänker ta avstånd för jag tänker istället ta ansvar för det -men väntar in hur mottaglig deltagaren i mötet är. Det här är vad jag identifierat mig med, eller det medium jag försöker skapa en identifikation genom. Varför jag kommit hit är Jupiter (religiös helhet) och Solen (syfte/svar), och det är frågan efter varför -allting är alltså levande men ingentin jag identifierat mig med -förstår ni denna mening? Eller ska jag ge upp (ta livet av mig -Pluto) för att börja på en ny kula?
Varför är det så svårt för er eller oss att initieras utan analys och motstånd/hänsynslöshet? Jag kan ändå inte komma närmare än såhär, men varsegoda att försök.
VARNING: Tror ni att jag försöker få bekräftelse? Tror ni att det är det som det handlar om? Har ni missförstått vad Pluto (livstörsten) är?
Det här är det ENDA jag kan och har att GE. Det tragiska är att jag inte hittat ansvarsfulla relationer ännu. Jag vet inte om ni vet vad ansvar är.
Jag vill INTE bara vara "ett uttryck" igen -jag vill gå in i det. Jag vet att er enda centrala passion handlar om att "lura andra" och därför försöker jag förstå om jag bara skadar mig själv, eller om det finns något ädelt som vill födas i det här.
Nu har jag en spontan tankeövning här till er som jag råder er att inte fly ifrån pga ängslighet....
Jag använder mig utav min manipulering för att göra det bästa av substansen i stunden. Kanske bör jag inte ens uttrycka mig såhär utan istället bevara en mystik? Men nej jag är ju så jävla ärlig och det är jag och det är en del i spelet -det spel som jag absolut inte på relaterande plan är medveten om själv. Jag är sjuk och behöver hjälp.
Jag upplever mig vara "överafallen" av mina egna tankar. Hur som helst. Att jag flera gånger pratat om Ascendenten som är vår närvaro -inget annat, och varken mer eller mindre, då "närvaron" som begrepp eller vad man ska kalla det ofta pratas om, framför allt Jimmy syftar hela tiden på det -så han kanske kan hjälpa mig. Jag drar inte upp det för att min närvaro är Skorpionen, som om jag var en liten förvirrad flicka som ville skryta lite -saken är att det jag kommit underfund med är det tröstlösa sökandet i den konstanta kritiken av egot. Det vill säga -den där texten om Ascendenten, är ett av de bästa saker jag hittils läst som rymmer substans och bearbetning/analys -jag IDENTIFERAR (Pluto) mig alltså med själva "Ascendent-teorin" vilket är lite förivirrat eftersom jag ställer det utanför mig själv, och samtidigt finns det inget annat. Jo, genom min mentala läggning (Vattumannen -Venus i tredje huset) så är det här verkligen verklighet för mig. Jag identifierar mig med det sofistikerade (Vattumannen) -linjer och begrepp/strukturer (Saturnus/Stenbocken), och tillsammans med Pluto/Skorpionen (själ/enkelhet) -genom idiot-Månen i Oxen konjunktion Jupiter (svaren/sanningen), och Oxen är "konst" eller "relatering till bild" -ingenting annat i sig själv, och det är verkligen vad Plutovisonen innebär -men varför (Jupiter + Solen)? Vilka är ni (Venus)?
Stark meningslösthet.
Jag är eller beskriver en mer eller mindre ULTIMAT sexuell förnekelse -som min Sol/Måne-kvadratur mellan Vattumannen och Oxen bl a "är" genom Pluto (själen) -som Ascendenten; närvaron -är eller skyddar som ego (hela horoskopet). Men denna förnekelse -för att inte snacka skit, ÄR mina mentala bilder och min världsbild, mitt sanningssökande i sig självt -där jag investerar energi och mening; i det "dubbelmoraliska" sökandet efter sig själv.
Jaha, så vad vet vi mer -och varför är det genuint för er att ta del av det här?
Min Ascendent är graden/punkten för vilken solen gick upp i öster när jag föddes, och moduleras av den planet som styr tecknet jag föddes i -och planetens vidare personliga influens.
