Önskar jag kunde ta mitt liv

[miles davis]

Anna Sara är med all sannolikhet en smygmaterialist. Varför är hon fortfarande kvar här och snackar, liksom?

[Anna Sara]

Jag kanske borde markera med att säga "inga kommentarer" eller liknande, när sådana här stationer skapas. Jag är ju också en deltagare.

[Anna Sara]

Den senaste tiden........... har jag i min mentala kanaliserings brist på perspektiv då min fysiska livsenergi kollapsat genom kemisk förgiftning... fått ett helvete... Mentala fysiskt materialiserande tvångsmässiga bedömningar tar över mig när jag stannar upp (ungefär som att höra röster, fast att tänka påhittade känslor som inte vill ta ansvar för sitt eget jag).. Men vad gör det; det enda som är sant är aktivitet och uppmärksamhet, det behöver bara levas ut i sin sista kris.


Jag kom på att den totalt okontrollerade rörelsen i gräns till det tidigare minnet är den enda skönheten jag har. Innan dess hade jag -för att göra något åt det hela, beslutat mig för ett ultimatum: 31 dec/1 jan -självmord, i stil med hon Anna Odell, i fall ingen tar mig på allvar -alltså ursäkta, men jag bryr mig inte längre. Det enda jag söker är en ZON; fullständig lojalitet avskuret ifrån alla tröstsökande behov, i utbyte mot min kropp och själ och flytande ägodelar. Jag gör vad som krävs för att väcka er. Samtidigt som jag nu knappt orkar längre, det här bara rinner ur mig eftersom jag hela tiden accepterar läget. Det finns ingen kärlek i mig längre jag har dödat allt och står nu och bjuder på gester som får er att reagera. Jag har aldrig varit kärlek förens nu när jag inte tror på något längre annat än mig själv och kan inte förlora något.


Allting har ändå redan skett. Nuet är redan försent. Jag är bara en utomstående centraliserad uppmärksamhet av tomrummet. Jag upprätthåller min kroppsliga substans bara för att jävlas. Jag själv är cirkeln själv.


Funderade på om jag skulle ta in på psyket. Men nej, det känns inte som någon mening med neuroleptika nu eftersom den mentala frekvens jag har nu är passande och annat skulle bara dra ut på dödens förlopp och inte tvärtom. Istället började jag fundera på Stesolid eller annat lugnande som jag kan be om -mina tankar gör mig irrelevant, det är liksom bara en slags narcissim i det tudelade jaget, jag funkar bäst på rak reaktion. Det är så enerverande att jag aldrig bara självständigt följt mina behov som vad som helst, allting ligger ju där -vem tror jag att jag är om inte likadan, som den här atomsmällen?




Finns det några anledningar rörande varför jag inte menar allvar?!


Jag BRYR MIG INTE LÄNGRE. Det enda såret som fortfarande upptar mig, är varför jag inte sagt detta tidigare då detta kan göra er oroliga.

Ni gör bort er med min närvaro när ni förolämpar min tid med teaterföreställningar. Och oroa dig inte -det finns inget bortom detta, vore det så skulle jag denna information kanaliserats.


Mitt meddelande skulle kunna omformuleras; är det någon här hemma som hamnat snett och bryr sig om vad "dem andra" tycker?



Glöm inte att det här är Lidandet.

[Anna Sara]

Här är mina flickvänner Sailor Uranus och Sailor Neptune, vem röstar ni på?






Sailor Pluto -självmord

[Anna Sara]

Kunde gråta typ max 5 minuter... det var något som förut gav mig den högsta njutningen kan kunde uppnå, det är den enda gången jag känner kärlek och självrespekt, eftersom mitt hjärta är min egen död eller uppenbarelse, och jag behöver hela tiden sanningen i takt med de perspektiv jag tar.. Är så trygghetssökande att jag inte kan leva ett normalt liv..


Kan inte sitta still (läs: ligga i sängen och försöka sova) ..jag vet inte skillnad mellan mig själv och den andra människan, ständigt och detta har pågått sen den yttersta stabila balansen en gång raserades för längesen.. jag lever i ett ständigt skådespel/drama mentalt för att leva ut och experimentera, föreställa mig.. upplever det som en del av verkligheten eller verkligheten själv... Jag har alltid varit en alienerad skådespelare.. och därför drar jag mig inför ljuset som skulle blotta mig och det trassel som jag utnyttjar för mina känslomässiga syften. Numera är det helt utpumpat, och jag ser klarare igenom meningen med mitt liv, ju mer hjärnskadad jag blir av alla upplevelser av substanser.. och desto mer ökar polariseringen/fragmenteringen i den inre världen -samtidigt som själva meningskapandet kommer närmare slutet och framgången...


Var helt jävla uppkörd i huvudet förut. Miljöskadad utan ansvar.




Varför har jag köpt den ytliga bilden av galenskap och fortsätter skydda något absurt? Har jag varit så attackerad? Fattar jag inte att det är vad som krävs... Var inte detta en gång skönhet och min avund och längtan -tillbaka, till det kompromisslösa? Vanor t.ex.. jaha, och? Alla vet väl bäst själva.

