J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Vi tycks nästan lite för eniga nu, du och jag Auk, nån utav oss måste ändra ståndpunkt annars blir det inte mycket till diskussion. Skönt att höra att nån mer än jag stör sig på naturvetarnas förvanskning av tidsbegreppet och de absurditeter det leder till (tidsresor osv.).
En del utav tanken med nuet som en "klyvning" ligger förstås i att inte frestas ta den som ett Ting, en essens eller nåt i den stilen (var ju lite av samma skäl som jag frågade EggHead om det meningsfulla i det hela). I så måtto var Augustinus spot-on när han talade om sig själv som oförmögen att greppa tiden när han skulle förklara den, medan den andra gånger var greppbar för honom. Vi har bara dess verkningar, bara spår. Men detta inte för att den skulle vara något (positivt begrepp) ovan- och över verkningarna, inte ett ting-i-sig kort och gott. Det här borde du nog instämma i. And that's why: skillnaden är "ursprunglig", eller mer "ursprunglig" än identiteten.
Materien har ju dock likafullt en ålder, som inte är fullt så beroende av subjekt och minne som du gör gällande, utan som är och blir till i alla vävnader, i all materia överhuvudtaget. Differentieringsprocessen är ju just ditt "knådande" (förutom att det inte bär med sig den metafysik som ligger i att tänka sig detta knådande). Skillnad, klyvning osv. är ju inte statiskt, utan tvärtom något som ständigt driver på sig självt.
Ja vi är rörande eniga, dock har du den där vokbulären jag inte riktigt kan vrida skallen runt. Alltså att det finns en ålder är ju bara spår av tidigare förändring. Vad är det som säger att det har en ålder? Det är väl ändå ett subjekt som tänker sig ett minne av ett före och efter. Eftersom tiden inte är tinget så
finns ju inte då längre när nu är, och då är det väl egentligen inte riktigt rättvisande att tala om ålder så? Jag menar är det inte mer riktigt att använda sig av begreppet historia? All materia har en historia. Det som är måste ha varit (om vi nu inte vill hålla på och lattja med framdykande identiteter).
Varför har differentieringsprocessen inte någon metafysik? Varför är skillnad inte statisk? Varför driver den på sig själv? Då överantvardar väl ingen skillnad stunden? Är det din poäng? Att skillnaden måste upprättas ständigt?
Okej, det blir en snabblektion i
différance här. Men först: jag anser mig nog ha använt begreppet ålder i just den mening av historiskhet som du talar om, var ju ganska försiktig där. Derrida går förstås inte med på att tala om en differentieringsprocess heller, det är bara mitt sätt att understryka den aktiva och produktiva sidan hos "différance". Man kan förstås göra som man vill här, om man (som du) vill gå med på ett slags immanenstanke med monismen, eller söka undvika metafysiken. Jag citerar rakt av ur föreläsningen "Différance" (i "Margins of Philosophy"), så får du dra dina egna slutsatser. Du bör också ur detta kunna utläsa hur "différance" hänger ihop med arke-skriften och hela det där "idékomplexet".
Derrida skrev:It is because of différance that the movement of signification is possible only if each so-called “present” element, each element appearing on the scene of presence, is related to something other than itself, thereby keeping within itself the mark of the past element, and already letting itself be vitiated by the mark of its relation to the future element, the trace being related no less to what is called the future than to what is called the past, and constituting what is called the present by means of this very relation to what it is not: what it absolutely is not, not even a past or a future as a modified present. [jmf. Heideggers ontologiska utläggning av tiden, de tre ek-staserna är en grundläggande struktur för “nuet”, så att saga; de ek-staser som motsvarar ditt förflutna och din framtid är inte en svunnen och en kommande tid respektive utan just strukturella element på varat som tidslighet. Ditt förhållande till framtiden är här, det är inte ett kommande nu du förhåller dig till, utan du ut-står, eller står-ut (ek-stas, med andra ord), eller står utanför dig själv i viss mening, du står i din framtid redan här och nu, du anteciperar kort och gott] An interval must separate the present from what it is not in order for the present to be itself, but this interval that constitutes it as present must, by the same token, divide the present in and of itself, thereby also dividing, along with the present, everything that is thought on the basis of the present, that is, in our metaphysical language, every being, and singularly substance or the subject. In constituting itself, in dividing itself dynamically, this interval is what might be called spacing, the becoming-space of time or the becoming-time of space (temporization). And it is this constitution of the present, as an “originary” and irreducibly nonsimple (and therefore, stricto sensu, nonoriginary) synthesis of marks, or traces of retentions and protentions (to reproduce analogically and provisionally a phenomenological and transcendental language that soon will reveal itself to be inadequate), that I propose to call archi-writing, archi-trace, or différance. Whis (is) (simultaneously) spacing (and) temporization.
Could not this (active) movement of (the production of) différance without origin be called simply, and without neographism, differentiation? Such a word, among other confusions, would have left open the possibility of an organic original, and homogenous unity that eventually would become divided, to receive difference as an event. [jmf. Den senare Heideggers tänkande av varat som “till-egnelsen” som “till-egnar sig”, just för att komma bort från de metafysiska konnotationerna hos ”varat”. Han understryker ju redan i sin tidiga filosofi att varat inte är ett varande (ett ting), inte ens det största varandet, och med skiftet till ”till-egnelsen” så är det tydligt att det rör sig om att tänka ”varat” som en händelse. Därmed undgår han det metafysiska begreppsparet materialism-idealism, och metafysiken i stort.]
[***]
Differences, thus, are “produced” ––deferred––by différance. But what defers or who defers? In other words, what is différance?... If we answered these questions before examining them as questions, before turning them back on themselves, and before suspecting their very form, including what seems most natural and necessary about them, we would immediately fall back into what we have just disengaged ourselves from. In effect, if we accepted the form of the question, in its meaning and its syntax (“what is?” “who is?” “who is it that?”), we would have to conclude that différance has been derived, has happened, is to be mastered and governed ob the basis of the point of a present being, which itself could be some thing, a form, a state, a power in the world to which all kinds of names might be given, a what, or a present being as a subject, a who.
Vad som sätts på spel med
différance är själva "vara-heten" hos varanden. Våra "väsen" så att säga. För (som Derrida säger): "
différance is not". Och längre fram:
Derrida skrev:There is no essence of différance; it (is) that which not only could never be appropriated in the as suchnof its name or its appearing, but also that which threatens the authority of the as such in general, of the presence of the thing in itself in its essence.
[***]
”Older” than Being itself, such a difference has no name in our language. But we ”already know” that if it is unnameable, it is not provisionally so, not because our language has not yet found or received this name, or because we would have to seek it in another language, outside the finite system of our own. It is rather because there is no name for it at all, not even the name of essence or of Being, not even that of “différance,” which is not a name, which is not a pure nominal unity, and unceasingly dislocates itself in a chain of differing and deferring substitutions.
Varsågod!