Pluto i Skorpionen i 1a huset (som är Ascendenten) -i 180 grader till Mars (som är förknippat med första huset/Väduren) i Oxen i 7e (Descendenten), vilka båda står i 90 grader till Venus i Vattumannen i 3e huset. Venus styr eller är 7e och 12e huset -eftersom dem står i Oxen och Vågen som är Venus, och Mars styr 6e huset som står i Väduren -Pluto styrs av första huset som det står i och bidrar till maximal influens. 7e huset är "andra människor"/relation, och medveten relateringsnavigering -Ascenenten (hus 1) och Descendenten (hus 7) är i sin opposition medvetenhet, eller känsla av ursprunglig självständighet.
Vad är jaget?
Spegelbild:
Var kan jag hitta mig själv när det gått såhär långt?
Jag "ser" sexualiteten (Pluto, Mars, Venus) så tydligt/nära att jag inte ens identifierar mig med den eftersom jag vill förändras (kvadratur, och Pluto -som är svart/vit) -och sanningen (Jupiter) kan man inte "se" för det är sanningen som "ser" -som jag långsamt (Oxen) försökt identifiera med mig med för att få en ny avancerad (Vattumannen/Uranus) plattform som svarar på mina seriösa (Stenbocken) behov -tjänande Solen i Vattumannen (förslag för mänskligheten), genom organisation/ansvar (Stenbocken/Saturnus -som uttrycker/är min Vattumansubstans). Astrologi som jag fanatiskt dissikterat genom mig själv och mina känslomässiga engagemang/prioriteter -är försöket att "bli sanningen" eller en "fri själ" (bl a Vattumannen) genom att lägga ner dess maktanspråk som jag "utifrån" förgiftats av (genom lärare).
Självbild = 4e huset/Imun Coeli. 10e huset/Medium Coeli = "var jag är påväg" -i exakt 90 grader till den offentliga (7e huset) Månen i konjunktion till Jupiter (varför jag BEHÖVER detta; det är bara Månen som kan bygga upp Solens ljus och ge det substans -och allt står nu i konlikt, som är kvadraturen) -det är inget annat en födelse, som jag måste mogna (Satunus/Stenbocken) för.
Det här kan jag bara ge sken av att jag kan eller tänker ta avstånd för jag tänker istället ta ansvar för det -men väntar in hur mottaglig deltagaren i mötet är. Det här är vad jag identifierat mig med, eller det medium jag försöker skapa en identifikation genom. Varför jag kommit hit är Jupiter (religiös helhet) och Solen (syfte/svar), och det är frågan efter varför -allting är alltså levande men ingentin jag identifierat mig med -förstår ni denna mening? Eller ska jag ge upp (ta livet av mig -Pluto) för att börja på en ny kula?
Varför är det så svårt för er eller oss att initieras utan analys och motstånd/hänsynslöshet? Jag kan ändå inte komma närmare än såhär, men varsegoda att försök.
VARNING: Tror ni att jag försöker få bekräftelse? Tror ni att det är det som det handlar om? Har ni missförstått vad Pluto (livstörsten) är?
Det här är det ENDA jag kan och har att GE. Det tragiska är att jag inte hittat ansvarsfulla relationer ännu. Jag vet inte om ni vet vad ansvar är.
Jag vill INTE bara vara "ett uttryck" igen -jag vill gå in i det. Jag vet att er enda centrala passion handlar om att "lura andra" och därför försöker jag förstå om jag bara skadar mig själv, eller om det finns något ädelt som vill födas i det här.
Eftersom man låter allt handla om "sanningen" kan man vara hur oärlig som helst, och inte ens förstå det själv. Men för att vara ärlig -måste det också finnas en sanning där.
Det verkar som.. om, vi inte kan se oss själva, trots bilder av trauman, som kroniskt sårande och våldsamma människor. "Sanningen" är den enda spegeln vi har -men kommer det inget före det här? Vi pratar prostituerande om våra tragiska beteendemönster -men inte om verkligheten. Det är absurt, det är så långt i från sanningen man kan komma.