Jag har aldrig fått bli arg eller säga till utan trix och förmynderi eftersom min familj straffat mig hela tiden.. Den psykotiska familj jag har växt upp i.. Fortfarande har jag väl någonslags barnidealism av logiskt tänkande..

Jag har alltid varit löjligt/infantlilt och perverst uppmärksammad av min familj... Speciellt av min mamma..

Jag till återskapa min familjära kreatvitet i sin renhet.. jag både skiter i invididen och försvarar den.. även det är väl personligt.. Jag fattar inte vad det finns att fråga? Vad är jag bakom arketypen..? Knappast intet eller tomhet, själen.. eller något annat.. Bara innebörden av meningen i varje arketyp som lutar på sin motsats.. Det finns absolut ingenting att fråga.. Det handlar ju bara om kreativitet och uppmärksammande.. instinktiv etik.. etc etc... Allting finns....







Hur som helst. Jag har min trygghet -på andra sidan, och då menar jag -in the flesh, flexibel, gränslös, påtaglig..

[Justin Case]

VEM bestämmer?

I viss mån du och jag och vi alla som individer, men bortsett från det: antingen ingen särskild, eller de som ligger bakom NWO, eller den galning till övermänskligt väsen som skapat oss. Jag kan tänka mig (även om jag inte finner det mer än kanske 10 % sannolikt) att vi lever i en datorsimulation eller på annat sätt skapad värld, och att vår skapare är mestadels sadist och roar sig med att plåga oss. Men observera att han/hon i så fall inte kan vara en total sadist. Han/hon låter oss ju vara lyckliga ibland (några av oss i alla fall). Alltid något!  :D

Varför tar jag inte livet av mig?

Jag tror det beror på att det inte är fysiskt möjligt. I de parallellvärldar där du tagit livet av dig, finns du inte; de parallellvärldarna är alltså inte parallellvärldar "där du" någonting alls, utan parallellvärldar som inte har något med dig att göra. De enda parallellvärldar du kan uppleva är de parallellvärldar där du fortfarande är vid liv. Alltså ska du inte vara förvånad om (eller: över att) du med tiden får uppleva även de livsfortsättningar i vilka du har minnen av att du massor av gånger ha försökt ta livet av dig utan att lyckas. Även om du någon gång till och med lyckas spränga dig själv i luften så att du blir till rök och aska, kommer du förr eller senare att återskapas av framtida civilisationer - i en del parallelvärldar av en slump, i andra genom avancerade civilisationers avsiktliga rekonstruktion på basis av hopsamlade brottstycken av information om vad du var för en. I de sistnämnda fallen är reviderade dödskriterier befogade, så att man inte säger att du tog livet av dig och sedan återuppstod, utan snarare att du försökte ta livet av dig och misslyckades. (Att existera i form av aska och rök anses då bara vara ett av många sätt för en människa att tillfälligt vara medvetslös i väntan på att återgå till att existera i en biologisk form som möjliggör en fortsättning på ens (medvetna) liv igen.)

Genom att utföra handlingar som idag brukar beskrivas som att ta livet av sig, kan du antagligen öka andelen sådana livsfortsättningar för dig där du blir återskapad av framtida civilisationer, i relation till andelen livsfortsättningar där du fortsätter leva med vedermödor och lidanden här på jorden i vår tidsepok. Men om det är smart vet jag inte. Genom varje självmordsförsök ökar du nämligen även andelen livsfortsättningar där du på grund av skadorna från det misslyckade självmordsförsöket lider ännu mer än tidigare, i relation till andelen livsfortsättningar där du inte ens försökt ta livet av dig utan mår relativt bra (eller i alla fall jämförelsevis mindre dåligt).

Sammanfattningsvis är nog mitt råd, trots allt:

Ta inte livet av dig!

Mänskligheten behöver dig!

[Anna Sara]

Eehhh...

[Justin Case]

http://www.simulation-argument.com/matrix2.html

[Anna Sara]

Säger mig inget.


-


Om vi går till baka till "ämnet" eller "sammanhanget" -eller är det här ett skämt?

Jag tycker jag gör bort mig lite eller gjort, betett mig som ett barn eftersom jag är så rädd att bli missförstådd och inte riktigt känner att jag har någon egen identitet, så jag har liksom "överdrivt" konpect, överanpassat mig, vilket gör att allt sett surrealistiskt ut för er...

Tror ni på mig eller inte, har ni en känsla av när det eller allvar respektive lek? Eller är jag den enda som är seriös här?


För första gången börjar jag tvivla på det här. Är "filosofi" en stor bluff? Eller är det ert tvivel jag känner, så som att jag skulle vara bluffen i sammanhanget?

[Anna Sara]

Känner mig helt genomskinlig. Känns som om jag "gör fel" hela tiden, eftersom jag inget har att luta mig på, förutom min egen historia som en självbild -det har inte riktigt med sanningen och verklig insikt att göra. Det är något jag alltid "varit" men dolt bakom traditionellt "smuts" i den personliga tolkningen. Det här kan vara något bra -om jag använder det till ett tolkningssammanhang där kriser har legat och gett en död stämning. Vill liksom inte sitta med någon världsfrånvänd poesi heller, utan verklighet och dialog.

