Jag förstår "kvaliteten" i sådana här saker, men kan inte riktigt förklara.. Det här är mest ett substitut för meningslöshet, som sagt. Kontaktsökande vs kollaps. Kontrollerar allt jag gör, i "dualistiskt överjag" och änglsas/analyserar för att inte bli "förminskad totalt".
Kolla vad jag hittade..
http://blogg.aftonbladet.se/1662/
Det där är typ exakt min mamma, fast hon går in över personliga gränser också eller vad jag ska säga... ens "neuropsykiatriska fel".. vem man var som barn, etc.
Och? Får killen inte lära sig att stå på egna ben eller.... Det är misshandel. Min mamma hade en dagbok/almanacka förut, tror hon har det fortfarande.. där hon skrev typ "Anna Sara är svart i ögonen idag... förlorade impulskontroll"... Dagliga anteckningar. När jag är helt normal, eller som de flesta..
Hon ringde mig i förrgår typ och sa "du såg ledsen ut i ögonen i helgen"...
Jag känner som ett program jag såg med hon Fatima från Uppsala som blev skjuten av sin pappa för 5-10 år sen... när hon berättade med total självdistans att hon skulle bli dödad om hon åkte hem..
Nu har mamma precis fått en "specifik" dyslexi-diagnos på min lillebror också.
JAG FÖRSTÅR INTE. Om hon är den "offentliga måne" jag navigerar mig med, som jag -eller mitt känsloliv/konst/hem måste bli; ett med kulturen/jorden (uppmärksammad av världen, alltså VAD ÄR SANNINGEN)... vad händer? Jag lever i ett dunkel med stort D alltså... Vad gör jag för fel, eller är det "vi som bestämmer"... fan jag ältar ju samma "frågor" varje dag, på något sätt bryr jag mig inte ens eftersom jag liksom fattar att jag inte kan lyfta upp mig i himlen genom ett uttänkt idé liksom, jag VET att detta "jordetillstånd" är en begränsning, det är en psyksjukdom.. Är arg för att jag inte tagit fram droger som räcker till varje dag här.... VAD HÅLLER JAG PÅ MED?
Ska maila den där bloggen till mamma.
Jag genomgår ju en kronisk "konfrontation" i stagnerad "estetisk" personlig utveckling. Älskar och älskar inte, fast på helt andra plan, och samtidigt ger jag upp, jag vet inte. Försöker förlåta. "Har redan gjort det" -i framtiden; brutalt våldtagit sanningen. Ingen utväg. Intressant. Om det finns något att göra. Drömmen.... ner in i sinnena... tömd. Människokärlek. Tomhet, och intensitet i flödet. Mitt privatliv/gud, det här var ju bara en lek. Jag gör vad jag vill.
Orkar inte mer -det är min deklaration. Så många människor jag svikit.
Vilken låt börjar spela (kolla vilka skönhetsfel jag har, halvpsykotisk-manisk touretts): DONT FEAR THE REAPER. Nej för fan!!
Inser "i svindeln" ni vet "perspektiven utan jag"/perfektionen... (utifrån min våldtäkt av sanningen): att jag bär på ett tvång i mina känslor, utifrån SKULD från det förflutna, och då menar jag en annan sorts skuld..
Några år sen, i tonåren.. låg och grät i kudden (lekte att jag sökte kontakt med mänskligheten, m.m -kan relatera till allt, men då har jag inget jag, om jag inte har det på riktigt):
http://www.youtube.com/watch?v=0X8nor38Awo
Själv, hur har ni det?