Du kan inte fly genom att koppla upp dig mentalt -vad är våra teoretiska anspråk värda egentligen? Det är mest; drömmar.
Men jag tänker definitivt inte låta mig eller oss komma förbi den metafysiska struktur jag behöver nå förståelse och nya perspektiv genom, nu. Även om min relation till bilden, och min känsla av ansvar, kan ifrågasättas i sig -helst i kombination med syftet jag la upp.
Ibland får jag en känsla av att allt det här i sin helhet ändå varit ett försenat budskap. Att det istället handlar om ett praktiskt minne av något mytiskt abstrakt att gå i döden med i förlusten av sig själv, och liksom bli en MILJÖ, i det distinkta budskapet imun ifrån all tidigare identitet.
Ska gå och skära mig under foten eftersom armarna är onödigt.
Det verkar som.. om, vi inte kan se oss själva, trots bilder av trauman, som kroniskt sårande och våldsamma människor. "Sanningen" är den enda spegeln vi har -men kommer det inget före det här? Vi pratar prostituerande om våra tragiska beteendemönster -men inte om verkligheten. Det är absurt, det är så långt i från sanningen man kan komma.
Du kan inte fly genom att koppla upp dig mentalt -vad är våra teoretiska anspråk värda egentligen? Det är mest; drömmar.
Men jag tänker definitivt inte låta mig eller oss komma förbi den metafysiska struktur jag behöver nå förståelse och nya perspektiv genom, nu. Även om min relation till bilden, och min känsla av ansvar, kan ifrågasättas i sig -helst i kombination med syftet jag la upp.
Ibland får jag en känsla av att allt det här i sin helhet ändå varit ett försenat budskap. Att det istället handlar om ett praktiskt minne av något mytiskt abstrakt att gå i döden med i förlusten av sig själv, och liksom bli en MILJÖ, i det distinkta budskapet imun ifrån all tidigare identitet.
Ska gå och skära mig under foten eftersom armarna är onödigt.
Sitter och försöker ta sönder ett rakblad, vill inte använda tänderna då jag kan få ett jack i tungan.
Har en känsla av att jag så småningom kommer bli arg. Jag blir inte arg mer än några gånger per decenium, knappt det. Visar mig då och då ytligt okontrollerad men det är bara ett spel. Ilska handlar om att inte kunna kontrollera sig, och det är inget jag identiferar mig med. Man börjar alltså tappa greppet om verkligheten och det är det som är meningen -för "det vi lever i" är inte längre en sann bild av vilka eller vad, vi är.
Känns ångestfullt att åka in till stan om 1-2 timmar för att bryta vanan (då jag planerar ta en nattbuss hem), att gå över en gräns. Antaligen för att "cyklernas jag"/närvaron, är plågsam. Ska försöka att inte "balla ur" i en passivitet eftersom jag får massa gåtor/brist på förståelse för mig själv, på mig -försöker istället att ta kontrollen över det med mitt eget ljus. Men jag känner försås ett starkt tvång till att sitta kvar vid datorn, och just nu en irritation över att det inte finns några här inne på forumet direkt som kan reagera på min närvaro och ge mig reaktioner.
(Går in och fluktar på facebook).
Har en känsla av att jag så småningom kommer bli arg. Jag blir inte arg mer än några gånger per decenium, knappt det. Visar mig då och då ytligt okontrollerad men det är bara ett spel. Ilska handlar om att inte kunna kontrollera sig, och det är inget jag identiferar mig med. Man börjar alltså tappa greppet om verkligheten och det är det som är meningen -för "det vi lever i" är inte längre en sann bild av vilka eller vad, vi är.
Känns ångestfullt att åka in till stan om 1-2 timmar för att bryta vanan (då jag planerar ta en nattbuss hem), att gå över en gräns. Antaligen för att "cyklernas jag"/närvaron, är plågsam. Ska försöka att inte "balla ur" i en passivitet eftersom jag får massa gåtor/brist på förståelse för mig själv, på mig -försöker istället att ta kontrollen över det med mitt eget ljus. Men jag känner försås ett starkt tvång till att sitta kvar vid datorn, och just nu en irritation över att det inte finns några här inne på forumet direkt som kan reagera på min närvaro och ge mig reaktioner.