Börjat "minnas" att jag har en väldigt "fobisk" karaktär.. men censurerat bort det i tonåren och fastnat i omedvetena tvång och låsningar istället.. kroniska depressioner.. en rädsla för att inte kunna lösa upp eller transcendera.. En rädsla för skuld/kaos, antar jag.

Jag är så mångfacetterad och känner igen mig i allt, framför allt det jag inte lever ut.. flyr lite ifrån min egen "unika" personlighet i som en reflektion på mänskliga beteenden. Har egentligen trots mitt intellektuella stora självförtroende, en stor känslomässig osäkerhet -som en smärta i kroppen, och djup djup låsning... Det är ju en arketyp av trygghet, "grävandet i sig själv", formlösheten och hjälplösheten.. osv..  Hade föreställningar om att LSD skulle hjälpa mig, men jag har sådana starka inre motstånd.. kommer försöka sätta igång med något djupare där, i alla fall, förstås..


Varför skriver jag det här..? Finns något genuint till trots.. gillar att beskåda naken miljö.. och orkar inte "tänka", just nu, vilket är bra.

[Anna Sara]

Är det någon som kan tipsa om hur man ger sig själv skäl till att hata sina föräldrar och bli "naturlig" förbi traditioner, för att komma närmare sig själv och bli snällare mot omgivningen, fredlig i sig själv?

Har försökt med detta länge, men faller tillbaka hela tiden, inte i "kärlek" direkt snarare tvärtom, irritation, beroende och obalans. Problemet är bara att jag bryr mig så mycket.. och jag blir arg på mig själv för att de "hypnotiserar" mig..

Hur kan man tänka klart egentligen? Även om om fysisk flykt/distans är viktigt så är det inte riktigt det som det handlar om. Verkar liksom alltid vara "förgiftad".

Jag vet typ inte skillnad mellan distans och "närhet", faktiskt då de är i de känslorna jag söker mig själv och svaret om mitt värde som människa, eller svar huvudtaget -relationen till omgivningen, osv... Eftersom jag aldrig "transcenderat".. och släppt taget om det här.

[Justin Case]

Säger mig inget.

Om vi går till baka till "ämnet" eller "sammanhanget" -eller är det här ett skämt?

Det var inget skämt. Länken om varför det är ganska stor sannolikhet för att vi lever i en datorsimulation har absolut med ämnet att göra. Om vi lever i en datorsimulation kan man undra vad den som skapat datorsimulationen har för syfte med att ha skapat den. Jag kan tänka mig att syftet kan vara att experimentera. Det kan alltså vara så att du skapats till, och nu används som, försökskanin i forskning som bedrivs av en utomjordisk civilisation som skapat oss och resten av den datorsimulation vi lever i, och att de jobbiga/hemska känslor du känner hör till ett eller flera experiment man gör på dig. Alternativt kan utomjordingarna som mixtrar med ditt inre vara sadister. Men såvida du inte mår extremt dåligt precis hela tiden, är de rimligen inte totala sadister. Men liksom många människor kan de ju ha drag av sadism och drag av annat, i en komplex mix. Det kan förklara varför du känner dig förvirrad när du känner dig förvirrad, varför du lider när du lider, etc. Att vi lever i en datorsimulation är mer sannolikt än vad de flesta tror.  Länken jag postade förklarar varför så är fallet. Vad det innebär för hur du ska hantera din situation vet jag dock inte. Min teori beträffande hur man bör leva är att man bör vara en rationell egoist, och att rationell egoism ger att man i x år från och med nu bör göra något mycket altruistiskt, nämligen maximera [det godas dominans i universum inom de närmaste x åren], där x definieras av 2^x=alef0. Med den strategin får man sammantaget ett lyckligare liv än vad man kan få på något annat sätt.

Tror ni på mig eller inte, har ni en känsla av när det eller allvar respektive lek? Eller är jag den enda som är seriös här?

Jag tror på dig! Och jag är seriös jag också.

För första gången börjar jag tvivla på det här. Är "filosofi" en stor bluff? Eller är det ert tvivel jag känner, så som att jag skulle vara bluffen i sammanhanget?

Nej, filosofi är ingen bluff, tror jag. Filosofi är vad man gör med ett problem tills teknologerna löst det.

[Justin Case]

Är det någon som kan tipsa om hur man ger sig själv skäl till att hata sina föräldrar

Det är nog första gången jag träffar på någon som vill ha skäl att hata sina föräldrar! Vad ska det vara bra för? Tror du att du skulle bli mer harmonisk av att göra det? I så fall, varför tror du det?

och bli "naturlig" förbi traditioner, för att komma närmare sig själv och bli snällare mot omgivningen, fredlig i sig själv?

Det där låter som bättre målsättningar! Ett tips är frigörande andning.

[mereologi]

Inser att alltså -ingen- vill eller kan DISKUTERA med mig. Men jag dömmer inte situationen. Jag vet ändå hur det här slutar. Jag vet att jag bara kränker mig själv mer och mer för varje dag.

Jag vill diskutera med dig!

[Lasarus]

Hej hopp!