(Går in och fluktar på facebook).
Ang närvarobilden. Ja, varför frågar jag? Varför tog jag på mig ansvaret så fullt ut utan återvändo? Jag är som sagt frustrerat och kanske romantiskt OMEDVETEN om vad detta egentligen handlar om, jag har i min självreflektion, relation till mig själv, bara försökt komma det så nära som möjligt genom att försöka ta ansvar för en bild -saken är att just det ansvaret är något väldigt essentielt i sig själv. Jag vill få ett erkännande av eller snarare -genom er. Jag vill inte manipulera.
Är allt detta tydligt? Bra. Identifierar ni de här arketyperna-energierna med mig -förutom genom min fysiska-språkliga "konst", den yttre gestaltningen i besattheten att veta vad som försegår inom cirkeln? Hur ska jag få reda på vem jag är? Denna integrering och "spegelförtroende" är jag, men egentligen skulle jag inte behöva försvara gränser genom en bild, den är ju något som måste komma till användning varken mer eller mindre, och jag sitter fast där, eftersom jag ser det som något genuint och värdefullt. Min bild av mig själv är endast förtäljd av den "scenkonst" och vad jag gissar att ni ser och bedömmer som närvaro och jag/själv -jag kommer egentligen aldrig i kontakt med intentionen om denna rastlösa envisa aktvitet, det ligger i existensiella bortförklaringar -och handlar mycket om min identifikation med "gruppflödet" för att försökta bli trygg i en social acceptans. Men djupare in än så kommer jag inte -jag kan inte mer än bortkopplat och ytligt/tekniskt defininera/se mina mönster, och det här blir mina "känslor" -men det finns andra känslor också, rotat bakom reaktionerna.
Det här är en slags "akt" av denna energi/menings-syntes -som jag fortfarande sitter i och är beroende utav. Jag börjar nu se att jag KAN ta ansvar -hur jag bjuder in andra människor till mitt kreativa uttryck/kärlek, är 5e huset -som styrs av Neptunus, i konjunktion till Saturnus, i Stenbocken (3e huset -diskussioner, ord, teorier, osv); och Neptunus är "gränslöshet"/andligt mål -Stenbocken/Saturnus är ansvar inför struktur (ens känslor, eller här genom Neptunus: sanningen/Gud -som är du), som står självständigt/isolerat.
Tycker det är otroligt omoget om ni vill möta mig -men skjuter undan det här språket när det ändå är jag som är förmedlaren som lämnar över min analytikerroll till mottagaren.
Ni har antagligen missuppfattat "mig" -vad jag gör eller försöker göra här, eftersom jag bara har "en enda" konkret mission.
Är allt detta tydligt? Bra. Identifierar ni de här arketyperna-energierna med mig -förutom genom min fysiska-språkliga "konst", den yttre gestaltningen i besattheten att veta vad som försegår inom cirkeln? Hur ska jag få reda på vem jag är? Denna integrering och "spegelförtroende" är jag, men egentligen skulle jag inte behöva försvara gränser genom en bild, den är ju något som måste komma till användning varken mer eller mindre, och jag sitter fast där, eftersom jag ser det som något genuint och värdefullt. Min bild av mig själv är endast förtäljd av den "scenkonst" och vad jag gissar att ni ser och bedömmer som närvaro och jag/själv -jag kommer egentligen aldrig i kontakt med intentionen om denna rastlösa envisa aktvitet, det ligger i existensiella bortförklaringar -och handlar mycket om min identifikation med "gruppflödet" för att försökta bli trygg i en social acceptans. Men djupare in än så kommer jag inte -jag kan inte mer än bortkopplat och ytligt/tekniskt defininera/se mina mönster, och det här blir mina "känslor" -men det finns andra känslor också, rotat bakom reaktionerna.
Jag är som sagt frustrerat och kanske romantiskt OMEDVETEN om vad detta egentligen handlar om, jag har i min självreflektion, relation till mig själv, bara försökt komma det så nära som möjligt genom att försöka ta ansvar för en bild -saken är att just det ansvaret är något väldigt essentielt i sig själv.
Det här är en slags "akt" av denna energi/menings-syntes -som jag fortfarande sitter i och är beroende utav. Jag börjar nu se att jag KAN ta ansvar -hur jag bjuder in andra människor till mitt kreativa uttryck/kärlek, är 5e huset -som styrs av Neptunus, i konjunktion till Saturnus, i Stenbocken (3e huset -diskussioner, ord, teorier, osv); och Neptunus är "gränslöshet"/andligt mål -Stenbocken/Saturnus är ansvar inför struktur (ens känslor, eller här genom Neptunus: sanningen/Gud -som är du), som står självständigt/isolerat.
Tycker det är otroligt omoget om ni vill möta mig -men skjuter undan det här språket när det ändå är jag som är förmedlaren som lämnar över min analytikerroll till mottagaren.
Ni har antagligen missuppfattat "mig" -vad jag gör eller försöker göra här, eftersom jag bara har "en enda" konkret mission.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Jo jag förstår nog bilden. Men nu tycker jag att du beter dig i former som jag skulle kalla mina egna "dåliga sidor" (rastlösthet, flykt).
Men du såg kanske att jag genom de sista inläggen i denna tråd förändrade mitt uttryck en del, inför ett specifikt fokus. Jag känner t.ex. INTE att jag det finns en "gemenskap" här att "luta sig på" om du förstår vad jag menar och undrar. Jag känner ständigt en personlig kris inom mig - "ingenting", och försöker förändra verkligheten, denna bild, genuint.
Vill hellre fokusera på det sista jag skrev i denna tråd... något jag hela tiden velat plocka fram med anspråk -det är väldigt svårt, på alla plan eftersom man är det i sig själv och börjar känna sig svår att begripa.
Jag blir liksom lite orolig.
Jag VET att jag inte kan gynna någon slags utveckling, eller möte.. det blir bara desorienterade fragment efter fragment -då inte det djupare lagret av intentionsmönster fördjupas. Kan ju inte tvinga dig att hjälpa mig förstå, men var med på att allt annat mentalt engagemang jag uttrycker är fruktlöst, speciellt personligen i känslan av att ingenting någonsin kan förändras.
Sen om du behöver förnya/förälda bilden av mig -ska jag försöka vara tydlig, så att du kan känna trygghet/förtroende.
Så ÄR det här något som någon form av vi -kan förstå eller bryta igenom förståelse för? Visst är det vulgärt självcentrerat -men man måste gå bortom formen.
Jag driver inte med mig själv eller någon annan.
Men du såg kanske att jag genom de sista inläggen i denna tråd förändrade mitt uttryck en del, inför ett specifikt fokus. Jag känner t.ex. INTE att jag det finns en "gemenskap" här att "luta sig på" om du förstår vad jag menar och undrar. Jag känner ständigt en personlig kris inom mig - "ingenting", och försöker förändra verkligheten, denna bild, genuint.
Vill hellre fokusera på det sista jag skrev i denna tråd... något jag hela tiden velat plocka fram med anspråk -det är väldigt svårt, på alla plan eftersom man är det i sig själv och börjar känna sig svår att begripa.
Jag blir liksom lite orolig.
Jag VET att jag inte kan gynna någon slags utveckling, eller möte.. det blir bara desorienterade fragment efter fragment -då inte det djupare lagret av intentionsmönster fördjupas. Kan ju inte tvinga dig att hjälpa mig förstå, men var med på att allt annat mentalt engagemang jag uttrycker är fruktlöst, speciellt personligen i känslan av att ingenting någonsin kan förändras.
Sen om du behöver förnya/förälda bilden av mig -ska jag försöka vara tydlig, så att du kan känna trygghet/förtroende.
Så ÄR det här något som någon form av vi -kan förstå eller bryta igenom förståelse för? Visst är det vulgärt självcentrerat -men man måste gå bortom formen.
Jag driver inte med mig själv eller någon annan.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster